Politik

Paris har sedan 2001 en socialistisk borgmästare. Den nuvarande heter Anne Hidalgo och är känd som en stark kvinna med stark vänsterprofil och ett stort miljöengagemang. Hon driver på för att göra Paris till en mindre smutsig, förorenad stad och öppna för bilfria zoner och större och grönare områden i stan. Nu utmanas hon från flera håll inför kommunalvalet i mars nästa år. Partiernas förberedelser inför valkampanjen är minst sagt intressanta ur maktperspektiv. Valrörelsen kommer säkert att bli hård och oförsonlig och valresultatet öppet.

Ett typiskt drag i den franska politiken är att partiledningarna inte kan hålla ordning på sina kandidater. Man är frestad att säga att det sällan finns  en stark ledning i något parti. Socialistpartiet är säkert tillfreds med att ha en kandidat som redan sitter i Hôtel de ville (stadshuset mitt i Paris) och har en god chans att bli omvald. Siffrorna är lång ifrån betryggande men Hidalgo ligger ändå på en hyfsad andra plats. Nej, de stora inre striderna finns dels inom landets majoritetsparti, La République en Marche (LREM), och inom det gröna partiet, EELV. Benjamin Griveaux är en av President Macrons närmaste män och han har placerats som kandidat för LREM i borgmästarvalet.

Griveaux är en typisk representant för den politiska kasten i Frankrike. Har genomgått flera av de kända elitskolorna, har en betydande politisk karriär trots sina relativt unga år, 42, med ministerposter både i Francois Hollandes regering och nu i Emmanuel Macrons. Han var med och skapade Macrons rörelse och är en av de trogna i denna nya rörelse som tillkom under 2016.

Griveaux leder i opinionsmätningarna före Hidalgo men hotas av inre konflikter. En annan av LREM:s politiker, Cédric Villani, känner sig överkörd. Han anser sig ha varit först att ställa upp som partiets kandidat till borgmästarposten. Villani är en annan typ, originell och mindre teknokratisk än Griveaux. En och annan tror faktiskt att hans stil passar bättre för parisarna.

Sista ordet är inte sagt i striden om vem som ska leda LREM i borgmästarvalet. Men hos de gröna, som har förhoppningar på Paris, finns en ännu mer pikant konflikt internt. Sambon till partiets ledare Yannick Jadot, Isabelle Saporta, har förklarat sig villig att stödja Gaspar Gantzer som ställer upp som oberoende kandidat men med grön profil. Gantzer var kommunikationsansvarig till Francois Hollande under större delen av dennes mandatperiod i Elyséepalatset. Hennes sambo och partiledare för de gröna har tvingats att i media förklara detta fenomen och sagt sig stödja sambons politiska ambitioner. Samtidigt säger han sig stödja de grönas kandidat till borgmästarvalet, den kandidat som nu hans sambo aktivt kommer att motarbeta och med ett snarlikt program.

Franska politiska val är alltid utpräglat personorienterade av den enkla anledningen att väljarna i högre grad röstar på personer och i mindre grad på partier. Det gäller förstås i presidentvalet men också i hög grad i de kommunala valen. Mycket kommer att hända innan väljarna till slut får ta ställning i valet. Sannolikt blir det ändå en slutlig kraftmätning mellan den sittande borgmästaren Anne Hidalgo och Macrons handgångne man, Benjamin Griveaux. Det behöver knappast sägas att utgången av det valet kommer att få stor betydelse för Macrons ställning under resten av hans mandatperiod. Han behöver vinna åtminstone en av städerna Paris och Lyon. I dag är ingetdera säkert.

Som bekant är augusti den stora semestermånaden i Frankrike. Fortfarande lapar många av landets invånare sol på badstränderna, ännu några veckor obekymrade om ett kommande arbetsårs vedermödor. Presidenten däremot kan inte vara lika sangvinisk i sitt förhållande till framtiden. Den hänger ständigt över honom även när han, som Macron, tillbringat några veckor på sommarresidenset Fort de Brégancon i departementet Var i Provence. Hans talespersoner har förklarat för media att Macron arbetar oförtröttligt också under denna så kallade semester. Han har precis avslutat sin sista vecka där med att ta emot President Putin och under kommande helg beger han sig till Biarritz för ett möte i G7-gruppen.

