Politik

Nu är det bara sexton dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Det blir ingen mer valdebatt i tv. Det betyder inte att det inte kommer att ske omkastningar i tätkvintetten av de så kallade stora kandidaterna. Vi ser i alla fall trender som inte går att bortse ifrån och som nu kan leda ända fram till valbåsen den 23 april. Det gäller framförallt förändringarna i styrkeförhållandena mellan de två socialistkandidaterna. Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och Benoît Hamon sjunker. Mélenchon stiger så mycket att han till och med skulle kunna placera sig framför Republikanernas kandidat Francois Fillon och knipa en tredje plats.

Jag såg helaftonsprogrammet på France 2 igår kväll med Emmanuel Macron i centrum. Under drygt två timmar grillades han av programledarna, debatterade med medborgare som var oense med honom om reglerna kring Uber och den nya ekonomin och om synen på kolonialismen som Macron kritiserat för att ha haft inslag av brott mot mänskligheten. Han debatterade också mot en av Fillons närmaste medarbetare om fransk identitet och om pensionsfrågan bland annat. Macron gjorde ett starkt intryck och fick också i en opinionsmätning bland tittarna det högsta betyget jämfört med de andra fyra stora kandidaterna. Intrycket är att tillräckligt många franska väljare vill se en förnyelse av fransk politik som utgår från ett perspektiv som varken är uttalat vänster eller höger och att väljarna vill se en yngre, relativt färsk och oförstörd politiker på presidentposten.

Undersökningen bland tittarna visade också att särskilt socialistpartiets traditionella väljarkår stödde Macron. Det stärker bilden av att han attraherar den reformistiska, socialliberala och socialdemokratiska delen av Socialistpartiets ledare och väljare. Macron blir deras man. Han får samtidigt enligt gårdagens undersökning ett påfallande starkt stöd även hos högerväljarna. En stor del av dem är hemlösa sedan Alain Juppé men även Nicolas Sarkozy förlorat mot en Francois Fillon som sedan trasslat in sig i den så kallade Penelopegateaffären.

Men bland vänsterns väljare finns också fortfarande en stark grupp som är röd. Som tvekat mellan Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och ledaren för det som kallas La France insoumise (det Frankrike som inte låter sig kuvas), Jean-Luc Mélenchon. Den senare har nu dragit ifrån Hamon till den grad att han börjat närma sig de höga siffrorna, nu kring 17-18 procent, strax under den siffra där Francois Fillon befinner sig. För Socialistpartiet är det en katastrof. Partiet och Hamon försökte så sent som för tio dagar sedan övertyga Mélenchon om att dra tillbaka sin kandidatur. Nu vore motsatsen mer rimlig. Kanske sköter väljarna detta själva. Hamon är på väg under tio procent och ingen vet om det stannar där. Hans program lockar inte den röda vänstern som tror mer på arbetslinjen än medborgarlön.Hamon har också helt medvetet skurit av alla kontakter med den reformistiska delen av sitt eget parti. Han har inte sökt samla partiet bakom sig och får nu lida för det.

Vänstern går mot ett presidentval med en tydligare uppdelning mellan socialister och socialliberaler. De senare har vind i seglen också mycket tack vare  Fillons affär. Macron får gratisväljare från högern som förmodligen delvis röstat på en högerkandidat om denne till exempel hetat Alain Juppé. Men splittringen speglar ganska väl den nya uppdelningen i fransk politik: fyra block som är socialister, liberal vänster och center, en konservativ höger och nationalisterna. Väljarna förefaller rita upp den karta som stämmer med verkligheten och då måste politikerna och partierna anpassa sig därefter.

Häromkvällen debatterade alla elva presidentkandidaterna med varandra i tv. En sammandrabbning som pågick i närmare fyra timmar. Fransmän tar inte lätt på politiken och håller gärna på efter midnatt för att alla frågor ska nogsamt bearbetas. De fem stora kandidaterna som debatterade ensamma i den första tv-debatten inför valet fick nu sällskap av de sex små. Inte så rörigt som man kan tro men desto mer fascinerande att möta Frankrike i all sin konservativa prakt.

