Politik

Alla räknade med stor seger för La République en Marche! i valet till nationalförsamlingen. Efter den första valomgången ikväll och med opinionsundersökarnas högsta osäkra framräkning av slutresultatet efter nästa söndags slutomgång pekar det snarare mot en jordskredsseger. LRM kan i gynnsammaste fall för detta nybildade parti få upp till 455 av 577 mandat vilket vore historiskt höga siffror. Samtidigt ska sägas att valdeltagandet var lika historiskt men beklagligtvis lågt, strax under 50 procent i första valomgången. Det ska också sägas att den uppskattade mandatfördelningen inte alls följer andelen röster för de olika partierna. LRM fick 32 procent vilket borde i ett proportionellt valsystem ge cirka 190 mandat. I det franska valsystemet gäller istället principen om att vinnaren tar allt.

Valet till nationalförsamlingen sker alltså i två omgångar. Nästa söndag avgörs valet i de olika enmansvalkretsarna mellan de två eller tre främsta kandidaterna röstmässigt sett från den första valomgången i dag. I några valkretsar lyckades en kandidat få över 50 procent redan i den första valomgången och då är valet klart. Men i de allra flesta valkretsar återstår den avgörande valomgången nästa söndag. Mycket kan alltså hända. Röstandelen kan öka eller sjunka. Framförallt kan det vara svårt att avgöra hur väljare som förlorat sin favoritkandidat i första valomgången tänker rösta i den andra.

Valanalytikerna på de olika opinionsinstituten har ändå en del klart för sig. LRM kommer att vinna och få egen majoritet. Republikanerna kommer rimligtvis att få cirka hundra mandat och bilda en egen grupp i nationalförsamlingen även om en del av partiets folkvalda kommer att ansluta sig till LRM sedan valet avgjorts. Jean-Luc Mélenchons rörelse La France insoumise och Socialistpartiet har en rimlig chans att få mer än 15 mandat var och därmed ges rätten att. bilda en grupp i nationalförsamlingen med ökad status och mer statliga bidrag som följd. För Socialistpartiet är ändå valet en fullständig katastrof. Redan ikväll står det klart att till exempel partiets presidentkandidat Benoît Hamon är utslagen. Så har det också gått för ett av partiets affischnamn, Najat Vallaud-Belkacem liksom för partiets generalsekreterare Jean-Christophe Cambadélis.

Nationella fronten fick i första valomgången omkring 14 procent av rösterna, några procent mer än  Socialisterna och La France insoumise, men kommer knappast att få mer än en handfull mandat. Deras kandidater som går vidare till en andra valomgång slås ut därför att väljarna i allmänhet röstar på deras motkandidater oavsett parti. Allt tyder dock på att Marine Le Pen nu för första gången kommer in i parlamentet på ett mandat från Henin-Beaumont i norra Frankrike.

Nationalförsamlingen blir ensidigt sammansatt. Kanske kommer oppositionen att bestå av en och annan representant från Nationella fronten och några tiotal oppositionella socialister. Och en del republikaner som framförallt i frågor som lag och ordning, bekämpning av terrorismen och skolfrågan framträder med ett konservativt alternativ. I övrigt lär nationalförsamlingen förvandlas mer till en partikongress än ett pluralistiskt parlament.

Låt oss ända avvakta nästa söndag. Kanske sker en viss förändring om en vecka jämfört med kvällens resultat och prognoser för kommande valdag. Idag skolkade många inom vänstern och Nationella fronten. Nästa vecka är det inte omöjligt att många av LRM:s väljare stannar hemma i tron att segern redan är vunnen.

En av de stora stötestenarna under Francois Hollandes regeringstid, arbetsrätten, kommer omedelbart upp som tung politisk fråga under Emmanuel Macrons styre. Han har nu genom sin premiärminister Edouard Philippe och arbetsmarknadsminister Muriel Pénicaud redovisat huvuddragen i reformen. Den går längre i riktning mot förhandlingar mellan arbetsgivarna och de anställda och flyttar ner beslutsprocessen ännu mer mot företagsnivå från avtal på nationell nivå och branschnivå.

Emmanuel Macaron lär få en stor majoritet i den nyvalda nationalförsamlingen. Fransmännen väljer i två omgångar, dels nu på söndag och dels i en andra omgång följande söndag. Med stöd av en stark majoritet och med en försvagad parlamentarisk vänster genomför han den reform som Hollande aldrig riktigt mäktade med. Det blev en halvmesyr av förslaget till ny arbetsrättslag och samtidigt fördjupades sprickan inom vänstern i sådan omfattning att den nu bland annat har kluvit Socialistpartiet i minst två delar.

