Politik

Efter nationaldagen den 14 juli brukar det politiska livet i Frankrike ta en välbehövlig vila. President Nicolas Sarkozy ägnar sig åt sin favoritsport i juli, följa cykeltävlingarna i  Tour de France och njuta lite ledighet. Och socialisternas ledargarnityr brukar också dra sig tillbaka till badstränder och andra semesterförlustelser. I år bryts trenden för de senare. Socialistpartiet kan inte sluta bråka inbördes. Ett sorgligt spektakel som fortsätter inför öppen ridå men möjligen kan få positiva konsekvenser i framtiden.

Martine Aubry har varit partiets generalsekreterare sedan kongressen i Reims i november förra året. Hennes ledartid har inte varit framgångsrik. Den största smällen kom i europavalet där partiet fick en väljarandel under 20% och sämre än de gröna i Parisområdet. Hennes försök att skapa arbetsro internt har helt misslyckats och hennes inviter gentemot andra vänsterpartier för en bredare allians har mötts med allt från misstro till Daniel Cohn Bendits ilska och kommentaren att socialisterna får försöka klara sig själva nu när de ställt till det för sig.

Det mest uppseendeväckande utspelet från Aubrys sida kom häromveckan när hon i ett öppet brev till en av ledarna i partiet, Manuel Valls, anklagade honom för att vara för kritisk mot partiet och ge honom två valmöjligheter; bli mer lojal eller gå ur partiet. Hennes utspel har knappast applåderats och nu står den ene efter den andre bland de andra ledarna i partiet och kritiserar henne öppet för olämpligt uppträdande mot Valls och dåligt ledarskap i allmänhet.

Två kandidater, Manuel Valls och Pierre Moscovici, har redan anmält intresse för att blir partiets presidentkandidat 2012 mot Sarkozy. Minst ett halvdussin ytterligare personer bidar sin tid. Där finns Ségolène Royal, nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn, det unga lejonet Arnaud Montebourg, den gamla elefanten och tidigare premiärministern Laurent Fabius för att nämna några. Det finns ingen som helst vilja i partiet att sätta partiet främst och sig själv i andra hand.

Det finns något bra i all detta. Med all sannolikhet kommer nya konstellationer att växa fram inom den franska vänstern och detta kommer att modernisera den. Inget socialistparti i västeuropa förefaller så stelt och gammalmodigt. Alltför många av ledarna är fortfarande statskramare och förmår inte forma en politik för en ny generation med idéer som ger hopp om framtiden. Kritiken mot Sarkozy är många gånger insiktsfull men dessa socialistledare formar inget alternativ. Öppningen i europavalet där ställningen för de gröna idéerna stärktes kan vara en väg mot en modernare vänster. Några inom Parti Socialiste vill också införa primärval efter amerikansk modell och det kommer att öppna för nya kandidater och andra krav på partiet. Då skulle de gamla elefanterna som Fabius och Aubry få svårt att klamra sig kvar.

Den franska vänstern behöver skakas om. Inte följa den upptrampade stigen från Mitterand och Jospin och inte heller orientera sig efter Sarkozys alla utspel. Den måste skapa en egen ny plattform och göra det med stöd av människorna som vill rösta vänster, inte bara med stöd av partieliten. Det är en svår omställningsprocess men jag tror den är nödvändig. Inte så lite påminner den om vad som sker eller borde ske i Sverige.

Nicolas Sarkozy kommer till Stockholm redan första veckan av det svenska ordförandehalvåret i EU. Landar en dag senare än planerat. Det påstås i franska tidningar att den franske presidenten markerar ett missnöje med Sveriges utrikesministers ivriga engagemang för ett turkiskt medlemskap.

Två högerpolitiker i Europa möts alltså men de är knappast lika. Jag undrar hur lätt de har att finna varandra. Kanske tänker Sarkozy som journalisten i Le Monde beskriver den svenska statsministern:

– Reinfeldt är en svensk som svenskarna älskar: måttfull, allvarlig, arbetsam, enkel, lugn, lyssnande, lite tråkig, utan särsilda excentriska eller karismatiska drag. Alltså, ”Som vi är”, säger medborgarna impregnerade av det försynta draget präglat av protestantismen.

