Politik

Det har hänt mycket sedan 1980-talets frihetliga yra och glädje. När muren föll i Berlin 1989 trodde människor på frihet och hyllade de mänskliga rättigheterna. Rätten att röra sig fritt, tänka fritt,  yttra sig fritt. Sannerligen är stämningen annorlunda i dag och det har gått fort.

En liberal president som Emmanuel Macron driver igenom lagar som hade uppfattats som orimligt repressiva för trettio år sedan. I höstas avskaffades den tillfälliga undantagslagen som tillkom efter terrorattackerna den 13 november 2015. Istället infördes permanenta lagar som i sin hårdhet i stora drag kan jämföras med undantagslagarna. Misstänkta terrorister kan förses med reseförbud, fotboja eller liknande. Möten kan stoppas, även religiösa sammankomster. Kontroller av misstänkta i form av daglig inställelse hos polismyndighet. Listan kan göras lång och fler och hårdare lagar är redan uttänkta och formulerade, om än inte presenterade i parlamentet. Det rör sig alltså om misstänkta, inte dömda personer.

Det handlar också om en otydlighet kring militärens, polisens och transportväsendets befogenheter. Var går gränsen för en myndighets befogenheter? Det förefaller som om gränserna blivit mer flytande. Skyddet mot terrorismen har motiverat en smygande inskränkning av de demokratiska rättigheterna.

Hur reagerar medierna och allmänheten? Det är tveklöst så att försvaret av de mänskliga rättigheterna nu väger lättare i förhållande till viljan att skydda sig mot misstänkta terrorister. Terroristbekämpningen är enligt undersökningar den viktigaste prioriteten hos det franska folket. Det uppdraget hos staten har blivit viktigare under de senaste åren än kampen mot arbetslösheten som tidigare var den första prioriteten. Tre av fyra fransmän såg i höstas ingen anledning till att upphäva undantagstillståndet vilket Macron gjorde men med stor anpassning till dess anda i form av en strängare lagstiftning.

Perspektivet i sociala medier är klart inriktat på mer och tuffare lagstiftning. Det är också uppenbart att de traditionella medierna har en vinkel i dag som är långt mer repressivt orienterad än tidigare. Det är helt enkelt inte opportunt att ställa frågan om en demokrati försvagas om lagarna hindrar människors rörelsefrihet. Vi talar här inte om dömda utan misstänkta personer.

Frågan är vad som händer om ett nytt attentat inträffar inom en snar framtid. Kommer en fransk regering att ta ännu fler steg i repressiv riktning? Vad innebär i så fall det för bilden av en västerländsk demokrati? Och finns det inte längre andra perspektiv som leder till en lösning på terroristhotet?

En växande andel av det franska folket tycks enligt opinionsundersökningarna gilla sin hårt arbetande president som formligen spottar ur sig nya reformer. Det är annat än under företrädaren Francois Hollandes dagar då lättjan snarare tycktes råda i Elyséepalatset och människor blev frustrerade i sin upplevelse av en nation i utförslöpa. Sedan makttillträdet har parlamentets båda kamrar tagit ställning till 63 propositioner och 29 har färdigbehandlats. Det var under 2017 då särskilt fokus låg på arbetsrättsreformen.

Nu är det 2018 och Macron och hans stab förbereder nya reformer. Det första halvåret lär slå alla rekord i antalet regeringsförslag spår politiska analytiker. Det är som om Macron tänker att det gäller att så medan det politiska landskapet är så bördigt ur hans perspektiv. Ingen politisk opposition att tala om och en välvillig folkopinion. Andra tider kan komma och lär komma. I Frankrike råder aldrig stiltje och lugnet i dag är självfallet bedrägligt.  Oppositionen ser plötsligt en möjlighet att angripa regeringen och då kan helvetet braka löst inom några dagar. Just nu är det inte så. Kanske ligger det en närmast översinnlig mening i att Frankrike nu ska få den modernisering som skandinaviska länder, Tyskland och även Spanien har haft. En förändring där politiken också får en mer konsistent och genomarbetad hållning. Sedan 1970-talet har detta lands presidenter och regeringar lappat och lagat i gamla system. Macron vill skapa enhetlighet och modernitet. Det ska bli ytterst intressant att se om och hur han lyckas och hur detta i så fall tas emot av medborgarna.

Ett axplock ur kommande reformförslag som ska behandlas under första halvåret:

En arbetslöshetsförsäkring som bland annat går ut på att också försäkra personer som sagt upp sig från anställningar för att starta eget företag.

