Politik

Igår kväll genomförde France 2, den statliga kanalen, en stor EU-debatt och blåste på allvar igång valrörelsen inför EU-valet den 26 maj. Jag såg två timmar av debatten men strax efter klockan 23 stängde jag av. Det var i det ögonblick när en av fyra programledare avslöjade att de hade hunnit med hälften av debattämnena. Fransmännen tar politik på allvar men frågan är vad debatten egentligen gav tittarna.

Debattörerna var tolv till antalet, tio män och två kvinnor. En snedfördelning som känns igen. Självfallet fanns inga representanter för invandrargrupper i Frankrike. Det var en homogen samling av framförallt vita män. Det behöver inte vara fel att vita män, oftast med höga akademiska examina, tar på sig rollen att också försvara utsatta människor i ett samhälle och flera av dem tog också på sig den uppgiften. Men visst väcks frågan hos tittaren om inte en annan och röst från en minoritet i samhället hade haft betydelse för debatten som nu fördes av ett dussin politiker av känd karaktär.

Franska debatter urartar ofta i en kakafoni. Det är fortfarande möjligt att som tittare höra vad debattörerna säger om bara två pratar i munnen på varandra. Men ofta pratar fem, sex, sju personer samtidigt och så skriker programledarna för att få alla att återvända till ordningen. Det är aldrig tråkigt med franska debatter men det innehållsliga värdet sjunker gång på gång.

Debattörerna var för många men den viktiga frågan var om de verkligen representerade så många olika åsiktsriktningar. Egentligen hade det räckt med fyra; en federalist, en EU-skeptiker, en socialist och en konservativ. Det hade kanske till och med varit möjligt att minska antalet till två; en konservativ nationalist och en mer social och liberal försvarare av EU. Det är så påtagligt att de aggressiva högernationella representanterna lyckas ta så mycket plats i en debatt av detta slag. Debatten varar i timmar men tiden för inlägg är hela tiden extremt kort. Det gäller att tala högt och hamra in enkla budskap och räkna med att aldrig bli riktigt ifrågasatt. Den som försöker kritisera dessa högerradikala budskap kan inte göra sig hörd i de skrik och vrål som då startar. Populister tjänar på att vara de mest högljudda och minst respektfulla i debatten. Jag blev aldrig klok på vad Nathalie Loiseau egentligen ville säga i debatten. Hon representerade Macrons parti La République en Marche!. Filosofen Raphaël Glucksmann som står överst på Socialistpartiets lista lyckades bättre men hans mansröst bar också längre i vrålet. Däremot lyckades den 23-årige företrädaren för Marine Le Pens Rassemblement National, Jordan Bardella, höras alldeles utmärkt. Han var allt annat än subtil i sin argumentering. Han fick också understöd av Florian Philippot som nu har ett eget parti, Patrioterna, men som tidigare var andreman hos Marine Le Pen, liksom av Nicolas Dupont-Aignan, konservativ EU-skeptiker med eget parti.

Bakom dimridåerna av skrik och bråk i debatten anade väljarna att det rörde sig om en debatt som präglades av motsättningen mellan företrädare för ett mer integrerat Europa och dem som vill gå ur EU eller framförallt stärka nationernas roll. Sannolikt har den senare gruppen stöd hos flertalet väljare, särskilt som Republikanerna i dag är så pass EU-kritiska och vänsterpartiet La France Insoumise inte heller tar en tydlig ställning för Europa. De EU-kritiska representanterna hade alla samma budskap. Dra en gräns runt varje nation och tro inte på en gemensam EU-gräns för den fria rörligheten. De EU-vänliga partiernas representanter resonerade alla på olika sätt. De problematiserade EU:s roll gentemot nationerna på ett sådant sätt att det i kakafonin som rådde i debatten inte gick att se en klar gemensam hållning.

Frankrikes medier tar ett ansvar för EU-valet. Medborgarna kommer att ges rika tillfällen att ta del av nyhetsmaterial och se och höra fler debatter i olika tv-och radiokanaler. Valdeltagandet blir sannolikt mindre i Frankrike än i Sverige men de som går till valurnan har i alla fall fått läsa och lyssna till mängder av information. Det är bra även om gårdagskvällens debatt stundtals drunknade i okontrollerat gap och skrik.