De sex små kandidaterna representerar i väljarmätningarna en bit under tio procent. Det är ingen betydande opinionsgrupp och dessutom är de splittrade sinsemellan. Två av dem är trotskister och två är utpräglade representanter för ett mycket konservativt Frankrike. Ett par av dem är mer svårplacerade men mentalt sett representerar de också ett gammalt Frankrike. Bara en av sex kan störa de stora kandidaterna, Nicolas Dupont-Aignan, en gaullist på högerkanten, mer konservativ än Francois Fillon och skulle kunna lägga sin röst på Marine Le Pen i en andra valomgång. Dupont-Aignan har enligt de flesta mätningar minst 4 procent i väljarstöd. Under debatten störde han uppenbart Francois Fillon som högdraget försökte sätta honom på plats. Säga att han både var en del av etablissemanget och inte hade rätt att kritisera andra politiker för misstag i det förgångna och samtidigt maktlös och utan stöd bland väljarna.

De sex små kandidaterna spelade en viktig roll i debatten genom att störa de fem stora, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Francois Fillon, Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon. En av trotskisterna, Philippe Poutou, som uppträdde i tröja och som vägrade ställa upp på ett gruppfoto med de andra kandidaterna, gav sig på  både Fillon och Le Pen för deras pågående affärer. Ingen av de stora kandidaterna vågade göra det av rädsla för att inte ”uppträda republikanskt”. Uttrycket innebär att en politiker inte ska ge sig på en annan med anklagelser om dessa inte är befästa i en juridisk dom. Poutou hade inga bekymmer med det och kunde därför säga det som de allra flesta väljare tänker: Att Fillon och Le Pen är i varje fall moraliskt tvivelaktiga personer som inte borde få ställa upp i ett presidentval. De små kandidaterna förde i någon mening fram folkets röster mot det etablissemang som låter sig gynnas av kryphål i lagen eller döljer oegentligheter bakom många lager av verbala skyddsnät.

De små kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Konservativ i meningen att tänka politiskt som det tänkts i Frankrike i generationer. En kandidat, Jean Lassalle, pläderar för de små kommunerna och då bör tilläggas att landet i dag har 36 000 kommuner. Trotskisterna beskriver fortfarande landets huvudkonflikt som den mellan industriarbetaren och kapitalisten. Analysen från 1900-talets första hälft hänger kvar till betydande del.

De stora kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Debatten visade också att inställningen till Europa verkligen har förändrats bland dem som söker presidentskapet. Det fanns egentligen bara en av elva som försvarade Europa fullt ut; Emmanuel Macron. Hamon är Socialistpartiets kandidat och representerar det parti som hittills varit en stark försvarare av EU och euron. Han är betydligt mer kritisk och talar helst om ett samarbete mellan euroländerna och om ett försök att rädda EU. Mélenchon blir alltmer kritisk till EU. Även Fillon som representerar Republikanerna lyfter fram nationen Frankrike och betydelsen av ett mäktigt Frankrike i sådan grad att han också fjärmar sig från ett mer liberalt synsätt på de europeiska och globala frågorna. Fillons konservativa hållning försvagar hans proeuropeiska grunduppfattning. Marine Le Pens inställning till EU är känd. Hon drömmer om att. Frankrike lämnar unionen.

Det blev trots allt meningsfullt med en debatt med elva deltagare. Plötsligt fick tittarna en bild av hur konservativt Frankrike ändå är. Emmanuel Macron kan bli Frankrikes nästa president. Han leder fortfarande i mätningarna tillsammans med Marine Le Pen, cirka sju procent före trean Francois Fillon. Det mesta tyder på att han då vinner hela valet i en andra valomgång. Han har ändå inte hela folket eller förmodligen en ganska liten del av folket bakom sig. Frankrike lever i dag med två parallella konflikter och därmed med fyra olika politiska verklighetsuppfattningar. Vänster mot höger (Mélenchon och Hamon mot Fillon) och Nationalister mot liberaler och kosmopoliter (Le Pen mot Macron). De fyra verklighetsuppfattningarna är ungefär jämnstarka och de skiljer sig starkt åt. Nationalismen dominerar trots allt som grundtanke gentemot globaliseringen. De flesta som till slut väljer en av kandidaterna i den andra valomgången gör det därför att hen är det minst dåliga alternativet. Det kommer inte minst att gälla om Macron vinner. Valutgången är osäker. Vi vet inte vem som vinner. Läget efter valet är ännu osäkrare.

