Politik

Det räcker inte med att säga att missnöjet med Macron är stort i Frankrike. Det är värre än så. Många fransmän hatar verkligen sin president. Det är svårt att förstå för en nordeuropé men han representerar en livsstil och en politisk filosofi som går på tvärs med hur en fransman ska uppträda. Lägg till att så många fransmän fått det sämre ekonomiskt och att avståndet mellan storstad och övriga landet ökat. Och att vreden alltid lurar på att framträda med full kraft när den politiska ledningen inte förmår leverera.

Det är denna vrede som kan leda till våld och revolution. Det fanns politiker och politiska iakttagare som varnat för denna utveckling men ingen visste när dramat skulle ta sin början. Nu blev höjd skatt på drivmedel den tändande gnistan. Raseriet bröt fram därför att skattehöjningen var ett bevis på att makten i Paris – än en gång, menade kritikerna – inte förstått eller brytt sig om hur vanligt folk har det i vardagen. Det hade kunnat vara en annan fråga och de gula västarna har ju i fortsättningen av revolten talat rätt lite om drivmedelsskatten utan om sin prekära situation i allmänhet. ”Vi hatar Macron”,  säger de men hade i en annan kultur  kunnat nöja sig med att säga: ”Vi är bortglömda.”

Tidningen L´Express har plockat fram folkets vrede i ord. ”Macron, vi ska förstöra allt hos dig!” Vissa människor hatar honom så mycket att de vill ta sig in i Elyséepalatset och slå sönder inredningen. De ser framför sig hur Emmanuel och hans Brigitte badar i lyx. På de sociala medierna sprids rykten av alla slag som girigt sugs upp av dem som hatar. ”Hustrun har sju privatchaufförer som kör henne till lyxbutikerna för att handla.” ”Paret Macron äter på guldtallrikar.”  Det är inte svårt att dra parallellerna till den franska revolutionen och drottning Marie Antoinettes bevingade ord: ”Om bönderna inte har bröd, varför inte äta tårta?” Var det kanske den tidens falska rykte – fast utan sociala medier?

Människor som hatar mest har sällan varit i Paris. Det är en annan värld men en ond värld. Deras uppfattning är att där lever en elit i högsta välmåga och har samtidigt all makten. Det är denna elit som sätter agendan för hur välfärden ska fördelas och de gör det med det egna intresset i förgrunden. De flesta som tillhör de gula västarna har heller inte demonstrerat i Paris under hösten. De har funnits vid rondellerna vid utfarterna från de byar och städer där de bor. Det finns sannolikt en hierarki också bland de gula västarna, mellan dem som är helt avklippta från Paris och dem som finner det naturligt att ta en buss eller tåg för att åka till huvudstaden och demonstrera. Sociologer berättade för mig för tio år sedan, när Paris fattiga förorter brann, att de allra flesta av dessa förortsungdomar aldrig satt sin fot i själva Paris. De hittade inte dit och de förstod inte vad de hade där att göra. De kom aldrig på idén ta pendeltåget till innerstan för att bränna överklassens bilar i de fashionabla kvarteren nära Champs Elysées.

Frustrationen och hatet mot makten kan förstås utifrån olika aspekter. Samtidigt ger statistiken en delvis annan bild av situationen för de lägsta inkomstgrupperna i samhället. Ekonomiforskaren Guillaume Allègre ger fakta i en intressant artikel i Le Monde. Han jämför de 20 procent rikaste med de 20 procent fattigaste i landet och konstaterar att avståndet då är 4,4, det vill säga de rikaste tjänar efter skatt något mer än fyra gånger så mycket som de fattigaste. Det är som i Tyskland medan Storbritannien sticker ut med 6 gånger och USA med 8,5. Lägst enligt denna rapport är Island med 3,6.

Han levererar en rad andra intressanta uppgifter: Fransmännen är pessimister om framtiden för sitt folk men inte för sig själva personligen. Det visar sig också att skattetröttheten (”Fransmän betalar för mycket i skatt och avgifter”)  är mer utbredd hos arbetare (89 procent) än hos den mer välbärgade medelklassen (72 procent). Det paradoxala utifrån denna senare inställning är att det franska skattesystemet tvärtom bidrar ganska tydligt till att minska ojämlikheten mellan hög- och låginkomsttagare.