Macron lägger ett förslag som alltså går längre än la loi El Khomri som den senaste lagen kallats efter namnet på arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri. Den stora stötestenen i hela reformprojektet har varit förslaget att låta arbetsmarknaden styras mer av avtal mellan arbetsmarknadens parter och av att låta fler avtal fattas på företagsnivå, där avtal på branschnivå i viss mening kan upphävas. I El Khomri-lagen kunde avtal på företagsnivå gälla för frågor om arbetstiden; öka den från 35-timmarsvecka beroende på företagens behov av arbetskraft. Nu vill Macron utvidga samma modell till i princip alla frågor som rör arbetsrätten; inte minst regler för korttids- och visstidsanställningar för att ta ett exempel.

Oron är stor bland de fackliga företrädarna för att små företags anställda inte kan hävda sig i ett avtal med arbetsgivaren eftersom det inte finns fackliga företrädare på små arbetsplatser. Andelen fackligt anslutna är låg i Frankrike, under tio procent, och särskilt låg inom den privata sektorn. Det är en berättigad oro. Det är ju möjligt att lagen kommer att skydda anställda på mindre och medelstora företag och där låta branschavtalen gälla i alla lägen. Oavsett hur det blir till slut kommer Macron att driva en linje som tvingar  facken på reträtt. Hans världsbild av en framtida arbetsmarknad handlar snarare om annat. Han tänker sig en framtid där företagen odlar teambuilding, ger de anställda mer medinflytande. Han hoppas på en arbetsmarknad präglad av flexibilitet och rörlighet som gynnar företagen och en arbetsmarknad där folk har ett bra socialt nätverk, bättre arbetslöshetsförsäkringar, bättre fortbildning men inställda på att flytta mellan olika jobb och mellan anställningar och eget företagande under sin livstid.

Macron är en främmande fågel i sin syn på arbetsmarknaden och dess villkor. Många säger att hans vision liknar den skandinaviska, möjligen mer den danska än den svenska. Egentligen utvecklar han den linje som började under Hollandes år vid makten. Macron själv var ju som ekonomiminister  i högsta grad delaktig i de reformer på området som genomfördes 2014-16. Frankrike har en annan tradition. Landet tänker mer i termer av lagar och förordningar. Folket litar inte på arbetsgivarna i samma omfattning. Avtal istället för förordningar och regler uppfattas ofta som sämre. De fackliga organisationerna inser också att deras makt håller på att inskränkas. Det krävs en oerhörd förändring av både synsätt och metod hos inte minst de gamla kommunistiska facken för att kunna spela en roll på en arbetsmarknad som ritas av Emmanuel Macron. Han är på detta område för facken ett större hot än alla andra politiker från vänster till höger.

Macron har nu bråttom och kommer att följa en tidsplan som driver igenom nya lagar tidigt i höst efter samråd med fack och andra berörda. Han kommer dessutom att genomföra lagarna genom så kallad ordonnance. Det innebär att parlamentet ger honom och regeringen rätt att genomföra lagarna utan omröstning. Parlamentet ger ett carte blanche i förväg. Den här typen av beslut är ett exempel på den makt som presidenten och regeringen har i den femte republikens konstitution. Den används oftare än som framgår i debatten. Alla presidenter gör så men i detta fall är det utmanande för den vänster som ser just arbetsrättsreformen som den mest olyckliga av alla reformförslag som nu ska behandlas. Ingen betvivlar att Macron inte skulle få igenom reformen men ingen tror heller att det kommer att ske utan upprörda känslor och hård debatt. Den debatten kommer dock inte att ske i parlamentet utan på gatan. Räkna med en het höst kring arbetsrätten.

Alla undersökningar tyder på att Emmanuel Macrons rörelse La République en Marche! går mot en storseger i kommande val till nationalförsamlingen, den direktvalda folkförsamlingen i det franska parlamentet. LRM kan få så många som 425 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen, en siffra som var otänkbar för bara några veckor sedan. De franska väljarna men också en del av  rörelsens politiska motståndare är beredda att ge den nyvalde presidenten åtminstone inledningsvis det stöd han behöver för att regera framgångsrikt.

