Politik

Bör det franska socialistpartiet läggas ner helt sonika? Ja, det menar vissa kritiker och en av de mest namnkunniga är filosofen med hårmanen och den generöst uppknäppta skjortan, Bernard-Henri Lévy.

I ett debattinlägg i senaste numret av Le Nouvel Observateur konstaterar han att partier upplösts förr i historien och hänvisar till Parti radical och Parti communiste. Om kommunistpartiet skriver han att de minnen som lever kvar av partiet men som är mörka har överskuggat de minnen som är ljusa. Den antifascistiska och antikoloniala kampen spelar mindre roll i våra medvetanden än den maktfullkomliga partiapparaten. Därför har partiet somnat in.

Socialistpartiet går nu samma öde till mötes, menar Bernard-Henry Lévy. Partiet lyckas inte förnya sin kritik av högern sedan den ändrats och inte längre kan angripas för att stå storfinansen nära. Den har inte lyckats fånga upp oron för hur den globaliserade världen skapar ökad fattigdom. Partiet måste göra upp med sin identitet som arbetarnas parti och lämna namnet socialist bakom sig. Och den måste lämna ett inskränkt nationellt perspektiv. Upplös partiet och börja om från början, uppmanar filosofen ledningen för PS.

Bernard-Henry Lévy är ju en självmedveten röst i den franska samhällsdebatten och han träffar väl inte alltid rätt i sin kritik. Jag tror ändå att han har rätt i sin grundinställning. Vänstern i Frankrike och i andra europeiska länder måste formas utifrån de radikala rörelser som nu växer fram och inte ur det som eventuellt finns kvar av tankegods i de gamla partierna. I Frankrike är krisen för socialistpartiet akut. I Tyskland och i de nordiska länderna är det en bit kvar till sammanbrottet. Därför desto viktigare att göra något nu. En bred koalition i Sverige mellan de tre vänsterpartierna är en bit på väg. Den borde följas av ett starkare idéutbyte och mindre av misstänkliggöranden emellan företrädare för dessa tre partier och främst mellan vanliga sympatisörer på vänstersidan. Det är dags att bryta identitetspolitiken inom främst socialdemokratin. Det är inte bättre att vara en riktig socialdemokrat med traditionen i rakt nedstigande led från Branting. Det är sämre. Det är bättre att stå fri från en massa historisk bråte och kunna närma sig morgondagens frågor med nya utgångspunkter. Partier finns inte till av något egenvärde. De kan byggas för att de underlättar det politiska arbetet. Och de kan bytas ut när de inte längre fungerar.

Berlin är stilla i semestertider. Jag tar mig ner från min tillfälliga lägenhet på Pestalozzistrasse i Charlottenburg och går de få metrarna till Café Savigny för en kaffe på eftermiddagen. Här råder klassisk kafékultur med marmorbord, trästolar och verserade kypare i långa vita förkläden. Och så tillgång till internationell press, inte minst Le Monde.

Jag funderar över det tysk-franska samarbetet. Alla talar om de svåra spänningarna i relationen mellan President Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Axeln Berlin-Paris har byggt på goda vänskapliga relationer mellan de båda ländernas ledare. Axeln skapades av General de Gaulle och Konrad Adenauer. De bröt definitivt med krigsårens fiendskap mellan länderna. Den franske aristokratiske presidenten Valéry Giscard d´Estaing som gick på middagsvisit hos arbetare i sitt eget land umgicks också gärna med den socialdemokratiske kanslern och resultatpolitikern Helmut Schmidt. Deras goda relation bidrog till att den gemensamma valutan inom EU så småningom infördes. Francois Mitterand trivdes med den konservative förbundskanslern Helmut Kohl. De reste tillsammans till slagfältet i Verdun och tog initiativ till ett gemensamt försvars- och säkerhetsråd och verkade för att EU fick en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik.

Vad kommer Sarkozy och Merkel att göra? Kan Nicolas Sarkozy överhuvudtaget göra något tillsammans med någon annan? Han har under vintern och våren fortsatt att reta andra länders statschefer. För tävlingsmänniskan Sarkozy gäller det att vinna val och inneha ämbeten länge. För det hyllar han Silvio Berlusconi som nu omvalts för tredje gången som Italiens ledare och Tony Blair som också har suttit i tre perioder som premiärminister. Obama och Merkel liksom Baroso har han däremot uttalat sig föraktfullt om.

Den svåra finanskrisen har också lett till ökad nationalism i de stora länderna. Tyskland verkar i dag vara betydligt mindre benägen att se EU:s utveckling som ett mål i sig utan tänker i första hand på sitt eget bästa. Frankrike har alltid varit kluvet och haft tydliga protektionistiska tendenser i sin politik blandade med PR-mässigt storslagna europeiska projekt. Intrycket är att EU  blir mer en arena där de stora länderna positionerar sig gentemot varandra och mindre av strävan mot gemensamma mål. Fredstanken som så starkt präglade de Gaulle och Adenauer men också Kohl och Mitterand har förlorat sin magi. Nu handlar det om intressepolitik. När nu dessutom krubban är tommare än på länge bits också de stora hästarna. EU som ett överstatligt organ med ministerrådet som den mäktigaste beslutsförsamlingen cementeras på bekostnad av förhoppningar om en starkare federalism och en gemensam och socialt engagerad europeisk röst.

