Politik

Jag ordnade ett besök för en svensk studiegrupp på franska Socialistpartiets högkvarter i Paris. En fredag eftermiddag med tunga regnskyar i luften. Som det brukar se ut under denna del av året. Vi kom dit med chartrad buss, lämnade själva Paris för en förort i sydöst, tog oss genom ett kvarter som mest liknade ett industriområde. Vi passerade ett stort grossistlager där en jättelik långtradare krånglade sig in på en parkeringsruta. Vi rundade ett hörn med bussen och körde fram till partiets högkvarter.

Jag jämförde i minnet med det ståtliga huset på rue Solférino mitt i det välbärgade Paris, den byggnad som partiet ägde från 1980-talet fram till en kort tid efter katastrofvalet  våren 2017. Det var som att gå från ett slott till en lagerlokal. Nåja, partiet hade försökt göra det bästa av situationen. Stora glasfönster som släppte in det lilla ljus som naturen erbjöd denna gråmulna novembereftermiddag. Jag såg inte mycket folk i lokalerna. De flesta tjänstemän som fanns på rue Solférino har tvingats lämna sina anställningar av besparingsskäl.  I trappan upp till sessionssalen blickade fotografier av tidigare partiledare mot oss. En av dem var förstås Francois Hollande och han log på bilden. De andra farbröderna såg allvarliga ut. Deras ansiktsuttryck stämde bättre överens med den situation som partiet nu befinner sig i.

Den svenska gruppen fick ett mycket varmt mottagande. Tre personer presiderade i ena ändan av lokalen. Corinne Narassiguin, som är partiets andranamn vid sidan av partiledaren Olivier Faure, var en av de tre. Hon gav sig tid att svara på våra frågor. Hon bemödade sig om att inte vika undan när vi frågade om partiets kris och svårigheterna att återkomma till centrum av den politiska debatten i Frankrike. Hon var sympatisk, säkert duktig men ack; hela mötet kändes som om partiet befinner sig i en djup svacka. Hur är det ens möjligt att ta sig upp ur den och åter bli en relevant aktör vid sidan om den yttersta vänstern, Macron och extremhögern?

Socialistpartiet var sedan 1970-talet den ena av de två huvudaktörerna i fransk politik. Den andra var gaullisterna och övrig höger. Francois Hollande segrade i presidentvalet 2012 och i det därpå följande valet till nationalförsamlingen fick Socialistpartiet egen majoritet. Det var då, det. Hollandes mandatperiod ledde till en söndring inne i partiet med två falanger som inte kunde enas om den ekonomiska politiken. Hollande stod för en mer reformistisk eller socialliberal linje. De så kallade frondörerna representerade en annan falang, vänsterflygeln i partiet. Till slut valde Hollande att inte ställa upp för omval  som president 2017. Vänsterflygeln vann i medlemsomröstningen om ny presidentkandidat för partiet och det ledde till ett valresultat på 6 procent. Partiet tappade merparten av sin väljarkår. De flesta ministrar och andra ledande personer inom partiet flydde också. I dag ser vi ett parti med ett högkvarter i ett industriområde, inga pengar,få tjänstemän, få politiska ledarämnen och inget tydligt politiskt program. Följden av detta har också blivit än svagare opinionssiffror, för närvarande 4 procent, och utan genomslag i media.

Partiet har vänner. Den fackliga organisationen CFDT är visserligen politiskt obunden men känner sympati för den reformistiska, socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet. Tankesmedjor som Fondation Jean Jaurès står också partiet nära. Det saknas inte  intellektuella män och kvinnor som skulle kunna formulera ett nytt program för partiet. Men därifrån till att åter bli en kraft i politiken är steget långt. Partiet är klämt mellan vänsterpartiet La France Insoumise, de gröna och andra småpartier på vänsterkanten. Och Macron har lockat över ett stort antal av de tidigare så starka profilerna i partiet. Ett parti som nu har 4 procent i opinionen har också svårt att diktera villkor framför andra partier. Det är hög risk att Socialistpartiet fortsätter att befinna sig i marginalen. De måste kallt räkna med att fortsatt stanna kvar i industriområdet i förorten – utan pengar och utan makt.

