Politik

Nu på morgonen den 20 mars togs Nicolas Sarkozy, Frankrikes president 2007-2012, in för förhör på polisstationen i Nanterre utanför Paris. Polisen har rätt att hålla ex-presidenten i förhör upp till 48 timmar med möjlighet att därefter gå vidare mot åtal. Detta enligt tidningarna Le Monde och Mediapart. Detta är inte första gången som Sarkozy förhörts av polis för olika så kallade affärer och denna gång handlar det om otillåtna penningbidrag från den tidigare libyske ledaren Khaddaffi till Sarkozys presidentkampanj 2007. Denna affär har också varit föremål för tidigare polisutredningar.

Le Monde spekulerar i orsakerna till att denna gamla, outredda affär nu blivit föremål för polisens uppmärksamhet på nytt. Tidigare har delar av den franska opinionen, naturligtvis i första hand ledare och sympatisörer till Sarkozy, menat att fientliga krafter inom polis och domstol gjort dessa utredningar för att störa Sarkozy i hans kampanjarbete genom åren. Själv har också Sarkozy förnekat anklagelserna i denna affär liksom i andra där han varit inblandad. Tidningen tror att företrädare för de libyska myndigheterna har börjat samarbeta mer öppet med den franska polisen och att den därför har ett bättre bevismaterial än tidigare.

I detta fall med stödet från Libyen 2006-07 rör det sig om att pengar i kontanter till en summa av 5 miljoner euro skickats från Tripoli till Paris genom en mellanhand som också är namngiven. Enligt anklagelserna har sedan pengarna tagits om hand av en av Sarkozys närmaste medarbetare, Claude Guéant för vidare befordran till presidentkandidaten själv.

Nicolas Sarkozy har varit föremål för en rad utredningar som härrör sig i första hand till olaglig penningverksamhet kopplad till hans funktion som presidentkandidat eller president. Mest känd förutom denna aktuella Libyenaffär handlade om de pengar som enligt åklagare olovligen överräckets som kampanjbidrag 2007 från en av Frankrikes rikaste privatpersoner, Liliane Bettencourt.

Den socialistiska oppositionen var under denna period mycket kritisk till hur Sarkozy handskades med bidrag till sina kampanjer och hur han också på olika sätt sökte tysta personer som satt inne med besvärande information om honom. Socialistpartiets dåvarande generalsekreterare Martine Aubry och tidigare justitieministern, socialisten Elisabeth Guigou talade om att hela statens ledning under Sarkozys presidentperiod var  korrupt.

De flesta affärer inom den höga politiska sfären har ändå slutat med att bevisen inte räckt för fällande domar. Affärerna är riggade på ett sådant sätt att det måste vara svårt för de rättsvårdande myndigheterna att knäcka alla koder. De anklagade höga politikerna har alltid tillgång till lojala medarbetare som skyddar sin chef i alla sammanhang och lysande advokater som kan demontera de mest trovärdiga beviskedjor.

Händelsen i morse är förstås toppnyhet i fransk media. Alla kommer nu att följa utvecklingen de närmaste dagarna. Upprördhet och skadeglädje över att Sarkozy än en gång tvingas att nöta stolar på en polisstation i rollen som anklagad för brottslig verksamhet. Och upprördhet hos dem som alltid sett honom som den politiske frälsaren i Frankrike. Faktum är dock att den senare gruppen har krympt påtagligt i antal. Sarkozys förlust i primärvalet för Republikanerna i november 2016 blev punkten i sagan om honom som potentiell nationell ledare. I dag är han mer kungamakare inom sitt parti. Det var med hans goda minne och diskreta stöd som Laurent Wauquiez valdes till partiets ledare för ett halvår sedan. På hans kontor i centrala Paris kommer och går alla de stora elefanterna inom partiet. Hans makt har inte försvunnit i det avseendet. Nu är frågan om en dom mot honom i Libyenaffären definitivt skickar ut Sarkozy i den politiska kylan. Det återstår att se. Han ligger illa till men han har rest sig förr.

