Politik

Det är kallt i dag i Paris. När temperaturen går ner under 5 plusgrader och himlen är klarblå i januari känns det som riktig vinter. Det är första dagen när nästan alla tunnelbanelinjer rullar som vanligt och jag går ner för trapporna till stationen Porte de Bagnolet i norra delen av stan. En iskall vind drar igenom biljetthallen. Jag är tacksam att jag tagit med min varma dunjacka från Stockholm. Men inte får jag väl klaga över kylan? Tunnelbanan rullar och jag tar mig till Bastiljen på 20 minuter. Anländer till mitt möte 15 minuter för tidigt. Jag har inte vant mig vid att kollektivtrafiken fungerar.

Konflikten är inte över. Nya strejker väntar garanterat. Nu ska snart pensionsfrågan behandlas i parlamentet och förhandlingar ska återupptas mellan olika parter på arbetsmarknaden och med regeringen. Det mesta kan hända. Eller som CGT uttryckt det i sin presskommuniké häromdagen. ”Vi flyttar över fokus på andra stridsåtgärder i vår eviga kamp mot pensionsförslaget.”

President Macron möter utländska investerare i Paris. De vill utveckla nya affärer i landet trots alla strejker. Kanske är det så enkelt att fackliga protester är ett tecken i skyn för dessa investerare att regeringen är i färd med att genomföra reformer som förbättrar företagsamheten. Ett Frankrike utan strejker är ett Frankrike som saknar en president med ambitioner att reformera. Förmodligen tänker också dessa utländska investerare att de fackliga protesterna är en naturlig del av det franska samhällslivet. Det fungerar så, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Värre om samma kaos utbröt i Sverige. Flera franska ekonomer menar dessutom att strejkerna inte påverkat det franska näringslivet särskilt mycket. Den privata sektorn har skonats. Problemen har varit svårigheterna att transportera människor, främst i Paris. Och turismen har lidit bakslag. I stort har dock  Frankrike inte tagit alltför mycket stryk av konflikten.

Frankrike mår bättre än på många år. Det gäller inte alla grupper utan befolkningen i stort. De liberaliseringar som infördes av Francois Hollande och fullföljts av Emmanuel Macron anses ha stimulerat näringslivet. Företagen vågar investera mer och uppenbarligen anställa fler. Macron talar nu om nya stimulanser riktade till den privata sektorn.

Frankrike framträder med olika röster. När en talar tystnar den andra. De offentliganställdas Frankrike har stått på scenen sedan november. Deras företrädare som den fackliga organisationen CGT har fått dominera och skaffat sig ett opinionsmässigt stöd hos en majoritet av befolkningen. Vem vill ha sämre pensioner? Knappast någon och Macrons och regeringens pensionsreform innebär försämringar för de flesta. Men nu drar sig de strejkande tillbaka när plånboken är ton. Istället lämnar de  plats för andra röster. Nu lyssnar fransmännen på företagarna som vill investera och tror på ett dynamiskt och föränderligt land där initiativkraft och mod att investera och ta risker bör premieras. Under en tid får vi nog höra mer av de tongångarna. En tid men inte för gott. Snart har vi nya strejker och nya former av aktioner som grundas i misstro och raseri hos dem som är fattiga och känner utanförskap i befolkningen.

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2016 kom som en chock för det liberala USA och för det flesta västeuropéer. Samtidigt sa många av oss  att en sådan galning inte kunde sitta hela mandatperioden. Han skulle göra bort sig till den milda grad att han via riksrätt eller av egen vilja skulle tvingas bort från Vita huset. Ett halvt år senare valdes Emmanuel Macron till president i Frankrike. Till honom knöts däremot starka förväntningar. Han lovade en nödvändig modernisering av landet och hans utrikespolitiska visioner, inte minst i EU-frågan, gjorde många upprymda. Hans politiska program verkade genomtänkt och tillräckligt rimligt för att få genomslag i praktisk politik.

