Politik

Det är ingen som längre tror att de gula västarna är ett kortvarigt irrbloss på den politiska himlen. Den nionde lördagen med demonstrationer var mer omfattande än den åttonde vad gäller antal demonstranter. Det avgörande är ändå inte att räkna huvudena  – eller snarare gula västar – vid Trimfbågen eller i andra franska städer. Det viktiga är att rörelsen börjar ta mer form och bli en maktfaktor i en folklig revolt som ingen längre kan ignorera.

De gula västarna har hittat en tydligare kravlista och de har visat att de kan fortsätta att engagera tusentals människor att demonstrera lördag efter lördag. I dag var det någonstans mellan trettio och fyrtiotusen gula västar ute på gator och torg och vid rondeller. Det kan tyckas som ett fåtal i ett land med Frankrikes stora befolkning på över 60 miljoner människor. Men stödet för de gula västarna är fortfarande starkt. Över hälften av befolkningen stöder dem och det finns en ökande styrka i stödet samtidigt som motståndet också skärps. Regeringen skärper tonen och de grupper i samhället som inte är folkliga utan representerar den urbana övre medelklassen och de traditionellt konservativa högerväljarna blir också mer kritiska. Men det ger samtidigt de gula västarna mer adrenalin för att fortsätta kampen.

Det är intressant med deras kravlista. En ny och viktig fråga som kan samla många runt och i denna rörelse är kravet på att medborgarna ska kunna initiera folkomröstningar och därmed kunna med direktdemokrati tvinga en regering och ett parlament till reträtt. Det är många frågor som de gula västarna vill ta upp, inte minst konstitutionella frågor som att avskaffa senaten men också konkreta frågor som att införa förmögenhetsskatt men också underställa folket frågan om lagen om samkönade äktenskap bör avskaffas. Det växer fram en systemkritik hos de gula västarna som kan välta hela den femte republiken över ända om den får riktigt fäste i befolkningen. Folkliga demonstrationer och uppror kombinerade med krav på konstitutionella förändringar kan sätta ökat tryck på den nationella politiska ledningen.

President Macron söker nu en nationell dialog som påbörjas i nästa vecka. Den ska kunna föras överallt i landet och i olika former. Människor kan samlas på eget initiativ i föreningssalar, på torg överallt i landet. Dessa människor ska fritt lämna sina synpunkter inom fyra olika diskussionsområden, bland andra skatter, miljö och demokratifrågor i bred mening. De gula västarna ser den nationella dialogen som ett meningslöst skådespel, ”en maskerad”. Regeringen kommer aldrig enligt dem att ta människors svar på allvar.

De gula västarna förefaller gå från en spontan folklig rörelse som mest uttryckt ilska och förtvivlan över folkets prekära ekonomiska situation till en rörelse som driver krav på systemskifte. Macrons avgång har länge varit ett av kraven. Nu menar vissa ledande personer inom rörelsen att det avgörande är att hitta en ny form av demokrati som ger folket verklig makt och begränsar den nuvarande elitens ställning.

De gula västarna stöder sig mycket på de sociala medierna. Det har de gjort sedan starten av rörelsen i oktober. Det är där som de formar sin verklighetsbild genom att lägga ut bilder och filmer och berätta om sin rörelse och påvisa hur polisen och regeringen försöker att stoppa dem. Sanningen filtreras i de traditionella medierna, menar de gula västarna, men i de sociala medierna framstår verkligheten rak och tydlig.