Frankrikes politiker är inga duvungar när det gäller taktiska överväganden. Inte heller saknas personangrepp och smutskastning av politiska motståndare. Samtidigt finns i grunden klara ideologiska motsättningar som över tid förändras men ändå förblir avgörande för många väljares ställningstaganden. Frågan är om inte Macron med sin rörelse bidragit till att utöka antalet skilda åskådningar i landets politiska landskap.

Två män med tidigare nära koppling till Elyséepalatset under Macrons första år vid makten är Ismaël Emelien och David Amiel. Den förre har varit så kallad specialrådgivare åt presidenten. Den senare har också varit specialrådgivare men åt Elyséepalatsets viktigaste tjänsteman, generalsekreteraren Alexis Kohler. Dessa båda har skrivit ett så kallat manifest om Macrons politiska idéer i boken Le progrès ne tombe pas du ciel (Progressismen faller inte från skyn). Det är en bok som har som mål att visa att Macron är ideologiskt progressiv och vill ändra samhället men inte samhälle, Så uttrycker sig i alla fall en av landets främsta sociologer, Jean Viard, för tidningen L´Obs, om en bok som legat på bokhandelsdiskarna sedan några dagar tillbaka. Han menar med detta att Macron är reformist i meningen att han inte vill se ett helt annat samhälle utan vill förändra inom den existerande ordningen. Macrons idéer är också liberala och hans vilja är att människor ska få större möjligheter att välja sina liv. Den nuvarande franska presidenten är övertygad om att medborgarna själva har ansvaret för sina handlingar som individer men att samhället ska ge alla så lika förutsättningar som möjligt för att kunna förverkliga sina  livsmål.

Till vänster om Macron finns tänkare och partier som hyllar kollektivismen. Raphaël Glucksmann som är filosof och för övrigt son till den tidigare kände André Glücksmann. Pappan lanserade under 1970-talet tillsammans med Bernard-Henri Lévy de nya filosofierna och kritiserade den stalinistiska vänstern som länge varit stark bland många vänsterintellektuella i landet. Sonen Raphaël har nyligen utkommit med sin bok Les enfants du vide (Tomhetens barn). Glucksmann menar att vår tids människor lever i ett tillstånd av tomhet, präglat av en extrem individualism och att denna tomhet bara kan fyllas genom nya kollektiva samlevnadsformer. Han tror att miljö- och klimatfrågan kan bli katalysator för en ny gemenskap mellan människor. Det går inte att bekämpa miljöförstöringen utan samverkan. Han är samtidigt reformist och markerar avstånd från en mer revolutionär vänster som för närvarande är starkare sett till väljarstöd i opinionen. Glucksmann är nu förstanamn på Socialistpartiets lista till EU-parlamentet. La France Insoumise har ett starkare stöd inför EU-valet om än detta parti försvagats i opinionen under den senaste månaden.

Högerpartiet Republikanerna har en annan filosof, Francois-Xavier Bellamy, som första namn på sin EU-lista. Han har alla elitutbildningar som kan förväntas av en fransk politisk ledare och har redan – trots sin ringa ålder på 33 år –  visat hur han fungerat väl som draglok för partiet i denna EU-valrörelse. Han kallas av många som nykonservativ. I alla händelser har han under sin korta tid i offentliga sammanhang spelat en viktig roll i stärkandet av konservativa idéer i Frankrike. Bellamy är som Glucksmann motståndare till den politiska individualismen och liberalismen. Samtidigt är han inte lika proeuropeisk, Han ser varje europeiskt land som suveränt, inte minst kulturellt. Han är inte motståndare till EU men vill inte som Macron skapa mer av federalism. Varje land, menar han, har sin kulturella identitet. Han är en företrädare för den nya inriktning som Republikanerna verkar ha tagit under sin nye ledare Laurent Wauquiez; mer social, mer konservativ och antimuslimsk och mindre näringslivsorienterad. När den nuvarande presidenten som en företrädare för progressiva idéer har bråttom att förändra samhället slår Bellamy på bromsen och anser att ett samhälle mår bäst av långsam utveckling.

