Politik

Det var knappast oväntat. Igår drog regeringen tillbaka delar av sitt skatte- och avgiftsprogram för medborgarna. Det kallades för ett moratorium. Höjningen av drivmedelsskatten sköts framåt i tiden i sex månader. Avgiften för el och gas kommer heller inte att  höjas i början av januari utan tidigast efter vintern. Framförallt inbjöd regeringen till dialog med berörda parter i samhället. Ett tydligt steg tillbaka men frågan är om det överhuvudtaget har någon nedtonande effekt på den laddade situationen. För lite och för sent, var den allmänna kommentaren i Frankrike.

Folk tycker så olika. Slaktaren i mitt kvarter i norra Paris anser fransmännen är lata. De vill ha förmåner men vill inte jobba för det. De borde istället inse att Frankrike behöver reformeras och det går inte att döma en president efter arton månader, säger han. En del tycker nog som han, särskilt i lugna samtal långt från krutröken. Revolutionärer och reformister samsas inte sällan inom samma person.

Macron är nu hatad av många. Kritiken mot honom haglar från alla håll. Men en folkomröstning för eller emot regeringens reformpolitik skulle mycket väl leda till seger för den hatade presidenten. Det är en sak att stödja upprorsgrupper som demonstrerar mot orättvisorna och anklagar makten i Paris. En annan sak är att i valbåset verkligen välja en radikalt annorlunda politik. Franska folket röstade massivt för General de Gaulle en månad efter majrevolten som stöddes av en majoritet i landet. Macron valdes 2017 i en stämning av starkt missnöje med företrädaren Francois Hollandes politik som gick i samma riktning; flexiblare arbetsmarknad och skattelindring för företagen. Franska folket hade kunnat rösta på vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon som krävde 100 procents marginalskatt på höga inkomster eller Marine Le Pen som i sin valrörelse ständigt attackerade de rika och det internationella kapitalet.  Det franska folket valde faktiskt en liberal som förespråkade en nyordning av Frankrike, som Hollande, men ett steg längre i liberal riktning. Han dolde aldrig sin agenda. Visst var många kritiska mot hans program men majoriteten föredrog trots allt liberalism framför populistiska lösningar à la Marine Le Pen.

Nu är det sant att Macrons reformer är stötande för de allra flesta och visst valdes han till president för arton månader sedan därför att människor föredrog en mittenpolitiker framför en högerextrem kandidat. Egentligen har Macron varken större eller mindre stöd än han fick i presidentvalets första valomgång, omkring 25 procent. Till detta kommer besvikelsen över att han ännu inte kunnat visa på några tydliga förbättringar materiellt sett i medborgarnas vardag.

Frågan är hur stark frustrationen är och om konflikten kan bli bestående. Många tror det. Kommande lördag lär bli het på flera platser i Frankrike, inte minst på Champs Elysées i Paris. Det oroande är också att andra städer haft upplopp med bränder och skadegörelse. Och så ansluter fler missnöjda grupper. Ingen revolt i Frankrike genomförs utan att gymnasister och universitetsstudenter  som tillhör extremvänstern deltar i demonstrationer. Sjukhuspersonal och lärare har heller inte långt till gatan för att uttrycka sin vrede.

De professionella våldsverkarna var närmare 4 000 personer i lördags och kan bli ännu fler kommande lördag om de får stöd av kamrater också från andra länder i Europa. Det är denna hårda grupp som kan ställa till mest obehag för polisen men också för människor som bor i de utsatta områdena. Jag har själv ett möte inbokat på kafé på lördag eftermiddag med några vänner som bor vid Champs Elysées. De vet inte om de kan gå ut denna dag utan risk för att utsättas för en våldsam attack med gatstenar. Butiksägare i området är förstås oroliga för förstörelse. Turistnäringens organisationer har för övrigt redan ställt krav på regeringen för kompensation för uteblivna intäkter. Särskilt asiatiska turister sägs nu i stor omfattning boka av sina resor till Paris. Jag kunde själv notera hur glest det var mellan stolarna på det Air France-plan som tog mig från Arlanda till Charles de Gaulle-flygplatsen i söndags.

