Politik

För några dagar sedan lät sig Brigitte Macron intervjuas i radiokanalen RTL. Intervjun pågick i 90 minuter vilket var den längsta och viktigaste intervjun hon ställt upp på sedan hon blev nationens första dam i maj 2017. Intervjun visar att hon är allt annat än en leende och underordnad person i presidentens skugga utan en medveten kvinna som, när dörrarna stängts bakom presidentparet i den privata våningen i Elyséepalatset, delger sin make bestämda åsikter också om politik.

Politiska journalister som rör sig kring makthavarna kan berätta om en kvinna som många gånger är väldigt tydlig i sina åsikter och meddelar dem till sin make med skärpa. Hon lär ha upprörts mycket över när Macron i sin valrörelse 2017 sa att den franska kolonialtiden i Algeriet var en skamfläck för nationen. ”Hur kan du över huvud taget säga något sådant? Du riskerar din chans att bli president.”

Brigitte Macron är framförallt engagerad i de politiska frågorna utifrån perspektivet hur de påverkar hans image och möjlighet att skaffa sig och behålla den politiska makten. Hon har däremot inga större ambitioner att i sakfrågorna gå in och påverka lagförslag och annat. Möjligen med undantag för utbildningsfrågorna som hon känner starkt för som före detta lärare. Det är också hon som påverkat Emmanuel Macron att välja Jean-Michel Blanquer som utbildningsminister, för övrigt ett lyckat val. Blanquer visade sig både kompetent som minister och tämligen accepterad av befolkningen.

Presidenthustrun är alltså politisk i en mening och lutar antagligen mer åt höger än sin make men samtidigt mycket angelägen om att inte störa honom i hans utövande av ämbetet. Hon väljer att påverka honom bakom stängda dörrar, vara ett bollplank när han behöver det men inte göra egna utspel. Hon skiljer sig från andra presidenthustrur. Francois Mitterrands hustru Danielle var en aktivist med starka vänstersympatier. Danielle  gjorde egna utspel som ibland gick i annan riktning än makens. Hennes roll var att fånga in den mer radikala delen av vänstern, den del som ofta uppfattade maken Francois som alltför traditionell och borgerlig. Jacques Chiracs hustru Bernadette var själv politiker innan hon blev presidenthustru men hon var också mer tydlig med egna uppfattningar och drev vissa politiska  frågor själv.

Historikern Jean Garrigues menar att Brigitte Macron inte kunnat jämföras med någon annan första dam sedan Claude Pompidou, maka till Georges Pompidou som var president i Frankrike 1969-74. Claude var visserligen inte särskilt politiskt intresserad men oerhört betydelsefull i intellektuell mening för sin man. De hade ett nära förhållande i form av ständigt pågående samtal. Hon var framförallt konstintresserad och skapade hela rum i Elyséepalatset med modern konst. Som ett modernt museum. Hennes inflytande på sin man rörde i första hand kulturfrågorna. Några presidenthustrur under femte republiken har däremot saknat politiskt inflytande och sannolikt också politiskt intresse. Det gällde General de Gaulles hustru som aldrig tog ställning i de frågor som maken tvingades bearbeta. Samma ointresse gällde också Nicolas Sarkozys hustru Carla Bruni som flyttade in i Elyséepalatset efter det att Cecilia Sarkozy skiljt sig från sin man bara några månader efter hans valseger 2007.

Presidenthustrurollen är komplicerad och har sin egen historia och tradition i Frankrike som i andra länder med starka statschefer. Närmast går den att jämföra med USA. Det sägs att Brigitte Macron har en god men inte särskilt djup relation med Melania Trump. Det skvallras bland journalister om att Brigitte anstränger sig att hålla konversationen igång med Melania men att det går trögt. Särskilt stimulerande verkar Brigitte inte tycka att deras möten är. Möjligen är uppfattningen densamma från den amerikanska presidenthustruns perspektiv.

Det råder en närmast apatisk känsla över fransk politik efter ett osannolikt intensivt arbetsår. Det är som om all luft gått ur partier och rörelser som varit så engagerade, så upprörda, så militanta i nio månader. Nu verkar alla kräla på golvet av trötthet, söka sprayen för lustgas och allmänt be om vila och tid för återhämtning och framförallt reflektion över vad som gick fel och varför.

