Politik

De franska undersökningsföretagen ligger inte på latsidan och tidningarna och TV ger dem ständigt nya uppgifter. Nu har Le Nouvel Observateur bett ett av dem att ta reda på om franska folket tycker att friheten, jämlikheten och broderskapet i landet har ökat eller minskat under senare år. Inte oväntat är svaret negativt. Den franska revolutionens paroller hålls högt men respekteras inte av politikerna, anser folk i allmänhet.

Vänsterväljarna tycker till 40 procent att jämlikheten är den viktigaste grundpelaren i republikens bygge. Högern säger till 53 procent att friheten är viktigast. Det intressanta är hur folk motiverar att friheten inskränkts och ojämlikheten ökat. Bland alla medborgare är bilden också entydig. Friheten, jämlikheten och broderskapet sitter trängre i dag i Frankrike än tidigare. Den kritiska analysen är generellt mer framträdande bland vänsterväljare än bland högerväljare.  Orsaken till att fransmännen generellt anser att den franska revolutionens grundpelare sviktar är främst den ekonomiska krisen.

De fransmän som upplever att friheten inskränkts hänvisar i första hand till att det blivit fler och fler restriktioner i samhället som rökförbud i allmänna lokaler, krav på att äta mer frukt och grönsaker, sporta och så vidare. Vi skulle kunna säga att det rör sig om inskränkningar i den ansvarslösa njutningen, något som är centralt för många fransmän. Högt på listan över frihetsinskränkningar är också hastighetskontrollerna på vägarna. De har blivit fler och ses av många som negativt. En traditionell synpunkt på medias koppling till den politiska och ekonomiska makten kommer också fram tydligt i undersökningen. Fransmän har aldrig haft särskilt stor tilltro till public service oavhängighet gentemot staten och det är dessvärre en uppfattning som det finns alla skäl att hålla fast vid.

En mindre del av de franska medborgarna (13 procent) tycker att friheten ökat. De nämner i första hand internet som ett instrument för ökad frihet men också att antalet tabun minskat. Homosexuella kan känna ökad frihet, det är lättare att skiljas och få abort.

De fransmän som menar att ojämlikheten ökat hänvisar i första hand till att löneskillnaderna ökat och att arbetsmarknaden med osäkrare arbetsvillkor bidrar  till ökad ojämlikhet. I fallande grad hänvisar fransmännen till att ojämliheten beroende på hudfärg ökat, handikappade får det sämre. Orättvisor kring nationalitet, familjebakgrund, ålder och kön bidrar till att öka ojämlikheten, säger en del men långt ifrån lika många som de som hänvisar till ekonomi och arbetsmarknad.

De fransmän som tycker att jämlikheten ökat  (6 procent) tycker att de handikappade fått det bättre och att skillnaderna mellan folk med olika kön och olika hudfärg minskat. Ungefär lika många i denna grupp tycker att löneskillnaderna minskat.

Nästan två av tre fransmän menar att broderskapstanken minskat i landet och bara 8 procent tycker att den blivit starkare. Det är den ekonomiska krisen som gör att människor i ökad utsträckning i första hand tänker på sig själva, menar många.

Jämlikheten är den fråga där människor har upplevt den största negativa utvecklingen. Det är också här som skillnaden i bedömning är störst mellan vänster- och högerväljare. Ojämlikheten uttrycks enligt undersökningen mest kring löner och andra villkor på arbetsmarknaden. Det är typiskt för den politiska debatten i Frankrike att orättvisorna kring kön och etnicitet inte alls spelar samma roll när fransmän ska lista områden där de upplever ojämlikheten som störst. Omedvetenheten om de strukturella problemen på dessa områden är ännu mer påfallande än i Sverige.

Sverige nämns oftare än man skulle kunna tro i den franska inrikespolitiska debatten. Det är ofta i smickrande   ordalag ungefär som när svenskar talar om franskt mode eller viner från Bordeaux. Det är som om Frankrike vore bra på njutning och Sverige på sjukförsäkringssystem.

Det är främst vänstern som hyllar Sverige men det de hyllar har de aldrig förmått införa i sitt eget land när de haft den politiska makten.  Igår kväll satt socialisten Manuel Valls i det populära underhållningsprogrammet On n´est pas couché (ung: Vi har inte gått och lagt oss än) och hyllade Sverige för sina välfärdssystem. Han fick omedelbart på nöten av de två utfrågarna som på franskt vis himlade med ögonen. Den ene undrade om det är så bra med Sverige eftersom ”landet har världens högsta självmordsfrekvens” och den andre suckade över att ”de har väl inget annat för sig när det är så kallt däruppe”. Och Francoise Hardy, den numera vithåriga popsångerskan från 60-talet, som fanns i studion för att göra reklam för sin nya skiva konstaterade att ”det är nog inte så bra i Sverige. Staten lär ha varit nära att gå i konkurs så regeringen minskade offentliga sektorn till hälften”. Allt detta fick stå oemotsagt eftersom ingen riktigt visste om skrönorna var sanna eller falska. Manuel Valls tyckte ändå att ”det är typiskt franskt att kritisera andra länder”.