Ingen vet hur länge konflikten kommer att pågå. Jag tror att julfirandet kommer att föra med sig ett visst lugn i landet. Det är en uppfattning som många inte delar. De anser att frustrationen är så stark i så stora delar av befolkningen att motståndet fortsätter in på det kommande året. Krav på nyval har väckts. Det kan bli aktuellt nästa år om Macron finner att han inte kan fortsätta att driva sin politik på grund av långvariga och våldsamma konflikter. Han kan själv utlysa nyval men misstroendevotum mot premiärministern kan också väckas och röstas igenom av nationalförsamlingen. Det skulle, även om regeringen klarar omröstningen, bli ett svårt bakslag för Macron och hindra hans reformpolitik. Undantagslagar är en annan variant som regeringen kan ta till i kritiska lägen. I ett sådant läge befinner vi oss inte i dag.

Tårgasmolnen har lagt sig sedan lördagens kravaller på Champs Elysées och dess tvärgator. De samtal, anklagelser och debatter som nu pågår i hela landet involverar hela befolkningen. Huvudaktörerna i detta drama är presidenten, hans regering, hans parti, den politiska oppositionen, gula västarna, de fackliga organisationerna och den folkliga opinionen.

Frankrike har sedan sekler tillbaka varit ett toppstyrt land. Kungar och kejsare har regerat enväldigt. Under demokratins era har också statschefen under långa perioder haft ett dominerande inflytande jämfört med regering och parlamentet. Egentligen har Frankrike bara styrts som en parlamentarisk demokrati under några decennier fram till andra världskriget och ett drygt decennium efter det. Från General de Gaulles maktövertagande 1958 och fram till i dag styrs landet av en president med starka befogenheter som gör att han bland annat har rätten att ignorera parlamentet för att driva igenom sina lagförslag och kristider kan införa undantagstillstånd och styra landet mer eller mindre enväldigt.

Vissa kommentatorer prövar nu risken eller möjligheten att Frankrike underställs dessa undantagslagar. Den utvecklingen tycks ändå långt borta i nuvarande läge. Däremot vilar ett oerhört ansvar på Emmanuel Macron personligen. Det han säger och gör under den närmaste veckan kan få avgörande betydelse för hela hans mandatperiod som sträcker sig fram till 2022. Några olyckliga uttalanden eller beslut kan skapa en för stor spänning gentemot folkets stora majoritet som redan står i opposition mot honom. Förra veckans opinionssiffror visade att över 80 procent av folket stödde eller förstod de gula västarnas aktioner och bara knappt var fjärde fransman kände förtroende för presidenten.

Kritiken mot Macrons sätt att hittills hantera krisen med de gula västarna har varit massiv. Han har inte visat tillräcklig förståelse för deras krav och han har i sitt tal på Elyséepalatsets gård för en vecka sedan var för tekniskt och talet handlade för mycket om klimatfrågan och för lite om folkets upplevelse av social och ekonomisk misär. Macron kritiseras också för att ha varit på utlandsresa under båda lördagarna då oroligheter utbrutit i Paris. Han väljer fortfarande att lägga det rent praktiska ansvaret för konflikten på sin premiärminister. Det är helt logiskt utifrån hur konstitutionen ser på relationen mellan president och premiärminister men för demonstranter och kritiska medborgare är Macron ansvarig och ingen annan. Det är presidenten mot folket precis som upproret under franska revolutionen 1789 var en kamp mellan folket och kung Ludvig XVI.

Nu riktas också allt större kritik mot premiärministern. Han anses för teknokratisk – samma kritik som riktas mot Macron – men också okänslig för den sociala dimensionen i politiken. Han talar om strama finanser och resonerar nationalekonomiskt på ett liberalt sätt istället för att bry sig om hur tomt det är i människors plånböcker.

