Politik

Igår eftermiddag kl 14 skulle demonstrationståget avgå från Place de la Bastille mot Place de la Nation. Det gjorde det förstås inte. En demonstrant förklarade för mig att förseningarna var svåra inom kollektivtrafiken. Det var naturligtvis ett svepskäl även om en del av hans kamrater inom järnvägen strejkade. Inga demonstrationståg avgår i tid. Det hör inte till. Tjugo minuter efter klockan 14  började det regna. Café France som ligger vid platsen och som bjuder in till kaffe och te av förtjusande servitörer och servitriser som tagna ur modemagasin upplät kafébord åt mig och ett antal demonstranter från CGT och kommunistpartiet. Där satt vi och fick skydd medan regnet strilade på de tiotusental som tappert stod kvar och väntade på platsen.

Så småningom kom demonstrationståget i gång, Ett tåg som bestod mest av demonstranter från offentlig sektor, mest från den radikalaste fackliga organisationen CGT. Där fanns också medlemmar ur andra fackliga organisationer som det reformistiska CFDT och FO som av sina ledare uppmanats att inte demonstrera. Vissa bröt alltså mot ledningarnas order. Dessa demonstranter delade CGT:s uppfattning att Macrons arbetsrättsreform var en total brytning med den traditionella goda ordningen på fransk arbetsmarknad; ett krossande av arbetarnas sociala rättigheter. Samma uppfattning hade också de medlemmar av franska kommunistpartiet som också deltog. De var inte många vad jag kunde se, ett hundratal på sin höjd.

De var kanske 20 000 eller några fler. Det var polisens uppskattning och jag bedömde på plats att det var en rimlig bedömning. Kanske 30 000. CGT ansåg att 60 000 gick i tåget. Samtidigt på förmiddagen hade flera tiotal demonstrationståg gått genom andra städer i landet. Det var säkert totalt ett par hundra tusen demonstranter på marsch runt om i Frankrike. CGT:s ledare Philippe Martinez var nöjd och förklarade efter demonstrationen att det blir en ny strejk- och demonstrationsdag den 21 september.

Vit, äldre arbetarklass dominerade detta demonstrationståg precis som tidigare gånger jag funnits på plats. Arbetstagare ur den offentliga sektorn utgjorde också ett starkt inslag i bilden. Och inte så få människor som föreföll vara sympatisörer utan facklig tillhörighet. Radikala människor. Också i första hand äldre. Kanske kulturarbetare, socialarbetare, arbetslösa, pensionärer med sympatier för den fackliga kampen och med hjärtat långt till vänster. Lite av en folkfest trots att ämnet var väldigt politiskt och målet med mötet var att markera motstånd mot presidenten. En rätt gemytlig stämning på samma gång. Steget hade inte varit långt till att omvandla den politiska manifestationen till ett kulturevenemang med teaterimprovisation, föreläsningar, försäljning av vintagekläder och stånd med mat och dryck. Denna fackliga och politiska vänster som bevarar samma kultur och samma politiska föreställningar sedan decennier tillbaka bär sin egen identitet. Kanske tio till femton procent av franska folket men en grupp som fortfarande är stark, enad i sin identitet och okuvlig i sin kamp mot borgerlighetens elit, mot kapitalet och mot globaliseringen i alla dess former. En del av ett traditionellt Frankrike som slåss mot ett allt större hot att förgöras av alla moderna och postmoderna krafter som styr i en helt annan riktning.

Var det ett lyckat demonstrationståg? Själva svarar de förstås jakande på frågan. De kommer tveklöst också tillbaka för att gå i nya demonstrationståg. Senare i höst kommer pensionsfrågan upp. Det finns rader av reformer som liberaliserar arbetsmarknaden eller skärper kraven på människornas egna insatser för att behålla sin materiella standard. Den politiska makten tänker hela tiden i den riktningen oavsett partibeteckning. Så gjorde Sarkozy och Hollande. Så gör Macron. Och dessa människor som igår eftermiddag samlades på Place de la Bastille kommer alltid att vredgas och visa sitt starka missnöje. De kommer att fortsätta att säga nej till också till kommande förslag från sittande regeringar. Samtidigt lär de bli allt färre. De har svårt att rekrytera ungdomen, inte minst i storstädernas förorter. De förmår aldrig övertyga medelklassen  i de nya företagen. Som en kvinna sa till mig häromdagen: ”Den vanliga fransman som går med i facket i ett modernt tjänste- eller kunskapsföretag uppfattas som motståndare till all form av teambuilding och samverkan med cheferna. En sådan person uppfattas som motståndare till utvecklingen.” Facket har sin styrka i offentlig sektor och delar av storindustrin. I övrigt är den maktlös.

