Politik

Vänstern har organiserat sig inför valet till nationalförsamlingen i juni månad. Däremot förefaller högern ha tappat allt sting. Det var ju högern som skulle kunna hota ett omval av Emmanuel Macron. Högern var starkare än någonsin, sa vi alla.

Brice Teinturier, opinionsundersökare på Ipsos, påstår nu i dagarna att fransmännen inte har vridit sig särskilt mycket åt höger under senare år. Må vara men det är ändå uppenbart att invandringsfrågan och säkerhetsfrågorna dominerat debatten under lång tid, inklusive valrörelsen fram till veckorna före valdagen när först Rysslands invasion av Ukraina tog uppmärksamheten och sedan plånboksfrågorna. Marine Le Pen fick trots allt nästan 42 procent av rösterna i andra valomgången.

Efter Macrons valseger är Republikanerna och nationalisthögern närmast osynliga. Marine Le Pen har tagit semester och är först nu igång i arbetet att bli omvald i sin valkrets i norra Frankrike. Eric Zemmour och även Valérie Pécresse är tysta. Den senare upplever vad som nästan kan kallas traumatiska känslor efter den fruktansvärda valförlusten där hon, företrädare för det stora högerpartiet, inte ens nådde fem procent av rösterna och nu måste med egna pengar, cirka fem miljoner euro, betala tillbaka lån för utlägg under valkampanjen. Zemmour kommer inte ur sin svåra position där han inte får till stånd samarbete med Marine Le Pen, som vägrar att göra en valkartell med hans parti Reconquête. Zemmour riskerar att slås ut fullständigt i valet till nationalförsamlingen och frågan blir då hur han ska agera för att utveckla sitt politiska projekt.

Högerns olika partier och grupperingar kommer inte att kunna samlas som vänstern redan gjort, i varje fall inte före valet i juni. Bedömningar pekar på att Republikanerna som fick lite över hundra platser i den gamla nationalförsamlingen försvagas rejält efter junivalet. Marine Le Pens parti kommer möjligen att stärka sin ställning sedan förra mandatperioden men det blir ingen stor skara som tar säte i den direktvalda kammaren, sannolikt ett trettiotal i bästa fall. Och Zemmours Reconquête kanske inte får ett enda mandat.

Det går inte att spekulera om högerns framtid. Kommer Le Pens Nationell samling ens att uppfattas som höger om några år? Det kan lika väl utvecklas till ett nationalistiskt och populistiskt vänsterparti. Zemmour och högerfalangen inom Republikanerna kan möjligen förenas till ett nationalistiskt konservativt parti vilket då ger Macron ökat stöd bland väljare som tillhör det som kallas centern inom Republikanerna.

Ett alternativ kan bli att Le Pen och Zemmours partier till slut förenas och skapar ett stort nationalistiskt parti som positionerar sig till höger. Ett parti både för medelklassen och arbetarklassen. Svagheten med detta alternativ är att Le Pen och Zemmour företräder olika väljargrupper och även olika synsätt på politiken. Dessutom har de en minst sagt frostig, personlig relation.

Det går att leka med olika scenarier. Inget av dem är riktigt trovärdigt i dag. Uppmärksamheten de senaste fjorton dagarna har riktats mot kampen mellan en (tillfälligt?) enad vänster och Macron. Franska politiska partier och rörelser rör sig som amöban, buktar ut sig på olika ställen, allt beroende på läget. Plånboksfrågorna i valrörelsen gav Mélenchon ett uppsving som ingen väntat. Han tog chansen och ryckte åt sig initiativet genom att tvinga in övriga vänsterpartier i en allians där han själv styr och utmana presidenten med sitt krav på att bli premiärminister. Och plötsligt hamnade en försvagad höger fullständigt i skuggan.

Den politiska amöban kan förstås bukta sig i någon annan riktning och det kan ske snabbt. Valet till nationalförsamlingen lär dock bli en seger för Macron. Vad som händer därefter är däremot höljt i dunkel.

Nu står det klart att vänstern är enad kring Nouvelle union populaire, écologique et sociale (NUPES). En första opinionsmätning visar också att de franska väljarna lutar åt att denna union är den främsta utmanaren till Emmanuel Macrons Republiken på väg i valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni.