Vi har svårt att förstå att olika länder har olika politiska traditioner. Vi svenskar tror gärna att liberalismen har en lika dominerande ställning i andra länder som i vårt eget. Är det inte likadant i Frankrike som i vårt land? De har ju dessutom inte haft vänsterstyre i samma utsträckning under nittonhundratalet som vi. Och Frankrike efter valet av den ”liberale” Emmanuel Macron borde väl verkligen uppleva en liberal renässans.

Så är det inte och det verkar snarare som om merparten av landets politiska partier distanserar sig från liberalismen i ännu högre grad efter det senaste presidentvalet. Emmanuel Macron är den ende ledaren för en politisk gruppering som i någon utsträckning i dag kan betecknas som liberal och han är det bara  i inskränkt mening.

Följande har hänt efter valet 2017: Nationella fronten har haft svårt att hålla den starka ställning som partiet och dess ledare Marine Le Pen skaffade sig under perioden 2011-16. Då ökade hon och partiet i inflytande. Opinionssiffrorna steg och regionalvalet i december 2015 blev en stor framgång. Valresultatet 2017 blev en viss besvikelse men faktum är att partiet nu besätter en del lokala och regionala poster och har fler ledamöter i nationalförsamlingen än perioden 2012-17. Partiet konkurrerar opinionsmässigt med Republikanerna om att vara näst största politiska rörelse efter La République en Marche. Nationella frontens program (Om någon vecka byter partiet sannolikt namn till Rassemblement National) bygger på nationell grund med motstånd mot frihandel och globalisering, ett EU-motstånd och skepsis mot euron. Partiet behöver arbetarrösterna i landets industriområden för att behålla sin starka ställning och kommer därför heller inte att kunna anpassa sig för mycket i liberal riktning rent ekonomiskt. De är konservativa i alla frågor som rör militär, brottsbekämpning, skola och etiska frågor. Självfallet är invandrarfrågan central med en rasistisk inställning till människor från andra kulturer.

Republikanerna har fått en ny ledare, Laurent Wauquiez, som medvetet driver partiet i konservativ riktning. Hans program är en lightversion av Nationella frontens. Skillnaden mellan honom och Le Pen är inte alltid så lätt att urskilja. Wauquiez söker stöd hos Nationella frontens väljare för att försvaga deras parti och göra Republikanerna till ett stort, folkligt, konservativt och nationellt parti. Han talar kritiskt mot EU och attackerar storfinansen. Det finns inget av liberal högerpolitik av skandinavisk modell i hans program. Delar av hans parti har blivit hemlösa – inte minst den välbärgade delen av storstädernas borgerlighet – men de söker sig istället till Macron.

Socialistpartiet är svagt och saknar för närvarande inflytande i politiken. Dess hållning är visserligen försiktigt liberal i etiska frågor och invandring och partiet är EU-vänligt Det saknar också den aggressiva retorik mot näringslivet som präglar Republikanerna men partiet måste samtidigt visa distans mot Macron och locka vänsterväljare som annars kan tänkas vilja ansluta sig till La France Insoumise, den vänsterradikala rörelsen under ledning av Jean-Luc Mélenchon. Den senare har alltmer utvecklats i nationell riktning. Hans EU-motstånd har skärpts. Han talar mindre för ett multikulturellt samhälle. Han vet att han då inte kan slåss om de väljare som har Nationella fronten som alternativ till La France Insoumise. Mélenchons ekonomiska program är traditionellt socialistiskt och rymmer inte minst spår av liberalism.

Inget av dessa nämnda partier eller rörelser är liberala i någon mening. Snarare präglas de av ett ekonomiskt program som antingen är förankrat i 1700-talets merkantilism eller i socialism. Synen på mänskliga rättigheter kopplas till nationens traditionella värderingar från 1700-talets upplysningstid. Visserligen ett starkt försvar för mänskliga rättigheter, med frågetecken för Nationella fronten, men utan den liberala syn som värderar människor enbart som jämlika individer. För dessa nämnda partier blandas försvaret för individen med en kulturkonservativ grunduppfattning som leder till tanken om värdet av en särskilt fransk identitet.