Reformer som ska förbättra fortbildningen av vuxna i arbetslivet – en reform som länge efterfrågats för att människor ska våga byta jobb och till och med våga bli uppsagda. En reform för ökad flexibilitet på arbetsmarknaden.

En reformering av migrationspolitiken. Macron talar om att stärka asylrätten för flyktingar från vissa länder men inte från andra och en skärpning av invandringen i stort. En hållning som kommer att dela vänstern och anses för liberal ur högerns perspektiv.

En reformering av parlamentet med ett högst känsligt förslag: Macron vill minska antalet ledamöter i kamrarna. Det kommer förstås att stöta på motstånd. Ledamöterna i senaten och nationalförsamlingen lär hitta en rad argument för att blockera en reform som syftar till att hindra dem att bli omvalda.

Macron kommer inte att nöja sig med sina inrikespolitiska reformer. Han kommer att fortsätta att driva på inom EU och göra nya utspel på den stora internationella scenen. Hans självförtroende förefaller så starkt att han inte tvekar ett ögonblick på sin och Frankrikes roll i världen. Han har också givit sig in i frågan hur fake news ska hindras att spridas på internet. Ingen vet hur han tänker formulera förslagen i det ärendet men han ger sig inte. Det gäller också rollen att vara en ledande aktör i kampen mot de skadliga klimatförändringarna. För Macron råder ingen tvekan. För honom står hela världen öppen och han tvekar inte att ta för sig varhelst han ser en möjlighet och där han tror att världen blir bättre av hans intervention. Fransk politik bli för första gången på många år också storpolitik.

Gott nytt år, alla läsare av denna blogg eller Bonne Année! Igår kväll på 2017 års sista dag höll president Emmanuel Macron sitt sedvanliga nyårstal till nationen, i televisionen strax efter klockan 20. Det mesta var sig likt. I form som i innehåll.

Macron tog några dagars skidsemester innan han återvände till Paris för det årliga presidenttalet till nationen via tv. Det gick rykten om att talet skulle skilja sig från tidigare presidenters. Svaret blev nej. Macron skrev in sig i traditionen och visar alltmer hur förutsägbar han är som statschef i den ordning som skapades med den femte republiken.

Le Monde noterar i sin nyhetsartikel i dag att Macron valde samma sal för sitt framträdande som Valéry Giscard d´Estaing på 1970-talet. Värt att notera är att Giscard varit den ende president med en mittenprofil. Alla andra presidenter under femte republiken, det vill säga sedan 1958, har varit antingen socialister eller konservativa/gaullister. Macron satt igår kväll vid ett skrivbord av marmor med en penna och ett papper på bordet och med den franska flaggan tillsammans med EU-flaggan och en tavla av Marianne som fond i bakgrunden.

Macrons tal innehöll knappast heller några överraskningar om inte tittarna förväntade sig någon form av nyordning. Han hyllade armén, skänkte en tanke till alla ensamma och fattiga. Han uppmanade medborgarna att mer tänka på vad de skulle kunna göra för sin nation. I övrigt lyfte han fram sina reformer under 2017 som de nya lagarna om arbetsrätt och reformer som ska leda till mindre skolklasser för de små barnen och ökad satsning på kunskap. Hans konservative skolminister återställer ordningen med mer timmar till klassiska ämnen som latin och grekiska.

Talet kan tyckas försiktigt i formen och tunt på innehåll. Det finns säkert en tanke med detta som med allt annat som Macron företar sig. Han lyckas träffa rätt för det mesta i sina strategiska val. Han fortsätter att stiga i opinionsundersökningar efter en nedgång under sommaren. Nu har han stöd av närmare 55 procent av befolkningen. Hans styre av landet fortsätter att splittra oppositionen. Socialistpartiet krossades först. Sedan kom splittringen inom Republikanerna som nu i praktiken är kluvet i minst två delar, en del som driver mot extremhögern och en som vill samarbeta med Macron. Inte nog med det. Nationella fronten lever med interna spänningar som hindrar en effektiv opposition. La France Insoumise under vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchons ledning har också tappat i inflytande efter några stolta och kaxiga månader direkt efter valen i våras.

