Politik

En svensk iakttagare av fransk politik har nog svårt att förstå att motståndet mot den nye presidenten Emmanuel Macron är så omfattande och så kraftfullt uttryckt. Motståndet kommer från många håll, särskilt från stora delar av vänstern men också från högern och Nationella fronten.

En viss vänster i Sverige uttrycker också samma kritik som Jean-Luc Mélenchon och hans vänner i Frankrike: ”Varken bankir eller fascist”. Det syftar då på att Macron under några år var bankdirektör på Banque Rotschild. Fascisterna anspelar på Nationella fronten.

Det är inte bara det faktum att Macron arbetat på bank som upprör vänstern så mycket. Den gamle intellektuelle revolutionären Régis Debray lät sig intervjuas i veckan i tidningen L ´Obs. Han formulerade väl kritiken mot Macron med hjälp av flera tankespår. Ett är att Macron säger sig stå för en hållning som bryter med rådande system. Det gör han inte, menade Debray i intervju. Han fortsätter i sina föregångares spår genom att stödja ett kapitalistiskt system.

Det intressanta med intervjun är att Debray så starkt lyfter fram amerikaniseringen av det franska samhället under de senaste decennierna. Han tar fram symboler som att dagens presidenter rör sig mer, går fortare och nästan springer, jämfört med sina föregångare som de Gaulle och Mitterrand. Det ungdomliga premieras allt mer. Debray använder ordet successful (dessutom felstavat med två l i intervjun) som ett uttryck för det nya och för honom motbjudande samhället. Debray drar också parallellen mellan protestantismen och amerikaniseringen av världen. Protestantismen gör upp med alla institutioner som vidmakthåller en gammal civilisation som den franska. Det räcker med Bibeln. Alla traditionella företeelser som katedraler, präster, politiska partier blir oväsentliga. ”Amerika”, säger Debray, ” är oändlighet, rörlighet och frihet… Ett lands historia och minnena över huvud taget spelar mindre roll.” Debray förstod de intellektuella som Emmanuel Todd och Michel Onfray som avstod att välja mellan Macron och Le Pen i den andra valomgången. De är konsekventa med sina ställningstaganden, menade han i intervjun utan att därmed vilja avslöja hur han själv röstade.

Régis Debray är bara en i raden av många fransmän som vägrat att rösta på Macron, ens i mötet med Le Pen. Han har ett värdekonservativt perspektiv, denne gamle revolutionär, och för många socialister är hans resonemang relevant. Vidare finns det ett klassiskt socialistiskt motstånd mot kapitalismen. För dem är ett val på Macron också ett val på Le Pen; 2022. Den som väljer Macron i år bidrar till att förbereda för fascismens maktövertagande i nästa val.

Högerns motstånd mot Macron har delvis samma orsaker; ett motstånd mot den anglosaxiskt orienterade kapitalismen och liberalismen. Här anar den konservative att Macron säljer ut nationella värden när han öppnar för ett federalt Europa och rör sig obehindrat i New Yorks finanskvarter. En klassisk fransk högerman behöver inte vara högerextrem och rösta på Nationella fronten för att ta avstånd från en liberal som Macron.

Nationella frontens nationalister, särskilt i Marine Le Pens tappning med ett vänsterpopulistiskt språk i ekonomiska frågor, ser Macron som huvudfienden, mer motbjudande än både högern och socialisterna. Det säger sig självt att nationalisterna står i total opposition till allt som är gränslöst; med varor, tjänster och människor. Nationalisten vill som den konservative forma sin kultur i sitt land utan inblandning. Helst en kultur som främjar det auktoritära patriarkatet och lyfter fram de delar av landets kultur och historia som rimmar med detta övergripande synsätt.

Emmanuel Macron är ingen oskyldig mittenpolitiker i Frankrike. För att låna Debrays ord så har Frankrike ingen protestantisk tradition om man glömmer hugenotterna men det fick ju också se sig besegrade. Visst ökar det anglosaxiska inflytandet för varje år som går. Därför kan också Macron knyta an till en ganska stor del av befolkningen som tvärtom känner sig lättade och befriade av hans person och politik, Kvar står ändå en stor del av befolkningen som morrar åt hans förslag till reformer. Högern och vänstern kan här förenas. Därför blir det så svårt för Debray, Onfray och Todd liksom miljoner andra fransmän att välja, till och med mellan Macron och Le Pen.