Låt oss vara ärliga. Det har snarare blivit tvärtom och det säger rätt mycket om hur opinionsströmmarna går i västerlandet i dessa tider. Donald Trump står visserligen inför riksrätt men hela den processen riskerar istället att gräva demokraternas grav och ge den amerikanska presidenten mer råg i ryggen. Dennes bilaterala utrikespolitik med hot och eftergifter i olika riktningar – som i förstone förefallit oss oansvarigt och ogenomtänkt – uppfattas numera som alltmer framgångsrikt. Det är Europa som får dansa efter hans pipa och Kina som sluter handelsavtal med honom trots förnedrande behandling. Dessutom kan Trump peka på en stark uppgång i den amerikanska ekonomin. Han har också skaffat sig en stark trovärdighet hos sina republikanska väljare och strömlinjeformat partiet bakom sig.

Emmanuel Macron står med ryggen mot väggen såväl utrikes- som inrikespolitiskt. Under sitt första regeringsår bjöd han in världsledarna till Versailles. Han höll för Trumps smärtsamma tryck i handslaget. Han sa ifrån om mänskliga rättigheter när Putin besökte Paris. I dag är hans inflytande internationellt marginellt. Han gick in i sin mandatperiod med ett högt tonläge i försvar för ett starkare och enigare EU och ett EU som skulle försvara en liberal agenda. Istället är den europeiska unionen efter valet förra våren alltmer splittrat och de högerpopulistiska krafterna har flyttat fram sina positioner. Nu är EU mer än tidigare i händerna på de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet känns däremot allt svagare. Macrons berömda tal i Sorbonne 2017 är det ingen som talar om längre och han har inte heller fransmännens mandat för en EU-federalistisk linje efter EU-valet i hans land.

Macrons inrikespolitiska bekymmer har också undergrävt hans ställning internationellt. Det första året klarade han bra. Därefter har han hamnat i den ena oroshärden efter den andra. Två vintrar i rad har Frankrike upplevt sociala revolter som saknat motstycke i fransk historia sedan 1968 års majrevolt. De gula västarna förra vintern liksom den fackliga revolten de senaste månaderna har kastat ljus över sociala missförhållanden och framförallt en stark misstro från stora folkliga gruppers sida mot den politiska makten. Macron har visat upp flera brister i det politiska ledarskapet. Han är politiskt oskolad och det märks. Han har blandat passivitet med en nonchalans mot dialogen med folket. Det är begripligt att han tvingats retirera från vissa utgångspositioner i sitt politiska program. Det måste alla franska presidenter göra men han har gjort det utan att komma närmare de missnöjda grupperna. Han förmår inte att skapa sympati för sin person och inte heller kan han övertyga fransmännen om att han står på deras sida. Han framstår för två tredjedelar av befolkningen som  främmande.

Frankrike är ett konservativt land. Förändringar tar tid. Det liberala tänkandet uppfattas av många som ofranskt. Macron har rätt i att landet behöver reformeras på en rad områden. Den nationella låsningen som rörelserna på politikens båda ytterkanter ägnar sig åt leder inte till annat än förstelning och försämring för medborgarna. I den meningen har Macron rätt. Han vill göra Frankrike modernare och han är dessutom ingen nyliberal. Tvärtom är han ju en ledare som fullföljer den monarkiska traditionen i landet med ett traditionellt starkt försvar av staten. Kanske är det detta som ändå  gör hans ledarskap så problematiskt. Han förenar en ledarroll som placerar honom långt ovanför vanliga människor medan hans politik är för teknologisk, för kylig och okänslig för medborgarnas nedärvda värderingar.

Donald Trump kan mycket väl förlora höstens presidentval i USA. Emmanuel Macron kan mycket väl vinna sitt val våren 2022. Om Trump vinner sker det med stöd av en majoritet amerikaner som gillar hans politik och ogillar motståndarnas, demokraternas. Vinner Macron blir det trots Macrons politik. Han kommer sannolikt att i en andra valomgång 2022 ställas mot Marine Le Pen. Fortfarande finns det djupt inne i hjärtat hos majoriteten en känsla av obehag att lyfta upp henne till landets viktigaste ämbete. Det skulle i så fall rädda Macron från samma smärtsamma förlust som Nicolas Sarkozy fick uppleva i valet 2012. Eller tvinga honom att göra som Francois Hollande inför valet 2017 ; välja att inte kandidera för en andra presidentperiod.