Politiska bedömare börjar nu fråga sig med ökad skärpa hur Macron ska lösa krisen. I talet till nationen i december försökte Macron lugna de gula västarna med några sockrade reformförslag. Det utspelet  gav ingen effekt. Nu frågar sig vissa av dessa politiska bedömare om Macron tänker gå så långt att han upplöser nationalförsamlingen eller till och med utlyser ett nytt presidentval. Frågan har blivit akut. Hur ska Macron kunna återupprätta sin legitimitet som nationens ledare? I dag är han ständigt på reträtt. Han  har tappat greppet om sitt förändringsarbete som han lovade väljarna i valrörelsen. Han har inte heller möjlighet längre att resa runt i landet utan att bli föremål för hotfulla angrepp. Han har under lång tid valt att göra besök på företag och träffa politiker i regionerna utan att pressen och allmänheten vetat om det i förväg. Han har med tiden blivit alltmer instängd i sitt palats utan möjlighet att möta människor och spela rollen av nationens ledare. Det är sedan en tid tillbaka lördagarnas demonstrationer som sätter den politiska agendan i Frankrike, inte han och hans regering.

De gula västarna har alltså lyckats skapa sig en politisk maktposition på flera sätt. Medialt genom lördagsdemonstrationerna. Opinionsmässigt genom att få stöd av en majoritet av fransmännen. Nu också på ett grundläggande politiskt plan genom att driva konstitutionella demokratifrågor. Vinterns uppror har nu tagit en omfattning som börjar likna majrevolten 1968. Vinterns uppror är inte lika dramatiskt som maj -68 men den har redan pågått under längre tid. Hur många fler  lördagar orkar polismakten? Hur många lördagar kan Macron avvakta innan han måste vidta drastiska åtgärder. Eskalera repressionen genom skärpta lagar, undantagstillstånd och hårdare polisinsatser? Eller utmana hela folket rent konstitutionellt genom nyval?

Numera sitter representanter för de gula västarna i olika tv-studios och deltar i debatter om fransk ekonomi och arbetsmarknad och om demokrati och om Macron. Samtalen handlar bland annat om de gula västarnas lösning på samhällsproblemen. ”Har ni några konkreta förslag?” frågar en programledare. ”Höj förmögenhetsskatten”, svarar en av dessa män som kommit till tv-huset, iklädd en gul väst. Gul väst bär de för övrigt alltid när de uppträder i tv.

Alla förstår att detta inte är något svar. Hur skulle en höjning av förmögenhetsskatten lösa ojämlikheten i Frankrike? De sociala orättvisorna är inte större än i andra länder, bara uttryckt på franskt vis med kraftfullare protester från en frustrerad arbetarklass som kopplats bort från makt och inflytande i det moderna samhället.

De gula västarna visar på ett samhällsproblem. Det är en blandning av utanförskap och ekonomisk ojämlikhet. Frågan är vilket problem som är störst. Jag skulle gissa på utanförskapet men ingen rörelse kan gå till attack med argument som hämtas ur en upplevelse av underordning. Maktens representanter kräver alltid konkreta förslag på åtgärder och maktens representanter vet att de upproriska aldrig kan presentera sådana. En utredare i Elyséepalatset har skyhögt högre utbildning och bättre kunskaper om hur ett modernt samhället fungerar och kan med en mer övertygande retorik föra fram sin verklighetsbeskrivning. De moderna västerländska samhällen är teknokratier och den som inte behärskar teknokratins vindlingar och språk kommer inte långt.

Maktens representanter har också rätt. De gula västarna, i den mån de skulle kunna enas om ett program och få makten att genomföra det, skulle sannolikt efter en vecka eller två skapa totalt kaos i landet. Politisk ledning överlåts i dag av ett ganska begripligt skäl åt folk med insikter i hur ett högteknokratiskt samhälle måste styras.

De gula västarna har vissa trumf på hand. De är många, uttrycker ännu fler människors frustration över orättvisorna och maktlösheten och de sätter kniven i hjärtat på det nuvarande ekonomiskt-politiska systemet som har uppenbara brister. Gula västarna har däremot inga konkreta förslag på hur nuvarande  politiska ordning ska kunna repareras. De kan möjligen bidra till att den nuvarande ordningen rasar samman. Det är den revolutionära aspekten av deras aktioner. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon talar typiskt nog om den medborgerliga revolutionen.