Det som händer i Frankrike är på kort sikt en osannolik förvandling av det politiska landskapet. Större delen av presidentvalrörelsen handlade om kampen mellan Macron och högern. Le Pen, Zemmour och Republikanernas Valérie Pécresse utmanade Emmanuel Macron. Vänstern, inklusive Mélenchon, låg hjälplöst efter.

Nu är läget, åtminstone i de politiska samtalen, helt annorlunda. Allt kretsar kring vänsterns enande och att möjligheten skulle finnas att Jean-Luc Mélenchon blir premiärminister efter valet i juni. De gröna, socialister och kommunister har förenat sig med Det okuvade Frankrike i en union som också innehåller ett detaljerat program. Många vänsterväljare som efterfrågat enighet har blivit bönhörda. Däremot rasar de gamla ledarna inom Socialistpartiet, som François Hollande och flera av hans tunga ministrar i regeringarna 2012-17. Men de är gamla och väger, trots att de alltid kallats för elefanter, väldigt lätt.

Det är inte orimligt att denna nya folkliga union får hygglig utdelning i valet. Det är inte osannolikt att det tillsammans får mellan 150 och 200 platser i nationalförsamlingen men någon majoritet lär det inte bli. Antalet platser totalt sett är 577. Det betyder att unionen inte kan ställa krav på premiärministerposten.

Unionen är inte enad i nationalförsamlingen. Socialisterna, kommunisterna och de gröna kommer att bilda egna partigrupper om de får mer än femton platser. Unionen kommer sannolikt inte heller att tala med en gemensam röst. Nu har de partier som ingår i denna union kommit överens om ett program men hur länge håller det? Motsättningarna i viktiga sakfrågor är betydande. De gröna och socialisterna är  proeuropeiska medan Mélenchons parti är anti-EU men också fientligt stämd till Nato, vilket de gröna och socialisterna inte är. Det råder krigsläge i Europa och risken för en utvidgning av kriget är överhängande. Det är enkelt för Macrons parti  i nationalförsamlingen och i den allmänna debatten att fråga vänsterunionen hur den tänker hantera en kritisk utveckling av läget i Europa. Dessa frågor kommer att skapa inre motsättningar inom vänsterunionen.

Den siste premiärministern i Hollandes regering, Bernard Cazeneuve, har deklarerat att han lämnar Socialistpartiet. Hollande själv hoppas på någon form av motståndsgrupp som kandiderar i några valkretsar i juni för att presentera det traditionella partiets linje. Han lär fundera på frågan om han själv bör ställa upp i sin gamla valkrets Tulle.

Socialisterna har lagt sig platt för Mélenchon i hopp om att kunna rädda sig kvar som parti. Inom det gröna partiet finns ideologiska spänningar. Presidentkandidaten Yannick Jadot tillhör högerflygeln och är för tillfället överkörd av partiets generalsekreterare Julien Bayou och av en stark vänsterflygel. Kommunisterna har ett mångårigt samarbete med Mélenchon som nu återupptas.

Den folkliga, ekologiska och sociala unionen kan på kort sikt stärka vänsterns ställning. Många vänsterväljares hat mot Macron och fem år till med vad som av dem betecknas som hänsynslös högerpolitik kan hålla kvar de olika partierna i unionen under valet i juni och kanske ytterligare en tid. Det som händer sedan är förstås omöjligt att reda ut i dag. Det finns två troliga huvudalternativ. Det första är att vänstern i Frankrike framöver kommer att präglas av de idéer i ekonomiska och i utrikespolitiska frågor som företräds av Det okuvade Frankrike. Det andra alternativet är att unionen spricker, senast när fransmännen ska gå till EU-val 2024.

Om unionen består, på de villkor som Det okuvade Frankrike kunnat diktera i kraft av sin ledares framgång i första valomgången av presidentvalet, har något radikalt förändrats inom vänstern. Den reformistiska vänstern som dominerat under hela femte republikens sextioåriga historia ersätts av en radikal vänster; revolutionär och nationell. Det blir en vänster som också mentalt är annorlunda. En vänster som inte samarbetar med liberaler utan bildar front. Som misstror och bekämpar krafter som uppfattas som fientliga.