Sverige och Frankrike skiljer sig åt i många avseenden. Två av de viktigare är synen på traditionen och inställningen till globalisering. Jag har fått två intressanta svar på mitt förra blogginlägg. Två fransmän som reagerar, med intressanta och välformulerade argument, mot delar av min analys. Jag uppfattar det som uttryck för hur en del av den franska vänsterns kritiserar det som kan kallas traditionslöst och främmande tankegods i Emmanuel Macrons idéer. Det finns en annan men i viss mån likartad kritik mot honom från högern och nationalisterna. Som svensk har jag inte svårt att ta emot Macrons idéer med  sympati. Samtidigt är diskussionen inte bara en fråga om från vilket land vi kommer. Den svenska debatten kommer i allt större grad, sannolikt, att kretsa kring nationell identitet. Hela Europa befinner sig i en brytningstid mellan den liberalism som blev alternativet till nazism och fascism efter andra världskriget och en ny konflikt mellan det nationella och det kosmopolitiska i en värld där många tappat tron på framsteget.

Emmanuel Macaron får i den franska valrörelsen bli inkarnationen av det liberala, globala och optimistiska alternativet. De andra stora kandidaterna, möjligen med undantag för Benoît Hamons mer visionära variant av ekologiskt orienterad socialism, står för de motsättningar som Frankrike känner igen. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon representerar i någon mening den klassiska socialistiska hållningen som den formulerades på 1970-talet och i början av Francois Mitterrands regeringsår. En starkt efterfrågeorienterad politik i Keynes anda med stora statliga välfärdssatsningar och ett tilltal främst riktat mot de arbetande klasserna. Francois Fillon går tillbaka till klassisk gaullism. Han förenar en konservativ människosyn med en auktoritär stat i General de Gaulles tradition med mer liberala inslag i den ekonomiska politiken. Han vill skära ner radikalt i den offentliga sektorn. Slutligen Marine Le Pen som fortsätter i den högerextrema tradition som alltid funnits i Frankrike i ett långt perspektiv från anti-Dreyfus i slutet av 1800-talet, för ett försvar av Marskalk Pétain och hans Vichyregering under andra världskriget till stödet för ett franskt Algeriet på 1950- och 60-talen. En högerextremism och främlingsfientlig politik som i en mening radikaliserats under Marine Le Pens år som partiledare med tillägget att hon riktar stark kritik mot det internationella kapitalet och utmejslar en social profil som till viss del överensstämmer med den radikala vänstern.

Emmanuel Macron står för något nytt i meningen att konsekvent vara liberal. Liberal i ekonomiska frågor – om än betydligt mer socialliberal än Fillon – liberal i meningen att vara Europavän när de andra kandidaterna talar om det nationella arvet och liberal i öppenhet mot asylinvandring och annan invandring. Också en större öppenhet mot det multikulturella samhället;  en särskilt ifrågasatt ståndpunkt i Frankrike.

Jag är frankofil. Jag känner stor respekt för landet och dess folk. Och dess historia. Jag försöker också att förstå även det jag inte förstår med mina svenska rötter. Min egen position i Sverige som liberal vänster gör självfallet att Macron inte skrämmer mig utan förefaller tvärtom ge öppningar i ett land som förefaller ha låst sig i många avseenden när det. gäller utveckling av näringslivet och i en alltför nationell introspektion (=navelskådande, fast det ordet är för negativt och föraktfullt för att jag ska vilja använda det).

