Politik

De senaste dagarna har medias uppmärksamhet riktats mot konflikten inom högern och särskilt den mellan presidenten och hans dödlige fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin. Den senare blev som bekant friad i Clearstreamrättegången men åklagaren överklagade omedelbart beslutet och nu väntar en ny uppslitande rättegång under detta år. För en gång skull sedan flera år tillbaka har socialisterna hamnat i mediaskugga vilket för deras del är positivt. Av egen kraft har Parti Socialiste knappast åstadkommit någonting som fångat medborgarnas nyfikenhet på ett positivt sätt från och med Lionel Jospins förlust mot Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002.

Socialister och socialdemokrater i Europa befinner sig i kris. Det är helt uppenbart. I Frankrike har krisen för partiet varit ännu djupare än i andra länder som Sverige. Partiet bär inom sig flera falanger som splittrar. Dels rör det sig om politiska skillnader som mellan mer doktrinära socialister och socialdemokrater och framför allt  handlar det om personliga skillnader. Varje ledande socialistpolitiker har sina supportrar. Media talar om Royalister, Aubrister, Strauss-Kahnianer och så vidare. Den franska politiken bygger mer på personer än partier. Den femte republiken med presidentval och majoritetsval till nationalförsamlingen och alla lokala folkförsamlingar borgar för det. Men också folkets dröm om en stark ledare som löser alla problem finns mer påtagligt närvarande än i de germanska länderna.

Det nuvarande socialistpartiet är söndrat av dessa interna personstrider. Efter Francois Mitterand har inte socialistpartiet haft en självklar ledare. Lionel Jospin lyckades som Mitterands kronprins behålla en viss ställning under 90-talet men sedna han misslyckades i presidentvalet 2002 har det rått öppet krig mellan alla kronprinsarna och ingen har dragit sig segrande ur den striden.

Frankrike är ett mansdominerat land, inte minst inom politiken. Det är därför förvånande och glädjande att socialistpartiet presenterade en kvinna som presidentkandidat mot Sarkozy vid senaste valet. Det är lika förvånande att en kvinna, Martine Aubry,för närvarande  är partiets generalsekreterare. Det betyder inte att kvinnorna har en stark ställning i det ledande skiktet inom partiet. Det är faktiskt bara de två, Royal och Aubry, som har positionen att spela en roll för partiets utveckling. Det ska sägas att Ségolène Royal i dag är avskydd av de allra flesta, inte bara av sin ex-man och förre generalsekreteraren Francois Hollande. Hon manövrerar skickligt i maktens labyrinter men åtnjuter ingen vidare stor respekt och ligger i fejd med den andra kvinnan, Martine Aubry. Det beror säkert på den patriarkala strukturen att hon inte lyckas bättre men inte bara det. Den andra kvinnan, Martine Aubry , har i dag en ohotad ställning som generalsekreterare och har tillräckligt hårda nypor för att ännu så länge kunna hålla sina konkurrenter på visst avstånd.

Det är skrivet i stjärnorna vem som blir socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2012. De som redan i dag deklarerat intresse att kandidera kommer garanterat att försvinna ur bilden när striden hårdnar senare i år och främst nästa år när de öppna primärvalen kommer att hållas. De hetaste kandidaterna är inga unga lovande politiker som kan tala för ungdomen och för förnyelse av vänstern. Kandidater som den högerorienterade Manuel Valls och den vänsterorienterade Benoit Hamon kommer inte att räcka till eller samla tillräckligt många supportrar. Ségolène Royal kommer inte att kunna slå sig fram till förstaplatsen ännu en gång. Nu är alla konkurrenter beredda att parera varje försök från hennes sida att  flytta fram sina positioner. Nej, jag tror att Martine Aubry kan bli den som utmanar Nicolas Sarkozy. Inget dåligt val. En fullblodspolitiker som kan få tyst på den interna oppositionen under själva valrörelsen. Hon står i mitten och är ganska traditionell. Däremot kommer hon inte att ha en chans att vinna valet mot Sarkozy om inget oförutsett inträffar.

