Politik

Det har ryktats om det under en längre tid. Igår blev det officiellt. Éric Zemmour höll ett stort valtal i den sydfranska staden Toulon. De franska fanorna vajade runt om i salen. Alla som samlades väntade bara på ögonblicket när Marion Maréchal skulle äntra scenen som sista talare innan presidentkandidaten själv tog till orda. Marion Maréchal, dotterdotter till Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen och systerdotter till Marine, gör ett brott med sin släkts politiska historia och blir en central aktör i den förre journalisten och publicisten Éric Zemmours kampanj. Där stod hon nu i vita kläder och stora leende. Presenterad på scenen som ”blond och vacker”. För henne var det sannerligen ett viktigt steg i hennes politiska karriär. Möjligen innebar det också början på en ny berättelse om högern i Frankrike.

Marion Maréchal har aldrig dolt att hennes politiska övertygelse till vissa delar skiljer sig från hennes mosters. Hon har representerat familjens parti i alla år, varit ledamot i nationalförsamlingen för detta parti och utåt uppträtt lojalt. Hennes åskådning har varit mer liberal i ekonomiska frågor och mer konservativ än högerradikal rent allmänt. Hon har också på ett helt annat sätt än partiledaren formulerat en sammanhängande politisk filosofi. Hon visade tidigt att hon var och är en intellektuellt skarp politiker.

Éric Zemmour gav henne möjligheten att träda in i ett politiskt sammanhang där hon rimligen känner sig hemma. Nationalismen får en stark prägel av identitetstänkande. Nu kan hon tala fritt om det Frankrike som hon bekänner sig till; det katolska med starka drag av fransk humanistisk och filosofisk tradition. Hon har inte samma känsla som mostern för den folkliga delen av Nationell samling. Hon står långt ifrån de fattiga arbetarna i norra Frankrike. Hon är en del av den reaktionära och starkt konservativa franska nationalismen i den södra delen av landet.

Éric Zemmour och Marine Le Pen företräder den yttersta högern på två skilda sätt. Länge kunde Marine Le Pen balansera skickligt för att behålla båda riktningarna inom partiet. Hennes höga röstandel i flera val var en följd av denna politiska fingerfärdighet. Nu går det inte längre. Nu växer klyftan mellan falangerna och den klyftan kommer sannolikt att bestå.

Politiska bedömare tror att detta är Marine Le Pens tredje och sista presidentvalrörelse. Frågan är hur detta parti ska kunna överleva utan henne och med en framgångsrik rörelse under Zemmours ledning. I varje fall lär inte Nationell Samling få samma höga opinionssiffror som tidigare.

Det mest intressanta är hur högern formas efter valet i april. Mycket tyder på att Republikanernas kandidat Valérie Pécresse kommer att göra ett dåligt val. Det får sannolikt till följd att ett redan sargat parti ytterligare försvagas och tappar sin ställning som det mest respekterade oppositionspartiet till Macrons Republiken på väg. En följd av Republikanernas fortsatta kräftgång kan bli att dess vänsterflygel sugs upp av Macron och att högerflygeln gör gemensam sak med Zemmour. Det är den visionen som bär Marion Maréchal i hennes val att nu ansluta sig till honom och hans nya rörelse. Den har fått namnet Reconquête som kan översättas med Återerövring, det vill säga återtagandet av det som dess företrädare skulle benämna med orden  ”Frankrike åt fransmännen och för den franska identiteten”.

Éric Zemmour vill samla den konservativa delen av Republikanerna till en rörelse som hyllar General de Gaulle och en svunnen tid och därmed göra deras resa högerut mot den gamla extremhögern mindre obehaglig. Marion Maréchal är en central person i samma uppdrag. Hon är sprungen ur extremhögern men i en tid av allmän högervridning och med en sansad, välartikulerad och intellektuell framtoning känns hon också mindre obehaglig än gångna tiders högerradikala.

Vi bör verkligen följa vad som händer efter valet 2022. Det är under de närmaste åren som den politiska kartan till höger kommer att ritas om.