Bellamy kan sägas stå närmare de högernationalistiska som Marine Le Pen och hennes parti Rassemblement National än många i det äldre gardet av politiker inom Republikanernas parti. Han står framförallt närmare den del av RN som företräds av personer som Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal. Den nuvarande ledningen för RN är populistisk. Det kan man inte beskylla Bellamy för. Vi känner igen Marine Le Pens parti från populistiska partier, såväl på 1930-talet i Tyskland och Italien som dagens partier i länder som Italien, Ungern och Polen. Marine Le Pen och hennes bröder och systrar i partiets ledning attackerar såväl invandrare som kapitalister och ger dem skulden för landets svaga ekonomi och alla upplevda orättvisor hos så kallat vanligt folk. Det missnöjda, förorättade folket har alltid stöd av Marine Le Pen som själv väljer att definiera vilka som är folket.

De skilda ideologiska utgångspunkterna för olika politiska ledare gör det svårt att ena flera partier till en koalition. La France Insoumise och Socialistpartiet står långt ifrån varandra i tolkningen av begreppet kollektiv. Macrons rörelse är individualistisk och liberal och kan inte samarbeta vare sig med vänstern eller högern. Ju mer den republikanska högern närmar sig konservativa värderingar, desto svårare blir samarbetet höger-mitten. Och visserligen finns det kopplingar mellan Republikanerna och Rassemblement National men Marine Le Pen är alldeles för populistisk för att kunna hitta samarbeten med Wauquiez och den unge filosofen Bellamy. Nu har Frankrike majoritetsval och låter folket välja en president med stor makt i direktval. Det räddar landet från politiskt kaos. I en parlamentarisk demokrati skulle detta franska ideologiskt splittrade landskap ställa till än mer problem än vad som inträffat i Sverige.

Emmanuel Macron går in i sin första valrörelse efter segern i presidentvalet 2017. Som bekant gäller det valet till EU-parlamentet, ett viktigt val för honom. Han leder en rörelse som vunnit genom att ställa sig i politikens mittfält, säga sig varken vara höger eller vänster och använda sitt favorituttryck ” å ena sidan, å andra sidan”. Det går att tolka en del av Macrons framgångslinje också i kandidatlistan till EU-parlamentet även om den rent logiskt också känns spretig.

Emmanuel Macron är känd för att vara en engagerad förespråkare för ett starkare EU. Han vill ha en bankunion inom EU, förespråkar mer av ekonomiskt samarbete på europeisk nivå, starkare försvars- och säkerhetspolitik, en gemensam linje i migrations- och klimatfrågorna. För att ta några exempel. Han har följdriktigt placerat sin EU-minister Nathalie Loiseau som toppnamn på listan och en av de mest kända miljöpolitikerna, Pascal Canfin, en av grundarna av det gröna partiet Europe Ecologie les Verts (EELV) som andranamn. Miljöfrågan har under de senaste åtta månaderna smugit upp som en viktigt politisk fråga i Frankrike, särskilt inom de väljarsegment som är Macrons; den relativt välutbildade storstadsopinionen. Denna del av väljarkåren samlades senast för ett par veckor i stora skaror i ett demonstrationståg  i östra Paris när färre men delvis mer våldsamma grupper demonstrerade inom ramen för de gula västarna i den västra delen av stan.

Macron är också en företrädare för ”å ena sidan, å andra sidan” genom att på fjärde plats på listan ha Jéremy Decerle, tidigare ledare för de unga bönderna i Frankrike. Det är inte alldeles självklart att han och Pascal Canfin kommer överens helt i jordbruksfrågan, trots allt en nyckelfråga inom EU. Decerle representerar en bonderörelse som har starka synpunkter på hur lönsamheten ska upprätthållas inom jordbruket och en miljöpolitiker som sätter vissa miljöprinciper högst på prioriteringslistan. Det är typiskt att Macron tar en sådan risk. För honom har alltid det som i Frankrike kallas för  civilsamhället värderats högt. För honom är det viktigt att en rad politiska poster fylls med människor som inte är heltidspolitiker utan kommer från näringslivet och olika intresseorganisationer.