Det finns dock en kandidat som väntar i kulisserna på andra sidan Atlanten. En äldre man med pondus som nästan är Sarkozys like i politisk tyngd och en blixtrande begåvning. En man som inger respekt. Jag tänker på nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn. Det var nog många som trodde att han skulle representera socialisterna vid 2007 års val. Hans problem är att han är ålderstigen och att han representerar den socialdemokratiska högerflygeln inom ett parti som alltid stått till vänster bland sina syskonpartier i Europa. Kan han verkligen samla alla socialister? Är han överhuvudtaget ett alternativ för yngre människor? Och vill han lämna sin nuvarande position på det internationella planet? Det kan ändå inte hjälpas. Jag skulle inte ha något emot att se honom och Sarkozy ta fajten med varandra i en presidentvalskampanj. Det skulle slå gnistor om en sådan valrörelse.

Nu växer debatten i Europa om burkan bör förbjudas. I de flesta länder är förbudsivrarna i minoritet men i Frankrike tyder allt på en lagstiftning som åtminstone begränsar kvinnors möjligheter att i det offentliga rummet uppträda med dolt ansikte. Frankrike går i täten för förbud och det finns en förklaring: Republikens anda!

Frankrike är inte  pragmatiskt  i politiska frågor. Juridiken spelar roll. Konstitutionen är ständigt föremål för politiska tolkningar. När President Sarkozy uttalar sig kan en oppositionspolitiker konstatera att det han säger strider mot republikens anda. Hans uppträdande kan kritiseras med samma hänvisning till konstitutionen. Vem skulle ifrågasätta den svenska alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med hänvisning till brott mot regeringsformens anda?

När republikens anda anses hotad vill många i Frankrike skärpa lagstiftningen. Tilltron till pragmatismen är mindre och därmed hamnar också Frankrike ofta i oförsonliga strider där de utsatta minoriteterna – måltavlorna för nya lagar – går till motattack. Juridiken blir central inom politiken och politiken tar hjälp av juridiken.

Talet om republikens anda gäller frågor om religionen. Beslutet 1905 om att skilja katolska kyrkan från staten är lika centralt i dag. Det antiklerikala och synen att religion tillhör endast privatlivet hålls hela tiden levande och ses som en del av republikens anda. Det skulle vara helt omöjligt att föreslå viss undervisning i islam i franska skolor med hänvisning till att det skulle berika människor eller ge muslimerna i Frankrike en känsla av att bli sedda i sitt land. Allt faller på grundprincipen att religion hör till det privata och ska förbli där.

Republikens anda gör sig gällande i synen på undervisningens innehåll i skolorna där alla partier från socialister till Nationella fronten i princip har samma grundinställning. Skolan ska fostra barnen in i det samhälle som präglas av republikens värderingar.

Republikens anda gör inte skillnad mellan män och kvinnor. Burkan är för nästan alla fransmän i första hand ett exempel på förnedrande kvinnosyn. Det är en minoritet – och de finns främst bland välutbildade socialister – som skulle se förbudet som ett uttryck för rasism eller annan form av underordning av muslimer eller underprivilegierade grupper.

Den franska synen på jämställdhet handlar om mäns och kvinnors lika chans att gå i skola, söka arbete och så vidare. Tala inte om könsmaktsordning med en fransman och inte heller med en fransyska. Han eller hon kommer förmodligen att fnysa åt resonemanget och kalla det för amerikansk feminism. Därför förekommer kvotering i liten grad och är alltid föremål för mycket skepsis. Ingen reagerar heller inför det faktum att praktiskt taget alla politiska debatter i fransk TV har en uppsättning med 80-90 procent män och resten kvinnor. För fransmän i allmänhet och för TV-producenter i synnerhet är detta endast ett utslag av att männen råkar vara mer kompetenta och intressanta än kvinnor. Alla inser också att sammansättningen efter kön i TV-debatterna speglar fördelningen av höga tjänster i samhället mellan män och kvinnor. Få menar att detta behöver aktivt ändras. Republiken ger i princip kvinnor samma chans som männen och då finns det ingen anledning att med politiska medel söka ändra på snedfördelningen. Detta förhållningssätt får sina konkreta följder som sättet bildproducenten i TV arbetar på när en ung vacker kvinna gör entré i studion. Han låter en kamera göra en långsam glidning från högklackad sko, över de välformade benen, via den djupa urringningen till ansiktet med en extra markering av de fylliga läpparna och de glittrande ögonen. Det sker aldrig när en man gör entré.

