Politik

Nicolas Sarkozy var den sista politiska ledare som ledde ett samlat högerparti. På den tiden var namnet UMP. I dag kallas det Republikanerna. Men mycket vatten har runnit sedan dess. Framförallt har partiet minskat i storlek och styrka. Allt elände började 2009.

Sarkozy var till stor del en modern högerledare. Han bröt med den gamla gaullistiska högern. Han var mer i takt med tiden i frågor kring kvinnans ställning, kring rätten till abort och öppen för att införa en lag om samkönade äktenskap. Han var också en mer liberal politiker i ekonomiska frågor. Han ville få fart på fransk ekonomi med sänkta skatter och mer stöd till företagen. Men allt gick fel.

Förmodligen kommer historikerna så småningom att förklara omsvängningen i Sarkozys politiska linje 2009 med att den ekonomiska krisen inte längre gav utrymme för presidenten att genomföra de liberala reformer han önskat sig. Han insåg också att han inte förmådde tämja de fackliga organisationernas makt. Han var egentligen, för att citera hans förra fru Cecilia, ”un faux dur”, en falsk hårding. Istället slog han in på en enklare väg. Han skyllde eländet på de muslimska invandrarna och bidrog till att ytterligare underblåsa främlingsfientliga krafter i landet. Till slut hade han förlorat trovärdigheten i snart sagt alla grupper i samhället och blev utslagen i valet 2012 av Francois Hollande.

Högerns historia i Frankrike sedan 2009 är en eländessaga. Bit för bit har partiet tappat mark. Efter 2012 kom interna strider om makten i partiet. Sarkozy försökte bli partiets kandidat i valet 2017. Det blev istället, mot alla odds, Francois Fillon som snart avslöjades med skumma affärer genom att betala sin hustru med skattemedel för assistentjobb till honom själv i parlamentet, jobb som hon aldrig utfört. Och en ny ledare efter valet 2017, Laurent Wauquiez, som valde en än mer konservativ inriktning när han uppfattade att Emmanuel Macron redan lagt beslag på väljarna från Republikanernas liberala flygel.  På kvällen av EU-valet den 26 maj 2019 ligger nu partiet i spillror med bara 8,5 procent av rösterna.

Det brukar sägas att partiet traditionellt byggt på tre pelare. Den första är de mer liberala som intresserar sig för näringslivet, ekonomiskt tillväxt och frihandel. Den andra gruppen är de så kallade suveränisterna som är nationalistiska och mer konservativa än liberala. Den tredje gruppen är den katolska falangen, den mest konservativa och identitära. Den tredje gruppen misstror invandrare från muslimska länder  och bekämpar mångkultur men är också starka motståndare till bland annat samkönade äktenskap.

Laurent Wauquiez har valt att stödja sig på de två senare grupperna och tvingat ut en rad kända högerledare i kylan som de före detta premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin och många andra starka personligheter. Wauquiez´ toppkandidat i EU-valet, Francois Xavier Bellamy är en 33-årig filosof som tydligt tillhör den konservativa högerfalangen. Han gjorde en tapper valrörelse och uppskattades bland de trogna konservativa väljarna. Det värsta var att dessa väljare bara representerade 8,5 procent av den halva del av de röstberättigade som gick till valurnorna.

Avgångshotet hänger nu tungt över Wauquiez. Kraven har redan väckts, inte minst bland partivännerna i senaten som väljs genom indirekta val och där utfallet av kommunalvalet nästa år blir avgörande. Skulle kommunalvalet sluta lika illa som EU-valet för Republikanerna lär detta partis representanter i senaten krympa betänkligt.

Emmanuel Macron fortsätter att tömma andra partier på sina politiker och väljare. En slutsats av valet i söndags är att Macron lockat till sig en stor del av de liberala högerväljarna samtidigt som han tappat en del av sina egna vänsterväljare till de gröna. Macron har däremot inte tappat nämnvärt till Socialistpartiet som är fortsatt svagt, 6,5 procent i EU-valet. Som jag skrivit tidigare i denna blogg förefaller det som om vi är på väg mot ett konservativt block, ett Macronblock och en vänster som är lika splittrad som tidigare. De gröna vill inte ta risken av att samarbeta med den reformistiska vänstern. Det finns en smittostämpel fortfarande över gamla socialister. Ungdomarna som röstar grönt bertraktar sig som vänster men inte som anhängare av gamla socialist, trotskist- och kommunistpartier.