På torsdagskvällen gav Emmanuel Macron det viktiga beskedet att han kandiderar till en ny mandatperiod som president i Frankrike. Beskedet var inte alls någon överraskning. Tvärtom. Han har också som läget ser ut i dag, i Frankrike och i Europa, mycket goda förutsättningar för att bli omvald. Ja, det är svårt att se att han inte skulle bli det.

En sittande president är sällan älskad, i bästa fall respekterad. Och när det gäller de föregående tre presidenterna Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande har omdömena varit starkt kritiska från i stort sett hela befolkningen. Chirac under sin andra ämbetsperiod. Sarkozy och Hollande lyckades inte bli omvalda. Macron har haft det i stort sett lika svårt under sin mandatperiod men covidkrisen och ryssarnas invasion i Ukraina har hjälpt honom.

Franska presidenter får sällan göra det som de föresatt sig. Det beror i allmänhet på att omvälvande händelser stör planeringen. De program som presenteras i valrörelsen kullkastas. Inte sällan sker folkliga uppror av olika slag som kan få i stort sett hela befolkningen att vända sig mot sin president. Macron har fått uppleva det framförallt i samband med de gula västarnas uppror. En del av folket visar sitt missnöje, inte sällan med inslag av våld, och andra grupper, som kan ha en helt annan grund för sitt motstånd, passar på att attackera presidenten när han ändå är försvagad.

Det är yttre hot som kan rädda en president om han hanterar det på ett skickligt sätt. Hollandes relativt skickliga sätt att hantera terrorkrisen hjälpte ändå inte därför att den folkliga kritiken av hans ekonomiska politik var så djup. För Macron har läget varit delvis ett annat. Covidkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har inträffat i ett så sent skede under mandatperioden att befolkningen nu framförallt ser mer behovet av en beprövad ledare för republiken. Macrons opinionssiffror går följdriktigt upp och han har i dag ett stöd på 27-28 procent.

Macron har som så många presidenter före honom inte kunnat genomföra alla de reformer han utlovat. Pensionsreformen har fått vänta. De ekonomiska reformerna har inte kunnat genomföras i den utsträckning som han hoppats på och som skulle ha, enligt honom själv, lett till bättre levnadsvillkor för stora grupper av lägre medelklass i landet. Genom covidkrisen har till och med antalet med definitionen fattiga (lägre månadsinkomst än 1 000 euro) ökat från 9 till 12 miljoner. Hans löfte om revolution av det franska samhället med bättre skolresultat, en mer fungerande vård och ökad köpkraft har inte visat särskilt stora resultat. För merparten av befolkningen är han fortfarande de rikas president. Det finns inga tecken på att befolkningen enats mellan olika samhällsgrupper och mellan invandrade fransmän och dem som bott i landet sedan länge. Spänningarna och konflikterna består.

Nu väntar sannolikt fem år till med samma president. Ingen vet hur de åren kommer att gestalta sig. Hur länge kommer Europa att präglas av kriget? Och vilken roll kommer EU att spela? Det är uppenbart att Macron med sina ambitioner att vara Europas inofficiella ledare kan åstadkomma insatser inom EU och dess förhållande till USA och Ryssland som får betydelse för framtiden. Det franska folket är inte oberört av att ha ledare som gör landet större i världen. Macron kommer ändå att tvingas stå till svars för alla de brister som föreligger i det sociala och ekonomiska livet i landet. Och han måste klara konflikterna runt migration och den franska identiteten. Nu har Frankrike två presidentkandidater med profilerade högerradikala program. Macron vinner sannolikt valet men opinionen som nu bär fram Le Pen och Zemmour till sannolikt goda valresultat kommer inte att försvinna.

Emmanuel Macron har hittills visat prov på statsmannaskap under de två stora kriserna. Han lyckades också avvärja de gula västarnas uppror även om det skedde med stöd av det elaka viruset. Han är otvivelaktigt den enda av presidentkandidaterna i 2022 års val som har den ledarkapacitet som krävs i dagens kritiska läge. Han har visat det under sina första fem år som president. Nu kommer det franska folket, trots starka invändningar mot hans politik och även mot hans person, att ge honom förnyat förtroende den 24 april.

