Politik

Frankrike har utan avbrott levt i undantagstillstånd sedan terroristattackerna den 13 november 2015. Den 1 november i år upphävs denna ordning men ersätts med hårdare lagar mot terrorism.

Francois Hollande lovade att upphäva undantagstillståndet i samband med nationaldagen 2016 men på kvällen den 14 juli genomfördes ett nytt attentat, denna gång i Nice. En terrorist körde besinningslöst med en lastbil genom flanörstråket Promenade des Anglais mitt i stan och dödade och skadade oskyldiga människor. Undantagstillståndet behölls men nu ska det alltså upphävas, enligt President Emmanuel Macron.

Macron föreslår nu att undantagslagarna ska ersättas med en permanent lag som till stor del ger polis och militär utsträckt rätt att inskränka i människors frihet och göra husbesök på lösa antaganden om att det där finns individer som kan ha kopplingar till terrorverksamhet i någon form. Omdiskuterat är förslaget att polisen tillfälligt kan stänga en gudstjänstlokal.

Igår inträffade återigen en terroraktion med dödlig utgång. En man gav sig på två unga kvinnor utanför järnvägsstationen Saint Charles i Marseille och dödade dem på ett mycket bestialiskt sätt med kniv. Mannen har fångat polisens uppmärksamhet och hade vid dådet släppts från polishäkte i Lyon. Han hade oklara handlingar vad gäller medborgarskap men dock ingen koppling till terroristorganisation enligt polisens register. Han var född i Tunisien. Enligt uppgifter en man med missbruksproblem och utan reguljär bostad. En terrororganisation har tagit på sig dådet.

En majoritet av franska folket kräver åtgärder som stoppar terrorismen. Denna majoritet accepterar inte att sådana brott överhuvudtaget tillåts att genomföras. Polisen måste ges de resurser som krävs för att stoppa terrorhandlingar. I nationalförsamlingen är spänningen stark mellan Nationella fronten och särskilt den så kallade hårda högern inom Republikanerna som båda  anser att Macrons lagförslag är ett steg i fel riktning. Republikanernas ledamot Eric Ciotti  talade om att denna lag är den första sedan terrorattackerna 2015 som går i liberal riktning och han fördömde den i hårda ordalag. Företrädarna för La France insoumise, Jean-Luc Mélenchons rörelse, anser däremot att de nya lagarna försvagar individernas frihet. Det finns hos många inom vänstern en misstro mot polisen och att hembesöken innebär ökat trakasseri mot muslimer i svåra sociala omständigheter. En parallell till kritiken mot id-kontrollerna på stan, en polisverksamhet som diskriminerar förortsungdomar med mörk hudfärg. Även jurister som uttalat sig i medierna menar att lagen diskriminerar utan att effektivisera arbetet mot terrorism.

Häromdagen, i Sorbonneuniversitetet, höll Emmanuel Macron ett viktigt tal om Europa. Ett tal som ger visionen av en enad kontinent, i varje fall hos de 27 som återstår. Ett tal som sannerligen inte är oomstritt inom EU-familjen men den franske presidenten har redan visat att han tror mer på sin egen kraft att förändra än han funderar så mycket på alla de politiska krafter som strävar i en annan riktning. För Sverige är Macron både lockande och skrämmande. Vad gör vårt land som rimligen genom sin ekonomiska styrka och politiska stabilitet borde vara en självklar del en fördjupad europeisk union?

Jag lyssnade häromdagen på finanskommissionären i EU, Pierre Moscovici. Han var tidigare finansminister i Francois Hollandes regering och som liberaliserande socialdemokrat välvillig till mycket som Macron nu föreslår. Han stod inför ett kvalificerat auditorium av näringslivsrepresentanter och ekonomifolk i EU-huset på Regeringsgatan i Stockholm och lockade stillsamt och försiktigt med fördelarna av ett svenskt inträde i EMU. Dörren stod öppen för Sverige, upprepade han flertalet gånger. Moscovici vet det, sannolikt de flesta åhörarna på detta frukostmöte vet det: Tillhörigheten till EMU blir för varje år som går alltmer också tillhörigheten till ett inre och mäktigare EU med större möjligheter till inflytande för dem som befinner sig där.

Emmanuel Macron utmanar också  Sverige genom sina proeuropeiska ståndpunkter men framförallt för sin tro och säkert också förmåga att påverka utvecklingen i snabbare takt än tidigare franska presidenter. Macron är övertygad om att Europa bara kan överleva politiskt och ekonomiskt om denna kontinent tar stora steg mot mer samverkan och mer federalism. Han ser förstås också hur USA försvagats genom Trump och därmed ger Europa en ny roll i världspolitiken. Han inser också hur Putin måste bemötas med en gemensam front och att Kina ständigt stärker sin roll som ekonomisk stormakt och därmed blir alltmer dominerande i så kallade geopolitiska sammanhang.