Ett flertal av de folkvalda ur Maconrs parti La République en Marche börjar nu oroa sig allvarligt över det folkliga motståndet mot presidenten och premiärministerns politik. Delar av partiet vill att ledningen hittar lösningar för att minska kritiken mot den förda politiken. ”Vi ska fortsätta att driva vår linje”, säger Macron. ”Gör eftergifter!”, säger dessa oroliga ledamöter inom majoritetspartiet. Det är självklart att ledamöterna dels känner av kritiken hemma i sina valkretsar men kanske också upplever att Macron som president är stramare och mindre lyssnande på folkopinionen än han verkade vara för valet förra året.

Den politiska oppositionen trummar på med sin kritik. Marine Le Pen vill ha nyval. Republikanernas Laurent Wauquiez vill ha folkomröstning om energifrågan. Nu ska premiärminister Edouard Philippe träffa representanter för de politiska partierna och de gula västarna under de närmaste dagarna. Det är ett av de försök som nu görs från Macron och hans regerings sida för att hitta vägar ut ur krisen.

Det mesta av oron i ledningen riktas mot kommande lördags planerade nya demonstrationer på Champs Elysées. Mycket pekar på att de våldsamma elementen i demonstrationen kommer att bli fler till antalet än i lördags. Politiska våldsverkare kan beställas in från hela Europa. De behöver inte tala franska eller det minsta bry sig om de politiska krav som de gula västarna ställer. I lördags var de våldsamma elementen mellan 3 000 och 4 000 personer. Mycket talar för att de blir fler på lördag. Det är i detta läge som frågan om extraordinära insatser från franska staten kan bli aktuella.

De gula västarna som uppträder i Paris kan också komma att ytterligare radikaliseras. Mycket tyder på det efter vad som hände i lördags. En del av de gula västarna hade ett annat tillvägagångssätt än under demonstrationerna lördagen dessförinnan.

Konflikten verkar eskalera. Det är knappast troligt att Macron nu längre kan blidka några demonstranter genom politiska eftergifter. Han kan hoppas att det folkliga stödet minskat efter lördagens våldsamheter men det är nog att hoppas på för mycket. Det är svårt att se att Macron har några ess i rockärmen som kan hindra en riktigt obehaglig kommande lördag i Paris. För två dagar sedan skadades 163 personer i upploppen. Det får inte bli värre på lördag men hur ska presidenten, regeringen och polisen klara att vända den uppåtgående våldsspiralen?

Det blev som många befarat. Den andra lördagens demonstrationer i Paris på Champs Elysées blev betydligt allvarligare och framför allt våldsammare än den första. Inrikesministern och polisledningen satte in över 4 000 poliser för att garantera säkerheten denna del av huvudstaden. Dessvärre var den våldsamma delen av demonstrationen lika stor, de element vars huvuduppgift är att genom gerillakrigföring skapa bråk med ordningsmakten och förstöra gator, affärer och byggnader i omgivningen.

Nu på kvällen  när jag skriver dessa rader pågår striderna fortfarande och då har spänningen varit starkt laddad sedan tidig morgon. På hundratals platser i huvudstaden har det brunnit i dag och eldsvådor förekommer fortfarande. Nya barrikader byggs. De våldsamma grupperna river ner byggnadsställningar från hus som repareras och skapar avspärrningar av gator vilket delvis förhindrar trafiken på tvärgatorna till Champs Elysées. Ägaren till ett apotek  berättade för tv-kanalen BFMTV hur han tvingades konstatera att hans butik slagits sönder. Han var förstås inte ensam. Många butiksägare vågade aldrig ens öppna sina affärer i dag. Runt om i detta område brinner fortfarande bilar.

Det är alltså en stad i en form av inbördeskrig. Dessa våldsamma element som består av grupper på yttersta höger- och vänsterkanten och andra opolitiska grupper med samma mål att förstöra slåss med polisen. De så kallade vanliga demonstranterna från de gula västarna har också enligt uppgifter från oberoende observatörer radikaliserats sedan förra lördagen. De har denna lördag bestått av en större andel män men också av deltagare som förefallit mer militanta och mer verbalt aggressiva i sitt förhållande till den politiska ledningen i landet och till polismakten.