Det var väntat att Marine Le Pens parti Nationell samling tog förstaplatsen i det franska EU-valet igår. En knapp seger över President Emmanuel Macrons parti La République en Marche, 23,5 procent mot 22,5. Men dessa båda partier kom ändå långt före bronsmedaljören, de gröna på drygt 13 procent och ännu längre före de andra, tidigare så starka partierna som Republikanerna med häpnadsväckande låga 8 procent och Socialistpartiet på 6,5. Det kaxiga La France Insoumise, vänsterpartiet, gjorde ett uselt val med tanke på förväntningarna, några tiondelar sämre än Socialistpartiet.

Valresultatet blev väntat i vissa delar och oväntat i andra. Republikanernas bakslag pekar på detta partis svåra belägenhet i franska politik i dag, klämda mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Några av Republikanernas främsta politiker valde att ansluta sig till La République en Marche redan vid tiden för presidentvalet 2017. Med dem följde också en hel del väljare som kan betecknas som mer liberala och därmed också mer EU-vänliga. Den del av partiet som stannade kvar hade en mer konservativ profil vilket visat sig i den politik som drivits nu under EU-valrörelsen. Betoningen ligger mer på nationell identitet och en stark kritik mot Macrons frihandelsvänliga linje. Kanske är detta parti inte större än siffrorn i EU-valet visar, under tio procent. En stor del av den konservativa väljarkåren föredrar dessutom Marine Le Pens Nationell samling. Det är ett mer folkligt, mer systemkritiskt parti men där finns också konservativa drag som kan attrahera en del av den medelklass som vårdar tradition och gamla så kallade klassiska värden.

En analys av väljarkåren utifrån sociologiska data gav en intressant bild. Vi visste det men det blev så tydligt i den presentation som gjordes igårdagskvällens tv-bevakning av valet. Ju lägre inkomst och ju mindre utbildningsnivå desto starkare stöd för Nationell samling. Ju högre inkomst och utbildningsnivå desto starkare stöd för Macrons parti. Det visar sig också att La France insoumise (Vänsterpartiet) inte alls kan täva med Nationell samling om att attrahera till exempel arbetarväljarna. Lika illa är det förstås med Socialistpartiet. Folket röstar nationalistiskt och väljer extrem höger framför extrem vänster. Bland de gula västarna var stödet mycket större för Nationell samling än för vänstern.

De grönas framgångar förklaras i hög utsträckning av att de unga ställer upp för klimatfrågan. Det är stor skillnad mellan unga och äldre i hur de fördelar rösterna i valet när det kommer till partiet Europe Ecologie les Verts. De unga stöder det, de gamla lutar sig mot Nationell samling och La République en Marche!.

Vi lär får återkomma till fler analyser kring valet i Frankrike. Det kommer att styra mycket av inrikespolitiken under den närmaste tiden.

Igår kväll genomförde franska televisionen sin slutdebatt inför söndagens EU-val. Över trettio listor konkurrerar om platserna i den franska gruppen av EU-parlamentariker. Så många fick inte komma till tals i tv men däremot femton, uppdelade på två grupper. I den första gruppen var de sex, varav några kända namn. Marine Le Pen segrade enligt tittarnas omdöme i en snabbt arrangerad opinionsmätning av debatten. Som alltid i franska politiska debatter var den intellektuella nivån hög och stökigheten med ständiga brott mot debattordningen legio.

Den franska valrörelsen inför EU-valet har handlat om miljö, Frankrikes roll i Europa, ekonomi med frågor om handel  samt migration. Det är inte konstigt att Rassemblement national (Marine Le Pen) och La République en Marche ! (Emmanuel Macron) stigit fram som de ledande i opinionsmätningarna. Här framträder de klaraste motsättningarna. Det ska också noteras att Nationell samling har ett helt annat stöd i opinionen och en självklarare legitimitet  än Sverigedemokraterna har i Sverige. Macrons parti är det proeuropeiska alternativet med förslag i federalistisk riktning som går längre än Liberalerna i Sverige. Gemensam EU-armé, bankunion, förslag om gemensamma skatter och lagstadgad minimilön. Nationell samling har dragit tillbaka sitt förslag om att gå ur euron och EU men är starkt kritisk mot frihandel och mot gemensamma lösningar inom EU på snart sagt varje område; migration, miljö, handel och så vidare.