Macron har varit angelägen att sudda bort den bild av en sommarlat president som Francois Hollande gav sedan han precis blivit vald 2012. Hollande förklarade aldrig att han, som Macron, studerade olika arbetsdokument under semesterveckorna. Macron vill istället ge bilden av att arbeta för nationen i princip 24 timmar per dygn årets alla dagar. Han  vill visa sin övermänskliga förmåga även på detta område.

Vad studerar han under semestern och vilka stora frågor ställs han inför under det kommande arbetsåret, kan man fråga sig. Mötet med Putin var en bricka i det storpolitiska spel som Macron vill delta i och dominera. I ett Europa som splittrats mellan nationalister och liberaler söker Macron fylla tomrummet för den senare gruppen. Storbritannien är inte att räkna med och Boris Johnson knappast en pålitlig företrädare för den traditionella västeuropeiska hållningen genom sin position i Brexitfrågan. Merkel är försvagad och ska inom något år lämna sin post som kansler. Macron har ambitioner men tar säkert också ett ansvar för EU:s traditionella linje i förhållande till omvärlden. Med Putin har han talat om Ukraina och om Mellanöstern. Men också nu i helgen kommer han i mötet med Trump att få visa hur stark han är. Vilka utspel kommer den amerikanska presidenten att göra och hur ska Macron tackla dem? Macron kommer sannolikt att spela en allt viktigare utrikespolitisk roll under det kommande året. Han hoppas säkert också att få ägna mer tid åt det än att släcka inrikespolitiska bränder som den med de gula västarna.

Läget i Frankrike är förhållandevis lugnt efter denna sommar. Inga skandaler som den som störde förra året med livvakten Alexandre Benalla och dennes påhopp på demonstranter under 1 maj. Men ett inriktespolitiskt oskrivet blad kan snabbt fyllas med röda och skrämmande bokstäver. Frankrike är landet där lugn kan övergå i kaos innan vi betraktare ens hunnit blinka. Det som kan hända är nya demonstrationer och uppror på gator och på arbetsplatser, kanske kring pensionsreformen som nu ska drivas igenom och där pensionsålderna höjs. Lagen om att garantera full rätt till  assisterad befruktning, procréation medicalement assistée, (PMA) kommer att tas upp i parlamentet under hösten och frågan lär bli föremål för en stark och intensiv – och förmodligen sårig – debatt. Vissa kommentatorer har talat om en uppflammade debatt likt den om samkönade äktenskap under 2012-13.

En rad andra frågor kommer också att skapa stor debatt under det kommande året. President Macron och hans regering måste visa trovärdighet i sitt miljö- och klimatengagemang, inte minst efter det gröna partiets stora framgångar i EU-valet. I mars nästa år stundar också val till kommunerna. Frågan om regionernas ställning blir sannolikt en stor och viktig fråga under vintern. Rent partipolitiskt gäller det också för Macron att säkra ställningen för La République en Marche i de större kommunerna runt om i landet. I dag är många av borgmästarna socialister och republikaner. Macron vill naturligtvis få igenom en annan politisk karta också på lokal nivå.

I dessa och andra poitiska frågor finns det gott om oppositionella som är beredda att lägga ut snubbeltråd för den sittande presidenten. Och så lurar alltid faran med nya så kallade affärer. Fransk politik kan inte tolkas utan dess inverkan på opinionen. Ibland passerar en affär obemärkt men vid andra tillfällen växer de till skandaler och skapar regeringskris. Ingen vet vad som lurar runt hörnet denna höst och vinter. Macrons ställning i dag är förhållandevis god men hur länge består lugnet?