Det som i dag uppfattas som en seger för vänstern kan bli dess nederlag i morgon. Flera partier kan genom unionen rädda kvar ett antal platser i nationalförsamlingen i sommar. Det som händer därefter riskerar att bli en marginalisering av vänstern. Det är rimligt att anta att Macrons rörelse kan fånga in ytterligare delar av den moderata vänstern, socialdemokratin, som till stor del redan anslöt sig dit 2017. Det som kvarstår är den radikala vänstern. Den kan i bästa fall utvecklas till en stark minoritet i de politiska valen. Ändock fortsätter en sådan vänster att bara utgöra en minoritet i de demokratiskt valda politiska församlingarna.

Fransk politik fascinerar. Dess landskap förändras ofta och snabbt. Det som var självklart igår är totalt fel i dag och om morgondagen vet vi inget. Långt fram i valrörelsen var vänstern uträknad. Allt handlade om den nationalistiska, delvis reaktionära högern mot Macron. Nu står vi inför ett val till nationalförsamlingen där allt fokus ligger på vänsterns rekonstruktion och storvulna uttalanden från Jean-Luc Mélenchons sida om att han minsann tänker bli premiärminister.

Mélenchon gjorde ett utmärkt presidentval och var nära att ta den andra platsen i slutomgången istället för Marine Le Pen. De andra vänsterpartierna visade däremot upp katastrofala siffror. Slugt och skickligt tog Mélenchon befälet, inbjöd de andra till att skapa någon form av allians inför valet till nationalförsamlingen den 12 och 19 juni. Och utropade sig närmast till Macrons premiärminister. Uttrycket cohabitation (koalition) dammades av och gjordes helt plötsligt till en fördel. Tidigare koalitioner under femte republiken mellan en president och en premiärminister med olika politiska färger har alltid setts som ett problem som hindrat ett effektivt styre. Nu blev det över en natt en möjlighet – åtminstone för Mélenchon.

Denne veteran i politiken brydde sig inte heller om det faktum att rent konstitutionellt kan ingen utom presidenten utse en premiärminister. Utslaget i det kommande valet till nationalförsamlingen bygger inte på parlamentariska principer som i Sverige. Ändå har Mélenchon fått med sig vänsterväljarna i gemen. Det finns en sådan längtan hos dem efter vänsterinflytande att de enligt undersökningar nu önskar sig en cohabitation.

Vänsterväljarna i allmänhet önskar sig också en form av samverkan till vänster. Det togs ett initiativ i vintras med ett primärval mellan vänsterkandidater där tanken var att segraren skulle kunna bli den enda representanten för vänstern i valet. Praktiskt taget alla kandidater som var berörda sa nej. Mélenchon var den som hånade förslaget allra mest. Nu låter det annorlunda men nu har han initiativet genom sitt stora röststöd  från presidentvalet i ryggen.

De gröna har anslutit sig till en pakt med Det okuvade Frankrike i den Folkliga Union som Mélenchon gick till val på. Då var han ensam. Nu har de gröna anslutit sig. De har fått löften om att gå fram utan konkurrens från Mélenchons parti i ett antal valkretsar och hoppas kunna säkra femton platser i nationalförsamlingen vilket där ger partiet status som parti. Denna samverkan är inte bara teknisk. De båda partierna är överens i ett program på närmare två hundra punkter. Självfallet har de gröna som det lilla partiet i sammanhanget tvingats till reträtter, inte minst i EU-frågan. De båda partierna står där på helt olika positioner; de gröna är starkt EU-vänliga medan Det okuvade Frankrike är motsatsen.

Nu väntar alla på svaren från Socialistpartiet och Kommunistpartiet. Rapporter under gårdagen pekade på att också dessa partier skulle ansluta sig till vad som nu kallas en enad vänster. I dag på tisdagsmorgonen har, enligt tidningen Le Monde, inga avtal slutits. Sannolikt kommer dessa båda partier också att förena sig med Det okuvade Frankrike till en folklig union som ska vara social och ekologisk.

Det kan tyckas rimligt att vänstern förenar sig. Det borde, kan det tyckas, vara mer angeläget att bekämpa den så kallade macronismen och högern än att bråka om vissa skillnader i sakfrågor. Problemet är att denna så kallade folkliga union kommer att bygga på en vänsterideologi som ligger långt ifrån en reformistisk vänster. De gröna har redan svalt ett program som utrikespolitiskt hamnar i en negativ hållning till EU. Mélenchon är emot Nato och har en klart populistisk hållning i den ekonomiska politiken. Han och hans parti har revolutionära drag. Mélenchon har Fidel Castro och Hugo Chavez som några av sina förebilder. Strejker och demonstrationer, folkliga manifestationer utanför de ordnade folkligt valda folkförsamlingarna är en del av deras DNA. Hur ska till exempel de gröna och Socialistpartiet förhålla sig till allt detta?