Människors politiska ställningstaganden bygger självfallet sällan på genomarbetade analyser av skattesystem, lagar och förordningar. Ett av Macrons problem har varit att han i alltför hög utsträckning resonerat kring sakernas tillstånd istället för att skapa en känsla hos människor av att han står på deras sida. Missnöjet med makten är oberoende av president. Det folkliga Frankrike står i ett spänningsfyllt förhållande till sin ledning. Men han hade kunnat undvika att bli hatad om han talat annorlunda och delvis om andra saker. Nu försöker han lägga om kurs. Han vill delvis bli mer social i politisk mening men också närma sig vanligt folk i sitt sätt att prata till dem. Hans politiska program ligger söndersmulat på marken och han måste bygga upp ett nytt. Om han klarar det beror det på om han kan möta sitt folk utan att hatet består.

i tisdags drabbades Frankrike av ett nytt terrorattentat, denna gång i Strasbourg på en julmarknad. En 29-årig islamiserad man med brottsligt förflutet dödade och skadade oskyldiga människor som shoppade. Några dagar senare hittades mannen och sköts till döds av polisen som ansåg sig hotad när han skulle övermannas och sköt honom i självförsvar. Detta terrordåd tog en stor del av fransmännens uppmärksamhet från den pågående revolten mot den svaga köpkraften som iscensatts av rörelsen de gula västarna. Dagens demonstrationer och aktioner, akt V i detta drama, pekar delvis av detta skäl mot färre demonstranter och ett mindre antal våldsamma upplopp.

En man som företräder de gula västarna, sa i dag i en tv-intervju att han var bekymrad över det sjunkande deltagandet i demonstrationerna runt om i landet. Han var mindre bekymrad för det lägre deltagandet i sig. Han oroade sig mer för att President Macron ikväll skulle öppna en champagneflaska och fira att han nu kan andas ut. Trycket från gatan måste enligt denna person vara på ständigt hög adrenalinnivå för att den sociala revolutionen ska kunna fortgå. Denne man liksom alla som företräder de gula västarna i dag anser att Macrons besked i tv-talet i måndags om sociala reformer inte på långa vägar var tillräckliga. Nu är risken överhängande för dem att revolutionen avstannar och att Frankrike fortsätter att vara ett land där alltför många människor inte kan leva ett värdigt liv. Eller som en annan gul väst sa: ”Jag har inte råd att äta tre mål mat om dagen”.

Det finns andra som ser mer kritiskt i dag  på Macron men utifrån ett motsatt perspektiv. Flera av de nationalistiskt sinnade ledarna i Europa ser med hånfull förtjusning på att Macron förlorat sin trovärdighet genom sina sociala reformer som han annonserade i måndags. Dessa leder till att den franska budgeten försvagas med minst 10 miljarder euro och att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla statsskulden under de tre procent som krävs av EU. Macron erkände också detta i ett tal i veckan. Andra beklagar att Macrons ställning som den enda  kvarvarande EU-vänliga ledaren har underminerats. Angela Merkel har avgått som partiledare för CDU i Tyskland. Britterna är inte att räkna med, italienarna leds av en populistisk regering och det finns heller inte ett tydligt EU-engagemang från de skandinaviska länderna. Många EU-vänner som fortfarande tror på ett starkt EU mellan Ryssland och USA tvivlar ännu mer efter Macrons bakslag på hemmaplan. Hans dåliga opinionssiffror i kombination med en politisk linje som delvis kraschat ger inga bra signaler inför EU-valet i maj nästa år. Inte för Macron, inte för Frankrike och inte för ett starkt EU.