Talet vid Sorbonne innehöll rader av konkreta reformer inom EU. Mer av ekonomisk styrning men också mer demokrati. Ett (första) steg för Macron är att delar av parlamentet bör väljas på gemensamma listor för alla medlemsländer. Han föreslår mer av överstatlighet på områden som till exempel brottsbekämpningen och inom andra viktiga områden som miljö och hälsa men också riktigt kontroversiella förslag som minimilöner för alla länders medborgare.

Ingen europeisk ledare har väl på många årtionden haft samma starka övertygelse som han om sin egen förmåga att förändra världen. Det innebär inte att han också kommer att lyckas genomföra sina förslag. Merkel kommer att kyla ner honom under deras kommande möten. Sverige och många andra västeuropeiska länder tänker inte på Europa som en enhet utan på EU som en konstruktion för att göra samarbetena mellan länderna på en kontinent mer funktionella. I förhållande till vissa länder i Östeuropa finns dessutom en klyfta rent värderingsmässiga; kring migration men också formerna för demokrati och yttrandefrihet.

Det är alldeles uppenbart att Frankrike med Emmanuel Macron som president tagit på sig en roll som ledare för ökad europeisk samverkan och att det handlar om mer än ord. Sannolikt kommer detta leda till förändringar av EU-konstitutionen och till en ökad klyfta mellan EMU-klubbens medlemmar och de andra. Sverige kommer att streta emot. Andra kommer också att motsätta sig många av Macrons förslag. Frågan är hur EU ser ut om tio år. En framsynt svensk regering funderar naturligtvis på olika framtida scenarier. Ingvar Carlssons regering tog initiativet till svenskt medlemskap i EU långt innan den socialdemokratiska opinionen var mogen för det. Hur gör denna och kommande regeringar vad gäller frågan om att Sverige på allvar engagerar sig i ett kommande fördjupat EU-samarbete. Också i handling.

Det  franska parlamentets består av två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Nationalförsamlingen (577 ledamöter) väljs normalt vart femte år i direkta val, senast i juni månad när Emmanuel Macrons La République en Marche segrade stort. Senatens ledamöter (348 för närvarande) väljs på ett sexårigt mandat där halva kammaren förnyas vart tredje år. Valen sker i indirekta val där valkollegierna består av representanter för de olika lokala och regionala territorierna runt om i landet. Halva senaten blev föremål för omval igår söndag och gav högern en stärkt ställning.

Senaten får trots valet en helt annan sammansättning än nationalförsamlingen. Republikanerna behåller sin majoritet och går framåt i valet. Socialistpartiet har en mycket starkare ställning än i nationalförsamlingen medan Macrons parti La République  en Marche endast har 18 stolar i kammaren

Senaten ifrågasätts ibland i den franska politiska debatten. Många anser att folkviljan ska slå igenom direkt i val som i Sverige sedan tvåkammarriksdagen avskaffades i ock med valet 1970. Andra menar att det är viktigt att balansera den spontana folkviljan med en kammare som förnyas långsammare och senatens försvarare menar också att denna kammare ger stöd för ett lokalt och regionalt inflytande som behövs i ett starkt centraliserat land som Frankrike.

En förklaring till Macrons partis svaga resultat är att detta parti ännu inte hunnit få tillräckligt med genomslag i de lokala och regionala folkförsamlingar ur vilka elektorerna till senatsvalen väljs. Den eftersläpning som är själva idén med en kammare av senatens modell fungerar alltså, denna gång till förtret för Macron.

Senaten har i princip samma roll i granskningen av regeringars propositioner som nationalförsamlingen. Däremot har senaten inte rätt att lägga fram misstroendeförklaringar mot regeringen.

Macron kan få problem med senaten i frågor där han står nära vänstern. Hittills har han ett gediget stöd som i frågan om arbetsrättsreformen och han kommer också att stöttas i den känsliga frågan om pensionsåldern.

Igår lördag demonstrerade tiotusentals fransmän i östra Paris och lyssnade på ett tal av ledaren för La France Insoumise, Jean-Luc Mélenchon. Vi vet inte hur många de var. Polisen säger 30 000 medan arrangörerna påstår att de var 150 000. Som historiker har jag lärt mig att tolkning av olika källor med spretiga uppgifter inte ska tolkas som att sanningen ligger någonstans mittemellan. Men sannolikt var de fler än 30 000 och säkert färre än 150 000.

Ännu en demonstration under en höst när Macrons arbetsrättsreform står i centrum. Det finns aspekter på denna demonstration som kan vara intressanta att lyfta fram i ljuset.