Det politiska Sverige tar semester när Almedalsveckan avslutats. I Frankrike börjar sommarlovet i allmänhet efter nationaldagen, den 14 juli. I år infaller den på en söndag. Nationaldagen är en stor begivenhet i Frankrike och därefter reser en stor del av franska folket på semester. En del väntar till 1 augusti och för många räcker inte pengarna till någon resa eller så är de helt enkelt arbetslösa. Politikerna tar allt kortare semester och de brukar skjuta på den ännu ett par veckor, snarare mot slutet av månaden.

Det är som om de franska väljarna inte längre tycker att politikerna har rätt till någon ledighet. Eftersom landet har så stora problem inom så många samhällsområden förväntas de arbeta året om. Francois Hollande tog lite ledigt sommaren 2012 efter sin valseger och det ledde till omedelbar nedgång i opinionssiffrorna. Macron har valt att arbeta året om. Det blir möjligen någon veckas ledighet, inte mer.

Har han rätt till ledighet i folkets ögon efter arbetsåret 2018-19? Knappast. Missnöjet har varit starkt. Frankrike är delat i två delar. De Macronkritiska väljarna som uppgår till minst två tredjedelar och övriga som på sin höjd kan fördra presidenten. På denna blogg har jag vid flera tillfällen under året sökt analysera de låga opinionssiffrorna för presidenten. De viktigaste faktorerna till hans dåliga renommé är hans person som uppfattas som högdragen och främmande för hur vanliga fransmän lever och en politik som stämmer dåligt överens med de riktningar som dominerat politiken under många decennier. Macron som person uppfattas som främmande för hur politiker i detta land ska framtona och agera.

Macrons politik har stött på starkt motstånd, framförallt genom de gula västarnas aktioner under vintern. Han har ställts på enorma prov. De gula västarna har uttryckt åsikter som flertalet fransmän uppskattat. Presidenten och regeringen har inte lyckats bidra, inte tillräckligt snabbt i alla fall, till förbättringar i levnadsvillkoren för vanligt folk. Det gjorde inte heller Mitterrand, Chirac, Sarkozy och Hollande heller men Macron får bära ansvaret också för de tidigare presidenternas misslyckanden. Nu är tålamodet slut.

Samtidigt finns det anledning att tro att den revolt som gula västarna formulerat under den gångna vintern inte kan upprepas också kommande vinter. Deras revolt visade sig uddlös i meningen att de saknade ett program för förändring. De ropade ut sin förtvivlan och sitt raseri. De ville heller inte samverka med vare sig den politiska eller fackliga oppositionen. Vad kan de göra nästa vinter och vem ska göra något nästa vinter för att på nytt sätta eld på gator och torg och blockera regeringens försök att driva sin politiska linje?

Det finns tecken som tyder på att Macron trots allt kan gå segrande ur den strid han utkämpat under det gångna arbetsåret. Opinionssiffrorna har vänt uppåt.  I varje fall är den politiska oppositionen svagare när fransmännen går på semester i år än för ett år sedan.

Det finns goda tecken på en starkare ekonomi i landet. Ökar köpkraften och minskar arbetslösheten blir det svårt för en sargad opposition och en ganska tandlös fackföreningsrörelse att attackera presidenten med framgång.

Macron balanserar mellan höger och vänster. Han agerar också allt mer taktiskt för att vinna väljare från partier som står honom relativt nära. Socialistpartiet visar inga tecken på att stärka sin ställning. Republikanerna är svagare än på många decennier. Vänsterradikala La France Insoumise går igenom en kris. Möjligen kan Le Pens Nationell samling plocka en del poäng men även det partiet hotas av inre spänningar.

Emmanuel Macron har återhämtat sig efter vinterns svåra bakslag. Kanske kan år tre bli ett förhållandevis gott år för honom. Han borde faktiskt med gott samvete ta ett par veckors semester i sommar. Även om många väljare kommer att knorra.

I ock med nationaldagen tar också denna blogg lite sommarledighet och återkommer mot slutet av augusti. Glad sommar!