I Frankrike pågår en snabb utveckling på alla områden. Intrycken från USA och andra västländer skapar förändring av politikens innehåll och det kulturella livet i vid mening. Men landet har samtidigt ett  korrelat i sin konstitution och dess sätt att tolka centrala frågor utifrån begreppet ´republikens anda´. Därför slår staten till mot slöjor i skolorna, mot burka i bussar och mot religionsundervisning – även den konfessionslösa –  i skolorna. Därför sker ingen politisk kamp för att bryta ett manligt maktövertag i arbetslivet.

Förre premiärministern och högerpolitikern Dominique de Villepin friades igår i den så kallade Clearstreamrättegången. Den friande domen förändrar maktalansen inom högern och ger nu Villepin större möjligheter att utmana sittande presidenten Sarkozy om makten i Frankrike.

Den friande domen innebär att anklagelserna riktade mot Villepin är falska. Villepin har beskyllts för att ha spridit falska uppgifter om Nicolas Sarkozy. Denne skulle ha haft hemliga konton i finanshuset Clearstream och dessa konton skulle på något sätt ha givit honom fördelar genom att mutor förekommit vid en försäljning av franska krigsfartyg till Taiwan.

Sarkozy har vittnat i affären och som president öppet anklagat Villepin för delaktighet i smutskastningen av honom. Mest omtalad är den intervju som Sarkozy gav till fransk TV-media i New York där han tog det för givet att Villepin var skyldig. Nu riktas istället ljuset på den sittande presidenten. Har inte han med ämbetet i ryggen riktat smutsiga anklagelser mot en annan politiker som han i många år konkurrerat med om den politiska makten.

Villepin och Sarkozy avskyr varandra. Villepin har redan förklarat att han nu ”vill tjäna det franska folket” och det kan inte tolkas på annat sätt än att han öppnar den politiska kampen mot Sarkozy. Någon annan position än som president i Frankrike finns ju inte för Villepin. Sarkozy skulle aldrig öppna dörren för sin rival till någon som helst post i det politiska livet så länge han sitter kvar som president och ledare för UMP, hans eget parti.

Dominique de Villepin är en annan typ av politiker än Sarkozy.  Ädlare, svalare, snyggare. Så långt från folklighet som möjligt, född med silversked i handen. Har gått igenom de yppersta elitskolor.

Kan Villepin bli president? Kan han besegra Sarkozy? Jag tror inte det. Hans framtoning är trots allt alltför aristokratisk. Han vet ännu mindre om vanliga fransmäns vardag än Sarkozy. Men han kan förstås ställa till det för Sarkozy genom sublimt undermineringsarbete. Kanske kan han genom sin oförsonlighet mot Sarkozy hjälpa vänstern till ett bättre valresultat 2012. En sak är säker: President Sarkozy har ett trovärdighetsproblem genom den friande domen mot hans främsta rival i politiken.

I måndags framträdde Frankrikes president Nicolas Sarkozy framför TV-kamerorna i syftet, får man förmoda, att stärka sin position inför det franska folket. Vad tittarna såg var en president som är i färd med att förändra sin image.

Sarkozy har kallats hyperpresidenten eller bling bling. Han har blivit häftigt kritiserad för att tala mer om sig själv än lyssna på andra, ha ett uppskruvat tempo som knappast känts trovärdigt och oroat mer än imponerat på ett folk som vant sig vid att presidenter uppträder värdigt och lagom auktoritativt.

Redan under förra året omskapades långsamt Sarkozys profil. Nu ser vi resultatet av det arbete som hans spin doctors och PR-rådgivare genomfört. Måndagskvällens nyhet var hans långa direktsända samtal i TF 1 – ett slags motsvarighet till TV 4 och där Sarkozy är säker på att möta välvilliga reportrar – med så kallade människor från verkligheten. Franska presidenter träffar sällan människor från verkligheten öga mot öga men denna kväll fick en arbetslös, en arbetare, en student och några till faktiskt ställa frågor och till och med kritisera presidenten. Sarkozy lyckades väl. Han lyssnade, var trevlig och artig, var förstående och kunde både bli personlig kring den inbjudna vanliga människans vardag och föra upp sina svar till en allmängiltig nivå. Som hjälp hade han en servil programledare som likt en hovmästare stod bakom gruppen av vanliga människor och övervakade att allt gick trevligt till och att Sarkozy inte skulle känna sig besvärad eller hotad på något sätt.