Nu finns det trots allt människor i Frankrike som delar Macrons världsbild och politiska program. Säkerligen har en del av de väljarna ännu inte insett radikaliteten i hans program utan ser honom som en socialliberal, en efterföljare till President Valéry Giscard d´Estaing eller Francois Bayrou. Jag tror ändå att de flesta som nu stöder Macron i Frankrike ser att det intressanta med Macron är  att han söker bryta med ett ensidigt perspektiv höger-vänster, där arbete-kapital är huvudfrågan. Han ställer samtidigt, och möjligen i första rummet, motsättningen mellan den öppna och den slutna nationen, mellan ett folk av en identitet och ett pluralistiskt samhälle. Han ifrågasätter i någon mening dogmen att det gäller att formulera svar på frågan: Vem är fransman och vad karakteriserar en fransman? Det är uppenbart att hans huvudmotståndare är Le Pen liksom han är hennes. Och att den traditionella vänstern tappar i relevans i den huvudkampen. Socialistpartiets reformister med Manuel Valls och många andra socialister går med Macron liksom ledare som befinner sig i skaran nära Alain Juppé på högerkanten.

Är denna utveckling, om jag beskrivit den rätt, bra för Frankrike? Jag vill inte vara kategorisk eftersom jag som sagt inte är fransman. Det finns så mycket att tillägga och det har bland andra kommentatorer till mitt förra blogginlägg gjort. Jag kan bara konstatera att det finns tecken på att stora delar av den franska vänstern närmar sig andra västeuropeiska länder som Sverige. En vanlig svensk socialdemokrat förstår Macron ganska bra och det lär gälla motsvarigheterna i många andra länder på denna kontinent. Å andra sidan närmar sig många svenskar Nationella frontens idéer. Som jag skriver i min bok Slaget om Frankrike skärps motsättningarna mellan arketyper som Le Pen och Macron. Och att detta slag förmodligen kommer att stå i hög grad också i länder som Sverige och gör det redan. Slaget om Sverige mellan Åkesson och vissa moderater och kristdemokrater å ena sidan och en grupp partier som Socialdemokraterna och några av alliansens mittpartier. Då är inte länge huvudfrågan självklart arbete och kapital utan i högre grad inställningen till invandring, integration och synen på svenskhet. Och ett försvar för frihandel och EU-samarbete.

Krisen fördjupas inom Socialistpartiet. Nu är dess officiella kandidat, Benoît Hamon, femma i mätningarna, ett par procent efter vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon. Däremot stiger Macron mot skyn. Vänstern är djupt splittrad.

Söndag förmiddag är det marknad på många olika trottoarer runt om i Paris. Solen skiner och det är den första riktigt varma vårdagen.  Jag går längs Rue de la Convention i femtonde arrondissemanget, ett barn- och familjetätt medelklasskvarter i södra Paris. Bland stånden med kött och fisk och grönsaker står de partiaktiva och delar ut flygblad. Egentligen rör det sig bara om två kandidater i detta kvarter, Francois Fillon och Emmanuel Macron. Runt hörnet har för övrigt Macron sitt högkvarter.

Fransmännen är nära till ordväxlingar. En Fillonaktivist ser lätt stressad ut där han står inklämd mellan några kycklingvingar upplagda för försäljning. Kyckling säljer helt klart bättre än Fillons kandidatur. Han får sig några slängar av folk som passerar – om högerkandidatens ohederlighet. Macrons aktivister är mindre utsatta men jag hör någon kvinna som förklarar för en av dem att Macron säkert har något att dölja, även han. Misstron mot politiker har sällan varit större än i denna valrörelse.

Det är inte bara Fillon som vacklar i valrörelsen. Socialistpartiets huvudkandidat, segraren i partiets primärval i januari Benoît Hamon,  tappar i opinionsmätningarna. Enligt de senaste har han blivit passerad av vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och det ganska rejält under senaste veckan. Nu har Mélenchon 14 procent enligt Ifop mot 11,5 för Hamon. Närmast ovanför ligger Fillon på 18 procent medan Macron leder med 26 procent och Marine Le Pen på andra plats med 25 procent. Allt enligt Ifop men andra undersökningsföretag har ungefär samma siffror.