I dag börjar officiellt valrörelsen. Den 11 och 18 juni ska väljarna säga sitt om maktfördelningen i nationalförsamlingen, den direktvalda delen av det franska parlamentet. Ett viktigt val. Och ett val vars utgång är mycket svår att förutsäga. Emmanuel Macron har hittills spelat ett skickligt spel för att kunna uppnå majoritet men det mesta tyder ändå på att han måste räkna med att stödja sig på Socialistpartiet och Republikanerna eller delar av deras representanter i nationalförsamlingen för att få stöd för sin politik.

Macrons rörelse som nu heter La République en marche ! (LRM) har enligt opinionsundersökningar stöd av en tredjedel av väljarna medan övriga partier eller rörelser ligger strax under 20 procent. Det gäller den vänsterradikala rörelsen La France insoumise (FI), Republikanerna (LR) och Nationella fronten (FN). Socialistpartiet (PS) som planerar valsamverkan med det gröna partiet (EELV) kommer knappt upp till 10 procent. Opinionssiffror inför ett val till nationalförsamlingen är dock högst osäkra. Valen sker i 577 enmansvalkretsar  Varje valkrets är en egen värld. Dessutom sker valen i två omgångar där den andra omgången står mellan två, ibland tre eller fyra kandidater och där övriga kandidater som slagits ut i första omgången ofta rekommenderar sina väljare att rösta på en viss annan kandidat. Systemet har hittills gynnat de två stora partierna, PS och LR, men i detta val gäller inte det. PS är för svagt och kan hamna i en situation av att närmast utplånas. Republikanerna är djupt splittrade eftersom delar av partiets kandidater anslutit sig till Macrons rörelse. Nationella fronten bör kunna göra ett bättre val. Partiet kan gå till en andra valomgång i en rad valkretsar och kanske skaffa sig några tiotal mandat. Samma lär situationen bli för La France insoumise.

Valsystemet kommer sannolikt att främst gynna Macrons rörelse. Dels har den de bästa opinionssiffrorna och drar fördel av det fördelningen av mandat. Dessutom har Macron på ett skickligt sätt lyckats attrahera många politiker från PS och Republikanerna som inte längre tror på sina gamla partiers förmåga att vinna val utan satsar på den nya stjärnan i fransk politik.

Medierna spekulerar nu om utgången i vissa valkretsar där dramatiken inte bara rör partier som står mot varandra utan också kända politiker som är involverade i känslomässiga och ofta infama strider om makten. Jean-Luc Mélenchon ställer upp i Marseille i en valkrets där en välkänd socialist, Patrick Menucci, innehar mandatet sedan tidigare. Mélenchon vill erövra detta socialistmandat för att visa att hans rörelse nu är starkast inom vänstern. En seger för Mélenchon kan bidra till att krossa PS som parti. Nathalie Kosciusko-Morizet är en republikan på vänsterkanten som tillsammans med andra republikaner öppet sträckt ut sina händer till Macron för att slippa möta någon från hans rörelse i sina valkretsar. Macron visar inget förbarmande utan sänder en av sina egna kandidater till denna valkrets för att besegra Kosciusko-Morizet. Dessutom har hon som republikan nu råkat ut för att tvingas möta två andra republikaner som också utmanar henne i hennes valkrets i Paris innerstad. Däremot har Macron skonat förre premiärministern Manuel Valls som ställer upp i sin hemkommun i Saint Denis utan att möta någon kandidat från La République en Marche!. För övrigt ställer Valls upp utan partibeteckning, Han har lämnat Socialistpartiet och hoppas att efter parlamentsvalet, om han blir vald, kunna spela en viktig roll hos Macron; kanske till och med bli minister.

Det är ett raffinerat spel som nu pågår. Ingen vet hur det slutar. Vi kan spekulera och tro att Macrons rörelse besätter många platser. Det är också möjligt – kanske till och med troligt – att en del representanter i den nya nationalförsamlingen kommer att byta från LR och PS till Macron när de väl blivit valda. Inget är omöjligt i fransk politik.

