Politik

Nu har det gått fem dagar sedan de gula västarna började att blockera vägar runt om i Frankrike, starta bränder  och göra livet svårt för många bilister som fastnat i ändlösa köer. Två döda och cirka fem hundra skadade är hittills resultatet av dessa aktioner där inte bara de gula västarna deltagit utan också de så kallade casseurs, extremradikala grupper som i första hand har våldet som politiskt medel.

Vad är det som håller på att hända i Frankrike? Den frågan ställer sig inte bara regeringen utan hela det politiska etablissemanget och en oroad befolkning. Några reflektioner att göra i detta skede av konflikten:

Grundkravet från de gula västarna är en lindring av förslaget om höjd bensinskatt. En stor del av befolkningen, främst den del som lever i mindre byar och städer och som är beroende av sina egna bilar, upplever att denna skattehöjning slår mot dem som lever på marginalen och gynnar välbeställda i städerna. Det är delvis sant. Storstadsbon kan åka kommunalt och klara sig utan bil. Det gör inte de som bor på landsbygden. Storstadsbon kan engagera sig i skattehöjningar som utformats för att bekämpa miljöförstöringen utan att behöva bekymra sig om att behöva betala dyrt för att ta sig till jobbet.

Denna konflikt innehåller så många fler aspekter. Den reflekterar den spänning som finns mellan stad och land, mellan elit och folk. Väldigt många fransmän, förmodligen en majoritet, känner inte igen sig och kan inte identifiera sig med den politik som Macron och hans regering för. Det finns olika skäl till dessa människors invändningar men sammantaget är det   bara var fjärde fransman som stödjer den politik som Macron för.

En annan viktig aspekt som särskilt sociologerna nu lyfter fram är att också de fria politiska och fackliga organisationerna har ett svagt stöd bland fransmännen i allmänhet. Macron har genom sin valseger förra året och sin förmåga att knäcka stora delar av vänstern och högern bidragit till att människor inte längre  ser oppositionspartierna som relevanta aktörer. Fransmän i allmänhet misstror i grunden alla partier även om de mest missnöjda grupperna ofta röstar på extrempartierna främst för att visa ett allmänt missnöje med de demokratiska institutionerna. De gula västarna vill  under inga omständigheter samtala eller samverka med vare sig regering eller opposition.

De gula västarna vill heller inte samarbeta med de fackliga organisationerna. De är också blivit totalt misskrediterade. Macron har också bidragit till att försvaga facken. Han körde över dem i samband med besluten om att öka flexibiliteten i arbetsrätten och han vann också kampen kring frågan att konkurrensutsätta det statliga järnvägsbolaget SNCF. Särskilt CGT lider svårt av nederlagen mot regeringen efter Macrons första år vid makten.

Problemet för Macron är att han som vill öka samverkan mellan fria parter på arbetsmarknaden har fått svagare fackföreningar och han som vill ha en bra politisk debatt med sin opposition har bidragit till att få sen så svag opposition att den inte utgör någon effektiv balans till hans egen maktutövning. Macron i valrörelsen talade sig varm för dialog. Som president har han blivit magistral men saknar också starka samtalspartners för en konstruktiv dialog.

Nu upplever alltså Frankrike en situation där en ny aktivistisk rörelse, de gula västarna, utan politisk ryggrad men med ett ursinnigt emotionellt missnöje,  går ut på vägarna och demonstrerar. Konkret vänder de sig mot höjningen av bensinskatten men deras frustration ligger mycket djupare. Det handlar återigen om denna utbredda sociala indignation över tillståndet i landet. Så många fransmän känner sig glömda, illa behandlade, kränkta. De uppfattar sig som svikna av den politiska och fackliga makten och av det  övriga maktetablissemanget i Paris.

På lördag ska, enligt planerna, de gula västarna bege sig till Paris för att demonstrera. Hur alla dessa människor från hela landet ska ta sig dit är en fråga höljd i dunkel. Lika lite vet vi vilka krav de kommer att ställa på regeringen vid manifestationen och hur den kommer att avlöpa. De vill manifestera sitt missnöje på Place de la Concorde, ett stenkast från presidentpalatset. Regeringen har sagt nej och vill hitta en annan plats för manifestationen.Risken för våldsamma inslag i manifestationen är stor.

”I denna aula firade den franska regeringen år 1889 hundraårsjubiléet av franska revolution.” Så pompöst inledde de parisiska universitetens kansler sitt välkomstanförande för några hundratal medverkande och publik i aulan på Sorbonne i lördags eftermiddag. Han konstaterade att också dagens fråga, nämligen EU-frågan och Europas framtid, var av historisk karaktär. I varje fall kände jag historiens vingslag när min blick gled utefter aulans väggar och fastnade för skulpturer i helfigur av män som Descartes och Richelieu. Inte blev det sämre av att varje talare ledsagades in i lokalen och till sin plats av en vaktmästare, eller rättare sagt tjänare, i livréklädd uniform.