EU står enat i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Stödet kommer från Natoländerna liksom de alliansfria som Sverige kallar sig. Det handlar om fördömandena i ord och om bistånd som även innefattar vapenexport. Däremot vill inget land ge sig in i kriget  med egna trupper.

Länderna har ändå  i viss mån olika förhållningssätt. Grannarna till Ukraina visar mer påtagligt prov på en generös inställning till att ta emot flyktingar. Frankrike vill gärna ta på sig rollen av medlare på samma gång som landet fördömer den ryska invasionen.

Det går att spåra en fransk tradition tillbaka i historien där dels banden till Ryssland aldrig riktigt brutits. Medan Sverige sett det stora landet i öster som hotet mot den nationella säkerheten har Frankrike ingått allianser med ryssarna i de senaste krigen. Frankrike har också värnat Europa och på sätt och vis ändå räknat Ryssland dit. En del av detta land ligger ju också i Europa. Däremot har fransmännen hållit viss distans till USA.

Frankrike under President Macron är angelägen om att ge EU ett större utrymme geopolitiskt. När små länder i Europa tyr sig till USA och Nato håller fransmännen en viss distans. Och Macron förhandlar alltså med Putin samtidigt som han helt ställer upp i fördömandena av Rysslands invasion. Han vill fortsätta att spela en roll i stormakternas kamp och försöka hitta ett eget spår i lösningen av konflikten. Hela denna konflikt får inte bli en envig mellan USA och Ryssland. Också Europa med främst EU ska också vara en aktiv aktör.

Naivt, säger många om Macrons upprepade samtal med Putin. Det går ju inte att övertyga Putin om att göra eftergifter. Den pågående dialogen är ändå ett försök att hindra en eskalering av kriget. Macron är inte ensam om sin uppfattning. Häromdagen träffade han två tidigare presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Sarkozy kom ut efter sitt möte med den nuvarande presidenten och förmedlade sin tolkning av krisen till de församlade journalisterna på gården till Elyséepalatset: ”Det finns bara två alternativ: Förhandlingar med Putin eller ett stundande totalkrig. Jag råder presidenten att fortsätta förhandla.”

Det finns skilda meningar i Frankrike i valet av strategi mot Putin. Men en klok tidigare statschef, förre utrikesministern och premiärministern under Jacques Chiracs presidentperiod Dominique de Villepin, har också förespråkat förhandlingslinjen. Den innebär, menar de Villepin, vissa eftergifter till ryssarna men framförallt ett försvar för nuvarande säkerhetsordning och en självfallet fast europeisk linje mot den stora grannen i öster. Det tycks som om Frankrike på samma gång söker en lösning som försvarar varje nations rätt till självbestämmande med en form av geopolitiskt tänkande där det finns en viss förståelse också för ryssarnas oro för att ha Natotrupper alldeles vid sina gränser. Det är en balansgång som Frankrike ägnar sig åt och den franska inrikespolitiska debatten är mer pluralistisk till sitt innehåll än Sveriges. Frankrike visar att Europa är enat men att det finns nyansskillnader i synsätt och i strategier. Bara nyansskillnader men de finns.

De senaste fem dagarna har jag haft besök av ett 8-årigt barnbarn från Frankrike. Under tiden har kriget på vår kontinent startat. Nu är den europeiska livssituationen förändrad och det gäller i hög grad Frankrike som är ordförandeland i EU och har ett presidentval om mindre än två månader. Valrörelsen kommer inte att vara sig lik och läget i Europa skapar rimligen en rad problem för de tre ytterkandidaterna Éric Zemmour, Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.