Inga politiska system varar i evighet. Kanske är denna franska folkliga rörelse ett av de första tecknen på att efterkrigstidens liberala och globala ordning faktiskt sviktar på allvar och närmar sig sitt sammanbrott. Vi kan nämna Brexit, Trump, flera av de östeuropeiska regimernas politik som andra exempel.

Visst, det finns så mycket klokskap i den liberala ordningen. Den skapar fortfarande tillräckligt med välstånd, den ger frihet för människor som kan resa, handla och arbeta över gränserna. Den ger hyggligt med frihet för minoriteter och upprätthåller respekten för oliktänkande. Ändå finns det så många människor som inte ser att alla dessa värden beror av ett system som samtidigt sorterar människor efter makt, kunskap och personliga ekonomiska resurser. Mycket av det som uppnåtts i de västerländska samhällena efter andra världskriget tar alla i dag för givet. Även de gula västarna tar inte minst det franska välfärdssamhället med 35-timmarsvecka, pension vid 60 år, bidrag av olika slag för givna. De kräver Macrons avgång men det betyder att en annan politisk ordning ska kunna göra underverk och lyckas där den liberala som Macron företräder har misslyckats. Fan tro´t!

Som sagt: Gula västarna är en rörelse som säger till maktens företrädare: ”Vi har inte förtroende för er. Vi tror inte på era avsikter att ge samma demokratiska rätt till alla medborgare.Ni pratar om rättvisa men ni tänker på er själva. Ni kommer aldrig att överge ett system som gynnar kapitalister och den klass i samhället som nu kallas anywheres och är globalister och har makten att styra hela världen.”

Vart tar denna revolt vägen? Och hur ska maktens företrädare, i Frankrike handlar det i dag om Macron, bemöta det folkliga motståndet? Revolten kommer sannolikt att fortsätta ett tag till. Gula västarna har sannolikt ändå en begränsad livslängd. Det som blir den stora frågan är snarare hur det går för det liberala Europa. Det finns inga tecken i dag på att Macrons politiska hållning stärks. EU-valet lär bli en framgång för nationalister av olika schatteringar.En stor del av den gamla demokratiska och liberala högern radikaliseras. Socialdemokratin försvagas och vänstern blir också den alltmer nationalistisk och radikal. I en kniptångsmanöver kläms liberalerna från minst två håll. Och vilket blir då liberalernas svar? Hittills tycks i varje fall den folkliga delen av det franska folket inte hört något som lockar den att överge stödet till de gula västarna, Marine Le Pen och andra nationella och nationalistiska rörelser.

Det hann inte gå mer än en knapp vecka efter nyår innan Emmanuel Macron utsattes för nytt tryck från politiska motståndare. Som tidigare veckor handlade det om de gula västarna som obekymrade om årsskiftet fortsatte sina demonstrationer runt om i landet. Det förekom också en hel del våldsamheter i samband med demonstrationerna som genomfördes i en rad städer runt om i landet.

Våldet är påtagligt i de gula västarnas aktioner. Det mest oroande i lördagens demonstrationer var attacken mot ett departement i vilken ministern Benjamin Griveaux satt och arbetade. Griveaux är regeringens talesperson och en av President Macrons närmaste trogna, tidigt engagerad i rörelsen La République en Marche!. Griveaux tvingades lämna byggnaden  bakvägen när personer från gula västarna bröt sig in genom byggnadens port mot gården och där också gjorde åverkan på några bilar. Demonstranterna tog sig aldrig in i själva departementets lokaler. Några tiotal personer skadades också under demonstrationerna, varav ett par poliser.