Fotbolls-VM i Frankrike har blivit en succé. Uppemot tio miljoner tittare på de stora matcherna där Frankrike medverkat. Tf1, den privata kanalen med rikstäckning, har direktsänt tillsammans med betalkanaler för sport. Det är första mästerskapet i damfotboll som fått denna uppmärksamhet i ett land som tills för bara några år sedan tänkte enbart på herrar när ämnet fotboll kom på tal. I dag är 165 000 flickor eller kvinnor registrerade som fotbollsspelare. Totalt finns det 2,2 miljoner, pojkar och män inkluderade. En siffra som visar på en stor obalans mellan könen men ändå har flickorna och de vuxna kvinnorna ökat markant i antal.

Jag minns min dotter som växte upp i Paris och som sökte förtvivlat efter ett flicklag i innerstan. Det dröjde till mitten av 90-talet då hon var i tidiga tonåren innan hon fann ett lag. Ett enda lag som alltid spelade mot lag i förorterna och de var heller inte många. Fortfarande är fotboll för flickor inte lika utbrett som i de skandinaviska länderna men nu sker en explosion, inte minst genom medieuppmärksamheten under VM.

Damfotboll handlar om jämställdhet. Fotboll är en sport som kräver dels en stark fysik men det gör även simning och ridning eller utförsåkning för den delen. Men det är en lagsport och det förknippas inte med kvinnor. Kanske är det även ett hot mot männen och det rådande samhället att många kvinnor agerar tillsammans och utan att männen kan kontrollera dem. Det har alltid sagts att männen stärks av att verka i lagsammanhang. När jag var ung påtalades det alltid att unga pojkar formades till män genom gemenskapen under militärtjänstgöringen. Det sas också att fotboll och andra lagsporter gjorde män av pojkar. Vi skolades in i ett större sammahang, lärde oss både att leda men framförallt att underornda oss ett system som i sig var starkt och hade makt. Vad händer om kvinnor samlas på likartat sätt? Kommer de också att stärkas av sin enkönade gemenskap? Om det är bra för män borde det också vara bra för kvinnor? Så är det förstås inte. Män och kvinnor har traditionellt sätt olika roller i samhället. Det är knappast överdrivet att säga att män insett, medvetet eller omedvetet, att kvinnor bör hindras från den typ av gemenskaper som kan bygga maktordningar som hotar männens position i samhället. Nu bryts maktordningen och i Frankrike sker under de senaste åren och genom VM 2019 en klar förändring.

Fransmännen öppnar nu genom fotbollen för att låta kvinnor bygga egna starka och uteslutande enkönade sammanhang. Visserligen är förbundet och UEFA och FIFA starkt mansdominerade. Men alltfler kvinnor leder landslaget, i Frankrikes fall Corinne Diacre, och det är intressant att också domarna under matcherna – dock ej domarna i VAR –  uteslutande är kvinnor.

Fotbollen speglar en förskjutning i maktordningen i det offentliga livet i Frankrike. Den syn som i dag råder i de opinionsbildande kretsarna kring jämställdhet är blandad. Det är inte uppenbart politiskt inkorrekt att hävda ståndpunkter som inte bygger på en feministisk analys eller en analys som är identitetspolitisk. Fortfarande dominerar äldre vita män i den allmänna samhälleliga och kulturella debatten. Metoo påverkade också Frankrike men inte alls på det sättet som i Sverige. Krav på förändring i riktning mot ökade rättigheter för kvinnor fick inte samma genomslag. Motkraften som Sverige upplevt under det senaste halvåret med en starkare konservativ röst har därför inte heller blivit lika påtaglig. Möjligen beror det också på att Frankrike bärs upp av en starkare äldre generation av opinionsbildare. Det är i högre grad män och kvinnor över 50 år som sätter sin prägel på det offentliga samtalet.