I torsdags samlade den nyvalde presidenten Emmanuel Macron sin regering i Muratsalen i Elyséepalatset för första gången. Tjugotvå ministrar som förmodligen såg sig omkring fulla av förundran och kanske beundran. I varje fall de nitton som inte suttit i en regering tidigare, däribland den för allmänheten okände premiärministern Edouard Philippe. Och en president med ovanligt kort karriär inom politiken. Det ska också tilläggas att sammansättningen av regeringen är annorlunda mot tidigare. Och – inte att förglömma – historiskt låga opinionssiffror för både president och premiärminister i samband med första veckan i sina roller.

Franska folket ger inte Macron och Philippe någon smekmånad. Macrons popularitet ligger några procent under 50 vilket är cirka tio procent eller mer under Hollandes respektive Sarkozys popularitet i samband med deras installation som presidenter. Philippe ligger på en riktigt låg nivå, 34 procent vilket är mellan femton och tjugo procent lägre än tidigare premiärministrar som Francois Fillon under Sarkozys mandatperiods första vecka eller Jean-Marc Ayrault under motsvarande tid under Hollands era. Dessa siffror speglar möjligen den splittring som rått i i väljaropinionen under hela valrörelsen. Det går att iaktta en splittring av det politiska landskapet i fyra delar; Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, Emmanuel Macrons En Marche!, Republikanernas Francois Fillon och Marine Le Pen med sitt parti Nationella fronten. För helhetens skulle bör vi också lägga till Socialistpartiets Benoît Hamon som dock bara fick 6 procent i den första valomgången. Väljarna har förmodligen i stor utsträckning återgått till sina preferenser från den första valomgången. Nu får framtiden visa om Macron kan samla fler väljare kring sitt regeringsprogram och sitt handlande som president. Det första tecknet visar sig i valet till nationalförsamlingen om en knapp månad. Hur stort antal platser får hans parti i vardande, La République en marche? Bedömare har sagt i bästa fall 150-200 platser vilket är långt ifrån de 289 platser som krävs för majoritet.

Den nyvalde presidenten har varit angelägen att bryta med sina föregångare på några centrala punkter när det gäller ledarskapet. Han har stramat upp presidentrollen. Han verkar ha ambitionen att framstå som mer monarkisk i sin framtoning än den fladdriga hyperpresidenten Nicolas Sarkozy som ville lägga sig i de flesta politiska ärenden och hans närmaste företrädare Francois Hollande som sökte inta rollen av normal, ”som folk är mest”. Macron säger att han vill presidera, lägga fast de stora linjerna men också kräva total uppslutning från alla ministrar kring detta program. Förmodligen är det nödvändigt. Här har han nu en regering som trots allt innehåller en spänning mellan höger och vänster och många ministrar utan politisk erfarenhet. Macron har därför också beslutat att endast regeringens talesman Christophe Castaner har rätt att uttala sig inför pressen efter regeringssammanträdena.

Redan efter en vecka anar de politiska iakttagarna i Paris att den nye presidenten generellt kommer att uppträda stramt i förhållande till medierna. Han kommer att sovra starkt i sina uttalanden och sannolikt välja medier på ett medvetet sätt. Han fanns nära Francois Hollande under i stort sett hela dennes mandatperiod och noterade hur denne hade en tendens att kommentera politiska händelser inför journalister och ibland säga alldeles för mycket. Macron kommer sannolikt att säga väldigt lite – kanske för litet. Framtiden får utvisa det också.

Det är för tidigt att uttala sig om hur Macrons politik kommer att ta form rent konkret. Det går att ana att han kommer att flytta den ekonomiska politiken en bit i liberal riktning, också jämfört med Hollande. Han kommer att markera Frankrikes nationella identitet och lyfta fram de statliga institutionerna på ett sätt som snarare kommer att påminna om General de Gaulle än Sarkozy eller Hollande. Han kommer att söka göra Frankrike starkt inom EU. Han blir ingen mjukis i militära frågor. Däremot lär han genomföra en rad sociala reformer i syfte att minska klyftorna i samhället, främst genom utbildningsinsatser i socialt utsatta områden i landet.

Detta är funderingar alldeles i början av Macrons regeringsperiod. Det bygger på en känsla och vissa tecken i hans initiala sätt att uppträda och uttala sig. Vi får framförallt avvakta och se. Allt beror också på det motstånd han får. Dels i den nationalförsamling som nu ska fyllas med nya ledamöter efter valet den 11 och 18 juni. Och dels vad som händer på gatan när de fackliga organisationerna mobiliserar och vänstern börjar agera i form av folkliga demonstrationer. Spelet är igång och i Frankrike är utgången alltid oviss.