Fransmännen kan lyfta vilket arrangemang som helst till de högre sfärerna. Frågan om EU:s framtid fick aldrig något tydligt svar och många saknades också på detta seminarium, kallad ”De europeiska reformisternas toppmöte.” Några av de franska ministrarna, främst utbildningsministern, hade hörsammat kallelsen. En framträdande roll spelade också Pierre Moscovici, Frankrikes kommissionär i Bryssel med ansvar för finanserna, och en tidigare spansk utrikesminister. Men den som saknades var förstås Frankrikes president Emmanuel Macron. Han om någon företräder de idéer som kan sammanfattas i begreppet ”europeiska reformister”, den falang i Europa som vill stärka EU-samarbetet och utveckla EU:s styrka i förhållande till de enskilda nationernas.

Nåväl, aulan var fylld till sista plats utan Macrons närvaro. Politiker, en del journalister – inte många – och ett par hundra fristående entusiaster i den franska huvudstaden som hörsammat kallelsen och villigt applåderade alla EU-positiva uttalanden som kom från anföranden och panelsamtal på podiet. Det blev så tydligt på detta toppmöte hur stödet för EU finns i mitten av europeisk politik och bland människor som lever välbeställda i urbana miljöer. Helt enkelt toppen av den grupp i de västerländska samhällena som numera kallas för the nowheres; de som inte, till skillnad från the somewheres, söker en fysisk förankring på en viss geografisk plats utan trivs i en global värld, ständigt resande och med ständigt nya kontakter över nationsgränserna.

Mycket av det som sas var klokt. EU behöver stärka sin roll och ges ökade befogenheter för att bättre hantera migrationsfrågan, för att driva på i kampen mot miljöförstöringen och för att också stärka Europa mot ökat tryck från stormakter både västerut och österut. I alla tal som hölls presenterades ett hot: populismen och nationalismen. Dess partier framstod som trojanska hästar när de sittande i EU-parlamentet redan drivit och i än högre grad efter valet nästa år kommer att driva en politisk linje som gynnar framförallt Ryssland.

De europeiska reformisterna representerar i dag försvaret för det Europa som byggts upp under efterkrigstiden, framförallt värderingsmässigt men också organisatoriskt. Socialdemokrater, liberaler, gröna och den moderata högern samlas här. De var också representerade på ett väldigt tydligt sätt bland de tankesmedjor som arrangerade mötet och bland talarna. Det är lätt att inte bara koppla till Macron och hans politiska linje utan också till vad som pågår i den svenska diskussionen om regeringsbildningen. Annie Lööf agerar som en svensk Macron i den meningen att hon söker skapa en koalition kring de liberala värderingarna. Precis som det franska socialistpartiet (PS) efter valen 2017 klövs i två delar hamnar nu Socialdemokraterna i Sverige i samma krisläge. Nationell socialism eller social- och vänsterliberalism.

Macron har ritat om den politiska kartan i Frankrike men hans politik påverkar också andra länder att gå i samma riktning. Det är knappast i första hand en följd av Macron som person. Den nya politiska delningen av Västeuropas länders är så uppenbar: Tre block med två populistiska, ett till höger och ett till vänster, och ett liberalt i mitten. Allt gott kan tyckas. Frågan är bara hur den stora delen av gruppen vanligt folk i de olika länderna reagerar. Kommer de populistiska och nationalistiska partierna att få ännu fler väljare för varje gång som de välbeställda, eliten, nowheres formulerar sina framtidsvisioner och lägger sina politiska förslag? Om detta har vi ännu inget tydligt svar.

Häromdagen gjorde President Emmanuel Macron en mea culpa som fransmännen uttrycker det. På svenska skulle det närmast uttryckas som att han gjorde en pudel. I vilket fall som helst erkände han misstag i sitt förhållningssätt till sitt folk som regent. Han konstaterade i en tv-intervju, inspelad på en flyghangar,  i den privata kanalen tf1 att han inte lyckats försonas med det franska folket. Han erkände därmed att han inte är populär hos väljarna men att han också bär ansvaret för det, i varje fall till en del. Detta är i den politiska världen något ovanligt och uppseendeväckande. Det finns anledning att reflektera över varför han tog på sig skulden för att människor inte uppskattar hans politik.