Det har kommit nya siffror över inkomstfördelningen i landet. Klyftorna har inte ökat men 9 miljoner lever under det som kallas fattigdomsgränsen, en bit under 1 000 euro per månad. Det finns orsaker till människors vrede över att tillståndet i landet är så dystert rent ekonomiskt. Samtidigt måste frågan ställas. Har denna vänsterrörelse under ledning av facket CGT och den politiska rörelsen La France Insoumise lösningen? Deras svar är nej till reformer men de erbjuder så lite av alternativ. Frankrike har en starkt lagreglerad arbetsmarknad sedan urminnes tider och samtidigt hög arbetslöshet och jämförelsevis låg tillväxt. Hur skulle miljoner fattiga kunna ta sig upp ur sin prekära situation om sakernas tillstånd förblir desamma som tidigare? På den frågan ges aldrig några svar på de banderoller som CGT-anhängarna bär under sina demonstrationer.

I morgon, tisdagen den 12 september, genomför en av de stora fackliga organisationerna, CGT, demonstrationer på några tiotal olika platser runt om i Frankrike. Störst blir med all sannolikhet demonstrationståget i Paris som avgår vid 14-tiden från Place de la Bastille i riktning mot Place de la Nation. Parollen är motstånd mot liberaliseringen av lagar kring arbetsrätten. Enkelt uttryckt ökad flexibilitet för företagen och mer av avtal på bransch men framförallt företagsnivå mellan arbetsgivare och anställda.

CGT säger i sina kommunikéer att den ordning som inom några veckor kommer att klubbas i regeringssammanträde utan omröstning i nationalförsamlingen går längre och är ett större hot mot ordningen på arbetsmarknaden i Frankrike. CGT har emellertid problem. Visserligen finns en opposition, dels bland arbetare och lägre tjänstemän i landet och CGT har också stöd av den radikala vänstern, inte mint La France Insoumise under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Ändå är stödet förhållandevis blygsamt och det råder inte den sociala feber som under förra vintern med motståndet mot Hollandes lagförslag, den så kallade El Khomri-lagen. De andra stora fackliga organisationerna, FO och CFDT, har valt att inte samla sina trupper till demonstrationer. Några avdelningar från dessa organisationer kommer att bryta mot de centrala besluten och ansluta till CGT:s demonstrationer men kraften av en enad facklig front finns inte.

För det andra har också Macron och hans regering genom att snabbt gå till beslut undvikit att studenterna ansluter sig till demonstrationerna. Terminsstarten på universiteten sker först i månadsskiftet september-oktober. Det innebär att de radikala studenterna, som är mer än villiga att demonstrera, fortfarande befinner sig i sina hem, hos föräldrar på landet eller liknande. De är framförallt inte samlade i sina studiekollektiv för att där kunna samla sig till gemensamma utspel.

Arbetsrättsreformen kommer att utsättas för kritik och hårda ord från vissa grupper. Många intellektuella kommer också att vässa klorna och attackera förslaget nu under tidig höst. Sannolikt kommer ändå Macron relativt billigt undan. Det kan till och med bli så att arbetsrättsreformen bidrar till att försvaga den radikala vänstern. CGT behöver segrar för att inte fortsatt tappa medlemmar. De lär också mest kunna räkna på offentliganställda i demonstrationstågen och i de strejker som kan komma att genomföras, bland annat i järnvägstrafiken, medan arbetsrättsreformen i princip är en reform för den privata sektorn. La France Insoumise är också en rörelse för de offentliganställda. Frankrike har en stor offentlig sektor men den krymper trots allt och alltfler fransmän engagerar sig i små och medelstora företag och tror alltmer på betydelsen av en dynamisk privat sektor.

Socialistpartiet tycktes vara helt knäckt efter valen i våras. Det stämmer om vi räknar på procentsatser och antal ledamöter i den nya nationalförsamlingen. Däremot har sannolikt inte andelen center-vänsterväljare minskat. En stor del av Macrons väljarunderlag kommer från väljare som röstade på Francois Hollande 2012. En del stannade också hemma. Valdeltagandet var lågt i presidentvalet och särskilt i valet till nationalförsamlingen i juni.