Det är inte så, normalt sett, att fransmän bara kritiserar andra länder och framhäver sig själva. Den politiska debatten handlar snarare om nervösa jämförelser med andra och främst USA. Frankrike vill vara en stormakt och jämför sig därför med den stormakt som i varje fall tills nu när Kina etablerar sig på världsarenan har varit den enda riktiga dominanten på världsscenen. Efter USA kommer några andra länder som Tyskland och de skandinaviska länderna. Någon enstaka gång också England som däremot alltid beskrivs som ett katastrofalt land.

Vänstern lyfter fram Sverige för dess välfärdspolitik. Det är en gammal bild som de franska socialisterna levererar och som inte innehåller några beskrivningar om regeringsskifte och förändringar i arbetsmarknadsregler och försämringar för sjuka. Ändå är bilden av Sverige bland vänsterns intellektuella positiv därför att hela vårt välfärdssystem anses mer enhetligt. Denis Olivennes, en känd vänsterdebattör, konstaterar i tidningen Le Nouvel Observateur att Frankrike har tio olika statliga pensionssystem medan Sverige har ett enda. Ersättningarna är också olika från grupp till grupp. Här handlar det alltså inte bara om pensionsnivå efter inkomst under den yrkesaktiva tiden. Och Olivennes beklagar sig också över att alla sociala system byggs upp genom lagar och förordningar, inte genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

För Olivennes och för Ségolène Royal i valrörelsen om presidentskapet 2007 skulle mer av överenskommelser på arbetsmarknaden skapa en lugnare atmosfär. En enhetligare skattepolitik skulle vidare leda till ökad jämlikhet. Här är Sverige alltså en förebild.

Det är svårt för fransmän i allmänhet att se att socialisterna har en rättvisare politik än högern. Socialisterna stöder olika fackliga aktiviteter som ofta går stick i stäv med konkurrerande fackliga organisationers krav vilket leder till att ojämlikheten mellan olika arbetargrupper ökar istället för minskar. Det är inte konstigt att många till slut anser att samhället är och förblir orättvist och det gäller att sko sig så mycket som möjligt på den stat som ingen kan lita på, på de fackliga företrädare som bara har partsintressen för ögonen och överheten i stort som njuter av ett lyxliv som vanliga fransmän knappt kan drömma om.

Manuel Valls och Denis Olivennes skulle i fransk mening kunna kallas för socialdemokrater. Detta ord står för en liberalare syn på ekonomisk och social politik där staten minskar sitt inflytande och där bilden av den svenska modellen med ansvarstagande arbetsgivare och fack tar över en del av statens inflytande. Socialdemokraterna inom PS tror inte som många av deras partikamrater som finns längre ut på vänsterkanten att det går för staten att till exempel förbjuda företag att lägga ner olönsam verksamhet. Många socialister – och även en del gamla gaullister – ser framför sig en ganska statisk arbetsmarknad där arbete är en rättighet och företagen inkorporerade  i en stabil fransk nations struktur. Företagen ska tjäna samhället, inte tvärtom.

Socialdemokraterna har hittills aldrig kunnat erövra makten inom socialistpartiet även om Ségolène Royal delvis har sådana drag. Martine Aubry som är den nuvarande generalsekreteraren för partiet är inte socialdemokrat. Socialdemokratiska idéer har liten resonnans i  basen för detta parti, bland de så kallade militanta. Socialdemokrater är snarare de som gått fina skolor och lärt sig engelska och tagit intryck av den anglosaxiska världen. Typiskt för denna grupp är Dominique Strauss-Kahn som var finansminister i den senaste socialistregeringen (1997-2002) och som i dag är chef för Internationella valutafonden i New York.

Vänstern behöver för sin propaganda bra förebilder som kan visa på en positiv skillnad gentemot det Frankrike som regeras från höger. Sverige ligger lagom långt borta så att ingen riktigt vet hur förhållandena egentligen ter sig. Dessutom har Sverige historiskt sett ett gott rykte när det gäller rättvisa och jämlikhet. Ryktet lever om än inte i överensstämmelse med  verkligheten. Men det kanske inte gör så mycket.