Det mesta har gått fel för den stora majoritet av franska folket och dess oppositionella företrädare; för alla dem som för ett år sedan vässade knivarna och började ett årslångt krig mot President Emmanuel Macron. Det började med affären Benalla, om presidentens livvakt som attackerade en demonstrant på första maj, som blev upptäckt av media och inte tillräckligt straffad av Elyséepalatsets ansvariga. Det första tecknet på Macrons sårbarhet visade sig. Och det följde fler. Bilden av Macron som politikens golden boy försvagades alltmer. De gula västarna blev till en oppositionsrörelse som fick stöd av tre fjärdedelar av befolkningen och som var nära att hota republikens institutioner och dess president. Fortfarande fanns också en högljudd vänster i form av La France Insoumise under ledning av den stridbare och retoriskt skicklige Jean-Luc Mélenchon och en höger som ändå föreföll ha kvar åtminstone delar av sin forna styrka. Macron utsattes för ett extremt hårt tryck och en del var beredda att räkna bort hans möjligheter att över huvud taget kunna fortsätta att leda landet under resten av sin mandatperiod.

Macron har blivit försvagad av alla de attacker han blivit utsatt för under det senaste året. Det är inget tvivel om den saken. Det räcker med att se vilka reträtter han gjort sakpolitiskt. Han har dessutom inte lyckats betvinga de EU-kritiska krafterna i sitt eget land och inte heller i Europa i stort. Resultatet av EU-valet innebär svårigheter för honom att driva igenom ens huvuddelarna i den offensiva EU-politik som han gjort till ett huvudnummer i sitt politiska program.

Och ändå; runt om honom i Frankrike ligger hans motståndare mer eller mindre utslagna på slagfältet. Mélenchon verkar ha drabbats av en ny politisk depression efter nederlaget i EU-valet. Det gick mycket dåligt för honom och han har egentligen inte lyckats med särskilt mycket heller i övrigt det senaste året. Han ville koppla ihop sig med de gula västarna men fick nobben. Han ville genom stora retoriska utspel i nationalförsamlingen få i gång en stark vänsteropposition mot Macrons lagförslag men har misslyckats med det också.

Lika illa för Republikanerna. EU-valet blev en katastrof rent röstmässigt med ynka 8 procent. Partiledaren avgick och nu sker strömhopp av republikanska politiker, inte minst på kommunal nivå, till Macrons parti. Republikanerna har genom Macron blivit ett parti som förlorat merparten av sina väljare, många politiker och saknar tydlig kurs mot framtiden.

Det är möjligen bara Nationell samling under Marine Le Pen som överlevt det senaste året. Andra valomgången i 2017 års presidentval blev en uppgörelse mellan henne och Macron. Ingenting pekar i dag mot en annan slutkamp i nästa presidentval. Men det partiet saknar inte heller problem. Nationell samling svängeri sina ställningstaganden i stora frågor och det finns krafter som drömmer om en mer konservativ gruppering tillsammans med delar av Republikanerna.

Oppositionen på gatan har också förlorat sin kraft. Nu talar ingen längre om de gula västarna och ingen funderar över vad de tunga fackliga organisationerna egentligen sysslar med.

Frankrike närmar sig semestertider. Kanske vinner fotbollsdamerna VM och även om intresset är mindre i förhållande till om herrarna  hade spelat kan det ändå ge lite vitalitet åt den trötthet som nu råder i landet. Och så får alla sjunga marseljäsen den 14 juli. Som en vän till mig i Paris sa: ”När fransmännen tycker att livet är jobbigt kan de alltid sjunga nationalsången.” Men sedan går alla ut på semester. Om de orkar resa sig. Det känns som om en stor del av folket ligger utmattade och andas tungt efter vinterns politiska strider. Macron har inte segrat. Han är sårad och mycket mindre klar över sin framtida politiska linje. Oppositionen, oavsett den är politisk, facklig eller formats av oberoende rörelser, är djupt försvagad.