Det brukar sägas att i vissa frågor är Sverige unikt och det gäller helt uppenbart i frågan om jämställdhet, i varje fall som den uttrycks i debatten. Frankrike förändras långsammare sett till uttrycken i opinionen. Men det sker förändringar och en ny generation skiljer sig från de tidigare i stor utsträckning. Männen tar större del i hemlivet.Kvinnornas plats och roll i yrkeslivet har ökat påtagligt. Samtidigt är Frankrike en del av en katolsk tradition med starkare band till familjen. Den individualism som präglar den svenska feminismen kan inte riktigt få genomslag i fransk tradition.

Nicolas Sarkozy befinner sig i dag långt ifrån politikens centrum. Han har i alla fall inga ambitioner eller i varje fall ingen möjlighet att åter bli ledare för ett stort parti och åter kandidera  till posten som republikens president. Ändå är han mer populär bland väljare än han var under större delen av sin presidentperiod.

Hans centrala roll i dag har blivit att agera i de politiska salongerna och på sitt eget kontor i centrala Paris, stödja vissa och hindra andra från att komma fram som nya politiska ledare på högerkanten. Sarkozy har dessutom nyligen kommit ut med en memoarbok med titeln Passions. De som läst den och rapporterat om den i media säger att den är lika öppen och avslöjande som politiker brukar vara bland sina vänner bakom stängda dörrar men sällan i den öppna offentligheten.

I ett tal nyligen inför medlemmar i hans gamla parti, Republikanerna, konstaterade Sarkozy att tonen mellan politiker inom den egna sfären är mångdubbelt fränare än mellan politiker från olika partier och block. Men boken verkar innehålla elakheter om de flesta. Bland sina motståndare öser han bland annat förakt över sin motkandidat i presidentvalet 2007, Ségolène Royal. Han skriver i boken att han under slutdebatten med henne i tv trodde att hon medvetet gjorde sig mer okunnig och ogenomtänkt för att vinna väljare. Han har för övrigt känt ungefär samma förakt för Ségolène Royals förre man, Francois Hollande. Han har vid flera tillfällen sagt att han förutsåg Hollandes motgångar under dennes mandatperiod. Han är helt enkelt, enligt Sarkozy, inte vuxen rollen som president.

Flera politiker inom hans egen sfär får liknande brutala omdömen. Han egen premiärminister under de fem åren som president, Francois Fillon, anser han sig ha blivit lurad av. Jacques Chirac hade varnat Sarkozy att utse Fillon till premiärminister. ”Du kan inte lita på den mannen”, sa Chirac. Det var ett misstag att liera sig med Fillon, konstaterar Sarkozy i sin bok.

En av de få som han berömt är nuvarande presidenten Emmanuel Macron som han efter dennes valseger 2017 kallade ”som jag fast bättre”. Han är särskilt i förtjust i Macrons hustru Brigitte, en kvinna som han beskriver som en karaktärsmässigt gedigen person.

Nicolas Sarkozy har på de senaste åren mer och mer iklätt sig rollen av vis äldre man. Yngre högerpolitiker kommer till honom för att få råd. Och ändå är han fortfarande känd för sitt heta temperament och intriganta sätt. Han klagar själv över att han så ofta blir så oerhört arg och kokar över istället för att behålla lugnet och värdigheten. Han har heller inte blivit kvitt polisens och åklagarnas jakt på honom för att kunna döma honom i olika affärer. Det senare berör mindre högerns kärna av politiker.

En politolog i tv konstaterade sedan han läst boken Passions av Nicolas Sarkozy att ”jag trodde att jag kände Sarkozy genom alla hans framträdanden genom åren i media och de biografier som givits ut om honom och hans liv. Ändå inser jag efter att ha läst hans egen memoarbok att jag absolut inte visste vem han egentligen var.

Kommer vi under hans livstid att förstå mannen Nicolas Sarkozy? Det behövs förmodligen mer distans och mer forskning om honom och hans år som politiker. Han är som person uppenbarligen mycket sammansatt och hans politiska gärning kan bedömas utifrån olika aspekter och vinklar. Vi får vänta ännu på svaret på frågan vem han är