Politik

Det är bara att konstatera att Marine Le Pen visserligen klarade sin andra stora debatt med Emmanuel Macron på ett bättre sätt än för fem år sedan men att det ändå inte räckte. Hon är några nummer kortare än den sittande presidenten. Väljarna sa det också i opinionsmätningen på kvällen efter debatten. En klar majoritet gav Macron segern men om han är mer presidentlik så är han också, visade mätningen, den arrogante i rummet.

Som bekant vinner en del politiker alla debatter på skarpare intellekt och bättre retorik. Ändå vinner förloraren – på sympati från väljarnas sida eller en identifikation med den svagare. Debatten mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron gick tidvis bort sig i siffror och där visade den senare en styrka. Det verkade  som om hans viktiga strategi var att visa att han var bäst och smartast. Han hade koll på läget, på alla politiska sakområden, på alla sina egna reformer och konsekvenserna av dem och på vilka sätt som hon, motståndaren, saknade substans och klarsyn i sitt program. Flera gånger under den nästan tre timmar långa debatten tänkte jag som tittare att Macron uppträdde som en lärare i färd med att examinera en elev. Han lutade sig lätt åt sidan i stolen, placerade några fingrar under munnen, tittade ibland allvarligt, ibland skeptiskt, ibland roat åt elevens försök att trassla sig ur meningarna och få sina siffror att stämma.

”Ni sköter er bättre i denna valdebatt, Madame Le Pen”, konstaterade han drygt två timmar in i debatten. Läraren hade avgett sitt omdöme. Och hon, eleven, svarade: ”Jag har blivit äldre och mognat”. Kan nivåskillnaden mellan dem uttryckas mer tydligt?

Det blev en relativt respektfull debatt trots detta. Marine Le Pen valde denna gång att utmana Macron med sakliga argument och framträda som trovärdig i rollen som en kandidat som söker en presidentpost. Hon fick inte heller från Macron några attacker om främlingsfientlighet eller extremism. Det hade han inte heller vunnit på. Bortsett från förslaget om att förbjuda slöja på allmän plats, vilket för övrigt stöds av 60 procent av befolkningen, var det lite eller inget som pekade på hennes rasistiska program. Hon framstår bara som svagare än Macron på de flesta punkter. Det räcker för att han ska ta hem segern på söndag. Alla väljare som överväger att rösta på Marine Le Pen tittade sannolikt inte på debatten men tillräckligt många som gjorde det måste ha konstaterat att Frankrike kan bättre än att välja henne till president.

Vi fick i alla fall veta att Marine Le Pen bryr sig mindre om miljön och de internationella miljömålen, är nationalist och har ett socialt program som låter positivt men brister i trovärdighet runt reformerna. Redan i början av debatten vann Macron flera poäng på att visa att hon inte förstår sig på ekonomi.

Nu väntar valdagen. Ingenting tyder på en seger för Le Pen efter debatten. Kanske är det en varningssignal som borde väcka dem som struntar i att gå till vallokalen. Inget är alltså avgjort förrän vi har de definitiva siffrorna på söndag kväll.

I valspurten mellan första och andra valomgången står slaget mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen. En envig som verkar vara till den sittande presidentens fördel. Siffrorna i väljarundersökningarna visar på 54-46 procent för Macron, rätt trygga siffror för honom. Men, men, det är samtidigt ett bedrägligt tillstånd. Som Macron sa i en tv-intervju igår: ”Monsieur Blanc vinner inga val”. Han är orolig för att ett lågt valdeltagande gynnar Le Pen. Många kan stanna hemma i tron att resultatet i valet redan är klart.

Macron kämpar mot lågt valdeltagande men hans taktik går också ut på att lägga sig mer till vänster. Det finns en oerhörd potential i alla de röster som i första valomgången gick till vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Denne fick cirka 22 procent av rösterna. Båda kandidaterna i slutomgången sneglar förstås på dessa väljare. Utan en del av deras stöd blir det svårt att vinna valet. Nu kommer många av dem att rösta blankt men det verkar som om merparten av dem som tänker rösta på söndag väljer Macron. Ju fler dess bättre, tänker Macron och förskjuter sina positioner i riktning vänsterut i flera frågor.

Uppseendeväckande är att han inte längre är lika benhård i frågan om pensionsåldern. Le Pen och Mélenchon förordar pension vid 60 eller strax över. Macron har föreslagit 65. Nu svajar Macron genom att säga att 65 inte är gjutet i sten.