CGT och den radikala vänstern laddar nu för en, som de hoppas, het höst och vinter med många och stora strejker och demonstrationer. Det verkar alltmer peka åt att de blir besvikna. De närmaste veckorna kommer att ge svaret.

Det har gått otroligt bra för Macron. Närmast osannolikt bra. Han var okänd så sent som 2014, hade inget parti eller rörelse bakom sig. Tre år senare blev han Frankrikes president och fyllde nationalförsamlingen med sitt folk i den nybildade rörelsen En Marche! Samtidigt lyckades han knäcka Socialistpartiet och skaka om och försvaga högern så mycket att även det partiets framtid är högst osäker. Och han desarmerade också Nationella fronten. Han lyckades inte minst försvaga Marine Le Pens ledarskap i partiet. Nu talas det om kris för Macron. Hans opinionssiffror har sjunkit till rekordlåga nivåer. Men oavsett hur kritiskt läget är och hur beständiga hans dåliga opinionssiffror kommer att bli har Macron förändrat det franska politiska landskapet till oigenkännlighet. Endast från den radikala vänstern hörs nu stark opposition i den politiska debatten

Oppositionen är numerärt mycket svag i nationalförsamlingen. Av 577 ledamöter tillhör 314 ledamöter Macrons parti La République en Marche! och med stödpartiet, MoDem får han en trygg majoritet på 361 ledamöter. Republikanerna är största oppositionsparti på 100 ledamöter men är splittrat. Socialistpartiet har bara 31 ledamöter och Nationella fronten är så få att de inte kommer upp till 15 ledamöter vilket är den nedre gränsen för att få bilda en grupp i nationalförsamlingen. Det okuvade Frankrike (La France insoumise) och ett annat vänsterradikalt parti, i huvudsak präglat av kommunisterna, når upp till 33 mandat.

Framförallt är oppositionen svag i sin sakpolitiska argumentering. Hela det republikanska partiet kan inte annat än ställa sig bakom huvudlinjerna i den stora frågan för hösten, arbetsrättsreformen. Ökad flexibilitet för näringslivet har varit ett önskemål för högern i många år men den har själv i regeringsställning, under Chiracs och Sarkozys dagar, inte förmått reformera arbetsrättslagstiftningen. Nu gör Macron det. Socialistpartiet kan inte heller attackera förslaget eftersom det i huvudsak följer i spåren av den lag, El Khomri-laget, som drevs igenom under Hollandes tid vid makten. Inget av dessa partier kan heller ha synpunkter på de reformer som ska rensa upp i alla skandaler som drabbar det franska politiska livet och inte heller förslagen om att politikerna inte får ha flera toppbefattningar samtidigt. Säkerhetspolitiken och Macrons ambitioner att spela en viktigare utrikespolitisk roll kan inte heller bli föremål för opposition. Det sitter i alla franska politikers DNA att en fransk president ska visa sig inflytelserik bland världens högsta ledare. Ja, inte heller migrationen kommer att attackeras, i varje fall inte från höger. Inte heller skolfrågan, där den nye utbildningsministern vrider klockan tillbaka. Fransk skolpolitik har aldrig varit radikal som den svenska under de första decennierna efter andra världskriget och i dag råder inriktningen mer ”ordning och reda” och ”kunskap”. Nu stärks till exempel latinets roll i skolan igen.

Höstens politiska konfrontationer kommer inte att äga rum i nationalförsamlingen utan på gatan. Den radikala fackliga organisationen CGT planerar en stor manifestation den 12 september mot arbetsrättsreformen. CGT får inte med sig de andra stora, FO och CFDT, vilket försvagar det fackliga motståndet. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur laddad frågan om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden har varit. Det visar att Macron även här har lyckats sätta in en kil bland motståndarna och försvaga oppositionen. I slutet av september kommer La France Insoumise också att demonstrera. De har en förmåga att samla mycket folk i sina demonstrationer men de får inte med sig Socialistpartiet.