Snarare finns det anledning för Macron att börja oroa sig över att det saknas opposition över huvud taget. Ett land där bara regeringen märks och fungerar är ingen bra demokrati. Den som känner fransmännen bör ändå inte vara orolig. Nya konflikter inom politiken kommer att uppstå och Macron kommer att få ta emot kritik som leder till att hans regerande ifrågasätts och kanaliseras i nya rörelser och politiska partier. Det bör bli en nyårsönskan för alla fransmän, även för Macron!

Emmanuel Macron kommer att nu ta några dagars ledighet från sitt intensiva uppdrag som president. Han åker på skidsemester men lär snart vara tillbaka i Paris. En man som sover tre timmar om dygnet och arbetar resten av tiden lär inte vila på hanen i mellandagarna. Som brukligt är kommer han förmodligen att hålla ett nyårstal till franska folket även om ett sådant ännu inte är tillkännagivet.

Olyckskorparna kraxade i somras när Macrons popularitetssiffror sjönk till nivåer som till och med låg under Francois Hollandes vid samma period fem år tidigare. Macron tog också några felsteg som fick många att uppfatta honom som en kall och distanserad president. Uttrycket le président des riches etsade sig då fast i medvetandet hos många. Det var också en smekmånadsperiod för Jean-Luc Mélenchon och hans nya rörelse La France Insoumise som utan konkurrens framstod som den enda trovärdiga oppositionen. Mélenchons budskap var självklart: Macrons era skulle innebära ökade sociala orättvisor på en rad områden; sämre löneutveckling för de sämst ställda och osäkrare ställning för arbetare och lägre medelklass på arbetsmarknaden.

Nu ett halvår senare är Macrons popularitetssiffror höga, påfallande höga också i jämförelse med tidigare presidenter vid samma tid. Nu i jultid säger sig 54 procent av franska folket vara tillfredsställt med sin presidents sätt att regera. Arbetsrättslagarna har genomförts utan större knot. Hans utrikes- och försvarspolitik gillas. Fransmännen är inte så störda över det majestätiska i presidentens sätt att regera. Snarare trivs många bättre med en president som är huvudet högre än de själva – om hen lyckas i sitt värv – än en normal president som Hollande vill framställa sig som.

Edouard Philippe, landets premiärminister, är också populär och det är än mer anmärkningsvärt. President och premiärminister brukar vara som kommunicerande kärl i opinionen. Om en av dem är populär drabbas den andra.

Philippe har haft en trogen majoritet att luta sig emot i nationalförsamlingen. La République en Marche! röstar snällt med regeringens förslag. Häromdagen reste sig en ledamot från detta parti i kammaren och angrep det regeringsförslag kring invandrings- och asylpolitiken som nu börjar bli känt. Kanske ett första tecken på att vänsterflygeln inom LRM 2018 kommer att ha synpunkter på att Macron tenderar till att snarare flörta med högern än vänstern i sin politiska gärning. Hans inrikesminister Gérard Collomb kommer visserligen från Socialistpartiet men är en hårding i migrationsfrågor, lik Manuel Valls i den gamla socialistregeringen.

Allt tyder ändå på att Macron inte kommer att riskera någonting i migrationsfrågan. Folkopinionen är tydligt förankrad i en position som kan betecknas som invandrings- och flyktingfientlig och Macron vet också att han inte kan övertyga EU om en radikalt annan linje än som varit förhärskande under senare år. Delar av vänstern och ett antal organisationer inom det civila samhället väger lätt i det sammanhanget.

Macron fortsätter att fascinera alla bedömare  i Frankrike i förmågan att strategiskt utmanövrera alla sina motståndare. De faller som käglor till höger och vänster. Det finns bedömare som nu menar att större delen av Republikanerna (det klassiska högerpartiet) kommer att slutligen brytas sönder i några delar och att bara den högre delen av detta parti lever vidare med sin nye ledare Laurent Wauquiez. Det innebär att regeringsmajoriteten mycket väl kan utökas med ytterligare ett femtiotal ledamöter under 2018. Socialistpartiet är så svagt att även om det går i klar opposition mot regeringen, vilket hittills inte varit fallet.  kommer dess inflytande att vara högst obetydligt.

Macron kan i så fall räkna med ren opposition från två flanker men av grupperingar som normalt inte är regeringsfähiga i landet; Nationella fronten och Mélenchons rörelse La France Insoumise. Om vi lägger till Wauquiez krympta högerparti Republikanerna kommer ändå inte oppositionen upp till mer än högst hundrafemtio ledamöter mot en utvidgad majoritet på över fyrahundra. En opposition som dessutom är svårt splittrad mellan en extremvänster och en extremhöger.