Macron har haft en serie motgångar under det senaste halvåret. Det finns flera förklaringar. Den första är att han hela tiden saknat ett självklart stöd hos en större del av väljarkåren. Han segrade till stor del på grund av att han i den andra valomgången ställdes mot Marine Le Pen men att också rivalen Francois Fillon på förhand blev en förlorare på grund av sina skumraskaffärer när han betalat sin hustru med skattade medel för arbeten som var fiktiva. Macron kunde vinna tack vare ett intellektuellt starkt program, en entusiastisk valrörelse som andades förnyelse och ungdom och med motkandidater som antingen hindrats av olika affärer eller på annat sätt inte höll måttet som presidentämnen.

En andra förklaring till de svaga opinionssiffrorna är att han alltmer framstår som en genial politisk visionär men betydligt svagare  i sin roll som genomförare av sin politik. Den som läser hans bok inför valet, Révolution, blir imponerad och det är sant att han också försöker genomföra de idéer han skissade på i boken och lovade i valrörelsen. Problemet är att det inte lyfter. Han reformer på arbetsrättens område verkar inte ha avsatt de spår i form av ökad tillväxt som han lovade. Inte än i alla fall. Han blir samtidigt som andra presidenter hindrad i sin reformering av landet av en rad störande incidenter. Affären i våras med livvakten som använde våld mot en demonstrant var en sådan incident. Macron har sagt fel saker om och till människor vid olika tillfällen. Och så tvingas han ständigt hantera de uppror som fransmän alltid gör mot makten i landet. Nu har hans förslag om en höjning av bensinskatten satt igång en folkrörelse via sociala medier som nu förväntas fortsätta med demonstrationer på gatan. ”De gula västarnas” revolt har nu startat. Macron trodde nog i sin enfald att han i högre grad skulle förskonas från dessa störningsmoment som drabbat tidigare presidenter.

Det leder till tredje förklaringen. Macron har inte den erfarenhet som toppolitiker som alla hans föregångare haft. Jacques Chirac var en slipad politiker, verkligen inte fri från brister i styrandet av landet och en rad affärer på sitt samvete, men sannerligen en person som visste att slingra sig ur alla grepp som motståndarna försökte ta på honom. Sarkozy var och är en man som genomlevt ett tiotal affärer utan att en enda gång hamna i fängelse. Och Hollande var visserligen mindre belastad av affärer men å andra siden mindre angelägen om att förändra landet. Han surfade lugnt och städat mot sin egen politiska undergång genom att kommentera politiska händelser istället för att iscensätta dem och agera.

Emmanuel Macron känner ett behov av att nå fram till sina väljare och kanske tror han att självkritik är en bra väg. Sannolikt har han fel. Lösningarna ligger i  att konjunkturen lyfter, att fler människor får det bättre ställt och att han driver en lagom patriotisk politik med mycket begränsad invandring men med ett Frankrike som förblir en stor aktör på världsscenen. Han kan möjligen lyckas på det utrikespolitiska området. Kanske kan han med i någon mån stimulera ekonomin men han lär aldrig lyckas att ge fler fransmän en högre standard. De är nio, kanske tio, miljoner som lever under fattigdomsgränsen och det finns inga politiska verktyg som inom några år kan ändra på den siffran till det bättre.

Fransmännen och de senaste fyra presidenterna har levt i allt utom ett tillstånd av försoning. Det lär inte Macron kunna ändra på och ingen annan heller. Misstron mot makten, konflikten mellan elit och folk och de stora gapen mellan ekonomiskt starka och svaga grupper är några orsaker till att detta land är så svårt att regera.

Det är en världsnyhet. Första världskriget som upphörde den 11 november 1918 hade varit ett grymt krig i skyttegravarna. Det ledde till miljoner döda men också dessvärre till ett andra världskrig bara tjugoett år senare. Det har funnits skäl att påminna sig krigsslutet för hundra år sedan för att tacksamt minnas slutet av ett krig men också för att påminna sig hur viktigt det är att bibehålla freden. Det tog bara tjugoett år innan andra världskriget utbröt. Vi vet att Nazityskland spelade en avgörande roll för detta andra krig men också att fredsuppgörelsen i Versailles 1919 skapade en motsättning mellan ledare och folk i olika västländer och en jordmån för nytt vapenskrammel.

Frankrike har blivit värd för minneshögtiden av den 11 november 1918. Sjuttiotvå ledare har samlats i Paris och deltagit i söndagens manifestation vid Triufbågen. Där fanns inte Kinas statschef men däremot USA:s, Rysslands och Turkiets presidenter liksom regeringschefer i länder som Kanada och Tyskland. Svenske statsministern har också varit närvarande.

Efter lunchen har alla utom Donald Trump samlats för ett fredsforum ute i La Villette i östra Paris. Detta är en viktig samling som markerar att en stor del av världen söker samtal kring fred och att denna fred måste skapas i samspel mellan många länder. Fred och utveckling skapas inte bara i möten mellan två stormakter som är Donald Trumps huvudsakliga linje. Det är också symptomatiskt att den amerikanske presidenten inte deltar i eftermiddagens fredsforum.