Presentationen av kandidaterna gjordes häromdagen och blev en rörig historia. Kampanjledaren visade sig inte ens kunna namnen på alla som stod på podiet. De var ändå inte fler än ett tjugotal. En av dem kom dessutom försent till mötet. Hela presentationen gav ett taffligt intryck. Det är märkligt särskilt eftersom detta val som sagt är centralt för Macrons politiska ställning i Frankrike. Skulle Rassemblement National (Marine Le Pens parti) få fler röster än LRM vore det en katastrof för den sittande presidenten. Detta är ett val som han måste vinna och det var också budskapet i Nathalie Loiseaus budskap till media. Det viktiga är inte hur många procent som partiet får i valet utan att bli det största partiet. Enligt de senaste mätningarna leder LRM med en procent före RN men det är två månader kvar till valdagen, den 26 maj, Macron måste själv göra nya utspel och markera tydligare vad han vill med EU under de kommande åren för att säkra förstaplatsen i valet. Det är verkligen ett ödesval ur många aspekter och för Macron handlar det om att stiga fram som Europas ledare och visa vägen men också höja upp valdeltagandet och få en stor del av sitt folk med sig. I varje fall en fjärdedel.

Den 26 maj ska bland annat det franska folket välja sina representanter till EU-parlamentet. Det politiska landskapet är intressant inför EU-valet. Många partier och ett oklart läge.

Två partier sticker ut i opinionsmätningarna inför valet som inte bara är viktigt utrikes- utan även inrikespolitiskt i Frankrike. Macrons parti La République en Marche! leder med cirka 23 procent, följt av Marine Le Pens Nationell samling på 21 procent. Det två partierna dominerar verkligen men en rad andra partier kan ändå spela en roll särskilt om flera av dem vill samla sig under samma paraply i parlamentet. LREM lär passa bäst in i den liberala gruppen medan det är mer oklart vart Nationell samling går. Det finns ju idag flera EU-kritiska konstellationer och ingen vet vilka som uppstår och dör efter valet i maj.

Nationell samling har precis som Sverigedemokraterna övergivit sitt krav på att det egna landet ska lämna EU. Däremot finns det andra partier som mer odlar den nationella profilen än tidigare. Det gäller inte minst Republikanerna, högerpartiet, som under sin nye ledare Laurent Wauquiez blivit alltmer traditionellt konservativa, alltmer främlingskritiska och EU-kritiska. Det finns stora skillnader mellan Republikanerna och Nationell samling men de har ändå närmat sig varandra. Republikanerna brottas med interna motsättningar mellan de konservativa och de mer liberala. Sammansättningen av listan till EU-parlamentet speglar denna konflikt. Första namnet är en utpräglad konservativ och intellektuell, Francois-Xavier Bellamy. Han inger känslan att han gör sig bättre som deltagare i ett litterärt samtalsprogram på fransk tv än som dörrknackare i en valrörelse runt om i landets olika delar. Kanske kommer han att bevisa motsatsen.

Flera partier satsar på ungdomar. Det gör  också Nationell samling och även vänsterpartiet La France Insoumise. EU-valet ger partierna chansen att testa unga förmågor. Även i EU-valet är valdeltagandet lägre än i de nationella valen.

Macrons och Le Pens partier har alltså ett stort försprång före de övriga som hamnar strax ovanför eller kring tioprocentsstrecket. Riktigt illa går det för Socialistpartiet som ligger kring 6 procent i de aktuella mätningarna. Detta parti har haft svårt att hitta attraktiva namn men har nu beslutat sig för att också satsa på en filosof som Republikanerna, Raphaël Glucksmann. Han är inte bara filosof själv utan också son till den berömde André Glucksmann, parhäst till Bernard-Henri Lévy, båda kända som de nya filosoferna på 1970-talet. Glucksmann har startat ett litet eget parti men tror väl inte att han ska kunna driva det partiet till några större framgångar. Bättre då att ansluta sig till en lista som har lite större potential. Men som sagt, Parti Socialiste lever fortfarande i en undanskymd tillvaro efter Hollande kraschlandning i slutet av sin mandatperiod som president.

Valrörelsen kommer i hög grad att handla om inrikespolitik. Macron kommer att få försvara sin politik mot de gula västarna och kommer att ställas till svars för de reformer han kan tänkas redovisa efter den nationella dialogen som han genomfört i vinter. Marine Le Pen och hennes parti surfar som vanligt på vågor av missnöje. Hon kommer att göra allt för att använda den kritik som framförts av de gula västarna till sin och få hennes parti att framstå som den bästa plattformen för att driva oppositionspolitik mot Macron.