Ännu mer tydlig är hans flört med miljövännerna. Där behöver han inte oroa sig för Le Pen. Hon och hennes linje är snarare industrialistisk på ett mer traditionellt sätt. Både Macron och Le Pen är kärnkraftsvänner men Macron vill nu göra de gröna frågorna till sin viktigaste i valrörelsens slutskede. Han vill att Frankrike ska vara första land att ta sig ur beroendet av gas, olja och kol. Han lånar Mélenchons förslag att vilja låta premiärministern bli direkt ansvarig för ekologisk planering. Han lånar också bland annat de grönas ledare och Mélenchons förslag om att elbilar ska kunna hyras för mindre än 100 euro i månaden.

Hur förtroendeingivande är dessa justeringar av hans program så sent i valrörelsen. Alla borde förstå att han gör detta av taktiska skäl. Frågan är om han kommer att genomföra förslagen. En del vänsterväljare vågar nog hoppas på det vilket kan göra skillnad mellan att välja soffan eller rösta för att samtidigt stoppa Marine Le Pen.

Eller…många tycker att Marine Le Pens sociala budskap har en bärighet som är förankrad i förslag som sträcker sig längre tillbaka i tiden. Men hon släpar på sitt hårda främlingsmotstånd och sitt oklara förhållande till Putin. Politologen Pascal Perrineau frågade sig häromdagen i en intervju om franska väljarna verkligen vill att hon ska avsluta de sex månaderna där Frankrike varit ordförandeland i EU. Hur ser det ut att ha en trojansk häst som en så tung aktör inom EU mitt under brinnande krig i Ukraina?

Om Emmanuel Macron vinner gör han det på sitt mer förtroendeingivande ledarskap, knappast genom taktiska anpassningar av sitt program i valrörelsens slutskede. Han är det erfarna och tryggare alternativet som franska folket kan lita på även om stora delar av det inte uppskattar hans person och hans politiska inriktning i stort. Ungefär som svenska väljare i närmare hundra år sagt till sig själva på valdagen när de släppt en socialdemokratisk valsedel i urnan: ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Det är inte orimligt att tro att många väljare tänker likadant i valbåsen  på söndag runt om i Frankrike.

Nu pågår en ny valrörelse i Frankrike, den som handlar om vem som slutligen ska bli president i Frankrike för nästkommande fem år. Läsarna av denna blogg vet sannolikt att slutstriden står mellan den sittande presidenten Emmanuel Macron och utmanaren Marine Le Pen. Vad handlar denna strid om?

Båda kandidaterna driver vissa budskap och profilerar sig på helt olika sätt. Emmanuel Macron vill framstå som statschefen som visat sig kompetent, handlingskraftig och pålitlig i fem år och nu vill ha detta bekräftat av väljarna genom att vinna valet nästa söndag. Marine Le Pen å sin sida vill framstå som företrädare för det glömda Frankrike. Hon ser sig som utmanaren som avslöjar Macrons tillkortakommanden under sin mandatperiod och hans ovilja att försvara vanliga människors intressen. Hon däremot anser sig företräda folket mot en liten elit i Paris.

De uppfattas förstås väldigt olika inom väljarkåren. Många väljare tar avstånd från båda kandidaterna. Vi får inte glömma att de i första valomgången tillsammans fick ungefär 50 procent av rösterna. Övriga röstade på andra kandidater, de flesta med helt andra profiler. Över 20 procent stödde vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon med ett program som helt skiljer sig från Le Pens och Macrons. Som en av hans sympatisörer sa på valnatten i söndags i svensk radio: ”Nu måste jag välja mellan en kapitalist och en rasist…”

Halva befolkningen som deltog i första valomgången vill inte ha någon av de båda som president. Dessutom tillkommer en andel som avstod. Den andelen kan mycket väl växa när det är dags att gå till valurnorna igen. Inte minst bland Mélenchons väljare är frestelsen stor att stanna hemma på söndag.

Det franska valsystemet med två omgångar är problematiskt ur den aspekten. Hälften eller fler känner ingen sympati för någon av kandidaterna. Röstviljan sjunker och väldigt många röstar utan någon som helst entusiasm.