Det har nu gått halva tiden av President Macrons mandatperiod. Det blir val igen i maj 2022 om inget oförutsett inträffar. De flesta väljarna förhåller sig kritiska till den nuvarande presidenten. Enligt en opinionsundersökning anser 62 procent att valet av honom 2017 var en dålig sak. Det innebär samtidigt inte att det finns ett alternativ. Han och Nationell samlings ledare Marine Le Pen ligger lika i mätningarna, strax under 30 procent med vänsterns ledare Jean-Luc Mélenchon på tredje plats med 13 procent. Högern och Socialistpartiet har för närvarande ingen kandidat som över huvud taget kan komma i fråga.

Den kände politologen Roland Cayrol menar att det svaga stödet för Macron mer är ett avvisande av politikerna i största allmänhet. Få tror längre att den politiska makten har förmågan att förändra villkoren för vanligt folk. Så har det för övrigt sett ut i minst tio år. De föregående presidenterna Nicolas Sarkozy och Francois Hollande var inte populärare. Ingen av dessa både lyckades heller vinna i ett omval. Hollande ställde inte ens upp.

Undersökningar som gjorts nyligen visar också att Frankrike verkligen är uppdelat i två skikt av befolkningen. Enkelt uttryckt mellan dem som har pengar kvar när månaden går mot sitt slut och dem som inte har det. Den allt överskuggande frågan är faktiskt inte invandringen utan köpkraften. Den har inte heller förbättrats under Macrons trettio månader vid makten. Arbetslösheten har sjunkit och tillväxten ökar försiktigt men det märks knappt i människors plånböcker.

Utifrån ett traditionellt vänsterperspektiv borde ju väljarna vända sig vänsterut och eftersöka socialistiska ledare som lovar rättvisare skatter och en starkare stat som fördelar tillgångarna mer rättvist. Men så fungerar det inte. Vänstern i form av  rörelsen La France Insoumise ger ingen tydlig samhällsvision eller lyckas inte presentera den på ett begripligt sätt. Många människor efterfrågar mer nationalism och mer politisk styrning men de flesta som tänker i de banorna hittar snarare svaren hos Marine Le Pen.

Jag tror inte att vänsterns misslyckande beror på att den inte angriper invandrarna och muslimerna och hur skulle den kunna göra det med tanke på att en stor del av invandrarna röstar på Mélenchons rörelse La France Insoumise. Men var fjärde fransman anser att en muslims värderingar inte stämmer med den franska republikens. Det finns säkert utöver denna siffra ytterligare en stor andel väljare som tänker i liknande banor. Vänstern i den mer radikala tappningen har helt enkelt inte stöd av mer än maximalt 15 procent av väljarkåren och möjligen en större andel bland soffliggarna.

Vänstern som ett övergripande begrepp har också ett annat problem. Dels är den splittrad på flera partier men dels styrs styrs den i huvudsak av ledare som representerar en mer urban vänster. Den angriper gärna Macron för att inte vara tillräckligt miljömedveten och har en mer generös inställning i invandringsfrågan än många andra partier. Stora delar av den folkliga opinionen i Frankrike känner mer samhörighet med industrialismen, försvarar med hetta bilen som transportmedel och misstror klimatförespråkare och kulturradikaler. Marine Le Pen kan därför stå med öppna armar och hämta hem en stor del av arbetarklassens väljare. Det gamla franska kommunistpartiet var verkligen ett arbetarparti. När det började sin kräftgång på 1980-talet stärktes Nationella fronten i motsvarande grad. Så har det fortsatt. Fransk politik är i den meningen logisk.

Fransmän har av tradition haft ett stort förtroende för politiken. Orsaken är att staten under långliga tider dominerat reformarbetet inom områden som arbetsmarknad, lönebildning och den sociala sektorn. Fackföreningarna strejkar i första hand mot regeringen, inte näringslivets ledare. Medborgarna ser staten som garanten för välståndet. När tiderna blivit sämre rent ekonomiskt är det presidentens fel. Det finns två begrepp som få fransmän uppskattar men heller inte förstår sig på; kapitalism och liberalism. Till detta ska nu läggas begreppet globalisering. Macron kopplas ihop med dessa begrepp. Inte konstigt att han är impopulär hos dem vars pengar inte räcker månaden ut. När han borde dela ut rättvist av landets överflöd och gynna det franska ägnar han sig åt frihandel istället. Ingen president har varit så liberal som han och för det straffas han i opinionsundersökningarna.