Samma dag som cyklisterna i Tour de France sprängde mållinjen i Paris efter tre veckors närmast omänsklig fysisk ansträngning tog President Nicolas Sarkozy en joggingtur med för honom allvarligare konsekvenser. Han bröt ihop, fick föras till sjukhus för noggrann hälsokontroll och stanna i 24 timmar innan han kunde åka hem igen. Bilden av den omnipotenta mannen, politikens motsvarighet till Lance Armstrong, har blivit suddigare. Frågor om hans maktställning bör ställas.

En konstitution som den franska är skörare när det gäller landets högsta ledares hälsa än andra demokratiska nationer, inklusive den amerikanska med sin vicepresidentfunktion. Under den femte republikens historia har Frankrike levt med detta påtagliga hot vid två tillfällen. Georges Pompidou dog 1974, mitt under sin första mandatperiod och tvingade därmed fram ett val två år före det planerade. Hans sjukdom doldes länge av Elyséepalatsets ledning och läkare och denna mörkläggning och spekulationerna i media skadade presidentmaktens trovärdighet mer än den skyddade presidenten själv. Francois Mitterand var sjuk redan vid tiden för omvalet 1988 och spekulationerna var omfattande kring hur allvarlig hans tillstånd var och om han skulle överleva de sju år han hade kvar till sin definitiva avgång 1995. Han dog dock först ett år därefter.

Föga tyder på att den nuvarande 54-årige presidenten är allvarligt sjuk men hans sjukhusvistelse efter en joggingtur och de lugnande besked som lämnats av stabschefen vid Elyséepalatset och senare även Sarkozy själv vid en pressträff väcker nya frågor. Trots att han är trött efter ett hårt arbetsår och trots att han hållit en möjligen väl stram diet, är  ändå inte något galet när hans löprunda får sådana följder?

Nicolas Sarkozy har byggt sin politiska ställning på att vara omnipotent, ständigt aktiv och med en obändig beslutskraft. Han har lagt under sig inte bara presidentmakten utan stärkt den i en omfattning som ingen tidigare president. Han har också vridit runt armarna på sin premiärminister och bakbundit i stort sett hela sin regering. Han har också försökt och delvis lyckats förinta den politiska oppositionen genom att koppla ett antal av dess ledande företrädare till sin egen maktsfär. Det är alltså en man med betydligt större makt än någon fransk president tillbaka till de Gaulle. Om man så vill har ingen haft motsvarande makt sedan Napoleon III störtades 1871. Det är förståeligt om hans hälsotillstånd denna vecka toppar i franska medias nyhetsrapportering.

Det franska socialistpartiet befinner sig i upplösning. Det har jag skrivit om tidigare på denna blogg. I töcknet av alla maktstrider finns också några reella konflikter och en intressant sådan är kring frågan hur presidentkandidaten som ska försöka besegra Sarkozy vid valet 2012 ska väljas. På ett djupare plan handlar det om synen på vänstern och berör också Sverige.

Knivarna har slipats och de första huggen inför öppen ridå sker nu mellan generalsekreteraren Martine Aubry och den unge spanskättade borgmästaren i en av Paris utsatta förortsområden, nämligen Manuel Valls. Ung och ung men i fransk politik är 46 år ingen ålder. Valls driver hårt frågan om att ersätta val av kandidat bland partiets medlemmar med en form av primärval för alla som säger sig sympatisera med partiet. Möjligen kan han tänka sig att gå ännu längre och skapa en valprocedur med vänstersympatisörer i en vidare krets och därmed också med kandidater som inte exklusivt hör till socialistpartiet. Förebilden är klar: den amerikanska nomineringsprocessen. Martine Aubry är visserligen inte fientligt ställd till detta men det är nog mer en bekännelse under galgen. Hon representerar den gamla partitoppen som tänker ”partiet främst”

Här står alltså den gamla synen på politisk organisering i partier, på en rättvis representativitet och även en långsam urvalsprocess för att gynna gamla trotjänare mot en ny syn som river gamla strukturer, ser demokratin som ständig rörelse och som inte tror att gammal är bäst. Ingen modell för personer som i Sverige skulle motsvaras av Lena Hjelm-Wallén som så flitigt och idogt kokade kaffe i partilokalerna genom decennierna att hon till slut belönades med en vice statsminister-post.

Aubry och Valls har förstås egoistiska motiv för att ta dessa skiljaktliga positioner men ställningstagandena visar också på en djupare syn på vänsterns framtida roll. Manuel Valls menar att hans eget parti, socialistpartiet, är en lam anka i politiken och att vänstern i sin helhet bara har en möjlighet att betvinga dagens framstegsoptimistiska höger om den dels bärs fram av människor som inte vill organisera sig som medlemmar i de klassiska partierna och dels har en bredare vänstersyn än socialistpartiet klarar av att härbärgera. Primärvalen kan resultera i en grön presidentkandidat med stöd av väljare som kan ha många olika förankringar på vänsterkanten och då blir han eller hon också PS´ kandidat.

