Politik

I dag för två år sedan utförde islamistiska terrorister den hittills mest brutala attacken mot Frankrike och direkt mot civilbefolkningen. Under denna fredagskväll genomfördes samtidigt attacker mot olika platser i Paris östra delar och utanför fotbollsstadion Stade de France i förorten Saint Denis.

Minnena är starka. Parisarna kan säkerligen alla påminna sig var de befann sig denna kväll. Jag minns det väl. Hade intervjuat biträdande politiska chefredaktören på L´Express i dess lokaler på Rue de Châteaudun och senare ätit middag på en restaurang i latinkvarteren. Gick till hotellet och  slog på tv:n och fick då följa förloppet från dess början med oklara faktauppgifter och så småningom till att ges en allt klarare bild av händelserna. Jag minns också följande dag, lördagen den 14 november, när Paris var i stort sett tomt på folk. President Hollande hade uppmanat människor att stanna hemma. Jag åt lunch med dotter och svärson på en kinesisk restaurang som var öppen i latinkvarteren. De flesta matställen var stängda. Jag åkte sedan ut med pendeltåget till Nanterre för att intervjua en fransk journalist om fransk sekularism och katolska kyrkans roll i landet. En märklig dagen-efter-känsla att sitta i en nästan helt tom tågvagn och  sedan bli mottagen av honom utanför en pendeltågsstation där några ungdomar rörde sig ensamma mellan huskropparna och alla andra tycktes skydda sig bakom gardinerna i sina hem.

I dag, två år senare, besöker President Macron de olika caféer och restauranger som blev måltavla för attackerna. Han talar med familj och släktingar till de avlidna. Tv-bilderna visar hur laddade dessa ögonblick är. Drygt fem hundra dödade och skadade i attackerna. Mina begränsade kontakter med vänner i Paris visar hur många som i denna mångmiljonstad ändå var direkt berörda. Jag har två vänner som i sin tur haft vänner som avlidit till följd av terroristernas härjningar.

President Macron har beslutat att upphäva undantagstillståndet efter två år. Det skulle ha upphävts sommaren 2016 men då inträffade attacken i Nice. En terrorist körde våldsamt med en lastbil på Promenade des Anglais utefter Medelhavets strand mitt i stan och under kvällsfestligheterna på nationaldagen den 14 juli. Dåvarande presidenten Francois Hollande beslöt som en konsekvens av den händelsen att förlänga undantagstillståndet.

Macron föreslår nu istället lagar som ger polisen ökade rättigheter att kontrollera och internera misstänkta terrorister. Frankrike pendlar alltid mellan rättsstat och gränslandet till en stat med tveksamt rättsskydd för medborgarna. Samma sak hände under Algerietkriget. Det är inte svårt att få en majoritet av medborgarna med sig. Rättsprinciper kring frågor som hemfrid, internering av personer i häkten och fängelser utan klara bevis och rättegång kommer lätt i skymundan när rädslan för en yttre eller inre fiende blir stark. Det behövs ökade kontroller och ökade befogenheter i krissituationer. Samtidigt skapas ökade spänningar mellan folkgrupper när polis och militär och domstolar frångår demokratiska rättsprinciper. Historikerna kommer att ha ett digert material att studera när denna tidsepok av terrorism är över och det går att se kyligare på vad som hänt med den muslimska befolkningen i Frankrike. Då kommer sannolikt inte bara organisationer som Amnesty International att skriva rapporter och anklaga ansvariga politiker, domare och poliser för övergrepp och brott mot goda rättsprinciper.

President Emmanuel Macron har firat att han varit president i sex månader. Dock lär  han knappast ha ägnat mycket tid åt att fira. Han firar inte. Han arbetar den mesta tiden och han sover bara tre till fyra timmar per natt. Han läser mycket, inte bara arbeta-PM utan böcker i filosofi och romaner. Han tar del av musik och konst också. Men mesta tiden ägnar han åt att förändra Frankrike och han lämnar inget åt slumpen. Hans medarbetare vet att de måste följa honom eller annars  tvingas lämna sina politiska uppdrag.

Många hade uppfattningen att Macron byggde en rörelse, En Marche!, som gav utrymme för dialog och öppenhet bland medarbetarna och anhängarna. Naivt möjligen så här i efterhand. Det verkade ändå så bra. Rörelsen befolkades av engagerade människor som var trötta på de stela och föråldrade strukturerna i de gamla partierna och som nu fick chansen att bygga en rörelse där deras egna drömmar om en bättre framtid för Frankrikes stod i centrum. Efter sex månader med Macron som president tonar istället bilden fram av en toppstyrd organisation där En Marche! som rörelse förefaller sakna politiskt inflytande och även ministrar i regeringen hålls i mycket strama tyglar.