Vad gör Hamon för fel? Han har ändå ett av de traditionellt stora partierna bakom sig och det är detta parti som styrt landet sedan 2012. Det skrivs böcker som försöker förklara detta sammanbrott för Parti Socialiste (PS) men här är några förklaringar:

För det första har Francois Hollandes misslyckande som president starkt bidragit till partiets nuvarande svaga ställning. Varannan väljare som 2012 röstade för Hollande väljer enligt opinionsmätningarna Macron om det vore val idag. Det är en reaktion bland annat mot Hollandes politik. Men Hamon är lika kritisk – om inte mer – mot Hollande som Macron.

För det andra har vänsterflygelns, frondörernas, fleråriga interna kritik mot Hollande vidgat klyftan inom PS. Högerflygeln som partiets socialdemokrater och socialliberaler har visserligen varit kritiska mot Hollandes ledarskap men inte i grunden mot hans politik. Det gäller Manuel Valls som var premiärminister i Hollandes regering från mars 2012 till november 2016. Det gäller Emmanuel Macron som var ekonomiminister under samma år. Det gäller rader av ministrar i regeringen som är mer moderata socialister som nuvarande utrikesministern Jean-Marc Ayrault och nuvarande försvarsministern Jean-Yves Le Drian. Hollandes oförmåga att ena partiet eller partiets splittring av sig själv har lett till att vi idag ser två partier inom ett parti och att både socialistväljare och politiska ledare inom PS föredrar den oberoende Macron framför partiets egen kandidat, Hamon.

Benoît Hamon har, för det tredje, inte alls försökt att ena partiets flyglar sedan han blev vald. Han har tvärtom markerat starkt mot högerflygeln och istället sökt samarbete med en grön vänsterkandidat, Yannick Jadot, som givit upp sin kandidatur för att stödja Hamon och sökt samarbete med Mélenchon. Men Jadot ger inte många extra röster till Hamon och Mélenchon vill under inga omständigheter underordna sig Hamon och PS. Mélenchon lämnade PS 2008 och bildade sitt vänsterparti. Hela hans nuvarande politiska engagemang går ut på att bekämpa sitt gamla parti.

Socialistpartiets generalsekreterare försöker lamt att stödja Hamon liksom några av ministrarna i den nuvarande regeringen. Väljarna som vill ha ett rejält vänsterstyre i landet märker detta och söker sig i allt större utsträckning till Mélenchon och lämnar det sjunkande skeppet som  är PS med sin kapten Benoît Hamon vid rodret.

Nu pekar det mesta på att Hamon blir femma i valet och riskerar färre än 10 procent av väljarnas röster. Det vore en katastrof för partiet. Frågan är hur detta sargade parti ska klara valet till nationalförsamlingen som genomförs i juni. Hur många av dess politiker som i dag sitter på mandat för PS i sina valkretsar kommer istället att söka sig till Macron?

Jag lär i kommande bloggar återvända till Socialistpartiets prekära situation och vad som kommer att göras för att rädda dess ställning i framtiden. Det förefaller som om ett mer radikalt socialistiskt program fortfarande får cirka en fjärdedel av väljarnas stöd. Till skillnad från 2012 kommer dessa väljare att befinna sig till vänster om det stora slaget. De får sannolikt titta på när Emmanuel Macron med sin socialliberala linje tar upp kampen mot nationalisten Marine Le Pen.

Häromkvällen var Francois Fillon gäst i tv-kanalen France 2:s stora politiska program, en grillning på två och en halv timme av journalister och politiska motståndare. Mycket handlade om Penelopegate. Det råder ingen tvekan om att Fillon fortfarande är lika stridslysten och beredd att med alla medel försvara sig och sin heder. Taktiken är då framförallt att attackera andra. Det senaste som kom fram i programmet var att han pekar ut President Francois Hollande som ansvarig för en regelrätt smutskastningskampanj mot honom. I Elyséepalatset finns enligt Fillon ett så kallat cabinet noir (det svarta kabinettet).