Förbud att bära burka är en av de konkreta lagar som Sarkozys regering vill införa så snabbt som möjligt i hela Frankrike. Det finns redan en lag från 2004 om förbud att bära slöja, kippa och kristet kors i franska statliga skolor. Den lag som regeringen nu vill införa riktar sig enbart mot muslimer och mot de kvinnor som bär heltäckande slöja.

Conseil d´État, som i detta sammanhang får översättas med lagrådet, har nu sagt sin mening om en lag mot burka och svaret är svävande men avvisar ändå ett förslag att totalförbjuda burkan i alla offentliga sammanhang. Uppdraget från premiärminister Francois Fillon till lagrådet var att ”se hur långt ett förbud kan sträcka sig utan att såra våra landsmän med muslimsk trosriktning”. Premiärministern kan knappast vara nöjd.

Enligt Le Monde konstaterar lagrådet att det inte går att införa en sådan lag med hänvisning till republikens grundvärdering att Frankrike ska vara ett sekulärt land.  Denna princip som regeringen hänvisar till för att motivera ett mer allmänt förbud håller inte, menar lagrådet. Den sekulära principen kan appliceras på offentliga institutioner som skolan men inte på samhället i allmänhet eller på individer.

Regeringen vill genomföra lagen med hänvisning också till republikanska grundvärderingar som värdighet, frihet, jämlikhet och broderskap. Lagrådet menar att värdigheten i detta sammanhang sanrare måste tolkas så att den skyddar den personliga friheten.

För att motivera ett förbud mot att  bära burka måste lagstiftaren hävda vissa specifika villkor för vissa sammanhang i tid och rum. Det rör sig då bland annat om platser som vallokaler, sjukhus eller platser där föräldrar lämnar och hämtar barn. Det rör sig här om sammanhang där det kan krävas en form av legitimation som när till exempel en mamma ska hämta sitt barn från skolan.

Lagrådet föreslår i huvudsak böter för den som vägrar att rätta sig efter lagen i de sammanhang som den ska omfatta. Det ska också vara möjligt att ge högre böter och även fängelse om det går att bevisa att en annan person tvingar kvinnan att uppträda i heltäckande slöja.

Det råder delade meningar inom den politiska högermajoriteten om hur radikal den här lagen ska vara oavsett lagrådets synpunkter. Strax efter de regionala förlustvalen häromveckan tog ledaren för regeringspartiet UMP i Nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé  upp frågan om lag mot burka flera gånger i sitt framträdande i TV. Hans ställning i partiet är mycket stark och han är mycket angelägen att få fram en lag som så långt möjligt förbjuder burkan helt i alla offentliga sammanhang. Andra inom UMP är mer tveksamma. Nicolas Sarkozy förefaller ha en mer pragmatisk syn på frågan. Regeringen kommer med all sannolikhet att lägga ett lagförslag men det kommer inte att vara så långtgående så att det tillmötesgår den extrema högerns förväntningar och ändå bli tillräckligt utmanande för stora grupper av muslimer i landet.

För vänstern är positionen klar. Socialistpartiet och den trotskistiska vänstern kommer att rösta emot. Något oklarare är det med kommunisterna eftersom detta parti har en gammal starkt antikyrklig tradition som påverkar deras syn också på förbud mot burka. En kommunistisk borgmästare var också den person som först väckte frågan om en lag mot heltäckande slöjor med motivering att det är en symbol för kvinnoförtryck. Denna hållning delas också av den mer moderata vänstern som ändå avvisar lagen med motiveringen att den utmanar den muslimska minoriteten och skärper de nya klassklyftorna i landet.

Det tog tre dagar efter valförlusten innan Nicolas Sarkozy släppte sitt framsynta men impopulära förslag att lägga en grön skatt på koldioxid, en skatt som skulle uppmuntra fransmännen att anpassa sina liv i grön riktning och bland annat byta till miljövänligare bilar. Nu gäller inte längre modernisering av Frankrike utan samling inom högern för att vinna nästa val.

I gårdagens stora TV-samtal mellan ledaren för Europe Ecologie, Daniel Cohn-Bendit och socialistpartiets Ségolène Royal om en rödgrön samverkan inför nästa president- och parlamentsval utvecklades till en vital och intressant debatt mellan de båda om koldioxidskatten och vem som gör mest för de gröna frågorna. Royal hävdade att hon i sin region Poitou-Charentes där hon är ledaren på det praktiska planet gör mer än de gröna kräver i sitt partiprogram. Cohn-Bendit kritiserade socialistpartiet för att av opportunistiska skäl svikta i sitt försvar för en koldioxidskatt.