Konflikten mellan regeringen och delar av den fackliga rörelsen fortsätter. Vi går nu mot den fyrtiotredje dagen av strejker och demonstrationer mot pensionsreformen. I morgon torsdag sker en mer samlad manifestation men frågan är om vi ändå inte börjar se slutet på konflikten.

Även den mest radikala fackliga rörelse i Frankrike kan inte hålla ut hur länge som helst. En och en halv månad är ändå rekord i modern tid. När pensionerna skapade motsvarande konflikt 1995 gav regeringen Juppé upp betydligt tidigare. Denna regering ledd av Edouard Philippe är uppenbarligen mer hårdhudad trots att presidenten i sitt program varit angelägen att genomföra en reform som inte försämrar för pensionerna och gör dem mer rättvisa. Problemet är bara att denna rättvisa av många grupper uppfattas som stora försämringar. Det är inte heller så givet att så många har tjänat på reformen.

Macron har också vid flera tillfällen manat sin regering att böja sig för vissa fackliga krav. Enhetligheten – att alla undantag ska tas bort ur pensionssystemet – har han tummat på och han har också varit drivande – tror många – i att  få regeringen att dra tillbaka förslaget om en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Ja, för många ligger gränsen för pension snarare under 55 år. Hur det går för dessa grupper inom offentlig sektor återstår att se.

Strejken är alltså inte avblåst. De radikala facken nöjer sig inte med att regeringen backat från förslaget om höjd pensionsålder. Nu vill de också ha bort förslaget om pensionspoäng lika för alla. Här har Sverige varit en förebild för Macron. Men Sverige är ingen förebild för Philippe Martinez, ledaren för den fackliga organisationen CGT. Han säger att Frankrike i dag har världens bästa pensionssystem och varför ändra på det. Det nuvarande systemet gynnar främst anställda i vissa offentliga verksamheter. Det är inte konstigt att folk inom transportsektorn är de som strejkar mest. Dock är det många andra också inom offentlig sektor som sedan länge är i strejk. Det gäller sjukvårdspersonal inom akutsjukvården och folk inom skolan. Akutsjukvården har påverkats av strejker under ett år vilket naturligtvis fått sina konsekvenser för många människor. Dock finns det lag på att de mest allvarliga sjukdomsfallen ska åtgärdas.

Långsamt börjar nu ändå lokförare och tunnelbaneförare att återgå till sina arbeten. Pengarna börjar ta slut i de strejkandes plånböcker. CFDT och UNSA som är de reformistiska facken har  godkänt regeringens nya förslag att dra tillbaka den högre pensionsåldern. Det blir allt svårare för de radikala att hålla stånd. Det är en tidsfråga innan parisarna som störs mest av strejkerna inte längre uppskattar det som sker. CGT lever på ryktet att vara hårda och oförsonliga men hur länge kan de fortsätta utan att ilskan från medborgarna vänds mot dem.

Ännu någon vecka lär vi som bor i Paris tvingas avstå från att besöka vänner i en annan del av stan, gå på teater eller utföra andra aktiviteter. Den som jobbar är så illa tvungen att ta sig till arbetet trots stora förseningar. Vi som inte behöver åka till ett kontor kan trots allt stanna hemma och leva i våra kvarter. I dag tog jag en buss från min lya i norra Paris till Marais. Det tog cirka 45 minuter enkel resa. Dubbelt så lång tid som normalt. Visst går det och parisarna har ett oändligt tålamod men det frestar ändå på när bussar är överfulla i rusningstid och tunnelbanan likaså – om den går.

Nu har jag återvänt till Stockholm efter tio dagar i Paris. Tio dagar som präglats av lite jobb men främst av julfirande med familj och vänner.Det jag minns av dagarna i den franska huvudstaden är förstås också problemen med att ta sig fram i stan. Jag har ändå lärt mig en del; tålamod men också mer om olika busslinjer och hur jag kan knyta dem samman för att till slut ta mig från en plats till en annan utan att förlora allt för mycket tid.