Det är säkert så att det även denna lördag funnits en majoritet som bestått av  fredliga demonstranter i Paris. Nu på kvällen räknas det med cirka 75 000 gula västar i hela Frankrike, i Paris säkert inte fler än tiotusen. De mer aggressiva och framförallt våldsamma grupperna har ändå tagit över  till viss del och radikaliserat rörelsen. Däremot visar bilder från andra städer runt om i Frankrike att det på många ställen pågått värdiga demonstrationer och aktioner vid olika utfarter till motorvägar. De gula västarna var ju från början en rörelse som ville demonstrera mot den höjda bensinskatten.

Än så länge har oroligheterna i Paris främst koncentrerats till området kring Champs Elysées. Inget hindrar dock att de våldsamma konflikterna kan flytta till andra kvarter. Den fackliga organisationen CGT har i dag demonstrerat mellan Place de la République och Place de la Bastille men det skedde uppenbarligen under ordnade former.

Dagens oroligheter får naturligtvis en rad politiska konsekvenser. Oppositionspartierna har hittills inte visat särskilt mycket vilja att stödja regeringen för att skapa mer lugn i landet. Tvärtom försöker såväl vänster som höger att utnyttja upproret för egen politisk vinning. Marine Le Pen kräver att nationalförsamlingen ska upplösas och nyval hållas. Högerns ledare Laurent Wauquiez kräver folkomröstning i frågan om skatt på drivmedel. Jean-Luc Mélenchon från vänsterpartiet La France Insoumise talar om en social revolution men höll sig på lämpligt avstånd från Paris genom att åka till Marseille och uttala sig därifrån. Alla oppositionsledare riktar stark kritik mot Macrons oförmåga att lyssna till folkets röst.

Det är uppenbart att en lördag till med demonstrationer på Champs Elysées skulle få ännu mer katastrofala följder. Regeringen måste göra något i veckan för att lugna alla upprörda känslor. De gula västarna tänker inte ge sig utan ser dagens upplopp som en signal om att regeringen kan komma att backa. Regeringen å sin sida står inför svåra val. Som läget är nu räcker det inte med att gå de gula västarna till mötes med justeringar av nivån på bensinskatten eller förändringar i förmögenhetsbeskattningen. Sådana begränsade reformer biter inte på människor som rasar mot eliten efter fyrtio år av stegrad social vrede.

Frågan är vad regeringen ska göra. Emmanuel Macron befinner sig nu på G20-mötet i Argentina. Bör han lämna det i förtid för att komma hem och tala till folket och till de gula västarna? Mycket tyder på att han inte längre kan lämna den här frågan till premiärminister och regeringen. De gula västarna förväntar sig att presidenten själv agerar på ett kraftfullt sätt och med en annorlunda politik. Det måste märkas att presidenten på djupet förstått deras vrede och deras förtvivlan och att han drar radikala konsekvenser av denna insikt. Frågan är om det hjälper. Macron har samtidigt lovat franska folket ett systemskifte som han måste vara trogen. Han måste tro på sin politiska linje. Skulle han avvika för mycket från den har han å andra sidan givit upp sin mission som president och precis som sina företrädare backat inför en utomparlamentarisk social revolt vars politiska program i många delar saknar konsekvens och rimlighet i sina krav.

I dag tisdag talade Emmanuel Macron framför framför Elyséepalatset i en timme om sin miljö- och klimatpolitik men kom också förstås in på det utbredda sociala missnöje som råder i landet och som främst under de senaste veckorna burits fram av les gilets jaunes, de gula västarna. Han förmådde inte övertyga de kritiska och de gula västarna kommer att fortsätta sina aktioner på vägarna runt om i landet.

Den franske presidenten sökte lugna alla upprörda fransmän som anser att hans politik enbart gynnar de rika i samhället och som förväntar sig snabba åtgärder för att minska skattebördan och ge förutsättningar för ökad köpkraft. Dessa två krav är de centrala från vanligt folk i kombination med kravet att höja förmögenhetsskatten för de rika. Klyftorna växer mellan fattig och rik och det löses med en bättre fördelning av skattebördan, menar denna röststarka grupp. Gilets jaunes kan bestå av ett par hundra tusen medlemmar som satt på sig sina gula västar och uppträder på tusentals motorvägsavfarter och andra vägkorsningar för att visa upp sig och sina krav. Missnöjet i Frankrike är så oerhört mycket större. Fortfarande lär närmare 80 procent av befolkningen anse att de gula västarnas aktioner är motiverade.