Reinfeldt från Täby och Sarkozy från Neuilly. Det finns likheter. Båda kommunerna ligger strax utanför huvudstaden. De är lika stora, cirka 60 000 invåndare och har en massiv högermajoritet. Dessa kommuner har spelat en viktig roll för båda ledarna. Ingen av dem är född där och ingen var från början självklar i de inre kretsarna, allra minst Sarkozy som med invandrarstämpel och sämre ekonomiska förutsättningar än sina kamrater fick slå ur underläge. Båda representerar en ny typ av högerpolitiker i Europa; mindre aristokratiska, mindre bildade och mer medelklass.

Dock överväger olikheterna. Neuilly var under många år plattformen för den franske blivande presidenten. Han var borgmästare 1983-2002. Vid 28 års ålder svek han sin mentor Charles Pasqua och tog resolut makten i rådhuset eller slottet som ´ la mairie`kallas i Neuilly. Han byggde verkligen sin maktställning med hjälp av flera viktiga personer i Neuilly och som de flesta framstående rikspolitiker i Frankrike behöll han länge sin post som borgmästare.

Neuilly är nästan sammanbunden med Paris 16:e arrondissemang, den del av Paris som anses mest högborgerlig. Det finns de som menar att framförallt 7:e arrondissemanget är mer aristokratiskt och därför står högre på den sociala rangskalan. Ändock, Neuilly är en kommun för de riktigt rika och inflytelserika. Värderingarna är konservativa med pikanta inslag av libertariansk snobbism som tar sig uttryck i en uppenbar dubbelmoral. Mycket händer bakom de tunga draperierna i Neuillys praktvåningar som den lokala kyrkans patrar inte helst vill kännas vid.

I Neuilly är man överklass och identifierar sig med sin egen familj men också med nationen och dess ärorika historia. I Täby inbillar jag mig att man ser sig som medelklass men med ambitionen att bli rikare och friare från staten och all överhet. Trots att Täby är en kommun med osedvanligt många enfamiljshus har den ändå en prägel av folkhem. Den saknar ju helt Djursholms överklassprägel. Den är egentligen mer en utlöpare av den arbetsamma medelklassen som skyr både överhet och socialism på samma gång.

Kommunstyrelsen och fullmäktige i Täby beslöt häromåret att sälja ut Tibble gymnasium till rektorn och en lärare på skolan. Detta tror jag är otänkbart för människorna i Neuilly. De förstår nog inte riktigt varför det ska vara bra. ”Vi har ju redan makten och våra positioner och vi har folk som gör det arbete vi själva inte vill utföra.”

Nicolas Sarkozy från Neuilly behöver inspiration från den svenska modellen för att skynda på ett nödvändigt förändringsarbete i Frankrike. Det vet han är nödvändigt och därför är Sverige liksom hela norra Europa intressant för honom. Fredrik Reinfeldt behöver stöd från Frankrike för att nå framgång under sitt halvår som EU-ordförandeland. Egentligen skulle Sverige också som nation behöva inspiration från Frankrike för att lära sig formulera principer för sitt samhälleliga utvecklingsarbete; att förena intellektuell skärpa med det praktiska och pragmatiska handlag som vi så väl besitter.

Gardagens vandring i landskapet Vercors var kravande. Nu sitter jag nasta morgon och samlar mig infor dagens fysiska strapatser pa ett nytt café i Villard de Lans.

Bakom mig hor jag en kvinna saga Albanel. Aven i semestertider pa denna lilla plats i sydostra Frankrike surras det om regeringsombildningen som blev offentlig i tisdags. Christine Albanel, kulturministern som inte lyckades fa igenom datalagen som skulle forbjuda fildelning, har inte langre presidentens fortroende. Nu ser vi henne pa TV-bilderna med sin evigt sorgsna blick – nu annu dystrare – sta bakom sin eftertradare Frédéric Mitterand som i sin fullfjadrade skadespelarformaga sjalvsakert lagger ut texten om kulturens framtid infor nyfikna journalister.

Frédéric Mitterand ar scoopet i regeringsombildningen. Bara det faktum att han ar brorson till den socialistiska presidenten François Mitterand kittlar. Han har varit en offentlig person i manga ar som forfattare och filmare. En standig och uppskattad gast i olika TV-program; alltid slagfardig och spirituell. Ocksa engagerad inom politiken. Genom sitt slaktskap med François Mitterand ansags han lange sta till vanster. De intellektuella i Frankrike har ju i manga decennier i allmanhet statt till vanster. Men aven det haller pa att andras. Mitterand forklarade redan 1995 att han stodde Chirac och inte Jospin infor presidentvalet.Sarkozy behovde en karismatisk kulturminister efter det att franska folket sett sig matt pa Christine Albanels sorgsna ogon Valet foll pa Frédéric Mitterand. Det pastas att Carla Bruni har spelat en viktig roll for utnamningen. Hon ar god van till Mitterand och de har ocksa en gemensam koppling till Italien Bruni sjalv ar italienska pa sin fars sida.