Om jag tolkar Valls och andra socialister i den yngre generationen rätt så tror de också att denna öppning kommer att tvinga fram en modernare vänster som tänker i takt med tiden. Vanliga människor lever ju faktiskt i sin egen tid och formas mer av samhällets nuvarande strukturer än av de historiska ramar inom vilka ett parti som PS format sin kultur. Helt nya människor kommer att påverka valet av kandidater till de tunga politiska posterna i landet. Manuel Valls har också sett att de gröna och även andra formationer i mitten och till vänster kan bidra bättre än hans eget parti till en förnyelse av vänsterns idéer.

Det är frestande att göra en jämförelse med den svenska vänstern. Socialdemokratin är ju egentligen på väg in i samma återvändsgränd som det franska socialistpartiet. Socialdemokraterna söker sig också in i sin egen kultur och ju fler frifräsare som känner sig främmande för begreppet ”en riktig sosse” och överger partiet desto smalare och syrefattigare blir ju livet där inne i den socialdemokratiska boxen för dem som finns kvar och håller den gamla fanan högt. Samarbetet med miljöpartiet kan på kort sikt inspirera vänstern men på sikt riskerar ju detta samarbete att stöta på problem och leda till mer sekterism från båda håll och från vänsterpartiets sida.

Det är ju inte sannolikt att den franska vänstern lyckas organisera dessa primärval. Övriga vänstergrupper vill nog hellre vänta ut PS´ totala genomklappning än att bistå dem genom ett samarbete. Sverige har ju inte samma konstitution med presidentval och det hindrar i ännu högre grad en sådan utveckling. Dessutom fungerar ju partierna bättre i Sverige. Hos oss råder ordning och reda. Ändå är det lockande att tänka sig en framtid inför svenska val där vänsterväljarna gemensamt  får plocka ut de kandidater de tycker bäst kan skapa ett vänsteralternativ till den närmast hegemoniska borgerligheten som i dag styr politik, ekonomi och kultur i Sverige. En förändring måste komma till stånd när partierna i dag saknar total trovärdighet som folkrörelser och kandidatnomineringarna ändå sker uppifrån. Låt oss hoppas på en större kris internt inom socialdemokratin så att den på allvar tvingas tänka nytt – i demokratins namn.

Det finns anledning att titta på könsfördelningen i den franska regeringen efter ombildningen för en månad sedan. Kvinnornas ställning i den mest jämställda regeringen i fransk historia har försvagats kraftigt och Sarkozy visar ännu tydligare att han regerar Frankrike med sina kompisar. Det gäller inte minst i Elyséepalatset, hans egen presidentadministration som väger så tungt att det talas öppet om den officiella regeringen som en skuggregering.

Siffrorna talar sitt tydliga språk: Den första regeringen Fillon, skapad efter valet våren 2007 bestod av femton ledamöter, varav sju kvinnor. Dagens regering har arton ledamöter, varav fyra kvinnor. Det är talande siffror i sig men tittar man närmare på placeringarna inom regeringen framstår snedvridningen i ännu större dager. Michèle Alliot-Marie har flyttats från inrikesdepartementet med polisfrågorna till justitie där hon ersätter en annan kvinna, Rachida Dati, som fått sparken. Inrikesdepartementet är Sarkozys eget gamla skötebarn och det tilldelas nu hans äldsta trotjänare Brice Hortefeux. Christian Estrosi har med sina industrifrågor upphöjts från statssekreterare till minister för att slippa vara underställd ekonomiministern Christine Lagarde. Estrosi kan inte vara underställd en kvinna. Det skulle vara förnedrande för denne machoman, menar tidningen Le Nouvel Observateur. Både Lagarde och särskilt den kvinnliga högskoleministern Valerie Pecresse är illa omtyckta av Sarkozy och hänger båda rätt löst.

Nicolas Sarkozy har förändrat andemeningen i den femte republikens konstitution genom att stärka presidentmakten på regeringens och parlamentets bekostnad. Därför spelar det större roll hur sammansättningen ser ut i teamet i Elyséepalatset. I denna krets finns det i praktiken bara män av dem som spelar en viktigare roll. Nya kommittér tillsätts också ständigt av presidenten för att lösa olika politiska problem. Han är förtjust varje gång han kan övertyga en politiker med vänsteretikett att ta på sig ett uppdrag. Senast fångade han in förre socialistiske premiärministern Michel Rocard. Öppning mot vänster men inga kvinnor.

Jo, konstaterar de politiska bedömarna i Paris, en (1)  kvinna är viktig, inte minst i utnämningspolitiken. Hans egen fru Carla Bruni-Sarkozy. Bilden framtonar av en president som alltmer leder landet med sitt eget grabbgäng men går hem till hustrun och får lite goda råd på kvällen. Inte så förvånande men den jämställda image han skaffade sig direkt efter valet bleknar nu och ersätts av en alltmer machoaktig framtoning och en alltmer självsvåldig ledarstil. More to come!