Macron och Le Pen har ägnat den senaste veckan åt att resa runt i landet och skaka hand med väljare och hålla tal. Ingen debatt har genomförts mellan dem. Var och en kan ostört beskriva sin motståndare  och sitt program. De möts på sina möten enbart av vänligt sinnade sympatisörer. Bara på gator och torg uppstår ibland en viss hetta mellan kandidaten och en kritisk väljare som trängt sig fram i mängden av folk. I övrigt sker ingen konfrontation.

På onsdag i nästa vecka sker dock den så starkt emotsedda debatten i tv mellan de båda kandidaterna. Marine Le Pen borde se framemot den med oro. För fem år sedan, när de möttes senast i en liknande duell, förlorade hon stort vilket bidrog till ett betydligt sämre valresultat än väntat. Bedömare tror inte att det kommer att ske igen. Som en kommentator sa: ”Det kan bara gå bättre för Le Pen denna gång.”

Jag är inte så säker på det. Marine Le Pens program är ihåligt. Hon har inte täckning för sina reformförslag. Hennes politiska program innehåller oklarheter. Hon döljer förslag som bland annat rör Europapolitiken och hon kan inte redogöra för konsekvenserna av sin migrationspolitik. Macron har en guldgruva att ösa ur. Med sin intelligens och retoriska förmåga har han alla möjligheter att avslöja de brister som är uppenbara i hennes program.

Den sittande presidenten må vara kylig och teknokratisk. Han företräder en politik som verkligen inte tilltalar en majoritet av fransmännen. Men det är osannolikt att över hälften av väljarna som röstar nästa söndag vågar lämna landet i famnen på Marine Le Pen. Slutdebatten kommer inte att stärka hennes position, snarare försvaga den. Hon har inget mer att komma med under sista veckan. Sannolikt gör hon bättre ifrån sig i år jämfört med valet 2017. Inte hjälper det. The winner takes it all!

Det avslöjar mycket om en person som ger sig på att beskriva Marine Le Pen. Låt mig försöka även om det är svårt.

Den som röstar på henne berättar ungefär följande. Hon är den politiska ledare som tar vanligt folk i försvar därför att hon förstår deras situation. Hon inte bara förstår. Hennes politik är jordnära. Hon talar till oss vars kylskåp ofta är tomma. Hon vågar också säga att invandringen varit till skada för Frankrike. Fler munnar att mätta när tiderna blir sämre och dessutom blir de rika och mäktiga i Paris rikare och styr landet alltmer efter sina intressen.

De som inte röstar på henne säger i stället att hon kommer ur en historisk miljö som alltid hyllat de vita och bekämpat invandrare, tidigare judar och numera muslimer. Hon är en högerextremist med rötterna i Action française, i Vichyregimen under andra världskriget och kampen mot General de Gaulle när han gav algerierna självständighet i början av 1960-talet. Hennes program är lika rasistiskt och exkluderande som på pappans, Jean-Maries, tid men hon har paketerat det i ett socialt budskap som försöker lura missnöjda fattiga fransmän att rösta på henne.

Politik är ofta en kamp mellan berättelser. Det är synen på verkligheten som skiljer mer än olika ståndpunkter. Går det att påstå att den ena sidan har mer rätt än den andra? Ja, det går att säga att båda sidor blundar för de delar av beskrivningen som inte passar i den politiska striden. Ändå finns det oavvisligen sidor hos Marine Le Pen som är problematiska.

Hennes ekonomiska program har brister. Hon kan rimligtvis inte bottna i alla sina reformförslag när de leder till ytterligare budgetunderskott. Hon kan inte försvara en nationalism som stänger inne Frankrike från EU till den grad att samarbetet med andra västländer blir lidande. Dessutom minskar sammanhållningen i väst gentemot regimen i Ryssland. Hennes migrationspolitik är så extrem att den kan riskera söndring i landet och ökade motsättningar mellan folkgrupper. Den totala utvandringen av muslimer är ändå omöjlig. Varken Zemmour eller Le Pen kan driva igenom den i praktiken.

Det finns drag i vänsterns beskrivning av Le Pen som är överdrivna. Hon är en annan politiker i dag än pappan. Hennes program är mer socialt. Hon är inte heller antimuslimsk på samma sätt som Éric Zemmour. Hon borde bli trodd när hon säger att hon inte har något emot vanliga integrerade muslimer utan riktar udden mot de radikala elementen.