Macrons position i sitt eget land är starkt försvagad. Det spelar i det fallet ingen roll att nu de gula västarnas ställning försvagats, åtminstone för denna vecka och förmodligen under julhelgerna. Deras stöd hos befolkningen är fortsatt starkt. En klar majoritet av väljarna stöder de gula västarna i deras krav. Ojämlikheten i landet är något som berör väldigt många och som många utöver de fattigaste själva känner som ett hot mot dem själva. Det visar sig också i opinionsundersökningar att Marine Le Pens parti Nationell samling har bättre siffror än Macrons parti och även bättre än Republikanerna och La France Insoumise under Jean Luc Mélenchons ledning. Egentligen har inget förändrats sedan valet 2017. Minst halva befolkningen stöder partier på ytterkanten som på olika sätt kritiserar EU och som med alla krafter vill utnyttja de gula västarnas rörelse för att skaka om i den nuvarande konstitutionella ordningen. Mer av direktdemokrati säger de gula västarna och i den parollen får de stöd av dessa ytterkantspartier.

Macron vill också ha mer direktinflytande för medborgarna genom en tät dialog, särskilt på regional och lokal nivå. Han och hans regering åker nu runt i landet för att stimulera regionerna till öppna rådslag för att ge människor mer inflytande över politiken. Det räcker inte med de  traditionella valen. Det har aldrig räckt i Frankrike men nu inser även Macron att han som president måste ta initiativ till nya former för direktdemokrati.

De gula västarnas inflytande kan verka mindre genom färre deltagande i de olika aktionerna. Men rörelsen är sannolikt här för att stanna och andra fria grupper hakar på. Denna vinter kommer att bli politiskt dramatisk, kanske också våldsam när vi går in i 2019. Och med en president som tappat en stor del av sin auktoritet som ledare.

Emmanuel Macron gjorde sin hittills mest påtagliga mea culpa, pudel, sedan makttillträdet för arton månader sedan. Mannen som omväxlande kallats president för de rika och arrogant erkände igår kväll i sitt tv-tal att han inte tillräckligt tagit intryck av det franska folkets klagan. Han sa öppet att han inte tillräckligt dragit konsekvenserna av att många lever med en mycket svag köpkraft och tyngs av bristen på sociala reformer under hans hittillsvarande period som president. Macons ursäkter inför franska folket i tv visade sig ändå inte, på kort sikt i varje fall, ha givit särskilt många positiva reaktioner. I stort sett alla politiska företrädare gjorde tummen ner liksom arbetsmarknadens parter. De gula västarna, själva orsaken till krisen, var iskalla inför förslagen om skattesänkningar för pensionärer och höjning av minimilönen. För lite! Avgå, Macron!

Fransk samhällsdebatt kring lön och välfärd hindras av en brist på förståelse kring ekonomins principer mellan företrädarna för politik och statsadministration i Paris och den stora majoriteten fransmän. För de flesta i landet är ekonomi ett slutet system som i princip bör hållas inom landets gränser. Det finns pengar och det är statens, politikernas ansvar att fördela dessa pengar på ett rättvist sätt. Visst, svag export, brister i företagens produktionskapacitet, låg tillväxt och andra problem i en marknadsekonomi är delvis en följd av regeringens politik. Det är däremot knappast en fråga om politisk illvilja. Skattesänkningar för kapitalägare och företag kan vara en väg att få fart på ekonomin och ska inte alltid ses som ett försök att föra över pengar från de fattiga till de rika. Men debatten handlar om detta och de gula västarna för i princip detta resonemang. Det är alldeles uppenbart att alltför många fransmän lever på en orimligt låg nivå. Problemet är att gula västarnas krav sannolikt leder till en sämre tillväxt och därmed ännu lägre köpkraft. Franska staten har dessutom ett för stort underskott i budgeten  och lånar för mycket till sin verksamhet.

Frankrike har lägre tillväxt än många jämförbara länder och en usel export. Macron försöker att på sikt ändra detta förhållande. Gårdagens tal innehöll förslag som inte uppfattas som tillräckligt omfattande ur de gula västarnas perspektiv men som ändå ökar underskottet med 10 miljarder euro enligt preliminära siffror. Och den notan kan stiga om presidenten fortsättningsvis måste slå in på en politik som inte tänker långsiktigt ekonomiskt utan ser människors köpkraft som resultatet av givmilda gåvor från staten.

Frankrike har i dag en svag opposition. Det är delvis en följd av att Macron i valet lyckades slita både Socialistpartiet och Republikanerna i stycken. Därmed gav han de extrema partierna, La France Insoumise och Marine Le Pens Rassemblement national ökat utrymme. Det är de senare partierna som surfar på människors föreställningar om att ekonomi är en fråga för staten i Frankrike och att det är enkelt för en president att omfördela välståndet på ett rättvisare sätt om bara viljan finns.