Det blev en regering med fler namn än förväntat; 22 ministrar, varav fyra så kallade statssekreterare, en ministerfunktion med lägre status än ministrarna. Hälften är kvinnor men helt klart på mer underordnade positioner än männen. Balansen mellan höger, center och vänster liksom balansen politik och civila samhället har President Emmanuel Macron lyckats upprätta.

Denna regering kan vara en övergångsregering. Utslaget i valet till nationalförsamlingen den 11 och 18 juni kan komma att förändra balansen i regeringen och tvinga Macron till förändringar i sammansättningen av ministrar. Sannolikt växer regeringen också i antal. Så har det ofta blivit efter tidigare val. Presidenten tvingas hela tiden ta hänsyn till olika särkrav och det är svårt  att i det läget hålla nere antalet ministrar.

Toppnamnen är relativt kända för en initierad fransk publik även om placeringarna i olika ministerier förstås överraskar på flera håll. Utrikesminister blir försvarsministern i Hollandes regering, Jean-Yves Le Drian. Han är en viktig kugge i Macrons regeringsbygge och en politiker som tidigt bekräftade att han stödde den unge presidentkandidaten. Le Drian är tidigare socialist på högerkanten, en gråsosse i fransk tappning med folklig förankring och sedan många år borgmästare i en stad i Bretagne.

Francois Bayrou, ledaren för mittenpartiet MoDem fick justitieministerposten, också en viktig funktion i en fransk regering. Fransk politik kretsar så oerhört mycket kring lagbokens paragrafer. Han är också en mycket erfaren politiker med tidigare regeringsuppdrag.

Gerard Collomb, den socialistiske borgmästaren i Lyon, var den förste tunge politikern att ansluta sig till Macrons rörelse En Marche! Han hade tårar i ögonen när Macron gick runt och tackade honom och andra i samband med presidentinstallationen i söndags. Collomb har nu utsetts till landets inrikesminister med ansvar för polisväsendet och den som står närmast att med presidenten hantera eventuellt nya terrorattacker och med justitieministern driva alla centrala frågor om lag och ordning; ett område som franska väljare ser som oerhört viktigt i dag.

Sylvie Goulard tar ansvar för arméministeriet som det nu heter, tidigare försvarsministeriet. Hon är  mittenpolitiker med säte i Europaparlamentet. För övrigt blir en annan mittenpolitiker, Bayrous högra hand, Marielle de Sarnez Europaminister. Det blir också en viktig post i en regering som ska utveckla EU-frågorna.

Nicolas Hulot blir miljöminister vilket är ett kap för Macron och han lär ha fått ägna mycket tid åt att övertyga denne om att ingå i regeringen. Hulot är något av en guru inom miljöpolitiken i Frankrike. Den avgående miljöministern Ségolène Royal har anlitat honom i hög grad i sitt arbete för dessa frågor före och efter miljökonferensen i Paris häromåret.

Ett namn till: Bruno Le Maire blir ny ekonomiminister, Le Maire är republikan och ställde upp i primärvalet för detta parti i november men misslyckades kapitalt. Hans modernt liberala syn på ekonomi lär överensstämma väl med Macrons. Det visar att delar av högern och Macron är samspelta i ekonomiska frågor. Det är tydligt att finansdepartementet nu  styrs främst av republikaner medan lag och ordning och utrikesfrågorna däremot drivs av politiker som är mer förankrade inom den gamla reformistiska vänstern eller mitten.

Civilsamhället har också ett antal representanter i regeringen. Okända namn för de flesta. De återfinns främst inom områden som utbildning och sociala frågor.

Detta är en regering som har mycket att bevisa. Det är dessutom inte säkert att ministrarna som samlas till första konselj i morgon kommer att sitta längre än över parlamentsvalet. Allvaret börjar i slutet av juni och framförallt efter semestrarna i slutet av augusti. De som inte får slappna av ens under sommaren är framförallt president och premiärminister. Hollande gjorde misstaget att verka lite semesterslö den första sommaren av sin mandatperiod. Det misstaget kommer inte Macron att upprepa.