Macrons tal handlade mer om hans planer på att vrida landet i mer miljövänlig riktning. Han redogjorde för ett program som ska befria Frankrike från fossila bränslen senast 2050 och han presenterade också sitt mål att senast 2035 nå ner till 50 procent energiförsörjning via kärnkraft.

Macron vill skapa mer av samtal mellan stat, regioner, kommuner, parter på arbetsmarknaden och fria organisationer som de gula västarna. Han talar om en ny metod för att lösa samhällsproblem och uppmanar alla aktörer att inom tre månader skapa förutsättningar för sådana samtal. Hans förslag bygger på en vision han har om att söka ena landet. Alltför många organisationer med olika intressen agerar fritt utan att söka samverka med andra och skapa gemensamma lösningar. Det låter som om han inspirerats av länder i norra Europa och det vet vi att han också gjort till stor del. Frågan är om detta ens är begripligt för fransmännen. De missnöjda befolkningsgrupperna förväntar sig inte samtal utan resultat. De vill uppnå bättre villkor och de kräver att regeringen och presidenten tar flera steg tillbaka. Samtal och kompromisser har inte varit modellen för detta land. Missnöjet över dåliga löner, hög arbetslöshet, låg köpkraft och mycket annat under lång tid  borde kanske leda till frågan om det vore vettigt att pröva en annan modell för att lösa samhällsproblem. Ack, en sådan tanke kan formuleras vid en dator men alla vet att det sannolikt inte kommer att kunna realiseras i verkligheten.

Min känsla efter att ha lyssnat på Macrons tal är tvivel på hans förmåga att lösa denna kris. Det innebär inte att han tvingas att ge upp. De demonstranter som ropar på hans avgång kommer att bli besvikna. Men sannolikt kommer inte samtalen som han vill få igång mellan alla berörda institutioner och organisationer att leda särskilt långt. Missnöjet kommer att fortsätta och det som Macron kan göra är att skjuta upp eventuella våldsamma aktioner och revolter. Det fattiga Frankrike i de små byarna och de mindre städerna startar ingen revolution. Regeringen kommer att sätta in vissa insatser för att förbättra infrastrukturen i dessa områden , ge vissa skattelättnader och ge vissa bidrag för att lugna vreden ett tag. Regeringen kommer att göra precis det som behövs för att hålla landet ifrån öppna, fysiska oroligheter. Frankrike är och lär förbli ett klassamhälle. Genom stimulanser till näringslivet kommer också regeringen sannolikt att lyfta ekonomin till en något högre nivå som inte bara kommer att  ge de mer välmående en bättre ställning. Macron har ett offensivt program för en liberalisering av ekonomin och ett utnyttjande av frihandelns fördelar för tillväxt.

De gula västarna är fortfarande en svagt organiserad rörelse. Den har ingen klar ledning, ännu inget program och vill absolut inte kopplas ihop med partier eller fackliga organisationer. Det senare är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att detta ställningstagande svarar mot folkets starka motvilja mot alla traditionella institutioner och organisationer. Nackdelen är att de gula västarna riskerar att brytas ner i konkurrerande grupperingar efter ett tag. Som det brukar heta.”Grisen har inget liv efter jul”. Snart är det julfirande i Frankrike. Kommer de gula västarna överleva in på det nya året? Kanske men troligen inte. Rörelsen behöver skapa en starkare struktur för att kunna bestå under en längre tid och bli en opinionsmässigt stark aktör in på nästa år.