Jean-Luc Mélenchon och hans La France Insoumise driver en stark och högljudd opposition. De är retoriskt skickliga och de talar till det revolutionära Frankrike som alltid lever. Det kommer med jämna mellanrum ögonblick när en majoritet av fransmännen rycks med i de revolutionära parollerna. Det är som om för en dag eller en vecka majoriteten fransmän vill vända upp och ner på landet. Men så återgår allt. till det gamla och rätt konservativa. De högröstade revolutionärerna får rulla ihop banderollerna och dra sig tillbaka i väntan på nästa läge. Så verkar det bli också denna gång. Facket är splittrat, den politiska vänstern numerärt svag. Macron har dåliga opinionssiffror men inget pekar på att han kommer att tvingas backa.  Inte för tillfället i alla fall…

Det är intressant och viktigt att analysera orsakerna till framgångarna för Emmanuel Macron och hans rörelse En Marche! och de svåra bakslagen för Republikanerna och Socialistpartiet i vårens olika val. Macron insåg sannolikt att de gamla partierna var på väg att falla samman och han tog chansen. Först verkade hans satsning på en ny rörelse som ett livsfarligt projekt. Hur skulle han på ett år kunna vinna ett presidentval när han saknade ett parti i ryggen med dess ekonomiska styrka och saknade väljarstöd i form av partimedlemmar och sympatisörer. Det gick rasande fort och det ledde honom ända till presidentposten.

Hela västvärlden befinner sig i samma dilemma sedan decennier. Politiken teknokratiseras i någon mening. Den behåller sin prägel av att styras av värderingar men den kompliceras av att besluten kräver svårare överväganden. Världen har globaliserats. Besluten får större konsekvenser. Kunskap och utbildning blir allt viktigare för att som politiker kunna manövrera på de olika sakområdena. Den som inte har utbildningen och inte tid och ork att dagligen följa det politiska skeendet hamnar lätt i en passiv roll. Väljarna kan antingen överlåta politiken åt experter och företrädare som i sina resonemang ändå  känns långt ifrån människors vardag. Eller så kommer väljarna att reagera i konflikt och med misstro gentemot sina förtroendevalda. Frustrationen ökar och lusten att söka sig till populistiska partier ökar.

Frankrike har varit starkt präglat av denna ökade klyfta mellan det som i detta land kallas för motpolerna elit och folk. Oppositionen mot eliten har formulerats  på senare år med störst framgång av Nationella fronten. Det kan förefalla som om detta parti befinner sig i en kris efter vårens val till president och nationalförsamling. Sannolikt rör det sig om en tillfällig svacka. Det räcker med att Macrons popularitet som redan dalat förvandlas till en mer konstant impopularitet för att detta nationalistiska och populistiska parti ska få luft under vingarna igen.

Macron gav genom sin rörelse ett löfte om förändring i Frankrike. En del av medelklassen har känt stora förhoppningar om möjliga ekonomiska framsteg i landet. Samma medelklass har också knutit till Macron och hans rörelse en dröm om att som medborgare och som ekonomisk människa kunna påverka sina liv och inte tyngas av hämmande lagar och förordningar, särskilt på arbetsmarknadens område. Sker inte dessa förändringar kommer medelklassen att på nytt känna frustration. Unga välutbildade kommer i än större utsträckning att söka sig utomlands, inte minst för studier.

Oavsett vad som gynnar medelklassen kommer en stor del av befolkningen att känna fortsatt frustration inför eliten. Det gäller den del som har det sämst ställt; arbetslösa, låginkomsttagare, många invandrare och inte minst de som uppfattar att de politiska ledarna slutat bry sig om vanligt folk. Som alla de väljare som i kontakten med politiska beslutsfattare alltid säger : ”Jag trodde att Ni, Monsieur eller Madame, skulle lösa mina problem men inget har hänt. Jag är fortfarande arbetslös eller lever på svältlön. Livsbetingelserna har inte förbättrats utan försämrats.”

Socialistpartiet har på senare år lidit mest av alla partier av den ökade misstron från folkets sida mot politikerna. Detta parti bildades en gång i tiden för att stödja så kallat vanligt folk. Partiet har rönt framgångar under åren när de offentliga medlen räckte till nya reformer och en rättvisare fördelning av samhällets resurser. Ett parti som nu dels professionaliserats med en allt tydligare profil av högutbildade politiker med teknokratisk profil och dels inte kunnat längre svara mot sina väljargruppers krav på reformer. Ja, partiet har i dag en röst som talar för den relativt välmående och välutbildade medelklassen men inte för sina gamla väljare i arbetarklass och lägre medelklass. De vinner en del väljare bland de välbeställda men förlorar många fler av dem som lever i så kallat prekariat.

Nationella fronten har sedan länge försökt utnyttja denna klyfta mellan elit och folk och lyckats bra. Jean-Luc Mélenchon har med sin rörelse La France Insoumise samma ambition och tycks nu starkare än Socialistpartiet. Macron är – det måste ändå sägas – mer en man av eliten än av folket. Hans liberala politik måste snabbt ge sådana effekter på tillväxten och i form av minskad arbetslöshet för att inte folket i relation till eliten strömmar in i de populistiska rörelserna och skapar än större förtroendeklyftor i samhället. Macron måste med andra ord snabbt hitta den sociala sidan av sin socialliberalism för att inte avogheten, misstron som rådde i breda folklager under Hollandes år ska bli ännu starkare.