Nu är det ändå så att elden aldrig släckts efter franska revolutionen 1789. Det pyr alltid någonstans och vid gynnsam väderlek blossar en ny eld upp. Så mycket vet vi. Men just nu lever Frankrike i ett politiskt utmattat tillstånd där regeringen är försvagad och  all opposition utslagen. Ett märkligt slut på ett dramatiskt år i fransk politik.

Det är känt i alla västeuropeiska länder att väljare är mer flyktiga än förr. Därför är det inte konstigt att den politiska kartan ritas om med ojämna mellanrum. Partier bildas och försvinner. Gamla koalitioner upphör och nya skapas. Skalorna ritas om. Höger-vänster-skalan blir ifrågasatt medan andra sätt att särskilja partier och block uppstår. Frankrike är inget undantag, snarare landet där mycket nytt händer inom politiken varje år.

EU-valet nyligen erbjöd de politiska analytikerna i Frankrike en god möjlighet att se nya spår i politiken. På denna blogg har redan beskrivits hur illa det slutade för Republikanerna i valet, 8 procent, och att detta lett till både avgång för partiledaren Laurent Wauquiez och avhopp av en av partiets främsta, Valérie Pécresse. I söndags skrev dessutom 72 borgmästare med partibeteckningen Republikanerna i en tidningsartikel att de numera stöder La République en Marche!. Ett svidande bakslag för detta klassiska högerparti som varit ett av de två dominerande i fransk politik sedan General de Gaulles dagar.

Det finns inte mycket av partilojalitet i fransk politik. Valsystemet gör sitt till. Politiken bygger mer på starka politiker än på partier. Särskilt gäller det för Republikanerna. Det brukar sägas att en flock söker sin ledare i detta parti. Hittar alltså Republikanerna en karismatisk person som förväntas vinna väljarnas förtroende söker sig de andra politikerna i detta parti till denna ledare. Det skedde med Jacques Chirac och med Nicolas Sarkozy.  Efter dem har det varit tunnsått med stora ledare på den kanten. Resultatet ser vi. Färre väljare, intern splittring och avgångar av olika slag.

Emmanuel Macron har lidit svidande nederlag i opinionen under vintern. Många var beredda att se honom som maktlös och väntade på en lika sorglig utveckling för hans del som för företrädaren Francois Hollande under föregående mandatperiod. Men nu är det alltså strömhopp från Republikanernas borgmästare till honom och hans parti. Det stärker Macrons högerflygel och gör honom i allmänhetens ögon alltmer till en högerpolitiker om än av mer moderat slag.

Yannick Jadot blev den stora vinnaren till vänster i EU-valet med 13 procent. Det är inte ovanligt att gröna partier går bra i EU-val.Det har inte bara gällt länder som Tyskland och Sverige utan även i Frankrike. Denna gång blev det extra tydligt eftersom både La France  Insoumise (”Det okuvade Frankrike”), det vill säga landets motsvarighet till vårt vänsterparti, och Socialisterna gick starkt bakåt. Socialistpartiet gjorde ungefär samma dåliga val som i valet till nationalförsamlingen 2017, kring 6 procent. Jadot är nu populär bland politiker på vänsterkanten. Socialistpartiet gjorde valsamverkan med ett lite uppstickarparti , Place publique, som leds av filosofen Raphaël Glucksmann. Glucksmann fick till och med uppdraget att toppa listan för denna lilla koalition i EU-valet. Nu flörtar Glucksmann med Jadot. Socialistpartiets ledare Olivier Faure sa också tydligt på valkvällen att han kommer att vända på alla stenar efter partiets svaga valresultat. Frågan är snarare om Jadot vill samarbeta med dessa båda skadskjutna farkoster, Socialistpartiet och La France Insoumise. Han fruktar nog av goda skäl vad han i så fall skulle ta upp i sin båt. Ett socialistparti som saknar väljarnas förtroende och har tappat det mesta av sina medlemmar och sina bästa politiker och dessutom saknar ett vinnande koncept. La France Insoumise består av en rad högljudda och opålitliga ledare med stora egon och en politisk inriktning som alltid balanserar på gränsen till ren populism. LFI är ingen samarbetspartner att lita på.