Då återstår Macron och hans rörelse. Den har liberala drag i ambitionen att modernisera landets näringsliv. Macron vill avreglera och privatisera vissa sektorer av samhället. I Frankrike möts hans reformer av motstånd med ett högt tonläge men det beror framförallt på att stora delar av befolkningen är så nationella i sitt tänkande, så konservativa eller fastvuxna i en socialism från industrisamhällets dagar. Macron tror också på frihandel och ser möjligheter för fransk ekonomi i en globaliserad värld.

Macron balanserar sin högst måttfulla ekonomiska liberalism  med mycket av franskt nationellt tänkande. Han tror att landet behöver samspela med den nya ekonomin som den utvecklats i delar av USA. Han tror på start up-företag och har ambitionen att driva på Frankrike mot mer digitalisering. Men allt detta gör han för att Frankrike ska få fart på sina företag och öka exportinkomsterna. Han tror inte som Marine Le Pen, Laurent Wauquiez och Jean-Luc Mélenchon att fransk ekonomi bara klarar sig om landet stänger in sig i ett mer eller mindre nationellt slutet ekonomiskt system.

Macron är en kejserlig monark som styr som president. Han har själv sagt att han tror att folket vill ha en kung och han agerar som en kung. Han vill skydda Frankrike från farorna från de stater och/eller kriminella nätverk som söker infiltrera opinionsbildningen i landet via de sociala medierna. Han värnar det franska kulturarvet. Litteraturen och filosofin ska prägla skolan. De klassiska språken ges dessutom under Macrons ledning en starkare ställning. Det är inte tal om att minska på latin och klassisk grekiska i de franska läroverken.

Han tänker inte öppna gränserna för någon större  och mer generös invandring. Han talar måttfullt men ändå i klartext om värdet av att skydda den egna kulturella identiteten. Han är ingen rasist, långt ifrån, men snarare en socialkonservativ i dessa frågor.

Vi som ser på Macron utifrån får inte luras av den inhemska retoriken från hans politiska motståndare. Utgångspunkten är en annan än i Sverige. För Le Pen, Wauquiez och Mélenchon är han ”presidenten för de rika”. För dem likställs en liberaler med en folkets fiende. En liberal attackeras med fradga på läpparna när hen för fram förslag som avreglerar det minsta på arbetsmarknaden, som tror på en friare rörlighet av varor och tjänster. Macron är en ganska oproblematisk politiker, om än begåvad, ur ett skandinaviskt, tyskt eller brittiskt perspektiv men i Frankrike blir han annorlunda och utmanande.

En tredjedel av fransmännen lär ändå gilla Macrons framfart. Fler än de nog inte även om han har stöd från stora delar av det etablissemang som finns i näringsliv och delar av den politiska eliten. Han uppskattas främst av den delen av medelklassen som vill ta risker och som har modet att också ta steget över nationsgränsen och upptäcka världen utanför. Frågan är om de kommer att bli fler. Just nu är den partipolitiska oppositionen enad från yttersta höger till yttersta vänster i uppfattningen om att Macron är en liberal som gynnar de rika.

I dag har regeringen lagt förslag om en reformering av den franska järnvägen SNCF. I princip innebär förslaget att den gamla ordningen för särskilt gynnsamma tjänster för de anställda i statlig tjänst tas bort eller försvagas. SNCF blir också utsatt för ökad konkurrens inom landet men förväntas också satsa hårdare på en internationell marknad. En del tågsträckor som anses olönsamma kommer också att stängas till förmån för busstrafik.