Men, som sagt, det finns de som uppskattar hans politik och tror att hans liberala idéer är nödvändiga för att reformera landet. De finns i städernas medelklassområden och representerar högt räknat en tredjedel av väljarna. Och när det kommer till nästa presidentval och Macron ställs mot Le Pen i en andra valomgång kan han räkna med ytterligare 20-30 procent som är illiberala men som ogillar Le Pens migrationspolitik. Så kan det mycket väl bli i ett presidentval där vänstern är svag liksom den demokratiska högern. Frankrike är ett splittrat land och lär så förbli under överskådlig tid.

Det kulturella och politiska Frankrike drog efter andan förra året när den välkände programledaren Frédéric Taddeï accepterade att bli affischnamnet  för en tv-station, betalad av ryska staten, för att där leda ett debattprogram med titeln ”Förbjudet att förbjuda”. Han var först men nu sker förändringar i riktning högerut på den politiska skalan också i etablerade tv-kanaler.

Frédéric Taddeï var för tio år sedan en mycket uppburen programledare för Ce soir ou jamais (Ikväll eller aldrig). Han samlade rader av intressanta debattörer kring aktuella ämnen med politisk anknytning. Han fick mer kritik under de senare åren för att inte tydligare i sin programledarroll markera mot de högerextrema som han också lät ta plats – och i allt större utsträckning – i sina program. Hans övergång till  ett rysktägt tv-bolag var visserligen chockerande för många men ändå inte helt oväntat. Han förebådade då en förändring som nu har börjat sätta sig alltmer.

Jag reagerade häromveckan när ankaret för det liberala BFMTV, Ruth Elkrieff, bjöd in den mest kända högerextrema journalisten och essäisten Eric Zemmour för en längre intervju; inte i första hand för att sätta åt honom för hans reaktionära åsikter utan för att ge honom plats att i minst en halvtimme utveckla sina tankar kring invandring, muslimer, homosexuella och så vidare.

Nu har CNews, en av de privata nyhetskanalerna i fransk tv, tagit ett steg ytterligare i denna riktning högerut. Sedan några veckor tillbaka sitter Eric Zemmour som kommentator i denna kanal varje kväll. Han blir därmed inte bara en gäst utan en  inofficiell representant för kanalen. Flera andra kända debattörer med kopplingar till Nationell samling eller åsiktsriktningar i dess närhet bjuds också in.

Vivendigruppen som äger CNews gör förstås detta för att det lönar sig. Det var en tidsfrågan innan den folkliga högeropinion som speglas i Nationell Samlings starka väljarsiffror skulle sprida sig till opinionsbildningen i de stora nationella tv-kanalerna. Nu är barriären nedbruten och kanalerna kan på bred front tolka frågan om opartiskhet, objektivitet och allsidighet på ett nytt sätt genom att ge utrymme för personer som öppet angriper muslimer, tolkar om förintelsen och ser minoriteter som grupper som inte ska skyddas eller i varje fall ges särbehandling. Eller som Eric Zemmour enligt tidningen Le Monde sa i CNews häromkvällen apropå lagar om inseminering och adoption: ”De homosexuella får väl ligga med någon av det andra könet för att skaffa barn.”

Det liberala samhället vill ju främja en fri och obunden debatt. Det är alltid en fråga om avvägning när personer som angriper till exempel uppnådda mänskliga rättigheter också ska få argumentera för att riva ner dem och driva antidemokratiska ståndpunkter i en demokrati. Men var går gränsen när debattörer får handskas nonchalant med sanningen och producera fake news? Många franska debattörer som är vänster eller liberala rasar i dag mot det utrymme som en person som Eric Zemmour får i debatten. Mest handlar det kanske om en förtvivlan över att en så stor del av opinionen i landet gillar vad han säger, inte minst i hans väldigt tydliga kamp mot muslimerna i landet? För honom hotas landet av denna minoritet. Han tolkar det mesta som islamism och tillhör dem som tror att Frankrike går under som nation om inte denna grupp i samhället stoppas på något sätt.