Jag har i någon mening känt mig mer som en parisare än vanligt. Parisarna har ett favorituttryck: ”Normalt kommer jag vid en viss tid till ett möte med dig.” Ordet normalement använder inte vi svenskar. Vi räknar med att vara i tid. Har vi sagt kl 12 är det klockan tolv. Ordet normalement ger en tillåtande öppning till försening. Jag vill komma klockan tolv men lita inte på att jag lyckas. Nej, utgå från att jag inte lyckas.

Under dessa dagar av strejk är trafiken alltid ett skäl till försening. Det gick helt enkelt inte att förutsäga en viss ankomsttid. Jag skulle åka från Gambetta i norra Paris till femtonde arrondissemanget nära stadsgränsen mot de södra förorterna. I vanliga fall går det att med viss planering räkna ut hur lång tid det tar. Två byten i tunnelbanan, sammanlagt ett trettiotal stationer och en restid på 45 minuter. Nu stod jag vid en busshållplats och hoppades att en buss skulle komma. På bussbolagets hemsida stod det att en av tre bussar var i trafik denna förmiddag. Men ingen visste vilken tid den skulle passera. Och så måste jag byta vid nationalbiblioteket Francois Mitterrand för att kunna komma till slutdestinationen. Och hur länge skulle jag få vänta på min andra buss? Nåväl, det tog mig en timme och trettio minuter. Resan tog bara fyrtiofem minuter längre tid än det normala.

”Resan tog bara…” Faktiskt har parisarna varit otroligt lugna och tålmodiga under denna strejk som vi inte kan ana slutet på. Nu börjar den närma sig fyra veckor och ingen vet när tåg och tunnelbana börjar fungera normalt igen. Min dotter och jag tog en buss en dag för att gå på ett museum. Bussen kom ganska snart. Den var packad med folk. Efter tre hållplatser meddelade chauffören att han skulle gå av för att äta lunch. Men ingen ersättare. ”Han är försenad med en annan buss”, förklarade chauffören. ”Jag vet inte när han kommer.” I detta läge väntade jag på revolt bland parisarna. Men det finns ett drag hos fransmän som i sådana lägen ändå räddar situationen. Ironin. Fransmän är väldigt bra på att använda språket för att håna och skoja. Och skämta. En man reste sig visserligen och skällde ut bussbolaget och bussförarna och alla som kunde tänkas ha med vårt ofrivilliga stopp att göra. ”Han är från landet”, förklarade min dotter och så var han avsågad, åtminstone i hennes ögon. Han gick också av bussen, följd av sin lika arga men mer sammanbitna hustru.

Andra män, det är mest män som tar befälet i sådana här situationer, började ironisera över organisationen av bussarna och deras tidtabeller. Chauffören pendlade mellan att informera lugnt och att höja rösten och indignerat svara dem som kritiserade bussbolaget. Men det är inte så allvarligt när parisare höjer rösten. Det betyder inte annat än att de avreagerar sig för stunden. Egentligen behåller de lugnet. Alla satt kvar och väntade. Ironin som ven genom luften i bussen var snarare ett sätt att umgås och ge lite syre åt luften därinne. Och så alla de parisare – de finns också – som slår på musik i lurarna och sjunker in i någon form av kontemplation.

Till slut kom den andra chauffören och resan fortsatte. Vi var på gott humör inne i bussen. Folk tyckte nog att det var sig rätt likt i trafiken. Även alla dagar utan strejk är det så mycket som händer, som går fel. Normalement kan jag komma i tid men detta normalement inträffar ganska sällan. Varför hetsa upp sig för att några tunnelbane- och bussförare strejkar. Kanske det också är ganska normalt. Jo, i strejkernas Frankrike är det normalt.

Det är märkligt med den franska presidentrollen. Å ena sidan har presidenten mer makt än någon annan västeuropeisk ledare men å andra sidan behåller presidenten privilegiet att periodvis dra sig undan allt ansvar och överlåta det – smutsiga – jobbet att leda landet till sin premiärminister och regering. Sådan är också den franska konstitutionen, skapad av General de Gaulle 1958. Presidenten styr och utser sin regering, framförallt sin premiärminister men det är regeringen som är ansvarig inför parlamentet och kan avsättas av parlamentet, inte presidenten.