Känns bilden igen? Förslag till förändringar som redan genomförts i många andra europeiska länder. Fransmännen och de franska facken har ständigt bromsat utvecklingen mot privatisering, ökad konkurrens på marknaden och effektivisering som likställs med satsning på lönsamma tågsträckor. Striden står alltid mellan regering och fack. Regeringen ser som sitt ansvar att förändra och modernisera; liberalisera är också ett bra ord. Fackens roll är att hindra denna utveckling. Få talar om arbetsgivarnas roll. Staten är arbetsgivaren och regeringen tar på sig rollen att i huvudsak driva igenom förändringarna.

Medborgarna eller tågresenärerna är ju i högsta grad involverade i denna fråga. De flesta har inte samma goda villkor i sina avtal som anställda inom SNCF. De flesta fransmän tycker att reglerna om särskilt gynnsamma villkor för statligt anställda borde tas bort. Det är svårt för en privatanställd person att riktigt acceptera att en tågkonduktör har en anställning på livstid. Ett statligt företag som SNCF har svårt att bli lönsamt eftersom reglementet för de anställda är så styvt och svårt att anpassa efter konjunktur och konkurrenssituation.

Många fransmän är samtidigt nostalgiskt kopplade till sina tåg och inte minst till sina tågstationer. Därför är frågan om nedläggning av lokala linjer och tågstationer en mer brännande fråga. En busslinje betyder inte samma sak som en tåglinje. Bussar är flyktiga. Tåg är stabila och oföränderliga. Frankrike har 36 000 kommuner. Det säger en del om hur starkt många fransmän värnar om det lokala – i ett land som på samma gång tillhör ett av Europas mest centraliserade.

Regeringen kommer att söka driva igenom sina förslag om förändringar för SNCF så snabbt att facken inte kan piska upp en stark motståndskraft. CGT, den mest högljudda av de fackliga organisationerna, har nu signalerat en storstrejk den 22 mars. Då lär tågen stå stilla liksom flyg och tunnelbana i Paris. CGT antyder också rejäla inskränkningar i tågtrafiken under påsken; en lämplig period att sätta tryck på regeringen. Monsieur Dupont i Paris ska då hindras från att träffa sin moster i Nantes och äta påskalamm med henne. Eller så får han ta bilen och sitta fast i timslånga köer på motorvägarna.

Regeringen använder sig återigen av dekret för att frågan inte ska hamna i långbänk i parlamentet. Det innebär att parlamentet godkänner att regeringen får klubba beslutet i regeringskonselj utan att konsultera den lagstiftande församlingen. Det kommer att ske eftersom Macrons parti har majoritet i nationalförsamlingen och även där får stöd av högern. Detta förfarande kan i svenska öron låta direkt odemokratiskt men är en ofta använd modell i Frankrike. Den har funnits under hela femte republikens tid, det vill säga från 1958, och även under delar av tredje republiken som inföll 1871-1940.

Inget tyder på att Frankrike får uppleva en alltför dramatisk vår på den sociala scenen på grund av regeringens förslag om att förändra SNCF. En och annan strejkdag kan räknas till det normala. En del av fackets muskler har med åren förtvinat. Allt fler fransmän tror i dag på liberalisering av arbetsmarknaden och Macron åtnjuter trots allt fortfarande ett visst förtroende i dessa frågor. Det är som om fransmännen, även alla de som inte röstat på honom eller tror på hans politik, ändå vill ge honom chansen att visa om hans modell kan förändra landet till det bättre och ge medborgarna bättre sociala och ekonomiska villkor. Han har kanske ytterligare ett år på sig. Om läget inte förbättrats efter halva hans mandatperiod lär vi få se betydligt mer av öppen opposition, både i ökat stöd till oppositionspartierna och i form av motstånd på gator och torg och på arbetsplatserna.

Det är uppenbart att det folkliga, breda inflytandet över politiken kanaliserat genom partierna har förlorat det mesta av sin betydelse i västeuropeisk politik. Se på Sverige där flera partier byggde på stora folkrörelser. I dag är interndemokratin obetydlig i partier som Socialdemokraterna och Centerpartiet. Mer betydelse har resultaten av opinionsmätningarna. Det är inte partiernas rörelser som främst styr utan de väljare som är möjliga att vinna; marginalväljarna.