Stödet för de gula västarna är fortfarande starkt bland allmänheten i Frankrike. Frågan som ställs nu är förstås om stödet minskar när våldet blir så synligt och alltmer förknippas med denna rörelse. Hittills har stödet ändå varit fortsatt starkt, sannolikt främst därför att stödet för Macron och hans politik är så svagt. Det är ändå rimligt att anta att den franska moderata högerns väljare sakta kommer att dra tillbaka sitt stöd. Det finns trots allt i borgerliga kretsar ett motstånd mot våld av detta slag. Många, även i den prudentliga medelklassen, kan ryckas med i en viss revolutionär yra men det finns förstås gränser. I dessa kretsar som ändå röstar höger i valen saknas förståelse för en utomparlamentarisk omvandling av samhället. Många som stött de gula västarna under dessa två månader har  för övrigt själva en god ekonomi och förlorar inte privatekonomiskt på Macrons politik. Dessa väljargrupper kommer förmodligen att alltmer ifrågasätta rörelsens motiv.

De gula västarnas framgångar visar ändå på hur främmande Frankrike är för liberala tankar kring globalisering och marknadsekonomi. Landet har en tradition av ekonomiskt tänkande från den så kallade colbertismen på 1600-talet efter namnet på en  rådgivare till kung Ludvig XIV. Sannolikt finns det inget land i Europa som är så förbundet med en lång historia av ekonomiskt tänkande knutet till protektionism och hyllandet av en stark stat. Kapitalism är ett skällsord liksom i än högre grad ordet globalisering. Det är signifikativt att ytterst få fransmän äger aktier. Kunskapen om marknadsekonomi är låg. Jag brukar berätta för fransmän att radionyheterna i Sverige dagligen och stundligen ger det aktuella läget på världens aktiebörser. De skrattar och skakar på huvudena. Macron är en främmande fågel i ett land vars befolkning är både okunnig och ointresserad av att förstå mekanismerna i den ekonomiska ordning som på gott och ont styr världen.

Mitt i denna antiglobala och antiliberala hållning som präglar majoriteten av fransmän finns ändå en strimma hopp för Macron. Kan han visa att hans politik ger mer pengar i plånboken för flertalet kommer han att omedelbart förlåtas av flertalet väljare. Egentligen är det inte svårare än så. Frankrike har gått ekonomisk kräftgång sedan 1970-talet och kritiken mot den politiska makten har ökat i takt med de växande problemen. Francois Mitterrand kunde i början på 1980-talet ösa sociala reformer över människor och öka underskottet i budgeten men komma undan den värsta kritiken. Obalansen i fransk ekonomi blev egentligen synlig först under Nicolas Sarkozys tid. Han blev också utsatt för en monumental kritik och blev inte omvald 2012. Resten känner vi till. Francois Hollande skulle återställa ordningen genom att som en god socialist åter påbörja ett reformarbete. Han insåg att han behövde reformera och strama åt i statsbudgeten och han vågade inte annat efter påtryckningar från EU:s ledning. Hans försiktiga socialliberala politik kostade honom allt stöd hos folket.  Macron gick ett steg längre och påstod till och med att en liberalare ekonomisk politik skulle vända kris till framsteg för sitt land. Där tog det stopp. Där sa franska folket med sina colbertinska och antiliberala reflexer definitivt nej.

Här står vi nu. Macron vet nog vad han vill men frågan är om han kan driva igenom sin politik. Han backade i december 2018 av trycket från demonstrerande gula västar med 80 procent av fransmännen i ryggen. Vad gör han 2019 när nu trycket ökar på nytt? Får han ett hjälpligt stöd av vanliga fransmän om demonstrationerna urartar och landet hotas av inbördeskrig? Eller fortsätter kraven på hans avgång och hindras han att genomföra sina reformer under resten av sin mandatperiod, fram till våren 2022? De närmaste månaderna kan ge ett svar. Början av året har inte sett bra ut för landets president.