Drömmen om en enad vänster i Frankrike är knappt en dröm. Den uttalas ibland av vissa vänsterpolitiker för att hålla humöret och skenet uppe men ingen tror på allvar att det går att uppnå enighet. Inte ens i valtider kan de olika partierna samsas och än mindre i det vardagliga arbetet.

Macron och hans parti har hittills lyckats med sitt projekt att hålla ihop mitten i fransk politik. Partiet har lyckats att samla gamla socialister och gamla högerpolitiker under samma tak. Det är egentligen rätt fascinerande med tanke på att dess väljarstöd inte blivit större. Möjligen kommer det att ske nu under den andra halvan av mandatperioden. Premiärminister Edouard Philippe har nu presenterat regeringsprogrammet för tiden fram till 2022 års president- och parlamentsval och han balanserar med förslag som både kan beskrivas som höger och vänster. Ekonomisk liberalism parad med sociala reformer. Kanske kan Macron och hans regering lyfta popularitetssiffrorna en del under kommande år. Om nu inte nu kravaller, nya konflikter, nya kriser trasslar till det för statsledningen. Det finns all anledning att vara försiktig i sin optimism. Frankrike är ändå alltid Frankrike.

Varje år sker stora minneshögtider i Normandie efter landstigningen av främst amerikanska trupper i slutet av andra världskriget, i maj 1944. I år är det 75 år sedan och ett minnesvärt år inte bara genom att det är en form av jubileum. Spänningen i världen har stegrats. Inte minst märks det i relationen mellan den franske och den amerikanska presidenten.

De första åren efter kriget firades segern över nazismen vid de normandiska stränderna i maj månad. Allteftersom åren gått har freden blivit allt mer centralt i de minneshögtider där de västliga ledarna deltagit. Särskilt viktigt var 1984 när Ronald Reagan och Francois Mitterrand talade. Två briljanta talare som förmådde att lyfta ceremonin till en högre nivå av värdighet och insikt om betydelsen att väst höll samman.

Onekligen har Donald Trump med sin ledarstil och delvis nya uppfattningar om USA:s roll i världen påverkat världspolitiken i en alltmer orolig riktning. Det var uppenbart att konflikten mellan Macron och hela EU å ena sidan och USA å den andra påverkade ceremonin och den efterföljande presskonferensen med de två presidenterna. USA:s linje har inte på många år varit så ensidigt inriktad på bilaterala samtal och avtal med USA som ena part. Trump talar inte med hela EU. Han föredrar att tala med ett land i taget. America first. USA blir alltid starkare om avtal sluts bara med Frankrike eller Slovakien eller Österrike. Macron är den främsta företrädaren för en gemensam EU-linje om det handlar om ekonomi eller om försvar och säkerhet. En fransk kommentator analyserade Trumps tal i Caen i dag som ett uttryck för att han främst såg USA:s roll i landstigningen och som fredsmäklare och i liten grad betonade det gemensamma europeiska fredsarbetet efter kriget.

Macron vill ha en gemensam västlig linje gentemot Kina när det handlar om handelsfrågor. Han vill förstås inte att USA ska lägga tullar på europeiska varor och driva en utpräglad protektionistisk handelspolitik. Till detta kommer relationen till Ryssland vars president för övrigt prioriterade en konferens i Sankt Petersburg framför ceremonin i Normandie. Macron med flera västledare ser oroligt på att Europa kläms mellan USA, Ryssland och Kina. Trump fortsätter att söndra och härska och vara den oförutsägbara i världspolitiken.

Landstigningen i Normandie 1944 är inte bara historia. När konflikterna mellan västledare synliggörs så sker det en dag som denna. Det visar att händelsen för 75 är sedan har varit en symbol för fred och samverkan mellan särskilt USA och Europa. Det är inte längre lika uppenbart att kunna tolka ceremonin på det sättet efter detta års firande. Det sänder ännu en signal om att spänningarna i västvärlden har ökat och att osäkerheten om stabiliteten också ökat.