Det är dystert att se att oppositionen i dag är så kortsiktigt taktisk. Inte heller Socialistpartiet och Republikanerna är villiga att ta ett ansvar och bidra till en mer realistisk ekonomisk-politisk debatt. I den meningen har den senaste månadens kris med gula västarnas revolt snarare haft motsatt verkan. Allt fler människor i detta land är övertygade om att den svaga köpkraften hos många människor är presidentens fel. De insiktsfulla borde snarare ställa sig frågan om det ansvarslösa började igår kväll med det tal som Macron höll när han ökade underskottet i budgeten med minst tio miljarder euro.

Det var ingen lugn lördag heller den 7 december i Paris. Oroligheterna spreds till olika platser i stan istället för att koncentreras till Champs Elysées. Däremot hade polisen helt andra muskler. Åttatusen poliser, dubbelt så många i Paris jämfört med förra lördagen, och totalt 89 000 i hela Frankrike. Och det gick att driva tillbaka våldsverkarna som istället var färre. Staten vann trots allt mot upprorsmännen denna lördag i Paris. Det stod samtidigt klart att de gula västarna runt om i landet segrade med blommor och i huvudsak fredliga demonstrationer och aktioner. Denna nya rörelse visade sin positiva sida i städer som Marseille, Nice och en rad småstäder. Kraven var lika många som tidigare men våldet hade vikit undan.

Oron för ytterligare eskalering denna lördag var stor. Det fanns all anledning till oro. Ingen visste hur många våldsverkare som planerade att ta sig till Paris. Ingen visste heller hur polisens plan såg ut. Det visade sig att polisens strategi var effektiv. Med fler mobila enheter kunde den röra sig mellan de platser där aktivister byggde barrikader eller satte eld på bilar. På eftermiddagen steg temperaturen vid de stora boulevarderna kring det kända varuhuset Galerie Lafayette och bort mot norra Marais  till Place de la République. Då satte polisen in sina egna pansarvagnar som rullade uppför Boulevard Sébastopol och tillsammans med ridande poliser skrämde de slag till och med på black bocs och de vänster- och högerextrema våldselementen. Det var en uppvisning i poliseffektivitet och gerillakrigföring i storstad. Ett mindre antal skadade men inga döda heller denna lördag. Regeringen tillsammans med polisledningen visade sig till slut kunna garantera säkerheten i huvudstaden. Den fick också hjälp av den stora majoriteten av de gula västarna.

Utgången av dagens demonstrationer öppnar nu för samtal. Presidenten och regeringen står fortfarande inför en mycket svår uppgift. Kraven från medborgarna om en annan politik är uppenbar. Macron kommer inte att kunna driva sin egen politik som han hoppats på tidigare. Han kommer att tvingas till än fler eftergifter. Förutom hål i budgeten som redan är ett faktum genom indragna skattehöjningar, minskad turism och andra problem till följd av konflikten kommer han att tvingas gå med på en reformpolitik som leder till ökad skuldsättning.

Macron gjorde det ödesdigra misstaget att först driva igenom reformer för att stimulera företag och kapitalägare innan han tänkte ta itu med de sociala reformerna. Det var logiskt tänkt men tålamodet hos de miljoner medborgare som sett sin vardagsekonomi försämras i decennier ville inte vänta. Fransmän tänker inte kapitalistiskt. De tror inte att direktörer och kapitalister bidrar till att ge låginkomsttagare mer pengar i plånboken genom att först dra fördel av lägre skatter och avgifter. Ett land som fortfarande tänker merkantilistiskt med rötter i 1600- och 1700-talen tror dessutom inte att en tidigare bankdirektör är rätt man att leda landet.

Dessa veckor har varit oroliga ur ett säkerhetsperspektiv. Det är möjligt att vi nu ser slutet på de rent fysiska oroligheterna. Däremot är det lite som pekar mot en återgång till läget i Frankrike före de gula västarnas inträde på den politiska scenen. Inget är längre som förut. Vad som händer är svårare att förutse. Det blir det anledning att återkomma till i kommande blogginlägg då jag ska försöka följa de politiska turerna i landet under slutet av detta år och främst under 2019.