Fransk politik är alltid oförutsägbar. Det ska sägas. Ett par oväntade händelser i början av nästa år och vi kan ha uppror och upplopp på gatorna och strejker på arbetsplatserna och i skolorna. Då får Macron som alla presidenter tidigare föra kampen mot gator och torg, mot olika skrån och organisationer i samhället eller mot facken och löntagare på stora industrier. Just nu finns inga sådana tecken i skyn. Emmanuel Macron kan ta sitt jullov med en känsla av lugn och tillfredställelse. Hans projekt att förändra Frankrike håller för närvarande tidsplanen ganska bra.

Gammelgubbarna lever än. Inte minst i Frankrike där historiens hjältar spelar roll för nutida generationer. Det är svårt då att gå runt även en politiker som varit död i nästan hundra år och hade valrossmustasch. Så var fallet med Georges Clemenceau, född redan 1841 men med en långsam mognadsprocess. Hans mest omtalade insats i den franska politiken var som premiärminister under det sista av de fyra åren under första världskriget, nämligen för exakt hundra år sedan. Hans insats för att vända kriget mot Tyskland var inte oviktig. Clemenceaus politiska filosofi har också inspirerat politiska ledare in i våra dagar.

Jag har precis läst Mats Krantz biografi Den franske tigern (Carlssons Bokförlag 2016) över denne märklige statsman. Det är en ambitiös genomlysning av personen och hans verk. Det blir samtidigt en repetition av främst de tysk-franska relationerna från Napoleon III:s krig mot preussarna 1870-71, pariskommunens proletära uppror 1871 och första världskriget där också England och USA stod på Frankrikes sida mot tyskarna.

Georges Clemenceau var läkarson från det fattiga Vendée vid Atlantkusten. Han utbildade sig själv till läkare men verkade ha varit en rätt usel sådan. Lyckligtvis kom han tidigt in i politiken och spelade en roll som vänsterman i Pariskommunens uppror. Dock aldrig revolutionär socialist och med åren alltmer reformistisk och mer av en företrädare för en radikal icke-socialistisk linje i politiska frågor.

Han kom in i parlamentet utan att spela någon avgörande roll och blev minister först 1906, då vid 65 års ålder. Ändå hade han inte nått toppen av sin karriär. Det gjorde han när President Raymond Poincaré motvilligt utsåg honom till premiärminister i första världskrigets slutskede. Då hade Clemenceau hunnit bli 76 år. Många var de inom ententen som förberedde sig på att gå in i fredsförhandlingar när Clemenceau drev igenom en fortsättning av kriget och ett slut som tvingade tyskarna att bland annat lämna tillbaka Alsace och Lorraine och betala ett stort krigsskadestånd till segrarmakterna. Ett krigsskadestånd vars storlek för övrigt biografins författare menar att Clemenceau ansåg för högt.

Det var en hårdför man som under de senare åren bemästrade en sviktande hälsa med sträng diet – två ägg till middag – och med ett påtagligt ensamt och stilla liv utanför politiken. All kraft gick under de åren till att strida för sin politik mot parlament och även politiker i regeringen, inte minst President Poincaré som hatade Clemenceau och som Clemenceau hatade minst lika mycket tillbaka. Mats Krantz citerar bland annat ur Poincarés memoarer där han beskriver Clemenceau på följande sätt: ”Likgiltig, våldsam, galen, fåfäng, fräck, hemsk, lättsinnig, döv, fysiskt och intellektuellt oförmögen att resonera, att reflektera, att följa en diskussion. Det är en dåre som landet har gjort till en Gud.” Clemenceau var minst lika välformulerad och elak. Han fick därför många ovänner och hade vänner som svårligen kunde samarbeta med honom.

Trots allt detta var Georges Clemenceau en betydande man och politiker och är i högsta dra ihågkommen i dagens Frankrike. En av hans lärjungar är Manuel Valls, premiärminister under två år i Francois Hollandes regering. Hans mer socialliberala form av fransk socialism knyter an till Clemenceau där andra socialistpolitiker snarare haft Jean Jaurès som förebild.

Clemenceau bodde under många år i en lägenhet på 8, rue Benjamin Franklin i 16:e arrondissemanget, nära Eiffeltornet och Trocaderoplatsen i västra Paris. Han dog också i detta sitt hem år 1929. Hans lägenhet står i dag som museum öppet för allmänheten.