Om en vecka går fransmännen till valurnorna igen. En lång valrörelse som började med Republikanernas primärval i november förra året och som nu avslutas med val i två omgångar till nationalförsamlingen. Ja, det har varit en höst, vinter, vår och sommar med osedvanligt höga politiska temperaturer även med franska mått mätt. Det är rimligt att många väljare känner en viss trötthet inför de politiska frågorna. Kanske är det så att många nu under de två kommande söndagarna lägger sina röster på Macrons rörelse för att ge den politiska ledningen i Elyséepalatser en period av stabilitet och möjlighet att utöva sina maktbefogenheter. Så att väljarna åtminstone kan få ta semester utan att bekymra sig för rikets affärer.

Emmanuel Macaron har dessutom visat prov på ledaregenskaper under sina första veckor som president och minst sagt imponerat på såväl väljare som politiska motståndare och media. Macron har till skillnad från Hollande 2012 rivstartat med tydliga framträdanden på den internationella scenen. Det är lätt att se att många fransmän njuter av att se sin president knäcka Donald Trump i handhälsningsceremonin och bräda Vladimir Putin i politisk tuffhet under deras gemensamma presskonferens i slottet i Versailles.

Valprognoserna pekar på en stor seger för La République en Marche!. Med all sannolikhet får rörelsen absolut majoritet i nationalförsamlingen. Ändå ska det göras klart att LRM i mätningarna bara har drygt 30 procent av väljarstödet. Det är valsystemet med majoritetsval som ger detta kraftiga utslag. Och det faktum att de gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, är i kris.

Socialistpartiet är mest i kris av alla. PS riskerar att bli helt utraderat i den nya nationalförsamlingen. Risken finns att partiet bara får runt ett tiotal ledamöter men att partiet dessutom inte stöds av fler än 6-7 procent av väljarkåren. Det är en helt öppen fråga hur detta sargade parti ska överleva efter valet. Partistöden till partier i nationalförsamlingen beräknas per antal ledamöter och uppgår till  37 000 euro per ledamot och år. Dessutom får varje parti 1,42 € per röst i valet multiplicerat med fem år; en normal valperiod. Att gå från nuvarande cirka 285 ledamöter till 10 och från drygt  10 miljoner röster 2012 till avsevärt färre 2017 innebär förstås en oerhörd ekonomisk smäll. Vilka nedskärningar måste inte göras i partiets kansliapparat! Kan PS behålla sitt stora hus på fashionabla Rue Solférino nära nationalförsamlingens lokaler i Palais Bourbon vid Concordeplatsen?

Republikanerna befinner sig också i kris även om detta parti sannolikt blir det största oppositionspartiet. Här ställs frågan hur många av dess ledare och valda i den nya nationalförsamlingen som kommer att välja att ansluta sig mer eller mindre öppet till Macrons majoritet. Hur många av ledamöterna som väljs in som republikaner kommer att driva oppositionspolitik? Risken är överhängande även för detta parti att hamna i ett totalt sammanbrott. I varje fall kommer partiet att vara mindre till antal och bestå av färre politiska ledare av betydelse i sina led.

Emmanuel Macron har på kort tid ritat om den politiska spelplanen. Före presidentvalet sa många att han saknade profil och att hans program var luddigt. Hur ska då hans otvetydiga framgångar förklaras? De två gamla partierna rasar mer eller mindre ihop för att en ung, oerfaren lycksökare utan politiskt program råkar ställa upp i ett presidentval? Det. går inte längre att driva den argumentationen. Det går att skylla på att medierna lyfter fram honom och att han som person lyckas förföra väljarna på ett oanständigt sätt. Inte ens de argumenten bär särskilt långt. Den gamla politiska kasten i Frankrike har förlorat sin trovärdighet och det har gått förvånande snabbt och enkelt. Förutom Macron är det Jean-Luc Mélenchon med sin nya rörelse La France insoumise som stärkt sin ställning och Nationella fronten som ändå siffermässigt bibehållit en stark position. De gamla traditionella partierna har varit de stora förlorarna.

De franska politiska affärerna går ingen förbi. De är många. Blir omskrivna, leder till grundliga rättsliga undersökningar, ibland till rättegång. Nästan alla avskrivs till slut. En frustrerad allmänhet iakttar alla dessa spektakel. Förr ofta med intresse, upprördhet, med ironiska kommentarer men till slut med en axelryckning som tecken på uppgivenhet. Franska politiker skor sig på systemet och det är inget vi vanliga medborgare kan göra mycket åt, har de flesta fransmän verkat tycka och tänka.

Under de senaste åren har attityden förändrats. Politikerna själva har börjat ägna sig åt viss självsanering och väljarna överser i allt mindre grad med de juridiska och moraliska övertrampen. Nu kräver de flesta att lagar ska skärpas och att moraliska övertramp också ska beivras.