Demonstrationer kring arbetsmarknadsfrågor brukar iscensättas av de fackliga organisationerna och inte av politiska partier. Jean-Luc Mélenchon har större aspirationer än att låta facken styra. För honom är det politiska läget mycket gynnsamt. Han har lyckats skaffa sig en position som främste utmanare till President Macron. Han blev en av de fyra kandidater med mest röster i den första valomgången av presidentvalet, cirka fem procent bara efter segraren Emmanuel Macron. Han representerar det enda parti eller rörelse i nationalförsamlingen som tydligt går in i en oppositionsroll. Högern är splittrad, Socialistpartiet likaså och Nationella fronten har inte tillräckligt med mandat för att få bilda en egen grupp i nationalförsamlingen. Mélenchon har utnyttjat detta läge till att nu också erövra gatan och ta ifrån de radikala fackliga organisationerna deras traditionella förstaplansroll där.

Mélenchon demonstrationståg var större i Paris än CGT:s fackliga i förra veckan men då ska det sägas att CGT med stöd av andra fackliga organisationer var långt fler genom att också uppträda i tiotals andra städer runt om i landet. Paris är ändå Paris. I Frankrike spelar huvudstaden en totalt dominerande roll, inte minst i mediernas täckning av olika samhällshändelser. Mélenchon förefaller efter gårdagens demonstrationer leda vänsterns attacker mot Macron, inte Philippe Martinez som är ledare för CGT.

Mélenchon vidgade demonstrationen till att bli en total politisk attack mot Macron och det liberala alternativet. Hans kritik var tydlig: Macron genomför en statskupp mot den sociala  ordningen i landet. Macron river ner, förklarade Mélenchon, allt det som Frankrike byggt upp av ett socialt skyddsnät under generationer. Macron går längre i hånet mot det arbetande folket än någonsin de franska kungarna och alla presidenter som varit folkets fiender genom åren, dundrade ledaren för La France Insoumise. Mélenchon ställde i sitt tal det sociala mot det liberala; en ideologisk frontalattack mot Macron och hans parti La République en Marche!

Majoriteten av de franska väljarna delar inte den världsbild som Jean-Luc Mélenchon målar upp. De tror heller inte på hans eget ekonomiska program som innebär lån på minst hundra miljarder euro för att sätta fart på konsumtionen och jobb i offentlig sektor. I ett land med majoritetsval är det omöjligt att bedöma hur många procent av väljarna som i val verkligen stöder honom och hans parti. Han fick ändå knappt 20 procent av de avgivna rösterna i den första valomgången av presidentvalet och om vi tror att alla som röstade på honom också delar en vänsterradikal världsuppfattning har han alltså stöd av en femtedel av väljarna. Det är dock lika osäkert som att påstå att alla som röstade på Macron, knappt 25 procent i första valomgången, gjorde det av ideologiska skäl. Många av Macrons väljare var trötta på de gamla partierna och hoppades på förändring. Även Mélenchon har säkert attraherat en del socialister som tröttnat på det skakiga Socialistpartiet. Den radikala grenen av det gröna partiet stödde dessutom Mélenchon i valet med sina röster.

Å andra sidan finns det alltid i Frankrike en misstro, dels mot eliten och dels mot reformer som verkar i liberal riktning. När Mélenchon och hans anhängare tågar genom Paris och ledaren håller svavelosande tal så kittlar det uppiggande hos många fransmän som ändå  aldrig skulle lägga sin röst på ett vänsterradikalt parti. Några månader efter presidentvalet är det många franska väljare som redan ser skeptiskt på Macrons monarkistiska framtoning. Han kallas för jupitérien efter namnet på den högsta av de romerska gudarna. Visst är det många som uppskattar när Mélenchon går till skarp attack mot presidenten. En folkets röst mot den förhatliga eliten.

Fler frågor väntar i höst. Pensionsreformen kommer att bli en hård nöt att knäcka för Macron. Uppmuntrad av opinionsmässiga framgångar kring arbetsrätten är positionen från den radikala vänsterns sida klar i frågan: pension vid 60 års ålder.

Emmanuel Macron signerade i fredags lagarna med förändringar i arbetsrätten. I princip är frågan avgjord även om en rad delbeslut måste fattas under månaderna som kommer. Denna signatur från presidentens hand var en mycket viktig handling och ger honom ett fördelaktigt utgångsläge inför det fortsatta reformarbetet. Den sista käppen har ändå inte satts i hjulet. Tvärtom. Ingen vet hur dramatisk hösten och vintern blir i form av demonstrationer och strejker och hur stora anpassningar som regeringen måste göra när framtida regeringsförslag ska att igenom opinionen. Mélenchon tänker i alla fall inte frivilligt släppa ifrån sig rollen som förste oppositionspolitiker i landet.