Alla franska presidenter drommer om en stark kulturminister. President de Gaulle hade forfattaaren André Malraux. François Mitterand lyftes fram i stor utstrackning genom sin kulturminister Jack Lang som skapade kulturinstitutioner och evenemang som 200-arsjubiléet av franska revolutionen 1789; dar presidenten kunde spegla sig i all sin majestatiska glans. Kulturen lyfter nationens och nationens overhuvud. Kulturen bidrar till att .bygga nationens identitet.

Regeringsombildningen ar den forsta stora sedan presidentvalet 2007. Den nya regeringen innehaller inga ytterligare oppningar till vanster. Tvartom kanns det som om den nya regeringens sammansattning oppnar for ett utrymme for vanstern. De tidigare vansterpolitikerna, Bernard Kouchner och Eric Besson, ar nu fangar i Sarkozys slott. Kouchner maste nu driva realpolitik som utrikesminister och Besson har nu uppdraget att sanda hem sa manga papperslosa som mojligt till sina ursprungslander.

Optimismen slar emot mig nar jag nu atervant till Frankrike och Paris. Krisen ar ett minne blott redan i slutet av detta ar spar analytiker som citeras gladjefullt av dagstidningarna. Haromdagen sag jag en debatt i TV med temat ”Darfor klarar Frankrike krisen battre an andra lander”.

Frankrike har till skillnad fran andra vasteuropeiska lander varit mer uttalat protektionistiska och staten har spelat en aktivare roll i naringspolitiken. Kraven pa Nicolas Sarkozy och hans regering att ingripa under den senaste krisen har ocksa varit storre. Franska bilar ska tillverkas i Frankrike. Varken fack eller regering tror pa det sjalvklara i att en nedlagd industri ersatts av en annan. Frankrike litar inte pa att fristallda lontagare  inom fordonsindustrin snabbt far nya arbeten inom en ny teknologisk bransch under snabb uppsegling. Det ar konservativt och verkar stelbent men det finns motiv ocksa for en sadan hallning.

Nu appladerar i alla fall fransmannen sig sjalva nar de tycker sig se att deras land kommer snabbare ur krisen an mer kapitalistiskt orienterade stater som Storbritannien och USA. Det skamtas om att alla ar socialister i sin politik men ingen rostar pa det socialistiska partiet. Sarkozy har absolut inte blivit socialist. Han kan daremot luta sig mot en gaullistisk tradition dar staten har ett ansvar for medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella liv som inte har mycket med klassisk liberalism att gora. Darfor ar den franska hogern mer nationalistisk an den engelska eller skandinaviska. Den tenderar darmed ocksa att vara mer nationalistisk i kulturell mening vilket leder till hardare assimilering och utstotning mot invandrare. Den franska hogern slar mer vakt om landets kulturella tradition och de sociala strukturerna och klasserna tenderar att bevaras som forut. Politiken maste spela storre roll i Sverige, utropar vanstern. I Frankrike ar politiken lika viktig for hogern som for vanstern fast mal och innehall skiljer sig.

Senaste fackliga demonstrationen blev en besvikelse for arrangorerna. Orsaken ar som vanligt att sommaren och semestern narmar sig och da har franska lontagare som fortfarande har arbete annat att tanka pa. Orsaken ar nog ocksa att en viss optimism redan borjar anas hos manniskor. Den franska modellen – det talas om den – kan visa sig framgangsrik och kan radda landet ur den kollaps som vissa trodde fanns runt hornet for bara nagra manader sedan.

Den franska staten fortsatter sitt sekulara korstag mot islam. Nu har 65 parlamentsledamoter vackt fragan om att i lag forbjuda kvinnor att bara burqa pa allman plats. ”Det ar kvinnofornedrande”, sager de och far stod av ministern for forortsfragor, Fadela Amara.

Denna installning finns bade i partier till hoger och vanster men det galler ocksa dem som ar kritiska. ”Det ar ingen bra vag att forbjuda”, sager andra parlamentsledamoter.

Muslimska kvinnor som bar burqa menar att de gor det av egen vilja. ”Fransman forstar inte att de sjalva ocksa ar offer for en kultur i sa fall” konstaterar en kvinna. ”Har kvinnorna sjalva valt att bara jeans? Vem styr det valet”, undrar hon.