Det är som om utvecklingen ofrånkomligt går i en viss riktning. Mer och mer av åsikter som ansågs absurda för några år sedan börjar bli normala i dag och det är väl då inte särskilt förvånansvärt att representanter för dessa åsikter också får plats i tv-kanalerna. Men vad händer med miljoner medborgare som lever som muslimer? Vad händer med de homosexuella och säkerheten för dem och för andra minoriteter i samhället? Högerextrema åsikter kan torgföras i en tv-studio utan nämnvärda konsekvenser. Men sedan lamporna i studion släckts ner tar andra opinionsyttringar vid. Och de som för den kampen är inte alltid lika sofistikerade i val av metoder.

För två och ett halvt år sedan pågick som bäst valkampen i Frankrike. Den 7 maj 2019 valdes Emmanuel Macron till Frankrikes åttonde president enligt den nya ordningen som infördes av General de Gaulle 1958; det som kallas för den femte republiken. Mandatperioderna uppgick till sju år fram till valet 2002. Nu är perioderna kortare, fem år. Det är alltså tid för en riktig avstämning av Macrons ledarskap. Har han lyckats eller misslyckats som president i nationen när halva tiden gått?

Svaret beror förstås på vem man frågar. Den nuvarande presidenten skapade en ny rörelse, La République en Marche, och den är inte lik någon annan rörelse eller parti i Frankrike. Den säger sig inte vara vänster och inte höger. Inte mitten heller, för den delen. De flesta medborgare vill fortfarande mäta partier utifrån en höger-vänster-skala.  GALTAN har inte riktigt nått samma utbredning i det landet som i Sverige även om alla ser att nya frågor tränger sig på som klimatfrågan och etiskt-sociala frågor som homosexuellas rättigheter, feminism med flera. Men de flesta fransmän ser sig som vänster eller höger, sällan som center. De vill helst inte heller se sig som liberala och inte som kapitalister.

Det som återstår är konservativ, höger, socialist och numera grön. Och de som kallar sig gröna betraktar sig i allmänhet som vänster. Macron har alltså försökt att spränga uppdelningen av politiken i höger och vänster men det slutar med att han kläms mellan dessa båda hållningar. Högern och extremhögern står på ena sidan. Socialister av olika schatteringar på den andra. Utrymmet för Macron har varit ganska litet. Han fångar i första hand in den urbana medelklassen som bejakar globalisering, fritt företagande och sociala reformer för individen som stärkta mänskliga rättigheter. De som tänker så representerar inte fler än en knapp tredjedel av befolkningen. Högern är mer social, värdekonservativ och gillar hårda tag mot brottsligheten, en relativt stram fostran av barn i hem och skola. Högerns folk vill ha en mindre offentlig sektor men det är sällan den viktigaste frågan. Vänstern är högerns motsats i det mesta och trycker mycket på de sociala orättvisorna men vill lösa dem med en starkare stat.

Macron har trots sina problem ändå behållit en stor del av den vänster som kan kallas socialdemokratisk och som stödde Socialistpartiet tills dess att förre presidenten Hollande gjorde sig så impopulär. Därför har Macron satsat mer på att vinna delar av högerns väljare, framförallt dem som kan kallas mer liberala och mer moderata. Han börjar skaffa sig ett lite starkare stöd bland väljarna. Hans opinionssiffror ligger nu kring en tredjedel av rösterna. Förmår han sköta sina kort väl kan den siffran stiga fram till valet 2022 och ge honom segern och en andra mandatperiod.

Många fransmän ger Macron ett hyggligt betyg på hans förmåga att lotsa landet genom den sociala krisen med de gula västarna förra vintern. Många tror också att vissa avregleringar inom den offentliga sektorn och i arbetslivet är av godo. Det handlar ju trots allt om en anpassning till den liberala och vänsterliberala linje som så många västeuropeiska länder hållit i ett antal år.