På måndagsmorgonen publicerades runt om i Frankrike, på tidningssidor, i sociala medier, borgmästarnas lokaler, ett brev från Emmanuel Macron med trettiofem frågor kring politik. Brevet uppmanade också medborgarna att delta i den stora nationella debatt som nu ska pågå enligt regeringen fram till den 15 mars och ge alla möjlighet att ge synpunkter på vägvalet framöver kring ekonomi, invandring, miljö och demokratifrågor.

Emmanuel Macron söker nu återta initiativet efter katastroferna 2018 kring Benallaaffären, ministrar som avgått och främst upproret med de gula västarna. Han vill göra det genom att utveckla deltagardemokratin som ett komplement till den representativa demokratin. Det finns en tradition för det i Frankrike. General de Gaulle skapade inom ramen för den femte republiken från 1958 ett folkomröstningsinstitut där han som president kunde ställa frågor till folket helt vid sidan om det reguljära lagstiftningsarbetet nationalförsamlingen. Macron vill sannolikt gå längre men hur långt beror bland annat på hur medborgarna resonerar i denna nya nationella debatt.

Macron har i sitt brev valt att ställa frågor mer än ge svar. Dock är det uppenbart att frågorna styr i en viss riktning. Han har valt sina ämnen och har under ämnet skatter ingen fråga om förmögenhetsskatten ska återinföras. Han ställer istället frågan om medborgarna vill ha sänkta skatter och därmed samtidigt är beredda på att krympa den offentliga sektorn. Han frågar heller inte om köpkraften utan mer om arbetslösheten. Det ger honom möjlighet att fråga hur företagen ska kunna stödjas för att bidra till ett bättre företagsklimat som i sin tur kan leda till ökad tillväxt, lägre arbetslöshet och till slut mer pengar i plånboken för alla fransmän.

Macron vill veta vad medborgarna tycker om förändringar i konstitutionen. I dag har Frankrike majoritetsval men han har själv förslag om att införa en viss proportionalitet bland annat i parlamentsvalen för att dess resultat bättre ska spegla folkopinionen. Macron frågar om det är bra och hur långt medborgarna vill gå i den riktningen.

Invandringen är ett annat ämne för den nationella debatten. Bör parlamentet varje år precisera hur många som har tillåtelse att invandra till Frankrike? Det är en fråga som Macron ställer.

Miljöområdet är också ett prioriterat diskussionsämne. Macron själv betonar vikten av att öka kampen mot miljöförstöring och begränsa klimathoten. Han är inte särskilt precis på detta område men medborgarna har möjlighet att säga sin mening.

Macron och hans regering hoppas att den nationella debatten blir en framgång och att revolten minskar på gator och torg och istället omskapas till konstruktivt arbete för ett Frankrike i harmoni och utveckling. Det är förstås en förhoppning som mycket väl kommer att grusas. De gula västarna är visserligen delade i sin inställning till den nationella debatten men de flesta och de ledande representanterna för rörelsen tar avstånd och vill inte delta. De ser denna debatt, organiserad från den politiska ledningen, som ett sätt att manipulera folket. Macron kan heller inte genomföra en lyckad nationell debatt om det samtidigt förekommer stora slag mellan demonstranter och polis varje lördag.

De gula västarna vill tala om andra frågor. Många av dem är revolutionära i sin inställning och vill framföra kravet på Macrons avgång och ställa långtgående krav på förändringar av konstitutionen. De vill framförallt ha folkomröstningar som initieras av folket, inte av den politiska ledningen. Samtidigt finns det en stor skepsis bland vanliga gula västar gentemot dem som nu försöker tala i deras namn. ”Du sitter där på ditt djävla kontor och så pratar du för oss i tv”, sa några gula västar  ilsket till en man som försökte framföra rörelsens idéer inför ett tv-team. Raseriet är inte bara riktat mot Macron utan mot allt ledarskap, även det som växer fram bland de gula västarna. Detta blir trots allt ett problem framöver när regeringen nu använder samtalet, dialogen som vapen för att få med hela befolkningen på sin sida.