Emmanuel Macron framtonar mer och mer som en hårdför maktspelare om än med många bra idéer och förslag på reformer av det franska samhället. Han förefaller dock övertygad om att allt måste styras via hans hand. Några av hans medarbetare i Elyséepalatset har rätten att tala utåt, till folk via medier men deras uttalanden har formulerats i detalj av presidenten. Många av ministrarna sägs enligt källor till tidningen Le Monde inte våga yttra sig på regeringssammanträdena av rädsla för att säga något som misshagar presidenten. Macron har en uppsättning ministrar som kan sina sakområden men saknar politisk övertygelse och inte heller bör ha det enligt honom. Macron vill ha teknokrater som gör sitt jobb. Han ensam står för politiken.

Jean-Christophe Cambadélis har nyligen utkommit med en bok om åren med Hollande (2012-17) Cambadélis var från 2014 till strax efter valen i våras Socialistpartiets generalsekreterare. Han påminner sig i boken sitt första möte med Macron sedan denne utsetts till ekonomiminister. Den unge ministern överöste Cambadélis med charm och vänliga ord. Strök honom över ryggen och tog hans hand. Cambadélis såg det som besynnerligt att alla dessa ömhetsbetygelser pågick samtidigt som han mötte en iskall blick när han såg Macron i ögonen.

Det går bra för Macron. Han har visserligen opinionssiffror som ligger på samma låga nivå som Hollande när denne regerat i sex månader. Cirka 35 procent av väljarna tycker i dag att Macron sköter sig på ett övervägande bra sätt. Övriga väljare är negativa. Det är en dålig siffra men opinionsundersökarna menar sig se att många väljare trots kritiken mot en del av hans reformförslag, särskilt lagen om förändringar i arbetsrätten och en del ofördelaktiga uttalanden offentligt, uppfattar honom som aktiv och engagerad i ett förändringsarbete. Hellre en president som gör något även om det inte tilltalar väljarna än en president som inget gör. Skillnaden mot Hollande kan inte vara större i det avseendet. Emmanuel Macron arbetar i medvind. Han har totalkontroll över sin maktapparat. Ingen lär säga emot honom. Frågan är hur länge han mäktar driva detta enmansprojekt innan medarbetare försvinner frivilligt och väljarna börjar tveka om värdet att ha en president med monarkistiska ambitioner.

I dag är det sex månader sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president i den andra valomgången av det franska presidentvalet. Varje dag sedan dess har sannolikt varit en prövning, en utmaning. I detta närmast överpolitiserade land är det ingen sinekur att vara den person till vilken merparten av befolkningen sätter sin tilltro för landets bästa – och sin egen också i stor utsträckning. Och den president som inte uppfyller kraven blir snabbt dömd. Hårt och skoningslöst. Fråga Francois Hollande! Ändå har Emmanuel Macron i huvudsak klarat sig bra under det första halvåret av sin mandatperiod.

Macron var ingen självklar vinnare av valet. Det behövdes en skandal kring Republikanernas kandidat, Francois Fillon, för att säkra segern. Och hur hade det gått om om Mélenchon vunnit några procent till på bekostnad av Marine Le Pen och kvalificerat sig till en andra valomgång? Marginalerna var ganska små och Mélenchon ökade kraftigt i opinionen i april medan Marine Le Pen redan före första valomgången började sacka. Macron vann i hög grad tack vare positionen som den vettiga, moderata aspiranten på landets högsta ämbete  ställd mot en kandidat som få utanför den trogna väljarskaran ville se som ens en möjlig segrare.

Nu har det i alla fall gått ganska bra.  Macron har rott arbetsrättsreformen i hamn. Med hjälp av en högst tvivelaktig paragraf i konstitutionen kunde han kryssa lagförslaget runt parlamentet som fick nöja sig med att godkänna tillvägagångssättet men inte ta ställning till själva sakfrågan. Beslutet fattades istället vid ett regeringssammanträde. Icke desto mindre fanns det uppenbara risker förenade med att driva igenom reformen. De fackliga organisationerna var eniga i sitt motstånd och den enda starka politiska oppositionsrörelsen för närvarande, La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning, hade vässat svärden och bjöd upp till starkt motstånd rent retoriskt. Det visade sig emellertid att den folkliga oppositionen inte var så tydlig och uppretad som de fackliga och Mélenchon hoppats på. Det som skulle bli en het höst och övergå i en brutal konfrontation på gatan även under denna vinter blev en stillsam protest och så småningom ganska glest på gatorna i demonstrationsleden.