Marine Le Pen har förändrats. Hennes sociala program är mer vänster och liknar till viss del Jean-Luc Mélenchons som också är ambitiöst men inte särskilt verklighetsnära och har en konstruktion av elit mot folk som kan skapa olyckliga motsättningar i samhället. Hennes migrationspolitik kan skrivas in i en annan form av dualitet, mellan det gamla Frankrike och nya kulturer som vill leva ut sina särintressen. Hennes syn på andra kulturer har också modifierats jämfört med pappan men är fortfarande aggressiv och klyver ett redan sprucket samhälle ytterligare.

Marine Le Pen förefaller inte ha den förmågan att leda ett stort land som Frankrike med den klokskap och värdighet som är nödvändig. Samtidigt är hennes politiska engagemang buret av en övertygelse om att Frankrike under Macron är kluvet. Liksom Mélenchon har hon rätt i att medelklassen dominerar utvecklingen och drar både materiella och kulturella fördelar av den. Detta plågar många fransmän. För Marine Le Pen är Macron den politiker som delar landet. Hon har inte helt fel.

Verklighetsbilderna skiljer sig åt. Båda sidor strider för sin version och tänker inte ge sig. Det går inte att ena landet i det avseendet. Möjligen kan man utifrån konstatera att nationen lär få fler problem internt och internationellt med Marine Le Pen som president.

Nu vet vi resultatet av den första valomgången i det franska presidentvalet. Emmanuel Macron fick flest röster, enligt preliminära siffror 27,6 procent följd av Marine Le Pen på 23,4. Inte alldeles oväntat resultat. Den stora överraskningen var att trean i fältet, Jean-Luc Mélenchon nådde upp till mycket anständiga 22 procent. Tre kandidater med olika profil som visar hur splittrat landet är.

Det finns anledning att återkomma till konsekvenserna av detta val för olika politiska falanger. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse fick under 5 procent, Socialistkandidaten Anne Hidalgo under 2 procent. De två gamla statsbärande partierna samlar inte ens 7 procent tillsammans. Det blir intressant att följa hur det politiska landskapet både till höger och vänster kommer att omskapas. Den reformistiska vänstern led ett stort nederlag denna gång och även den mer konservativa delen av högern. Marine Le Pen kallas för högernationalist men det finns anledning att fråga sig hur mycket det är en stämpel på henne från vänster. Inte vill Mélenchon ha konkurrens om arbetarväljarna. Han och hans vänner inom Det okuvade Frankrike ser potentialen i den väljarskara som Madame Le Pen förfogar över. Vart kommer egentligen Nationell Samling att ta vägen? Kommer vi om några år att kalla detta parti för vänsternationalistiskt i stället?

Viktig blir framförallt frågan hur projektet med en konservativ, nationalistisk höger kommer att utvecklas. Vilken roll kommer Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal att spela för att skapa denna höger? Republikanerna har sannolikt knäckts av valresultatet. En del av partiet ansluter sig till Macron. Den andra delen bygger ett högernationalistiskt och konservativt block.

Det går att göra intressanta iakttagelser kring fördelningen av rösterna i olika landsdelar. Marine Le Pen är verkligen kandidaten för landsbygden och de mindre städerna, det bortglömda Frankrike som hon skulle säga. Hon dominerar starkt i norra Frankrike och längs Medelhavet, särskilt den östra delen bort mot italienska gränsen. Däremot går hon av naturliga skäl dåligt i invandrarområden och i en storstad som Paris. I huvudstaden, innanför murarna som fransmännen säger, fick hon 5,5 procent och placerad på sjätte plats. Macron fick drygt 35 procent och Mélenchon 30 men hon fick också se sig besegrad i Paris av Zemmour (8 procent), de grönas kandidat Yannick Jadot (7,5) och Valérie Pécresse på 6,5 procent. Frankrikes huvudstad med stark medelklassprägel lockar en liberalt sinnad Macron och en profilerad vänsterpolitiker som Mélenchon.

I invandrarområdet Seine-Saint Denis ser siffrorna helt olika ut. Mélenchon får 49 procent följd av Macron på 20. Här kommer Le Pen på tredje plats med knappt 12 procent.

Nu återstår en andra valomgång. Det varnas för en seger för Marine Le Pen. Den ska inte uteslutas och mycket kan hända under de två veckor som återstår till den andra valomgången. Ändå är grundtipset att Macron väljs på nytt. Men med en seger för honom kommer ändå det politiska landskapet i Frankrike att ritas om. Vi får verkligen anledning att återkomma till den frågan.