Igår söndag installerades Emmanuel Macron som president i Frankrike. Ceremonin var stilfull och full av symboler som brukligt är. Samtidigt också fylld av känslor. Francois Hollande var märkbart berörd av att lämna över sina presidentfunktioner till sin forna adept som han i hög grad bidragit till att lyfta fram i centrum av det politiska livet. Macron – rådgivare i Elyséepalatset redan 2012 och utnämnd till ekonomiminister 2014. Nu står han på egna ben sedan han lämnat fadershuset och skapat ett eget liv med en egen rörelse. En Marche!, Nu i maj 2017 valdes han till president i Frankrike.

Emmanuel Macaron sökte i sitt kroppsspråk visa sin självständighet igår, liksom vid de båda ceremonierna den gångna veckan, minnet av fredsdagen 1945 och av slaveriets avskaffande, då han uppträdde sida vid sida med Francois Hollande. Macron vill visa att han står för något nytt i fransk politik men att hon också har respekt för den förre presidenten.

När jag påminner mig andra presidentskiften under femte republiken har det ofta sett ut på liknande sätt. Förändring men ändå en form av kontinuitet. Georges Pompidou tillhörde samma politiska familj som sin företrädare General de Gaulle men med en modernare konservatism och en premiärminister de första åren i Jacques Chaban Delmas, en än modernare politiker med starkt socialt engagemang. Valéry Giscard d ´Estaing efterträdde Pompidou med parollen Oui…mais. Både Mitterrand och Chirac stod för radikal förändring men Chirac var i många avseenden en mer socialt orienterad högerman och Mitterrands sista år var knappast särskilt socialistiska. Han kom mer och mer att bli en patriark för sitt folk med stort engagemang för landets historia och kultur. Nicolas Sarkozy stod inte långt ifrån Chirac trots en personlig antagonism. Francois Hollande bröt retoriskt starkt med Sarkozy och de var och är mycket olika som personer. Men skillnaderna i deras politiska program ska inte överdrivas. Sarkozys första två år vid makten innehöll en öppning mot vänster. Hollande formulerade ett radikalt ekonomiskt program före valet 2012 men anpassade sig i socialliberal riktning under mandatperioden och förebådade i mycket den nya linje som nu företräds av Emmanuel Macron.

Det finns starka konflikter inom fransk politik och de kan också skifta över tid. Högern har alltmer betonat lag och ordning och fransk nationell identitet under de senare åren och det har skapat en viktig konflikt mot vänstern. Det liberala inslaget i de politiska partiernas program har inte varit särskilt synligt förrän inför detta senaste val då Emmanuel Macron fört in en ny dimension; det europeiska och frihandelsvänliga mot en starkare dragning mot nationalism.

Emmanuel Macron har i dag utsett Edouard Philippe till sin premiärminister. En intressant profil i detta skapande av en ny rörelse, macronismen eller marchismen som en del också säger. Philippe var som ung anhängare till den andra, socialdemokratiska vänsterns frontfigur, Michel Rocard. Hans åskådning vreds senare mer åt höger och han blev anhängare och medarbetare till Alain Juppé. Denna profil uppskattas av den nye presidenten. Höger men med en fot i vänstern ( i varje fall som ung) men inte heller extrem i någon mening. Alain Juppés profil är moderathöger.

I morgon presenteras regeringen i sin helhet. Bedömare säger att det kommer att bli en liten men vass regering på cirka femton ministrar med lika många kvinnor som män och en balans mellan företrädare för civilsamhället, Macrons eget folk, och företrädare för de etablerade partierna. Vi kan få se namn som Francois Bayrou, ledare för det lilla mittenpartiet MoDem och Yves Le Drian, försvarsminister i Hollandes regering sedan 2012. Kanske kan ett och annat tungt namn från Republikanerna komma med i samma regering. Journalisterna spekulerar: Bruno Le Maire, en av Republikanernas kandidater i primärvalet i november, har nämnts liksom Nathalie Kosciusko-Morizet som positionerar sig tydligt på vänsterflygeln inom samma parti.

Emmanuel Macron behöver stöd från de etablerade partierna för att gå i land med sin uppgift att förändra Frankrike; lyfta landet ur den ekonomiska krisen och återge människor hopp om framtiden. Det blir mycket intressant att se hur han formar sin regering och än mer intressant om han lyckas skaffa sig ett tillräckligt starkt stöd i den nya nationalförsamlingen som ska väljas i direktval den 11 och 18 juni.