De andra partierna tvingas spela en underordnad roll rent styrkemässigt. Däremot visade debatten att flera andra kandidater gjorde mycket gott ifrån sig och även fick fina betyg av tittarna i opinionsmätningen som nu värderade deltagarnas retorik och sakliga resonemang mer än tog ställning till hur tittarna skulle rösta om det varit val just den kvällen.

Det visade sig att representanten för La République en Marche!, Francois Bayrou, en äldre tidigare minister och ledare för ett stödparti till Macron, kom långt ner på popularitetslistan, en av de sista platserna av de femton kandidaterna. Han var också väldigt svag. Närmast ett mysterium att Macron och hans stab lät en fördetting som Bayrou vara deras kandidat i den avgörande debatten. Frågan är om inte utfallet av onsdagens debatt leder till att Nationell samling kommer före La République en Marche! i söndagens val. Det har blivit en symbolfråga för både Macron och Le Pen att vinna den inbördes kampen mellan partierna. Bayrou var verkligen svag; osäker i tonen och föreföll också dåligt påläst. Marine Le Pen surfar på sin populistiska retorik. Hon vänder sig till de missnöjda i valmanskåren och de är många. Hon söker däremot aldrig stöd hos överklassen eller de större städernas medelklass. Där har hon väldigt lite att hämta. Nej, hon söker sitt stöd bland dem som kallat sig för de gula västarna eller haft sympatier för denna rörelse – i verkligheten minst hälften av befolkningen.

Slutdebatten i den franska EU-valrörelsen ger insikten om hur långt Frankrike gått på väg mot populism och misstro mot landets politiska ledning. En misstro som egentligen inte bara riktar sig mot Macron utan mot alla som under ett halvsekel lett nationen. Det är typiskt att den näst mest populära i debatten ur tittarperspektiv blev Manon Aubry, första namn på listan för det vänsterradikala La France Insoumise. Hon var rapp och duktig men också systemkritisk som Marine Le Pen. Och detta sagt om en debatt som förmodligen följdes av en mindre del av valmanskåren och sannolikt till stor del av den etablerade urbana medelklassen. Frankrike går stadigt mot mer av radikal systemkritik, populism och alltmer ökad misstro mot den politiska klassen i landet.

En ny väljarmätning i Frankrike visar att Nationell samling, det vill säga tidigare Nationella fronten, nu intagit ledarpositionen inför EU-valet på söndag. I Frankrike är frågan om den högerextrema och nationalistiska framgångsvågen ett ständigt samtalsämne. Det finns anledning att följa dessa rörelsers agerande, inte minst i Frankrike. Steve Bannon, den tidigare rådgivaren till Donalt Trump och nu agerar som ett slags kommunikativ rådgivare för högerextrema partier i Europa, engagerar sig för  Nationell samling i EU-valet men  detta mest som en förpostfäktning inför presidentvalet i Frankrike 2022.

Det är märkligt, som bland annat politologen Dominique Reynié konstaterade i ett franskt tv-program, att utländska krafter sysselsätter sig så mycket med att försöka styra val i andra länder. Vi har misstänkt rysk inblandning i vissa europeiska val. Men den amerikanska högern agerar också. Donald Trump har uttryckt att EU är en fiende till USA. Steve Bannon ser kampen mot liberalismen i Europa som ett kulturkrig.