Under sommaren råder semesterstiltje i Frankrike. Den som tar en promenad i centrala Paris i början av augusti märker verkligen skillnaden. Det är tomt på gatorna och den som till äventyrs vill kontakta arbetsplatser eller handla i butiker märker att mycket är stängt eller att verksamheten går på sparlåga. Bilden av Frankrike i augusti är människor som ligger på badstränder och solar och badar. Samtidigt verkar opinionen gentemot den sittande presidenten, särskilt den nyvalde, förändras under sommaren. Emmanuel Macron har tappat tjugo procent av sin popularitet, från cirka 55 procent till 36 procent från i våras. Samma sak hände företrädarna Sarkozy och Hollande men märkligt nog är Macrons siffror ännu sämre.

Det är i sig märkligt att opinionen förändras så starkt under den första sommaren efter ett presidentval. Ligger fransmän på badstränderna och analyserar det politiska läget? Kan de aldrig släppa sina funderingar på presidentmakten och presidenters förmåga att styra landet? Nja, delvis är det sant att politik i detta land är så centralt att det diskuteras ständigt bland människor. Men särskilt under de senaste tio åren har frustrationen över främst den ekonomiska krisen i landet varit så utbredd i befolkningen att ett val av en ny president kopplar omedelbart till en förhoppning och närmast krav på snabba förbättringar av tillståndet i landet.

Macron har alltså fått uppleva ett fall i opinionen som är större än till och med under Hollandes första månader vid makten, 2012. I hans fall kan det finnas andra orsaker. Ingen kan anklaga honom för lättja vilket skedde med Hollande. Macron har satt högsta fart från första stund. Han har också gjort mycket som uppskattas av stora delar av den franska opinionen. Macron får uppskattande reaktioner från folk när han tar utrikespolitiska maktinitiativ. Macron träffade både Putin och Trump för sommaren och visade sig potent på ett sätt som absolut vann genklang hos många fransmän. Han har i övrigt visat att han också tänker genomföra det program han gick till val på, bland annat reformeringen av arbetsrätten.

Han har å andra sidan i sin frustande offensiv öppnat för mer kritik än om han varit mindre aktiv. Hans tydliga vilja att göra statsledningen moraliskt bättre, bland annat genom att minska de politiska ledarnas mångsyssleri. Det går inte längre att som minister samtidigt vara lokalpolitiker på hög nivå. Han har lagt fram lagar som ska hindra fusk med statliga medel genom att bland annat förse släktingar med betalda jobb eller betala dem utan att släktingarna arbetar. Det senare ledde till att flera nyutnämnda ministrar i hans regeringar tvingades avgå. De hade tvivelaktiga affärer i sin politiska historia.

Macron har visserligen vunnit valet med tydliga siffror och han har en stark majoritet i nationalförsamlingen med sitt parti La République en Marche! Ändå är hans position inte så stark som den kan verka. Han vann sin seger över Marine Le Pen. Han samlade en majoritet kring värderingar som tolerans, liberalism, modernitet. Hans väljare tillhörde inte ett parti eller block, antingen till vänster eller till höger. Hans politiska bas har varit och är i den meningen nyskapad och lite vinglig till sin karaktär. När valet väl var över, Le Pen besegrats och debatten åter kommit att handla om arbetslöshet och arbetsrätt började säkert många fransmän att återgå till ett gammalt sätt att betrakta politiken; som en kamp mellan vänster och höger, mellan rika och fattiga, mellan elit och utanförskap. Macron säger sig varken vara vänster eller höger. Han är definitivt rik med sin förmögenhet som han skaffade sig under sin år på Rothschildbanken. Och han är sannerligen en del av eliten.

Jag tror att Macron nu behöver visa resultat som gör livet bättre för gemene man och det måste han göra ganska snabbt. Annars hamnar han i ett läge där han kommer att ifrågasättas allt starkare. Det är också  därför som han driver igenom sin arbetsrättsreform genom att klubba den i regeringen utan formell behandling i parlamentet. Han vet att han i bästa fall har ett år på sig. Lyckas han inte visa resultat före sommaren 2018 kommer hans kommande fyra år av mandatperioden att bli problematiska.