Macron står nu inför en rad utmaningar under resten av sin första mandatperiod. Främst handlar det om miljö- och klimatfrågorna med förmodligen ökade spänningar i befolkningen. Det handlar om migrationsfrågan som är fortsatt het. Och så måste han göra verklighet av sitt löfte att komma med en större pensionsreform. Andra frågor kommer också säkerligen att bli stora och viktiga: Utrikespolitiken, inte minst EU, de regionala frågorna, statsskulden och pengarna till regionerna. Ja, listan kan verkligen göras lång.

I Frankrike är politiken alltid viktig och i perioder dramatisk. Vi lär möta en hård och oförsonlig debatt redan nu i december med strejker och demonstrationer. Macron lär få veta att han lever i vinter och alla månader fram till presidentvalet i maj 2022.

Emmanuel Macron är märkt av förra vinterns sociala uppror på gator och torg. De gula västarnas maktdemonstrationer har inte gått honom och regeringen spårlöst förbi. Det visar sig nu när en av hans mandatperiods stora reformer håller på att monteras ner innan den ens kommit som förslag för diskussioner med arbetsmarknadens parter och än mindre lagts som proposition i parlamentets båda kamrar. Pensionsreformen är i gungning.

Macron lovade före valet 2017 att han skulle göra det som ingen tidigare president vågat; genomföra en pensionsreform som skulle i grunden förändras. Från början talades det om att höja pensionsåldern till 64 år och ta bort alla specialavtal, 42 till antalet, som gjort pensionerna till ett lapptäcke och givit vissa grupper stora fördelar på bekostnad av andra. Så småningom har Macron sagt att principen ska vara att pensionernas storlek för varje individ ska styras av hur mycket vederbörande betalat in under sin yrkesverksamma tid.

Det verkar nu som om detta inte längre kommer att vara regeringens förslag. Framför allt är det så att ingen vet längre vad Macron vill och hur han ska driva denna fråga framåt. Möjligen vet vi att att han har en vision om att långt i framtiden ersätta dagens pensionssystem med ett sådant som han önskar sig och presenterat i olika tal allt ifrån valrörelsen 2017. Men vägen till beslut och förverkligande av reformen verkar så lång och så höljd i dunkel att många inte längre tror att han kommer att lyckas genomföra det han lovat.

Problemet stavas rädsla för våldsamma strejker och demonstrationer som lamslår landet ännu en eller flera vintrar. Alla minns, och särskilt Macron själv, förra vinterns oroligheter. Det var inte långt ifrån att den politiska exekutiva makten i landet var hotad när demonstrationerna var som hetast i november och december 2018. Nu har redan de fackliga organisationerna uppgivit att de kommer att inleda genomgripande strejker från och med början av december. Det kommer inte minst att slå mot transporterna men kan få karaktären av generalstrejk och blockera viktiga  verksamheter i landet.

Det förefaller som om Macron och hans regering nu förbereder en mycket långsammare rytm för reformarbetet. Samtalen med arbetsmarknadens parter kommer att dra ut på tiden. ”Vi har tålamod”, säger President Macron och hans premiärminister Edouard Philippe.

Det är också rimligt att denna reform måste få genomföras under längre tid. Alla specialavtalen är så snåriga att de inte kan avskaffas med ett enkelt alexanderhugg. Vissa grupper har också fått frikostiga pensioner för att avstå från löneökningar som annars varit mer rimliga.

Ett problem med tidigare pensionsreformer som genomförts under de senare decennierna har varit att de förändrat situationen för de privatanställda medan de offentliganställda skyddats bättre. Det är inom den offentliga sektorn som facken är starka och det är deras folk som går ut i strejker.

Frankrike kommer även med ett långsammare reformtempo att uppleva stora demonstrationer under denna vinter. Det finns många argument för att attackera Macrons pensionsreform. Tanken var först att den nya reformen skulle beröra alla som är födda 1963 och senare. Även om tiden flyttas fram 10 eller 20 år finns det fortfarande grupper som kommer att beröras av sämre villkor än tidigare. Glöm aldrig studenterna och gymnasisterna! De har starka politiskt-fackliga organisationer och de är starkt vänsterorienterade. Deras röster och deras engagemang kommer ingen att missa när hösten går över i vinter i Frankrike.