Emmanuel Macron har tagit fler initiativ än de flesta presidenter på senare år, möjligen Nicolas Sarkozy undantagen. Presidenter som Mitterrand och Chirac intresserade sig mest för utrikespolitik och lät sina premiärministrar ta smällarna i inrikespolitiken. Macron har varit annorlunda. Han har tagit striden för förändringar i arbetsrätten och han har varit den ledande i striden med de gula västarna. Oppositionen i dag, den politiska liksom den fackliga, har sällan riktat udden av sin kritik mot premiärminister Edouard Philippe. Ständigt har vi däremot mötts av slagorden från demonstrationerna på gatorna runt om i Frankrike: ”Avgå Macron!” Det har varit logiskt. Macron har hela tiden ställt sig i första rummet och tagit emot slagen från motståndarna.

Även utformningen av pensionsreformen har varit Macrons egen skapelse. Han sa redan före valet att denna fråga var hans viktigaste under denna mandatperiod. Han har lovat att den skulle bli enhetlig och ge samma rättvisa villkor för alla samhällsgrupper. Kvinnor som missgynnats skulle få rättvisare villkor. Orättvisa specialvillkor för vissa gynnade grupper skulle ersättas av en mer enhetlig och rättvis ordning. Tanken var heller inte att höja pensionsåldern. För Macron var pensionsreformen i någon mening en vänsterreform.

Under de senaste månaderna har reformen utsatts för förändringar i innehållet och dessutom blivit alltmer otydlig för väljarna. Högerfalangen inom Macrons regering, främst premiär- och finansministrarna, har velat passa på att samtidigt minska i statens underskott genom att lägga till avsnitt i reformen som tvingar de yrkesarbetande att betala in mer pengar till pensionskassorna. Macrons tal om en enhetlig och social och rättvis pensionsreform har blivit en reform främst präglad av försämringar och nya orättvisor. Det franska nuvarande pensionsreformen liknar så mycket ett lapptäcke att det är närmast omöjligt att radikalt förändra det utan att skapa nya orättvisor och indignation. Till detta kommer också att stora delar av befolkningen redan är misstrogen mot Macron och nu ökar denna misstro på med några ytterligare lager.

Macron har nu valt att dra sig tillbaka från sin vanliga aktiva position i politiken.  Gårdagens nyårstal präglades av stor försiktighet. Han pratade under ett tjugotal minuter utan att säga någonting viktigt. Det han sa om relationen president-regering var dock tydligt. Han förväntar sig nu, sa han, att premiärministern driver reformen i hamn tillsammans med arbetsmarknadens (läs: fackens) aktörer. Macron själv tänker inte i någon högre grad offentligt lägga sig i denna smärtsamma strid mellan den exekutiva makten och de strejkande. Istället koncentrerade han sig i sitt tal på att tala sig varm för en enad nation. Ord som nationell gemenskap förekom. Alla fransmän skulle stå upp för sitt land och för varandra. Han själv var inställd på att ägna varje vaken minut åt att kämpa för ett gott land för alla. Och så vidare.

Macron vet som alla att nationen Frankrike för närvarande – och sedan många år tillbaka – präglas av interna slitningar. En vän till mig brukar säga att det är tur att fransmännen ibland, mitt under alla sociala konflikter, kan resa sig upp och sjunga marseljäsen. Det är sant att det finns en form av stolthet över det egna landet. Det förenar de flesta. Men inte alltid och den känslan av gemenskap överskuggas för det mesta av alla konflikter, grupp mot grupp.

Emmanuel Macron vet också att han har ett stort ansvar för att landet lappas ihop igen. När det blir vår måste konflikten vara löst och för hans egen del måste han ha hittat lösningen innan kommunalvalet i mars. Ett nytt tufft år väntar presidenten. Om än i bakgrunden är det hans uppgift att styra konflikten mot en lösning.