I än högre grad tycks denna toppstyrning gälla Frankrike som har en konstitution som gynnar starka politiker. Fram växer politiker som är anpassade till modellen med majoritetsval i enmansvalkretsar. Modellen med en stark president som väljer regering och kan styra och ställa ganska fritt med parlamentet har förstås inte tillkommit sedan 1958 då femte republiken skapades av General de Gaulle. Frankrike har varit centraliserat sedan medeltiden och haft kungar och kejsare med oinskränkt makt även under en del av den moderna tiden, efter franska revolution 1789.

Emmanuel Macron är medveten om och positiv till att han verkar i linje med den franska traditionens sätt att se på politisk maktutövning. Han resonerar om det i sina intervjuer med Éric Fottorino, chefredaktör för veckotidningen Le 1. Politisk handling måste växa fram i ett öppet samtal bland medborgarna men måste också avgöras genom att en stark person eller grupp fattar det avgörande beslutet. Det är också på det sättet Macron regerar. Arbetsrättsreformen är ett exempel. Han la fram sina grundprinciper om hur den skulle reformeras. Han lät olika intressegrupper ge sina synpunkter och han var inte ovillig att lyssna i detaljer. När han lyssnat färdigt beslutade han, i flera frågor utan att tillfråga parlamentet.

Det har visat sig att Macrons rörelse En Marche! är precis i linje med Macrons syn på folkligt inflytande. Partiets sympatisörer gör analyser, reflekterar över samtidens politiska frågor och har idéer och tankar. Ändå är det Macron som fattar de avgörande besluten som i ett företag. Ledaren styr men lyssnar först och tar intryck av alla som följer honom.

Övriga partier och rörelser i Frankrike fungerar mer eller mindre på samma sätt. Marine Le Pen har i helgen föreslagit ett nytt namn på partiet ”Rassemblement national”. Detta namn ska avgöras via en medlemsomröstning på internet. Men hon lär få som hon vill och namnet togs inte fram i demokratisk mening av hela partiet. Det var hemligt tills det presenterades i hennes sluttal på kongressens sista dag. Hennes parti har alltid varit toppstyrt men det är inte bara för att partiet är högerextremt. Det finns skillnader jämfört med Macrons parti men likheterna är slående.

Vi kan ta i stort sett alla partier och interndemokratin visar sig svag. Socialistpartiet har haft en tradition av större möjligheter för medlemspåverkan. I dag är partiets medlemskader så svag att toppen styr mer än någonsin.

Eliten mot folket har varit en stående fråga inom fransk politik under senare år. Denna problematik – att eliten styr och att folket saknar inflytande – har många sidor. Rent formellt är det uppenbart att eliten styr över folket. Den lagstiftande makten är svag i förhållande till den exekutiva. Visserligen väljer folket president i allmänna direktval men en valsedel vart femte år på en person kan knappast balanseras av folkligt inflytande. Presidenten har alla möjligheter till gränslös maktutövning som hen kan ägna sig åt under sin mandatperiod.

Valrörelsen 2017 gick inte bra för Marine Le Pen. Hon kom visserligen till en andra valomgång vilket i sig var en framgång för henne och för partiet. Ändå började nedgången då och den har fortsatt. Inför partiets kongress kommande helg har Le Monde publicerat en undersökning som visar hur ledarens popularitet minskat.

Det ska sägas direkt. Den trogna delen av väljarkåren; de som röstar på Nationella fronten fortsätter att ha hög respekt för Marine Le Pen. Siffrorna som Le Monde redovisar handlar i första hand om hela franska folkets inställning till henne. Det är desto mer avgörande eftersom hon har anspråk på att bli landets president och då krävs fler än partiets väljare. Då krävs helt enkelt stöd från minst 50 procent av hela väljarkåren.