Marine Le Pens parti har sedan februari månad ökat signifikativt och de väljare som tänker rösta i valet formerar sig i allt mer i två led, antingen för Macron eller för Le Pen. Nästan var annan väljare tar ställning för något av dessa partier, något fler för Nationell samling. Vilken roll spelar aktörer som Bannon? Och vad sker överhuvudtaget på de sociala medierna för att stärka de nationalistiska partiernas ställning inte bara i Frankrike utan överlag inom EU? I helgen samlades några av dessa partier till en manifestation i Milano med den italienske inrikesministern Matteo Salvini som värd. På det stora torget framför den berömda domen talade också bland andra Marine Le Pen. De som samlades i Milano var gruppen av ryssvänliga nationalister från olika EU-länder. Victor Orban var däremot inte med. Han är ingen vän av Putin och det är inte heller ledarna i Polen. Sammantaget finns tre grupper av nationalister som sannolikt får representation i EU-parlamentet. De är inte överens sinsemellan på alla punkter men de bidrar alla till att destabilisera den socialliberala majoriteten inom EU.

Tidigare har Marine Le Pen sett EU-parlamentet som en estrad för politiska tal. Nu är läget ett annat. Hon och hennes parti har liksom andra liknande partier inom EU positionerat om sig i fråga om medlemskap i EU och försvar av euron. Hon räknar också med att maktmässigt få ett större inflytande i parlamentet efter helgens val.

Fortfarande är ändå siktet inställt på nästa presidentval i Frankrike. Det har tills nu varit svårt att föreställa sig en fransk president som inte tillhört något av de gamla etablerade partierna, gaullisterna eller Socialistpartiet. Hennes far, Jean-Marie, startade Nationella fronten 1972 och var länge sedd som en omöjlig extremist. Han fick tidigt ett gott stöd hos delar av befolkningen men utan rimliga möjligheter att erövra landets högsta ämbete. Nu är det inte längre omöjligt att landet får en president som representerar ett parti med en mycket solkig historia. Jean-Maries dotter kan mycket väl vinna nästa presidentval stödd av nationalistiska stämningar som finns i breda folklager där också främlingsfientligheten är framträdande och där det finns ett raseri mot den politiska överheten i landet. Den sittande presidenten Emmanuel Macron kämpar inte bara mot Nationell samling och dess väljare. Han kan inte heller räkna med något stöd från den starkaste grenen inom vänstern, La France Insoumise och det är också troligt att delar av den gamla republikanska högern inte lyfter ett enda finger för att undvika en valseger för Le Pen mot Macron i den andra valomgången 2022.

Upprorstämningarna i Frankrike mot presidenter och regeringar har varit  mycket starka i flera år. Det började med upproret mot Francois Hollandes arbetsrättsreformer 2016. Då växte en vänsterrörelse som sa sig vara radikalt ifrågasättande av den etablerade ordningen i landet. Där fanns delar av fackföreningsrörelsen, La France Insoumise och den fria rörelsen Nuit debout. Så uppstod de gula västarna förra hösten och sopade både partier och fack från banan. De gula västarna sa inte bara nej till den etablerade makten, inkarnerad i Macrons person utan också alla etablerade demokratiska institutioner. Vad som kommer härnäst är svårt att veta. Men högernationalisterna har länge varit starka om än inte lika tydligt framträdande på gator och torg. Det är inte orimligt att Nationell samling kan ta över som den starkaste kraften inom den politiska oppositionen under de kommande åren och även besegra Macron – om han ställer upp – i nästa presidentval

Ett fotografi av en ung man pryder en helsida i den politiska veckotidningen L´Obs. En längre artikel handlar om honom, Francois-Xavier Bellamy. Det finns alla skäl till det eftersom denne 33-årige svärmorsdröm med änglablick toppar Republikanernas EU-lista.

Jag tittar länge på fotot. Det är osannolikt att en sådan ung man – han ser dessutom yngre ut än sin blygsamma ålder – leder den franska högerns trupper mot ett stundande EU-val som hotar dess ställning på flera sätt.Ljusblå ögon som uttrycker förtröstan på det goda och, som vi vet, på en gud i katolsk stöpning. Slätrakad och släta kinder som bara den har som skött hälsan och alltid tackat nej till allehanda lockelser om sena nätter i sus och dus. Jo, det finns en liten skråma i ansiktet. Ett ärr på hakan efter en cykelolycka. Håret är kort och prydligt kammat åt sidan med antydan till lugg. På bilden bär han en ljusrosa skjorta, en turkos slips, sannolikt inspirerad av en av kyrkoårets liturgiska färger, och en prydlig mörk kostym.