I kväll meddelade Laurent Wauquiez, ledaren för Republikanerna, den franska högern, sin avgång. Det skedde i nyheterna i en av de stora tv-kanalerna en vecka efter bakslaget för partiet i EU-valet. Republikanerna fick då 8,5 procent, en överraskande stor genomklappning. Aldrig i modern tid har detta politiska parti som härstammar från General de Gaulles dagar upplevt ett så lågt valresultat. Wauquiez har försökt att hitta en konservativ linje mellan Macron och Le Pen men detta har visat sig leda till en svår tillbakagång i både opinionsmätningar och nu i EU-valet.

Det förs nu en livlig diskussion om vilka konsekvenser valresultatet i EU-valet i Frankrike får för dess politiska framtid. Det gäller alla partier men störst är intresset för krisen hos Republikanerna. Laurent Wauquiez valde strategin att lägga sitt parti mellan Macrons mer liberala och EU-vänliga linje och den högernationalistiska Nationell samling under Marine Le Pens ledning. I någon mening var det begripligt. Utrymmet för Republikanerna minskade drastiskt när Macrons rörelse skapades 2016. Plötsligt såg många borgerliga väljare att det fanns ett spännande nytt alternativ i politiken. Samtidigt är Nationell samling i dag ett etablerat parti med stark attraktionskraft i stora grupper i samhället. Den konservativa, katolska medelklassen attraheras mindre av Le Pen och mindre av Macron. Här fanns en väljargrupp att exploatera, tänkte Wauquiez. Men problemet var att denna grupp förmodligen inte var större än vad som visade sig i  resultatet i EU-valet.

Vad gör partiet nu? Sannolikt kommer någon av de mer centerorienterade politikerna inom Republikanerna att ta över. Ett namn är Valerie Pécresse som var utbildningsminister i Sarkozys regering och är en skicklig och omdömesgill person. Det finns andra namn som Xavier Bertrand som företräder en mer folklig linje men står Macron relativt nära. Problemet är att många av de namn som kan komma i fråga nu efter Wauquiez´ avgång är mittenorienterade politiker som säkert redan har funderat på att ansluta sig till La République en Marche!.

Pécresse och andra hoppas förmodligen på att partiet ska återta en del av de väljare som nu svikit för att istället rösta på Macron. Det anses uppenbart enligt valanalytiker att en stor andel av de republikanska väljarna i EU-valet gått till Macron som i sin tur förlorat till de gröna som gick starkt framåt. Frågan är om en mer mittenorienterad linje med till exempel Pécresse i täten kommer att locka tillbaka de förlorade väljarna. Och hur ska hon eller någon annan ledare kunna skapa en gemensam plattform som kan stödjas av såväl liberala medelklassväljare i storstan som konservativa, katolska väljare ute i regionerna. Många inom partiet lägger all skuld på Wauquiez men hur ska ett parti som är så ideologiskt spretigt kunna återta sin gamla ställning som det stora partiet till höger.

Redan nu ikväll, någon knapp timme efter Wauquiez´avgång, inbjuder Marine Le Pen de ledarlösa konservativa väljarna som hittills stött Republikanerna att ansluta sig till hennes, som hon uttrycker det, patriotiska linje. Hon hoppas att i förvirringen som råder inom Republikanerna plocka åt sig än fler röster. Det kan ju tänkas att en del av de väljare som uppskattat Wauquiez´högervridning av Republikanerna nu är rädda för att partiet går åt andra hållet och därför flyr till Nationell samling.

Republikanerna är alltså i en kris som definitivt liknar den som gällt för Socialistpartiet sedan presidentvalet 2017. Macron lyckas verkligen med sitt projekt att knäcka såväl Republikanerna som Socialistpartiet. Men kanske kommer han att provocera fram starka extremistpartier, särskilt till höger. Många oroas av att Le Pen blir den stora vinnaren av Macrons kannibalisering av partierna runt honom och hans parti. Det skulle då göra att Nationell samling får möjligheten att skörda stora vinster i kommunalvalet nästa år – Republikanerna har fortfarande en stark ställning i kommunerna – och att striden i nästa presidentval 2022 står mellan Macron och Le Pen.