Uttrycket Gott slut! har för mig alltid haft en dålig bismak. Det är som att önska sin värsta fiende ett i ironisk mening tilltalande sätt att gå i graven. Nåväl, frågan är om inte uttrycket kan användas på ett dubbeltydigt sätt när det gäller att önska Frankrikes president ett angenämt slut på ett presidentår som varit långt ifrån enkelt och smärtfritt. Och hur ska hans medborgare uttrycka sig när de på nyårsftons kväll hör hans nyårshälsning till folket i tv. Ska de svara Bonne année, monsieur le president! Vad innebär det? Bara var fjärde fransman gillar honom uppriktigt. Det är en mycket dålig opinionssiffra, historiskt låg. De flesta som lyssnar till hans nyårstal kommer att göra det med skeptiskt sinne.

Macrons nyårstal kommer att analyseras. Han kommer att kritiseras vad han än säger och hur han än formulerar orden. De flesta anser att han måste se framåt och komma med konkreta besked om politiken under 2019. Ändå vet han att han redan lovat bort minst 10 miljarder euro i skattesänkningar och höjning av minimilönen. Det finns inte utrymme för mycket mer om han inte ska bli ifrågasatt för slösaktighet med statens medel. Han kan förstås tala mer om demokrati och folkligt inflytande. Redan i januari börjar den av honom iscensatta dialogen mellan folket och politikerna i avsikt att stärka den direkta demokratin. Dialogen är ett av hans trumfkort. Problemen med den uppstår snarare när en hel del av människors olika krav inte kommer att kunna tillgodoses. Macron kan höja förmögenhetsskatten men han lär få svårt att på allvar fördela om de offentliga medlen för att det ska märkas som positiva reformer bland vanliga medborgare. Alla beslut som krymper den offentliga sektorn, särskilt på lokal nivå, är impopulära. Pensionsreformen som Macron vill se den, blir impopulär och pensionärerna är en viktig väljargrupp som är stor och dessutom röstar i större omfattning än andra.

Macron kan bara hoppas att de gula västarna inte påbörjar en ny våg av protester på gatorna efter helgfirandet. I dag var det glest med gula västar i Paris och runt om i landet. Men vad händer om en vecka?

Affären med livvakten Alexandre Benalla har tagit fart igen. Det har visat sig att Benalla fick ett diplomatpass av en tjänsteman vid Elyséepalatset ett par veckor efter avslöjandet om hans rättsvidriga tilltag att ge sig på en demonstrant under 1 maj-demonstrationerna i fjol. Han använde detta diplomatpass  så sent som för någon månad sedan. Fler och fler undrar om Benalla har någon hållhake på presidentadministrationen och främst presidenten själv. Varför kan denne man, nu som så kallad konsult och boende i London, fortsatt utnyttja den franska staten för egna syften? Han har bland annat under hösten gjort resor till gamla franska kolonier med vilka Frankrike alltid haft tveksamma politiska och kommersiella affärer.

Macron har till skillnad från sina föregångare inte haft besvärande affärer i bagaget när han påbörjat sin mandatperiod som president. Benallaaffären är hans första och den har nu gått över i en andra del. Folk frågar sig alltmer vad som verkligen ligger bakom dessa märkliga avslöjanden som kom förra sommaren och följs upp nu i dagarna.

Det finns sannerligen frågetecken kring Frankrikes president när ett nytt år inleds på tisdag. En  nyhetskanal på tv visade ett klipp från hans nyårstal för ett år sedan. Då talade han om att landet måste enas. I dag är landet mycket mer splittrat. Eller möjligen ser vi ett folk som mer enat än någonsin står mot den politiska statsledningen och dess president. För ett år sedan kallades Macron för en Jupiterpresident och han gjorde inte mycket för att sudda bort den bilden. Tvärtom uttalade han orden att franska folket ville ha en president med mycket makt och mycket lyskraft. Nu är den retoriken borta men det är inte så lätt att vända på klacken så snabbt. Trovärdigheten har minskat betänkligt på vägen.