Macron har också visat styrka i mötena med de stora ledarna från Ryssland och USA i symboliskt viktiga möten i Paris och annorstädes. Han har också kopplat på charmen mot Angela Merkel. Framtiden får utvisa om hon tänker dansa med honom eller om hennes inrikespolitiska bekymmer tvingar henne till återhållsamhet i utvecklandet av det EU-projekt som Macron är anhängare till; ett mer federativt Europa.

Macron kan ändå vinna poäng i alla delar av sin utrikespolitik så länge som fransmännen känner att deras land får en tydligare och starkare position i världen. Det förefaller som om många fransmän anser att Macron är bra på det.

Det finns kritik mot honom – och även berättigad sådan – på en rad punkter. Majoriteten av fransmännen håller inte med honom. Han kan vara glad om var tredje fransman stöder honom. Men han har en öppning mot att öka sympatierna. Till slut handlar allt om vad som står på sista raden som företagarna brukar säga. Ökar tillväxten och minskar arbetslösheten så kommer hans popularitet att öka. Då kan även en fransman bli lite liberal om än under ett surt muttrande. Skulle dessutom Macron på klassiskt franskt presidentmanér tala med stora ord i världen och bli respekterad av stormakterna lär han ha goda chanser att bli omvald om 4 1/2 år.

Frankrike skiljer sig från de anglosaxiska länderna och Sverige i en del avseenden. Feminismen har aldrig blivit ett positivt begrepp i mer än marginella grupper. Eller än så länge, är det kanske bäst att tillägga. Det finns skäl till det motståndet mot att göra den ideologiska feminismen till sin. Frågan är om motståndet håller på att brytas.

Feminismen har inte lyckats övertyga fransmännen av ett viktigt skäl; den så kallade universalismen som är ett överordnat synsätt i landet. Frankrike garanterar genom sina lagar och sin historiska tradition alla medborgare samma grundläggande rättigheter. Kvinnor och män liksom medborgare oavsett religion behandlas som likvärdiga samhällsmedborgare. De får samma skolgång, diskrimineras inte i tillsättning av tjänster på arbetsmarknaden. Denna bild av ett demokratiskt land grundat i upplysningstidens principer och revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap lever märkvärdigt starkt kvar i de flesta fransmäns medvetande. Alla vet eller borde veta att det inte stämmer men principerna styr. Eller ett slags överideologi kring vad som gäller i Frankrike lever kvar.

Positiv diskriminering kallas försöken att ge underordnade grupper särskilt stöd eller förmåner och det är  av samma skäl oacceptabla. På senare år sker dock allt fler undantag till den principen. Frankrike håller fast vid sin universalism men gör allt fler undantag från den.

Jag har följt det offentliga livet i Frankrike intensivt i mer än tio år. Det finns i dag en medvetenhet i debatten om kvinnans underordnade ställning som inte alls var lika tydlig för ett decennium sedan. Det var ointressant att de politiska samtalen i tv kväll efter kväll fylldes av män och nästan bara män. Det håller på att förändras även om en del manliga debattörer kan göra kommentarer. Härommånaden påpekade en man lätt irriterad  i ett debattprogram att han var ensam man. Han satt i en panel med tre kvinnor. Fortfarande är det mer regel än undantag att männen är i majoritet när det ska talas politik i till exempel radio och tv. Fotograferna i tv zoomade in unga vackra kvinnors men när de gjorde entré i en show och så gled kameran långsamt från fötterna och uppåt. Det skedde för tio år sedan. Det sker aldrig i dag. Kvinnorna tar alltmer plats trots allt även om det kan tyckas gå långsamt.

Skandalen kring Dominique Strauss-Kahn satte avtryck. Jag minns hur en av de gamla tv-kommentatorerna efter avslöjandena om DSK:s förehavanden på ett hotellrum i New York konstaterade att ”vi män kanske inte alltid beter oss så bra som vi borde i vårt förhållande mot kvinnor”. Han syftade på det i Frankrike så omhuldade begreppet förförelse (séduction). Förförelse ingår i spelet mellan män och kvinnor enligt en djupt medveten tradition. Det är inte alltid klart var gränsen går mellan uppvaktning och störande påstridighet eller rent av trakasserier från mäns sida mot kvinnor.

Metoo-kampanjen har även i Frankrike rönt stor uppmärksamhet. Troligt kommer den att flytta fram positionerna för kvinnors ställning ytterligare några steg. Mäns våld mot kvinnor förekommer förstås i minst samma utsträckning i detta land som annorstädes. Det blir allt svårare att påstå att kvinnor och män har samma status, samma skydd. Universalismen i all ära men den måste kompletteras med bättre lagar för att skydda utsatta kvinnor. Och kvinnors rätt att ta plats i bland annat det samhälleliga samtalet förbättras.