Nicolas Sarkozy verkar 2010 ha hittat en bra balans mellan att kunna föra dialog med människor i TV och samtidigt uppträda lugnare och mer presidentlikt. Slut på kärlekspromenader med sin älskade ute i Disneyland som 2007 eller hans utbrott mot kritiska röster i en folksamling under 2008. Han utsätter sig mindre för konfrontationer och munhuggning utomhus där vem som helst kan slänga iväg en provokation mot honom. Nu sitter de vanliga människorna i studio och för trevliga samtal med honom.

Presidenten har i senaste väljarundersökningen fler emot sig än andelen som försvarar honom och hans politik. Siffrorna är ändå inte alarmerande. Han får också draghjälp av färska siffror som pekar på minskad arbetslöshet  i landet och tecknen på bättre konjunkturläge i landet börjar blir tydligare. Sarkozy drar förstås också fördel av  oppositionens svaga ställning. Socialistpartiet är så splittrat att den inte ens klarar av att plocka politiska poäng på den känsliga pensionsfrågan. Martine Aubry som är generalsekreterare i PS har lyckats sända ut två motstridiga budskap om partiets linje i denna fråga inom loppet av en vecka.

I mars månad går Frankrike till val i regionerna. Normalt sett vinner alltid oppositionen i den typen av val som ligger mellan presidentval och val till nationalförsamlingen. Denna gång kan mycket väl regeringsmajoriteten till höger segra på grund av oppositionens oförmåga att enas och kunna ge klara besked. Sarkozy är duktig på att retoriskt också omfatta ståndpunkter som uttrycker starkt engagemang för den vanliga medborgaren, mot girigheten bland stora företagsledare och inte minst sådana som representerar andra nationer. Som alla andra presidenter kommer han också att försvara de nationella intressena genom en försiktig men dock märkbar protektionistisk linje när det gäller att försvara det egna jordbruket och fordonsindustrin. Inget talar i dag för annat än återval av Sarkozy 2012.

Just nu går en dokumentär om förre premiärministern Lionel Jospin på fransk statlig TV. En man som stod Francois Mitterrand nära men som också själv präglade det franska socialistpartiet under många år och såg till att partiet på 90-talet stannade kvar i en traditionell vänsterposition medan hans kollegor Tony Blair och Gerhard Schröder slog in på en mer centerorienterad linje.

Vem har rätt eller fel i den eviga debatten inom den europeiska vänstern om vägval? Antingen stark stat, marxism och en kvardröjande anslutning till industrisamhällets modernism eller kulturradikalism, liberala reformer och öppning mot det postmoderna?  Lionel Jospin var den sista stora europeiska ledaren som släppte tron på en socialistisk, reglerande nationalstat och fullföljde en gammal mer marxistiskt medveten vänstertradition. Han var också ifrågasatt i Frankrike, inte minst från socialistpartiets socialdemokratiska falang med starka personligheter som Michel Rocard och Dominique Strauss-Kahn.

Lionel Jospin representerar en vanlig typ av socialistledare i Frankrike; lärare, intellektuell och med bakgrund i den yttersta vänstern. Jospin var i sin ungdom trotskist. Han inkarnerar misstron mot fri företagsamhet men är framför allt en elitist i den statliga maktapparaten. Han förenar marxistisk analys av en förtryckt arbetarklass med ivrigt citerande av klassiska franska författare och filosofer. Hans skarpa och lätt frusna blick bakom de oinfattade glasögonen ger intryck av en man som uteslutande känner med hjärnan.

Dokumentären om Jospin är ett stycke samtidshistoria. I programmen görs också ett intressant porträtt av den åldrande Francois Mitterrand . Jospin var länge Mitterrands kronprins och blev ju också partiets presidentkandidat både vid valen 1995 och 2002. Men han lyckades inte. Vid valet 2002 besegras han inte bara av Chirac, vars premiärminister han varit i fem år, utan också av den högerextrema Jean-Marie Le Pen. Ett nesligt nederlag som sätter punkt för Jospins politiska karriär och som det verkar också för vänstern, åtminstone för överskådlig tid framöver.