I morgon lördag spelas akt 4 upp i detta drama kring de sociala och politiska motsättningarna i Frankrike. Hittills har dramat eskalerat för varje lördag som gått. Oron är stor över att morgondagens sammandrabbning mellan demonstranter och polis kommer att sluta med dödsfall. Staten ställer upp med 88 000 poliser i hela landet, varav 8 000 i Paris. Hur många våldsamma element finns bland de upproriska, gula västar och våldsverkare? Ingen vet men oron är stor. Presidenten, inrikesministern, Paris borgmästare och även en talesperson för de gula västarna vädjar om fredliga demonstrationer i huvudstaden. Oron för upplopp på andra ställen i Frankrike är också stor och vädjan sker även där från politiskt håll.

Förra lördagens blodiga sammandrabbningar i Paris och på flera håll runt om i landet har fått effekten att fler börjat kräva lugn och besinning. Det var otäcka bilder som kablades ut i tv och på nätet. Attacker mot människor, bränder, förstörelse av hus och butiker skakade om medborgarna. Bara en liten minoritet vill se detta igen. Men om de våldsamma elementen i demonstrationerna blir för många riskerar lördagen att bli än våldsammare och än blodigare. Det sägs också att bara i Paris är ett tjugotal platser möjliga scener för oroligheter. De flesta ligger i västra Paris och runt Champs Elysées men det kan förekomma bråk också på platser som Place de la République och Place de la Bastille liksom vid Montparnasse. Polisen utesluter ingenting.

Glädjande är att de gula västarnas talespersoner nu vädjar till sina egna att undvika Paris och att framförallt undvika att dras in i våldsamheter. Det har under den senaste veckan förekommit tendenser till mer våld också från den tidigare så fredliga rörelsen. Däremot finns det inget som tyder på att de gula västarna tänker ge upp sin kamp. De har fortfarande en majoritet av befolkningen bakom sig. De flesta fransmän tycker också att regeringen handlat för sent och givit efter för lite för de gula västarnas krav. Kraven på sociala reformer och främst skattesänkningar kvarstår.

Emmanuel Macron och regeringen har definitivt dragit  tillbaka sina förslag om höjd bränsleskatt. Än så länge vill de inte höja förmögenhetsskatten men det kan säkert bli en förhandlingsfråga. De gula västarna visar dock inga tendenser att konkret gå in i samtal med regeringen. De ställer sina ultimativa krav och demonstrerar för att regeringen ska fortsätta att backa. Det har också olyckligtvis visat sig att våldet givit goda politiska resultat. Utan detta kaos i Paris hade säkert inte regeringen gjort sina eftergifter.

En stor del av Paris blir en stängd stad i morgon. Inget utegångsförbud gäller men många människor i Paris vågar inte gå ut på gatorna. Jag bor i en del av Paris där risken är mycket liten för våld. Jag bor ändå bara fem tunnelbanestationer nordost om Place de la République  så dit tänker jag inte åka. Mina vänner som bor i närheten av Champs Elysées har sagt återbud till vår träff i morgon eftermiddag på ett kafé i stan. De har bunkrat med mat och håller sig inne hela lördagen.

Morgondagens demonstrationer bör vara avgörande för utgången av denna kris. Eskalerar våldet i morgon och består oförsonligheten i början av nästa vecka lär krisen fördjupas med okända följder. Om polisen kan kontrollera de våldsverkande krafterna och de gula västarna uppträder fredligt finns goda möjligheter att meningsfulla förhandlingar inleds på allvar under de kommande dagarna. Jag är optimist. Frankrike har en revolutionär tradition och många medborgare är beredda att driva sina krav väldigt långt och uppträda väldigt hotfullt mot makten. Men när krisen når gränsen mot totalt kaos lugnar människor ner sig och återgår till att respektera de demokratiska institutionerna. Jag tror och hoppas att morgondagens demonstrationer innebär en vändpunkt i detta sociala drama som vi nu blivit vittne till under snart en månad.