Ofta påpekas det i politiska analyser något år eller halvår före ett presidentval att det är omöjligt att förutse slutresultatet genom tidiga opinionsmätningar. Något som inte gick att förutse eller som ingen ville förutse inträffar och plötsligt ritas spelplanen om. För fem år sedan avslöjades republikanen Francois Fillon, favorit i valet, med att ha använt skattemedel för att betala fru och barn för fiktiva jobb. Det ledde till att  Emmanuel Macron istället valdes till president. Den här gången kom ett krig emellan och det kan förändra de inbördes förhållandena mellan flera kandidater.

Synen på Ryssland skiljer sig påtagligt mellan kandidaterna – även synen på Vladimir Putin. Vänsterkandidaten Mélenchon läser konflikten i östra Europa som en maktkamp mellan Ryssland med legitima krav på buffertstater mot västalliansen och ett aggressivt Nato. Éric Zemmour och Marine Le Pen är båda välvilligt inställda till Putin som person. De attraheras helt klart av auktoritära ledare som dessutom talar ett nationalistiskt språk. Ingen av dem är heller proamerikansk. Tvärtom. De vill skydda Frankrike mot omvärlden, både handelspolitiskt och kulturellt. Det märkliga är att Putin som ju är betydligt mer aggressiv mot omvärlden uppfattas som en bättre bundsförvant än till exempel Joe Biden.

Nu säger sig alla tre ytterkandidaterna vara motståndare till den ryska invasionen. Däremot vidhåller Mélenchon sin analys av Natohotet mot Ryssland och Zemmour gör uttalanden som visar att han inte på ett självklart sätt byter sida i förhållandet till Ryssland.

Ingen av de tre kandidaterna har ännu uppnått femhundra signaturer från politiska företrädare på lokal, regional och nationell nivå, ett krav för att kunna ställa upp i presidentvalet. Tiden är knapp. Det återstår bara en vecka för att kunna skaffa de återstående signaturerna. Har kriget kommit att komplicera situationen ytterligare för de tre? Det är helt klart att de måste få stöd av folkvalda som är beredda att signera för dem utan att politiskt stödja dem, I demokratins namn har en del varit beredda att göra det. Kvarstår den viljan när Europa befinner sig i krig och Mélenchon, Le Pen och Zemmour tycks sväva på målet i sin inställning till västs största fiende i dag?

Det är lika intressant att se hur folkopinionen kommer att påverkas av kriget. Det finns ännu inga mätningar som påbörjades efter Rysslands angrepp på Ukraina häromdagen. Ännu är både Le Pen och Zemmour starkare i opinionen än Valérie Pécresse. En möjlig utveckling kan vara att hon tar röster från kandidaterna på den yttersta högerkanten. Inget är förstås säkert. Hur ser de fransknationella väljarna på Putin och på kriget? Och får Mélenchon även i detta laddade läge i Europa stöd för sin linje om Rysslands behov av buffertstater för att mota EU och Nato från sitt närområde.

De närmaste dagarna och veckorna kommer sannolikt att ge svar. Debatten kommer att handla om kriget förstås men förmodligen inte bara det. Många av kandidaterna vill inte längre tala om Putin medan andra tar varje chans att göra det. Det kanske blir så att de nationella högerpartierna kommer att pekas ut som landsförrädare medan en förespråkare av det internationella samarbetet som Macron kommer att framställas som en god patriot.

Under förra presidentvalet överraskades alla av en outsider som på fem år tog sig hela vägen från okänd rådgivare i Elyséepalatset till nationens högsta ämbete; Emmanuel Macron. Även i årets valrörelse framträder en kandidat som saknar politisk erfarenhet och är partilös. Hans namn är Éric Zemmour. De flesta känner till honom. Omdömena om honom är många och i allmänhet negativa men han har goda chanser att i varje fall gå till en andra valomgång i presidentvalet. Vem är han?