Antingen blir resultatet av denna opinion att Macron plockar ännu fler vänsterväljare till sin rörelse eller så kommer den folkliga unionen att spricka så snart som den etablerats i nationalförsamlingen. Det kan ju vara en taktisk poäng att påstå sig ansluta sig till stora delar av Mélenchons rörelse i maj och juni för att i september åter ta avstånd ifrån den. Det finns en taktisk poäng i det men knappast klok på längre sikt.

Förre presidenten François Hollande och flera av de gamla ministrarna i hans regering 2012-17 rasar mot förslaget att deras parti ska förenas med Det okuvade Frankrike. Hollande ser hur den socialdemokratiska traditionen begravs om denna union blir verklighet.

En enad vänsterunion har sannolikt ingen chans att skaffa sig majoritet i nationalförsamlingen efter valet i juni. Det är svårt att sia om utgången eftersom valet i två valomgångar i majoritetsval och enmansvalkretsar är beroende av många faktorer. Vi vet ännu inte heller hur Macrons parti med stödpartier och den yttersta högern kommer att agera. Vi får avvakta och göra bedömningar om valutslaget längre fram i valrörelsen.

Några dagar efter valsegern presenterar undersökningsföretaget Elabe en mätning av franska folkets inställning till sin nyvalde president. Överraskande, kan tyckas, säger 55 procent av fransmännen att det var negativt att välja om Emmanuel Macron och 28 procent säger till och med att det var ett mycket dåligt beslut som de själva fattade. Frågan kan förstås ställas om fransmännen är snurriga i huvudet men riktigt så illa är det inte. Resultatet av undersökningen visar hur problematisk valsystemet är med en andra valomgång som bara släpper fram två kandidater och att en president får så oerhört stor makt trots att han saknar verklig folklig legitimitet.

Förklaringen till att en majoritet av fransmännen anser att det var ett dåligt val som gjordes i söndags är att så många röstade på honom utan att uppskatta hans politik. Det är förstås inte uppseendeväckande att Marine Le Pens väljare hade önskat sig henne som vinnare istället för Macron. Men frågan är hur många av Macrons väljare i söndags som röstade på honom för att de gillade honom lite eller mycket. Sannolikt inte ens alla som röstade på honom i första valomgången och väldigt troligt en stor grupp som i söndags inte röstade med hjärtat och hjärnan utan av någon form av rädsla över alternativet, det vill säga Le Pen.

Emmanuel Macron lovade i sitt tal på Marsfältet i söndags kväll att han kommer att utveckla sitt program för att möta väljarnas förväntningar. Det gäller, vilket han sa senast i ett tal i dag, att han vill betona de sociala frågorna och klimat- och miljöfrågorna i högre utsträckning. Han har för avsikt att utse en premiärminister som särskilt tar ansvar för dessa två politikområden. Ytterst få av de väljare som inte tillhör Macrons kärngrupper tror på det. Nio av tio av Le Pens väljare och åtta av tio av Mélenchons väljare misstror Macrons löften och räknar med att han fortsätter i samma stil under den andra mandatperioden som under den första. Och det är en tolkning som förstås innebär att dessa väljare har föga hopp om att framtiden ska bli bättre.

Le Pens och Mélenchons väljare skiljer sig åt till stor del men är överens om behovet av en annan och mer jämlik social och ekonomisk politik i landet. De vill se reformer som sänker pensionsåldern, höjer minimilönerna, sänker särskilt energiskatterna men också momsen. De vill inte, som Macron sagt, införa tillfälliga stödåtgärder åt de grupper som kommit mest i kläm. De vill ha förbättringar som består och de får ivrigt stöd av både Le Pen och Mélenchon.

Macron lyckades vinna valet genom att peka ut Marine Le Pen som en farlig rival, inte för honom utan för Frankrike. Det har han rätt i. Men han kunde i valrörelsen göra troligt för tillräckligt många väljare att han var starkare och pålitligare än hon. Men nu står han inför en annan situation. Nu kommer alla hans förslag att kritiseras. Nu kommer vardagens bekymmer för en president att nagelfaras och kritiseras. Han får sannolikt uppleva ett korstryck från höger och vänster som blir svårare än under förra mandatperioden.