I ock för sig klär sig franska politiker ungefär på samma sätt men sammansättningen av klädsel och det änglalika personliga uttrycket i ansiktet gör effekt. Detta är en fin man. Han är också mycket artig i alla debatter. Aldrig några skamgrepp på motståndarna. Kan man tänka sig något mer annorlunda jämfört med hans gamle partivän Nicolas Sarkozy? Och nog framträder också vissa tydliga karaktärsskillnader jämfört med nuvarande partiledaren Laurent Wauquiez, Den senare började sin karriär på vänsterkanten i det stora högerpartiet men som i dag flyttat över till motsatt sida. Han har uppenbart anpassat sig efter svängningarna i opinionen bland många högerväljare. Han framstår också som en hänsynslös maktpolitiker inom sitt parti och håller det i ett järngrepp. Kanske ett vinnande koncept med två så olika personligheter i ledningen av partiet denna vår med EU-val.

Åsiktsmässigt står de som sagt inte så långt ifrån varandra. Nu gäller konservativa värderingar inom Republikanerna. Sarkozy bröt fördämningarna redan under sina sista år som president men sedan har utvecklingen bara fortsatt. Fransk kulturidentitet är viktigare än liberala ekonomiska reformer. Varför annars ha en ung konservativt frimodig filosof  som första namn på EU-listan, fostrad som barn i den katolska församlingen i Versailles och sällan missar en söndagsmässa.

Bellamy faller väl in i mönstret av det starka invandringsmotstånd som präglar partiets nuvarande linje. Han vill ha två gränser mot omvärlden. En som går utanför EU och som där ska värdera flyktingars rätt till asyl. Och ännu en gräns runt Frankrikes territorium. Det är visserligen inget originellt i dag men Bellamys känsla för medmänsklighet måste vi söka efter i andra sammanhang än i migrationspolitiken.

Republikanerna med Wauquiez och Bellamy drar alltmer åt höger men i meningen alltmer konservativt. Europa hotas av människor med andra, främmande värderingar och de måste stoppas. Annars hotas Europa av att gå under som civilisation. Känns tankarna igen? Republikanerna och Nationell samling (Marine Le Pens parti) kan ha olika sätt att tala om invandrarna. Bellamy tar sällan ordet muslim i sin mun. Han blir aldrig vulgär. Hans änglalika väsen skulle aldrig släppa ifrån sig xenofoba formuleringar. Men likheterna är ändå fler än skillnaderna mellan dessa partier. Och nog är det många som undrar när samverkan kan påbörjas mellan dessa båda partier. Nationell samling tar från tid till annan emot överlöpare från Republikanerna. Och den del av Nationell samling som lutar sig mot Marion Maréchals politiska hållning lär snart ha lagt sitt politiska program så nära Republikanerna att en kort bro kan upprättas mellan partierna. Marion Maréchal är Marine Le Pens systerdotter och för närvarande sysselsatt med att bygga en konservativ elitskola i Lyon men hon vilar på hanen. Många politiska bedömare tror att hon i rätt läge kommer att göra come back i politiken för att bli den nya ledaren för ett gemensamt konservativt block i Frankrike.

Republikanerna gör ingen lysande valrörelse sett till opinionssiffrorna. Partiet står kvar och stampar på cirka 13 procent. Samtidigt får Francois-Xavier Bellamy mycket beröm internt för att göra en bra valrörelse. Det är också trångt om utrymmet på högerkanten. Nationell samling har cirka 22 procent i mätningarna. Två andra starkt konservativa småpartier samlar tillsammans kring 6-8 procent. Sammanlagt har alltså de konservativa och högerextrema över 40 procent av stödet med en väljarandel av lite drygt 40 procent av de röstberättigade. Vänstern är splittrad och vill inte samverka med Macrons parti, LREM som också står och trampar på samma fläck i opinionssiffrorna, strax över 20 procent. Bellamy må vara oerfaren som toppolitiker men vindarna blåser ändå i hans riktning. Och själv vinner han poäng på att visa sig som en god katolik, bära slipsar i liturgiska färger och le vänligt med sina ljusblå ögon.