Mycket avgörs under det nya årets första månader. Kan presidenten hitta former för dialog med medborgarna? Kan han hindra de våldsamma upploppen från att fortsatt prägla städernas gator under inledningen av 2019? Och kan han få respekt och tillit i något liten grad från medborgarna för sina reformförslag? Han behöver en ny chans att visa att hans politik leder till bättre villkor för människor eller att de åtminstone tror på bättre tider på sikt. Och så måste han göra ett bra EU-val i maj. Det ser inte lovande ut för dagen men är en förutsättning för att han ska rida ut stormen inrikespolitiskt. I dag är Marine Le Pens parti det största i opinionsmätningarna. Det måste han ändra på fram till valdagen.

Det undgår ingen att västvärlden befinner sig i ett mer kritiskt läge än på många år. En rad fenomen av politisk, social, ekonomisk, religiös och kulturell karaktär har drivit folk och länder i en riktning som oroar. Nationella värden och nationalismen stiger fram som en ny kraft. Den globalisering och fredliga öppenhet som många trodde var möjligt för trettio år sedan, efter Berlinmurens fall, har snarare vänts till misstro inom länder och mellan länder. Gränser kan behövas. Det totalt gränslösa är inte heller eftersträvansvärt. Men på andra sidan gränsen bor trots allt en granne och det gäller inte bara i den stadsdel, by eller stad där vi bor. Det gäller också på andra sidan en nationsgräns och i vid mening. Svenskar och fransmän är grannar i många avseenden med amerikaner, tyskar, ungrare och greker.

Någon har skrivit i dagarna före jul att krubban med Jesusbarnet fylls av judar, araber och invandrare. Tar vi bort alla dessa figurer finns bara åsnan kvar. Grannar är också alla som flytt och som söker bygga upp ett nytt liv i ett nytt land. Hela historien berättar om människor som rör sig över gränser. Nationalismen är ett nytt fenomen i historien, likaså taggtrådsstängsel och murar som skiljer länderna åt.

Nu står vi inför en jul som borde få oss alla att fundera över vart vi är på väg i vår del av världen. Politik är det möjligas konst. Det är fåfängt att döma andra för hårt liksom det är omöjligt att skapa ett lyckorike. Det är däremot möjligt att stödja krafter som vill samarbeta för att göra tillvaron mindre plågsam för dem som är fattiga eller saknar en bostad och en plats att kalla sitt hem.

Frankrike plågas av en rad inre konflikter. Denna höst har spänningarna mellan olika befolkningsgrupper ökat på ett betänkligt sätt. De gula västarna är en signal om att detta land lever i en social och ekonomisk kris. I fyrtio års tid har många fått det sämre. Misstron hos stora grupper på landet och i mindre städer gentemot makten i Paris är svår att inte se och ta hänsyn till. Samtidigt riktas också en folklig vrede mot invandrarna som – helt orättvist – får bära en del av ansvaret för missnöjet. Dessa konflikter kan trasa sönder ett land. Vad betyder då nationella värden? De blir med det senare perspektivet bara ett sätt att utestänga andra från gemenskapen.

Jag minns inget år vid juletid när jag upplevt ett så sårigt Frankrike som i år. Grannsämjan fungerar inom den egna gruppen men långt ifrån hos alla grannar i landet. De gula västarna må ha ett stort stöd i opinionen men det kan mycket väl vara högst övergående och leda till nya frustrerande konflikter. Var finns de fattiga i städernas förorter? Hur ska medelklassen och arbetarklassen försonas? Och hur ska demokratin stärkas när hatet mot de folkvalda är så starkt.

Det finns skäl att fundera över grannar och att släppa in människor över gränserna. Det betyder inte nödvändigtvis en stor invandring men det betyder att människor börjar lyssna på varandra och ta  varandras olika behov på allvar.

En god jul är inte bara en ytlig fras. Innebörden är mycket djupare, inte minst i kristen tolkning där hoppet om en ny tid är så stark genom Jesu födelse. I de franska kyrkorna är jag övertygad om att dessa tankar konkretiseras på olika sätt. Även i Sverige, i början av en lågkonjunktur och med politiska partier som inte förmår samverka, borde vi ta till oss julens budskap.

God jul!