Det är lördag i Paris. Klockan har passerat fyra på eftermiddagen. Spänningen är hög på Avenue des Champs Elysées. Visserligen är bara 5 000 representanter från de gula västarna där men också ett antal, oklart hur många, så kallade casseurs (politiskt våldsamma element som uppträder vid de flesta större demonstrationer) som bygger barrikader, tänder eld på föremål och kastar stenar mot polisen som svarar med tårgas och gör utfall med sina batonger. Denna kraftmätning har nu pågått sedan förmiddagen och verkar ännu inte ha avtagit i styrka. Förmodligen följer en stor del av befolkningen detta drama på de franska nyhetskanalerna och vi vet att så sent som häromdagen var åtta av tio fransmän välvilligt stämda till de gula västarnas uppror.

President Macron och hans regering har felbedömt konsekvenserna av förslaget att höja skatten på bensin och diesel. Istället för applåder för en skatt på drivmedel som skadar miljön fick regeringen emot sig en våldsam reaktion från främst de medborgare som brukar kallas för ”de ilskna fransmännen”och som anser sig behöva bilen i vardagen. De gula västarna saknar ledning, program och konkreta krav men en oerhörd ilska över att vara bortglömda och utsatta för en politik som bara gynnar de rika. Under de tio dagar som gula västarna agerat genom att stoppa trafiken på tusentals vägutfarter från städer och byar runt om i landet har ändå vissa krav formulerats. Återinför förmögenhetsskatten och dra bort förslaget om bensinskattehöjningen, kräver organisationen.”Ge oss mer pengar över när skatterna är betalda! Det är inte acceptabelt att köpkraften ständigt minskar.”

Ilskan hämtar näring från en frustration som är generell, som sträcker sig längre än frågan om bensinskatten. Det handlar återigen om denna känsla av utanförskap som förmodligen en majoritet av fransmännen känner dagligdags. Motsättningen i denna manifestation som i så många andra på senare år handlar om konflikten mellan elit och folk. De gula västarna har åkt i bussar från övriga landet för att demonstrera i Paris. Parisarna själva verkar inte berörda av denna ilska som ändå får stöd av en så stor majoritet av befolkningen. Det är uppenbart att de marginaliserade förorternas folk inte deltar i revolten. Jag har följt BFMTV, den privata nyhetskanalen  i fyra timmar och inte hört en enda representant för storstädernas förorter uttala sig. De förekommer förmodligen bland demonstranterna men i väldigt litet antal.

Röken stiger från eldsvådorna på flera ställen på Champs Elysées. Helikopterbilder från tv-kameror ger bilden av människor i gula västar som lite planlöst rör sig på avenyn och ett antal våldsamma element som slåss med polisen och startar nya bränder. Frågan är hur denna dag ska sluta. Kommer överhuvudtaget de femtusen demonstranterna att framföra några krav och var sker detta?

Regeringen har förbjudit demonstranterna att genomföra sin manifestation på Champs Elysées. Risken för våld och förstörelse ansågs för stor, enligt de styrande. Istället gav regeringen tillåtelse till demonstration på Champs de Mars som är ett stort billöst fält nedanför Trimfbågen. Gula västarna vägrade. Skälet säger något om hur låst läget är i Frankrike. ”Vi är fransmän. Det är vårt land. Vi vägrar att bli parkerade i en park som en skock får.”

Regeringen ger inte intryck av att under  veckan som gått ha lyssnat på ge gula västarnas frustrerade aktioner vid motorvägsutfarterna. Söndagens manifestation förefaller hittills ha blivit ett organisatoriskt misslyckande för dem.Å andra sidan är läget också kritiskt för Macron. Han har inte lyckats att ena sitt folk utan tvärtom ökar spänningarna mellan olika befolkningsgrupper.

På tisdag ska Macron tala till medborgarna och möjligen kommer han att göra koncessioner. Han lär inte dra tillbaka förslaget om skattehöjning men kan lova andra lättnader för utsatta grupper. Han måste på något sätt visa vilja att föra en bättre dialog med medborgarna för att nå sitt övergripande mål att skapa mindre motsättningar mellan olika befolkningsgrupper och klasser i samhället. Den politiska oppositionen väntar bara på att kunna dra taktiska fördelar av denna konflikt.