Paul-Marie Coûteaux är en av många intellektuella i Frankrike med ambitioner att påverka politik och samhällsliv. Denne man svärmar för General de Gaulle och rör sig sedan lång tid tillbaka i olika konservativa, reaktionära och högerextrema kretsar. En roll som han uppbar med förtjusning för ett tiotal år sedan var att agera drottningmakare åt Marine Le Pen. Sammanföra henne med personer inom samhällstoppen, helst med examen från den välkända ENA, den elitskola som tre av de senaste fyra presidenterna i Frankrike genomgått: Jacques Chirac, Francois Hollande och Emmanuel Macron. En kväll 2009 förde han samman Marine Le Pen med Florian Philippot i sin lägenhet på Rue de Rennes i det exklusiva kvarteret Saint Germain des Près i Paris. Philippot var den felande länken i det nybygge av partiet som Marine förberedde inför sitt maktövertagande från fadern som skedde vid kongressen 2011.

Marine Le Pen behövde intellektuella i sitt parti. Hon behövde folk som kunde statsförvaltningen och kunde tala maktens språk. Nationella fronten skulle aldrig kunna ta makten i Frankrike med de politiker som då fanns inom partiet. Philippot var perfekt. Dessutom var han tidigare anhängare till Jean-Pierre Chevènement, nationalistisk vänsterman och tidigare minister i flera av Francois Mitterrands regeringar. Marine Le Pen trodde på en breddning av partiet. För att bli tillräckligt starkt räckte det inte med basen av högerextrema och invandringsfientliga. Partiet behövde ett brett stöd från arbetarklassen som tidigare röstat kommunistiskt eller varit mer nationalistiska socialister. Som Chevènement och i viss mån Philippot.

Florian Philippot fann verkligen varandra denna kväll runt middagsbordet hemma hos Paul-Marie Coûteaux och efter kongressen 2011 blev han partiets chefsideolog och förtrogna till den nya partiledaren. Han blev också partiets vice ordförande. Allt gick Philippots väg. Han bidrog till att partiets opinionssiffror steg. I den norra och östra delen av landet växte partiet tack vare den nya linje som Marine Le Pen och Florian Philippot var överens om. Stark EU-kritik, motstånd mot euron och invandringsfientlighet.

Samtidigt var och förblev Nationella fronten stark i den sydöstra delen av landet. Här var partiets linje mer liberal i ekonomiska frågor, skeptisk till att lämna euron som valuta och däremot mer uttalat reaktionär i frågor om abort, samkönade äktenskap och liknande frågor. För Philippot var homofobin i dessa kretsar ett rött skynke. Själv var och är han homosexuell och lever med en man.

Spänningen mellan så kallade identitetspolitiker i södra Frankrike och suveränaste i norra och östra delarna av landet hölls på lagom låg nivå medan opinionssiffrorna fortfarande steg. I ock med besvikelsen över valresultatet i presidentval och val till nationalförsamlingen i våras har spänningen ökat. Under de senaste åren har också de konservativa högerextremisterna flyttat fram sina positioner, återtagit sin starka roll från alla åren med pappa Jean-Marie Le Pen vid rodret. Det är som om den ursprungliga profilen i partiet återtagit kommandot.

I dag lämnar Philippot sin post som vice ordförande och gör det av tvingande skäl. Han är utmanövrerad och han drar med sig ett antal personer i sin krets. Han startade i våras ett eget parti i partiet. Naturligtvis en signal om att han skärpte kampen om makten i partiet eller visade att han var på väg bort.

Philippots politiska framtid är osäker. Hans politiska linje är inte mindre antidemokratisk än majoriteten i partiet. Hans syn på invandring är lika hård och skoningslös som hos andra inom detta parti. Han kommer aldrig att kunna förena sig med vänstern och förmodligen inte heller med andra så kallade suveränistgrupper som drömmer om ett starkt och nationalistiskt Frankrike men utan den antikapitalistiska profil som hos Philippot. Däremot kan hans avgång från Nationella fronten leda till att det partiet tappar märkbart i väljarstöd. Återigen blir partiet ett tydligt högerextremt parti om Philippots vänner lämnar skutan med honom. Och det kan innebära att Nationella fronten återigen får ett mer begränsat inflytande i fransk politik. Dess ställning i de gamla industriområden i norra Frankrike kan mycket väl försvagas. Troligt är då istället att Nationella fronten förenar sig med andra högerkrafter, inte minst inom högerflygeln av Republikanerna och skapar en ny mer konservativ, mer reaktionär och mer främlingsfientlig och antimuslimsk rörelse i landet.