Emmanuel Macaron förklarade i valrörelsen att han skulle ta itu med omoralen i politiken som den första åtgärden som nyvald president. Hans val av Francois Bayrou som justitieminister innebar också ett symboliskt tecken om att frågan var av högsta prioritet. Bayrou har under alla år gjort sig känd för att kräva en sanering av tvivelaktiga affärer inom det  politiska livet.

Macron gick så långt i sin granskning av de blivande ministrarna i regeringen att han dröjde ett dygn längre än planerat med att presentera dem och därmed samtidigt tvingades flytta den första regeringskonseljen från en onsdag till en torsdag. Alla ministrar skulle verkligen i grunden granskas så att inga obehagligheter framkom. Inga sexskandaler i garderoben eller tvivelaktiga ekonomiska affärer i gången tid.

Det dröjde en vecka och så kom det första avslöjandet. Veckotidningen Le Canard enchaîné släppte nyheten att Richard Ferrand, nyutnämnd minister för regionalpolitisk samordning, ägnat sig åt diverse märkliga affärer mellan det försäkringsbolag i Bretagne, där han varit vd fram till 2012, och personer i sin omgivning, bland annat sin före detta hustru och nuvarande sambo. Det har rört sig om avtal och  transaktioner som förefaller på ett tveksamt sätt gynnat hans nära släktingar. Nepotism av klassiskt slag.

Detta kom alltså inte fram i granskningen före utnämningen av ministern i fråga. En rättsprövning har nu inletts för att granska Ferrands affärer men ingen lär bli förvånad om undersökningen så småningom kommer att läggas ner i brist på bevis.

Richard Ferrand, tidigare ledamot för Socialistpartiet i nationalförsamlingen, förklarar att han är oskyldig och tänker inte avgå. Men anklagelserna är ändå starka och framförallt vilar en moralisk dom över hans beteende. Macron är angelägen att politiker i ledande ställning ska vara moraliskt fläckfria. Hans minister var en av de första som anslöt sig till En Marche! och en av de trognaste. Det lär bli smärtsamt för den nyvalde presidenten att nu hålla i skaftet och göra sig av med sin trogne vän. Sannolikt har han inget val.

Marielle de Sarnez, nya Europaministern och tidigare ledamot av Europaparlamentet, har också kommit i skottgluggen. Hon har de rättsliga myndigheternas ögon på sig för misstanken att hon utnyttjat skattepengar för att ersätta en person som personlig sekreterare i Europaparlamentet för fiktiva arbetsuppgifter. Det är samma typ av anklagelser som riktats mot Republikanernas presidentkandidat Francois Fillon som anklagas för att ha betalat sin hustru flera miljoner kronor som politisk sekreterare utan att hon ska ha utfört arbetsuppgifter i en omfattning som motsvarade lönen.

Vad säger då den nye justitieministern Francois Bayrou? Han har ju ställt krav på Macron att vara särskilt noggrann med den moraliska granskningen av regeringens ledamöter. Han lär till och med ha ställt denna granskning som ett krav för att själv vilja ingå i regeringen. I morgon kommer han att presentera ett lagförslag som lär kraftigt skärpa kraven på folkvalda politiker i moraliskt avseende. Däremot har han inte sagt något om affären Ferrand som nu pågått i fjorton dagar. Och vad som är minst lika anmärkningsvärt: Han har heller inte sagt något om affären Marielle de Sarnez. Denna kvinna står Bayrou närmare än de flesta. Hon tillhör samma lilla parti, MoDem, och har i många år varit hans högra hand.

Macron och Bayrou är tysta som möss. Samtidigt fylls tv-kanalerna och tidningssidorna av analyser och spekulationer i ämnet. Moralen skulle lyftas till att bli den första viktiga frågan efter Macrons valseger. Det var väl inte på det här sättet som frågan skulle landa i mediernas rapportering?

Det är knappt fjorton dagar kvar till första omgången i det franska valet till nationalförsamlingen. Ett val som många ser framemot med stor spänning men som ändå lockar färre väljare till valurnorna än till presidentvalet. Med detta val hoppas den nyvalde presidenten Emmanuel Macron skaffa sig majoritet och det finns tydliga tecken på att han lyckas.

Valdeltagandet börjar bli en allvarlig fråga för den franska demokratin. Det gäller inte så mycket presidentvalet som valet till nationalförsamlingen. I senaste valet, 2012, låg siffran på 57 procent, oroande nära ett läge där fler än hälften av de röstberättigade avstår. Detta val är intressant ur flera aspekter och det kan möjligen öka intresset.