Några siffror där mätningen i dag jämförs med läget för två år respektive ett år sedan. Det visar sig att nedgången framförallt skett mellan 2017 och 2018. Anmärkningsvärt är att hon på frågan om hon är förmögen att fatta beslut snarare stärkte sin position i väljarnas ögon mellan 2016 och 2017 men har fallit kraftigt under det senaste året, från knappt 70 procent till strax under 50. Varannan fransman ansåg förra året att Marine Le Pen kunde samla människor även utanför sitt parti. I år har siffran sjunkit till 30 procent. För ett år sedan tyckte var tredje väljare att hon utstrålade hederlighet och förtroende. I dag har andelen krympt till var fjärde.

Det finns ingenting positivt i undersökningen för Marine Le Pen. Färre fransmän tror dessutom att hon och hennes parti är regeringsdugligt. Vad beror detta på? Det finns ett par förklaringar som mer handlar om partiet och dess ledare än att en del av befolkningen plötsligt skulle ha vänt sig bort från nationalistiska och rasistiska ståndpunkter. Låt oss därför se på en annan undersökning först. Den mäter hur Nationella frontens respektive Republikanernas väljare ser på vissa för dessa väljargrupper centrala frågor. Det visar sig att den traditionella högerns väljare har klart högerradikala synpunkter på identitet och migration. På frågan om det finns för många invandrare i Frankrike svarar 96 procent av Nationella fronten väljare och 82 procent av Republikanernas väljare ja (50 procent hos befolkningen i stort). En annan fråga: Ger Frankrike för många rättigheter till islam och muslimer? Det tycker 91 procent av Nationella frontens väljare och 69 procent av Republikanernas (48 procent hos befolkningen i stort). Dessa båda väljargrupper får också svara på frågan om de anser att de traditionella värdena inte försvaras tillräckligt. Bland Nationella frontens väljare blir svaret ja till 92 procent, hos Republikanernas 79 procent. I den frågan blir resultatet 66 procent utslaget på hela befolkningen.

Ingenting tyder på att det franska folket har blivit mer liberalt. Snarare lyckades en  majoritet mobiliseras för att Emmanuel Macron skulle kunna vinna mot Marine Le Pen i presidentvalets andra valomgång förra året när en kandidat från Republikanerna, Francois Fillon, slogs ut i första valomgången på grund av affärerna kring hustruns och barnens fiktiva anställningar i statens tjänst.

Förklaringarna till Marine Le Pens fria fall i opinionsmätningarna på senare tid finns sannolikt i det faktum att hon inte längre kunde hålla ihop sitt program och visade sig för svag i en avgörande kraftmätning i slutdebatten mot Macron. Hon vägde för lätt och det blev uppenbart att hennes och hennes partis program saknar den konsistens som behövdes. Marine Le Pen visade sig helt enkelt inte tillräckligt regeringsfähig. Många hade misstänkt det tidigare men nu blev det så uppenbart. Hon försökte slugga sig igenom tv-debatten mot Macron men avslöjades med okunskap och blev helt enkelt svarslös vid flera tillfällen.

Marine Le Pens svaghet är nu avslöjad och fransmännens blickar har i högre grad etsat sig fast vid hennes brister. Till helgen kommer hon att presentera ett nytt namn på partiet. Det är en kosmetisk förändring som knappast lär förbättra situationen. Hon har gjort sig av med sin andreman Florian Philippot som stod som garant för partiets mer sociala sida och gjorde att partiet kunde skaffa sig en stark position i gamla socialistiska industriområden runt om i Frankrike men särskilt i den norra delen av landet. Nu är partiet på väg tillbaka till en linje som känns igen från hennes fars dagar. Ett klassiskt högerextremt parti. Hur långt tillbaka i den riktningen som Marine Le Pen vill gå kommer att visa sig på kongressen i helgen. Sannolikt är det en väg som blir till en återvändsgränd. Hon kommer inte att kunna på allvar utmana om presidentposten utan tillgång till den missnöjda arbetarklassen. Hon måste klara av att balansera mellan högerextrem borgerlighet i södra Frankrike och missnöjd arbetarklass i norr. Hon behöver alla rösterna för att någonsin ha en chans att vinna.