Macron hade majoritet i nationalförsamlingen under de gångna fyra åren. Om han lyckas igen har åtminstone en pusselbit lagts tillrätta. Men det är inte säkert att han lyckas. Han kan inte heller överge sin politik och följa efter oppositionen. Han måste fortsatt driva sin mer liberala ekonomiska politik. Han måste rida genom stormarna för att kunna visa längre fram under mandatperioden att hans reformer leder till lägre arbetslöshet och bättre köpkraft. Han måste kunna ge alla dessa miljoner missnöjda ett visst hopp om framtiden. Annars blir hans andra mandatperiod riktigt jobbig.

Emmanuel Macron segrade i årets presidentval över Marine Le Pen. I andra valomgången fick han 58,55 procent mot hennes 41,45. En klar seger men ingen framgång som den sittande presidenten kan njuta av länge. Nu börjar en intensiv period när han ska bilda ny regering och rycka i de tåtar som gör att Republiken på väg helst får majoritet i nationalförsamlingen. Det är val till den direktvalda kammaren i parlamentet i juni.

Många drog nog en lättnadens suck över resultatet igår kväll. Marine Le Pen som president hade inneburit en rad problem för Frankrike och inte minst för EU. Gratulationerna från Bryssel och de ledande västeuropeiska ländernas premiärministrar och andra ledare var inte att ta miste på. Ett Frankrike med Marine Le Pen hade inneburit en oklar linje visavi Ryssland och Nato, mot det europeiska projektet och samarbetet med bland annat Tyskland.

Fem år med Macron betyder också mycket kompetens i utvecklingen i det egna landet. Det ligger mycket i definitionen av honom som teknokrat. Han lägger sig i det mesta, styr det mesta av politiken och inkarnerar bara en del av den franska befolkningen. Merparten av väljarna, särskilt de som lever i mindre städer och på landsbygden och har det ekonomiskt prekärt, jublar inte över valet av honom som president.

Frankrike är ett splittrat land. Nu är splittringen inte uppdelad i två block utan minst tre. Det må ha räddat Macron. Vänstern och den nationalistiska högern har svårt att samarbeta och gör att Macron till slut ändå vinner. Men vi får inte glömma att en stor del av de 58 procent som valde honom ogillar honom starkt. Många gröna väljare och unga, många vänsterväljare i alla generationer och många invandrare som röstade på Mélenchon valde Macron i den andra valomgången därför att han framstod som det minst onda.

Fem tuffa år väntar Macron. Den kritik som riktades mot honom i början av hans första mandatperiod lär komma tillbaka med förnyad kraft. Vi kan räkna med nya sociala uppror varvat med spänningar mellan muslimska grupper och fransmän som ser invandringen som en huvudfråga. Presidenten måste hela tiden hitta en linje rakt igenom de stora och laddade konflikterna som absolut inte kommer att försvinna.

Frankrike är ett splittrat land och ett land som är sårigt. Närmare tio miljoner lever under fattigdomsstrecket. Arbetslösheten är hög även om den minskat under Macrons första mandatperiod. Köpkraften är svag. Dessutom kommer sannolikt nya frågor upp. Kriget i Ukraina leder till ökat tryck på ekonomin i Frankrike. Många ser den ökade inflationen som ett hot liksom de höjda energipriserna.

Nu kommer Emmanuel Macron att ombilda sin regering med bland annat en ny premiärminister. Jean Castex vill inte sitta kvar. En del spekulerar i en kvinna, möjligen med viss vänsterprofil och gärna med engagemang för miljö- och klimatfrågorna. Han måste också bli mer offensiv i några departement som fått kritik som justitie- och utbildningsdepartementen. Därefter väntar valet till nationalförsamlingen. Macron behöver åtminstone en stark minoritet av egna ledamöter för att kunna driva sin politik vidare. Samtidigt måste han ta hänsyn till oppositionen som finns i lika delar hos nationalisterna som hos socialisterna. En balansgång som är svår att bemästra. Nu väntar två intensiva politiska månader fram till andra omgången av valet till nationalförsamlingen den 19 juni.