Emmanuel Macron spelar en avgörande roll under dessa händelser den 11 november. Han är den enda europeiska ledare av dignitet som nu kan föra talan. Han är också den som hårdast attackerar den egoistiska nationalismen och främlingsfientligheten. Han är det liberala Europas starkaste röst sedan Angela Merkel bestämt sig för att gradvis dra sig tillbaka från sin politiska ledning. Hon ersätts i december som ledare för det tyska kristdemokratiska partiet och ställer inte upp för en ny kanslersperiod efter nästa förbundsdagsval.

Det franska folket uppskattar när deras president spelar en viktig roll på den internationella scenen. Macron har genomgått en tung inrikespolitisk period sedan våren och sommaren. Senast har han kommit i konflikt med stora väljargrupper kring hans förslag om att höja bensinskatten. När han samlar stora delar av världens ledare kring sig i Paris stiger opinionssiffrorna. Fransmännen vill gärna se sitt land påverka storpolitiken.

Macrons tal kommer att analyseras mer  de kommande veckorna och månaderna. Det finns anledning att återkomma till frågan i vilken utsträckning Macron på allvar kan skaffa sig större inflytande på den internationella scenen. Många menar redan att Europa och EU är så försvagat att han, även i det fall han accepteras som kontinentens ledare, saknar redskap att bidra till några som helst förändringar på fredens och på den internationella samverkans områden. Det är en rimlig bedömning. EU-valet i vår kommer förmodligen att ännu starkare visa på interna konflikter mellan nationerna, särskilt mellan Öst- och Västeuropa. Väljarmätningar i Frankrike visar dessutom att Marine Le Pens parti Rassemblement national har ett starkare folkligt stöd än Macrons parti La République en Marche. Valet i vår kan alltså bli en veritabel kalldusch för Macrons Europapolitik redan i hans eget land och ett ännu större bakslag bland EU-länderna i allmänhet.

En ny folklig resning väntar Frankrike. I nästa vecka kommer en stor andel bilister blockera de franska vägarna för att markera sitt missnöje med Emmanuel Macrons förslag om att höja bensinskatten med några centimes per liter. Men Frankrike är delat. Samtidigt som missnöjet stiger bland en del av befolkningen över bensinskatten anser en annan del att skattehöjningen är bra och att det gäller att stärka försvaret mot utsläpp som försämrar miljön.

En folkligt upprop via facebook och andra kanaler har redan givit 700 000 namn för en blockering av franska vägnätet den 17 november. Tanken är att dessa personer ska ställa sin bilar på tvären på vägarna och hindra alla former av transporter under en dag. En massiv demonstration av missnöjet med skattehöjningen på bensin och diesel som anses försvåra för alla människor i mindre tättbefolkade områden att förflytta sig. ”Vi behöver bilen”, säger folk utanför de större städerna ”och vi blir hela tiden missgynnade i jämförelse med dem som bor i städer och har tillgång till kollektiva färdmedel”.

Samtidigt har en färsk opinionsundersökning visat att cirka 70 procent av fransmännen stöder denna aktion. Det är ett nytt bevis på hur utomparlamentariska aktioner tas emot i detta land. Stödet kommer inte sällan från befolkningsgrupper som normalt röstar höger  och som aldrig själva skulle medverka i demonstrationer eller strejker. Många av dem visar ändå uppskattning när andra grupper protesterar mot makten. Det är som om andan från franska revolutionen 1789 lever kvar. Vittnen berättade också om hur bourgeoisin hejade på studenterna när de byggde barrikader av gatstenar mot polisen i studentkvarteren under majrevolten 1968.  Samma överklass som en månad senare röstade för högern och dess regering i extravalet till nationalförsamlingen.

Opinionsundersökningar visar å andra sidan att stödet för en mer offensiv klimatpolitik har ökat i Frankrike. I städerna och bland unga människor, framförallt de välutbildade, finns en stor förståelse för skattehöjningen på bensin och diesel.

Det är lätt att se att intresset styr. Ute i landet segrar den linje som vill hålla nere priset på bränsle. I städerna segrar linjen som främst tänker på miljön. Frågan är hur President Macron ska balansera mellan dessa båda grupper. Han kan inte enbart luta sig mot städernas folk. Det skulle göra honom till en ännu starkare måltavla för alla som redan ser honom som en president för de rika. Han måste också behaga dem som tänker på köpkraften och som misstror alla skattehöjningar. Macron vet att både högern och extremhögern eldar på missnöjet så mycket det går. Det är tacksamt för dessa partier att framställa Macron som okänslig för landet utanför Paris och okänslig för alla med små inkomster.