Cabinet noir är en gammal beskrivning av en grupp inom den högsta politiska makten som med kungens, kejsarens eller presidentens goda minne skaffar sig information om politiska motståndare för att i lämpliga doser och vid rätt tillfällen släppa sådana uppgifter som kan besvära eller avslöja den eller dem som ska bekämpas.

Makteliten i Frankrike har alltid och kommer sannolikt alltid att präglas av och misstänkas för olika skumraskaffärer. En helt oskyldig politisk ledare är ingen politisk ledare, tänker de flesta fransmän och de har dessvärre sällan fel. Det är därför också möjligt och ganska enkelt för den som är anklagad för ohederligheten, i detta fall Fillon, att kunna lägga över skuldbördan på sin motståndare, i detta fall vänstern, regeringen, presidenten. Oavsett om anklagelsen i det specifika fallet har något sanningsvärde eller inte. Människor fortsätter bara att tänka att alla toppolitiker är som de alltid varit, mer eller mindre opålitliga. Ingen enskild kan dömas. Alla är ändå ungefär lika usla. Ett nollsummespel i ohederlighet helt enkelt.

En av de mer kända exemplen på hur det svarta kabinettet fungerar är President Mitterrands ansträngningar att dölja existensen av sin dotter Mazarine som han fick 1974 i sin utomäktenskapliga relation med Anne Pingeot. Under hela sin mandatperiod (1981-95) fram till året före sin avgång lyckades han hindra att någon skrev eller offentligt yttrade några ord om denna dotter. Redan 1984 var en bok klar för publicering om den då tioåriga flickan och hennes pappa, presidenten. Men Elyséepalatset lyckades makulera hela upplagan. Alla visste men ingen skrev om det. Det som inte sades offentligt var ingen sanning och Mitterrands heder skyddad. Detta arbete att dölja dotterns existens krävde en hel stab i cabinet noir.

Francois Fillon har i dag låg trovärdighet. Hans siffror vänder inte uppåt. Han ligger kvar under 20 procent av väljarsympatierna i opinionsmätningarna. Hans egen trogna kärna av sympatisörer sviker honom dock inte. Det folk tror ont om Fillon är inte sant, säger de, och så länge han själv hävdar sin oskuld kan spelet gå vidare. En dag är affären glömd och han spelar vidare med de andra politikerna – också de ofta misstänkta för delaktighet i skumma affärer.

Fillon spelade alltså nu ut kortet om det svarta kabinettet. Det kommer en bok i dagarna där några journalister, bland annat en från satirtidningen Canard enchaîné som avslöjade Fillon, undersökt om det funnits ett svart kabinett, upprättat för att jaga Fillon. Men en av journalisterna menar i en intervju för France 5 att detta inte är fallet. Journalisterna sökte efter en komplott från Elyséepalatsets sida men kunde inte finna något som verkligen styrkte detta. Däremot fanns det läckor inne i regeringskansliet. Inget är svart eller vitt i de flesta affärer så säkert finns det informatörer som meddelar media även i detta fall. Men det är inte samma sak som att President Hollande styrt ett svart kabinett för att sänka Francois Fillon.

Fillon säger högt att det är vänstern, journalisterna och åklagarväsendet som bär skulden för hela affären Penelopegate. Han borde också tillfoga en del av sina egna partivänner. Det kan han inte säga öppet men det är sannolikt att klanen runt Nicolas Sarkozy och även andra republikaner också bidragit med att sippra ut information. Sveken inom partierna är många gånger värre än mellan blocken.

Francois Fillon lär inte vinna valet. Det genomförs alltid en opinionsmätning under detta politiska program i France 2 som varje gång har en toppolitiker som gäst. I slutet av programmet i torsdags kunde programledaren meddela att förtroendesiffran för Fillon var mycket låg. Bara 28 procent av tittarna såg honom som trovärdig efter att ha sett programmet. Det ska jämföras med Marine Le Pen som nådde 41 procent, Jean-Luc Mélenchon 39 och Benoît Hamon 37 procent. Fillons valkampanj lyfter inte och nu är det väldigt sent. Det är mindre än en månad till första valomgången.