Debatten visar ändå att socialisterna med sitt nej till koldioxidskatten i alltför hög grad sitter fast i den gamla industripolitiken och oroar sig för att förlora medelklassväljare som har tillväxt och den egna plånboken i centrum. Den gröna rörelsen växer hos delar av den välbärgade medel- och överklassen i storstäderna men är ett rött (!) skynke för det tunga Frankrike som lever på knappa villkor och upplever den ekonomiska krisen in på bara skinnet och därför inte vill göra eftergifter för något så dunkelt som ett hållbart samhälle.

Nu har också Sarkozy givit upp inför motståndet  i sitt parti. Han kan inte bygga sin maktställning enbart på de rika i storstäderna för vilka miljöskatten trots allt är en rätt oproblematisk fråga. Ett högerparti med ambitionen att skaffa sig en majoritet i de nationella valen måste ta hänsyn till alla; bönder och småföretagare, privatanställda industriarbetare och tjänstemän som tänker höger och som ser en skatt på koldioxid som en ny skatt och inget annat. Hur ska de kunna rösta på en president som höjer skatt när han som deras representant i Elyséepalatset borde sänka skatt istället?

De gröna står nu rätt ensamma i denna fråga om skatt på koldioxid. Debatten mellan Cohn-Bendit och Royal var en signal om svårigheterna att förena de två vänsterrörelserna. Det franska socialistpartiet har en stark falang som benhårt håller fast vid klassperspektivet som enda  överordnad princip och som kommer att slåss för jobb och välfärd med basen i den ekonomiska tillväxten. Det blir en nöt att knäcka för Martine Aubry och andra som vill skapa en allians med de gröna. Det blir en nöt för de gröna att knäcka när de ska övertyga den hårda kärnan bland socialisterna om att deras politiska ambition är att smälta samman social rättvisa med miljö.

Jag sitter framför TV:n och ser den nye arbetsmarknadsministern i debatt om krisen i Frankrike. Han heter Eric Woerth och har varit budgetminister i nästan tre år men i måndags utsåg Nicolas Sarkozy honom till att ansvara för hela detta krisområde som heter fransk arbetsmarknad. Denne man som gjort handelshögskolan (HEC) och Sciences Po (skolan för samhällsstudier) som räknat sig fram till topposter och sedan 2007 räknat på budgeten ser verkligen ut så också. Bakom sin tunna glasögon och i sin perfekta framtoning ser han verkligen ut som en teknokrat.

Jag är övertygad om att han kan räkna och att han kan brotta ner de flesta i logiska resonemang. Det är också den metod han använder när han i debatten med fackföreningsledare och oroliga företagsledare ska bemöta oron kring hög arbetslöshet och allmän förtvivlan hos så många fransmän. Hela mötet blir nästan obehagligt. Tittarna måste tro att han inte bryr sig, inte förstår och inte kan uppleva de människor som förtvivlas över att de saknar jobb, att deras kommun förlorar arbetsplatser och att den ekonomiska kris som växt fram sedan slutet av 1970-talet aldrig verkar ge vika.

Det är svårt att förstå hur Sarkozy tänker när han sätter denne frostige teknokrat på posten som arbetsmarknadsminister. Är Eric Woerth mannen som ska inkarnera regeringens engagemang för fransmännen i kristider och ge dem hopp om en bättre framtid? Knappast. Reportaget som föregick debatten med Woerth handlade om en av landets kommuner med en arbetslöshet på närmare 30 procent och visade intervjuer med trötta och uppgivna människor. Sådana vittnesbörd  kan inte mötas med bara hjärna. Politiker måste också kunna visa inlevelse och omsorg.

Dessa veckor av valrörelse och val i Frankrike får många att ana att det just nu sker en omsvängning i det politiska landskapet. Sarkozy är skakad. Hans ministrar oroliga. Och förmodligen börjar högerpartiet UMP:s ledamöter  i nationalförsamlingen och i andra politiska organ att ifrågasätta om landet styrs på rätt sätt. Vet presidenten verkligen vilken riktning som nationens ledning bör ta? Som lök på laxen presenterade  den förre premiärministern och Sarkozys dödsfiende Dominique de Villepin sitt nya parti i dag. Utifrån en klassisk socialt präglad och gaullistisk utgångspunkt tänker Villepin utmana den sittande majoriteten. Villepin tänker framförallt utmana Sarkozy som presidentkandidat 2012. Den splittring som socialisterna upplevt i tio års tid kan nu börja hemsöka högern. En spännande politisk period väntar i Frankrike.