Éric Zemmour har under största delen av sitt yrkesliv ägnat sig åt skriftställarskap och medverkan i olika tv- och radiosammanhang som främst politisk kommentator. Han kommer inte ur den politiska klassen i det välbärgade Paris. Han kallar sig själv berbisk jude med ursprunget i Algeriet men född i Montreuil,  en av Paris fattigare förorter och idag starkt präglad av en muslimsk befolkning. Zemmour berättar själv hur han för inte så länge sedan promenerade i sina barndomskvarter. Han kände igen husen men inte människorna och butikerna sålde i dag andra varor. En ung grabb kom fram till honom och sa, inte ovänligt: ”Du, Zemmour, du har hamnat på fel plats.”

Éric Zemmour är högerradikal och antimuslim för medelklassen och de välutbildade. Han har varit aktiv i minst tjugo år för sina olika framträdanden i tidningar, radio och tv. Han slog framför allt igenom i en känd talk show i France 2 under åren 2006-11. Han chockerade det etablerade Frankrike med sina aggressiva uttalanden om invandrare men också mot det liberala samhälle som försvarade samkönade äktenskap och olika minoritetsgruppers rättigheter.

Samtidigt som det liberala Frankrike rasade mot hans uttalanden steg hans popularitet. Han skrev böcker som såldes i mer än 500 000 exemplar. Varje gång publiken buade åt Zemmour i studion på lördagskvällarna växte stödet för honom i allt vidare kretsar runt om i landet. Zemmour hade tryckt på knappar som ledde till att Frankrike visade sig vara ett mycket mer delat land än många trott.

Den konservativa nyhetskanalen C News gav honom en ny position 2019. Han blev krönikör i ett av deras kvällsprogram fem dagar i veckan. Under de två åren han deltog i detta program väcktes sannolikt idén hos honom och hans supportrar att han skulle lämna det publicistiska och kasta sig in i politiken. Kanalen mångdubblade sin tittarandel sedan han blivit dess viktigaste kommentator av politik. Utan parti men med ett opinionsmässigt stöd i befolkningen tog han därför förra hösten det avgörande steget och deklarerade sin ambition att bli Frankrikes nästa president.

Éric Zemmours program kan sammanfattas i två ord: Rädda Frankrike! Hans grundanalys är att nationen genom den muslimska invandringen och den vänsterliberala politiken som förts i decennier drivit landet bort från sina traditionella värden förankrade i sin historia och kultur. Zemmour är en radikal motståndare till all form av multikulturalism som i Frankrike brukar kallas för kommunitarism, motsatsen till universalism som står för en enhetlig nationell kultur. Zemmour menar att Frankrike är ett land byggt på en judisk-kristen värdegrund men också med en historia som bygger på upplysningstiden och den filosofi och historia som lett fram till dagens syn på republiken och republikens värderingar.

Zemmour drar långtgående konsekvenser av sina tankar. Även Macron värnar den franska kulturen men han tror ändå på en form av långsam organisk utveckling där muslimerna på sikt blir en del av ett gemensamt Frankrike. Zemmour talar om den stora sammanbrottet för nationen när muslimerna tagit över. Muslimer är kulturimperalister och de kommer att steg för steg erövra Frankrike och göra det muslimskt. Därför måste de tvingas återvända till sina så kallade hemländer.

Många fransmän tycker som Zemmour. Det finns en i dagarna gjord undersökning som visar att halva befolkningen är oroad över ett möjligt muslimskt övertagande av nationens lagar, samhällsinstitutioner och kultur. Zemmour har i dag cirka 15 procents stöd i befolkningen. Många fler delar  hans syn på muslimernas hot mot den franska civilisationen. Marine Le Pens väljare gör det och en hel del av dem som som säger sig stödja Republikanernas kandidat, Valérie Pécresse.

Éric Zemmour är en skicklig polemiker, en orädd debattör och påläst. Han skulle rent retoriskt kunna utmana Macron i en slutdebatt mellan första och andra valomgången. Däremot verkar inte stödet vara tillräckligt stort för att ge honom segern. Både Valérie Pécresse och Marine Le Pen har högre siffror gentemot Emmanuel Macron i en tänkt andra valomgång i presidentvalet. Le Pen och Pécresse skulle få mellan 40 och 45 procent mot Macron. Zemmour får enligt mätningar i dag bara kring 35 procent.