Allt fler tecken pekar på att Emmanuel Macrons rörelse som nu blivit partiet La République en Marche! stärker sin ställning och kan lyckas skaffa sig absolut majoritet i den nya nationalförsamlingen. Enligt opinionsundersökningarna har partiet lite över 30 procent och distanserar konkurrenterna med minst 10 procent. I ett valsystem med majoritetsval i två valomgångar i enmansvalkretsar blir ett parti som har visst försprång i opinionen gärna dominerande i folkförsamlingen. LRM som Macrons parti nu kallas har alltså förutsättningar att skaffa sig mer än femtio procent av platserna.

Det är samtidigt inte lätt att förutsäga hur den nya nationalförsamlingen kommer att vara sammansatt. Två partier, Nationella fronten och Republikanerna liksom den vänstersocialistiska rörelsen La France insoumise har visserligen alla tre opinionssiffror kring tjugo procent men frågan är om de ens kommer i närheten av antal platser i förhållande till andelen röster. Valanalytiker spår att La France insoumise och Nationella fronten i bästa fall kan få några tiotal platser var i nationalförsamlingen. Däremot bör Republikanerna få fler, hundrafemtio till två hundra av de 577 platserna. Republikanerna befinner sig mer i mitten av det traditionella politiska landskapet och kan då dra fördel av detta i en andra valomgång. Fler väljare sluter där upp kring en kandidat från LR om hen konkurrerar med exempelvis en kandidat från något av ytterlighetspartierna. För Socialistpartiets del är läget kritiskt. Dels är partiet splittrat, dels är opinionssiffrorna mycket svaga, kring 7 procent.

Nationella fronten fick två platser  i förra parlamentsvalet på ett resultat i första valomgången på närmare 14 procent. Med ett proportionellt val i en valomgång skulle partiet ha fått cirka 80 platser. Jean-Luc Mélenchons dåvarande rörelse Front de Gauche fick  tio platser grundat på ett väljarstöd på hälften av Nationella frontens röster. Enligt strikt proportionell matematik skulle den rörelsen ha fått 40 platser i nationalförsamlingen. Det är begripligt att både Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon förespråkar ett proportionellt valsystem.

Femte republikens konstitution gynnar starka regeringar och framförallt ett system där parlamentet ska ge förutsättningar att stödja den sittande presidenten. Allt tyder på att så sker också denna gång. Om inte Macron får absolut majoritet kan han ändå se ganska ljust på framtiden – åtminstone avseende läget i nationalförsamlingen. En rad kandidater inom Socialistpartiet och Republikanerna har sagt sig stödja Macron och inte vara en del av oppositionen mot honom. Det gäller tunga republikaner som främst tillhör den mer moderata falangen som haft Alain Juppé som sin företrädare. De kommer alltså att med välvilja se på presidentens och premiärministerns lagförslag. Samma sak med flera av de gamla ministrarna i Hollandes socialistregering som ställer upp i detta val. Det rör sig om namn som förra social- och hälsoministern Marisol Touraine och före detta arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri.

Emmanuel Macron och hans premiärminister Edouard Philippe bör kunna se framemot ett valresultat, den 11 och 18 juni, som går deras väg. Oppositionen verkar bli numerärt ganska liten och mest bestå av republikaner som inte tänker ansluta sig till Macrons majoritet; förmodligen de flesta av de republikaner som vinner i sina valkretsar. Oppositionen kommer också att bestå av ett antal socialister, högst ett par tiotal ledamöter, och så förstås ledamöterna från La France insoumise och Nationella fronten.

En seger i valet i juni innebär inte lugn och ro. Det har vi lärt oss av att följa fransk inrikespolitik. Valen är en sak men gatan en annan. I väljarkåren representerar La France insoumise och  Nationella fronten ungefär hälften. De är röstmässigt starka, profilerade och särskilt för vänsterns del benägna till strejker och demonstrationer som kan välta den starkaste regering över ända. Alla tidigare profetior om en het vinter 2017-18 för den nyvalde presidenten gäller fortfarande oavsett utgången i valet till nationalförsamlingen. Och när som helst kan även ledamöterna vända sig bort från presidenten. Se på Francois Hollande. Han fick också majoritet i nationalförsamlingen 2012 men vad hjälpte det. Hans premiärminister Manuel Valls tvingades vid flera tillfällen använda den paragraf i konstitutionen som tillåter regeringen att driva igenom lagförslag utan omröstning. Fransk politik är och kommer alltid att präglas av stor dramatik.