Politik

Den kände publicisten och debattören på yttersta högerkanten, Eric Zemmour stiger alltmer upp som en av huvudkandidaterna inför det franska presidentvalet nästa vår. I den senaste undersökningen når han 13 procent och det är i stort sett en dubblering av andelen väljare på en månad. Samtidigt har Marine Le Pen tappat stöd. Hon ligger nu en bit under 20 procent efter att ha varit uppe på 28 procent för några månader sedan.

Spänningen i den begynnande valrörelsen, ett drygt halvår före valet, är laddad. I våras verkade allt så enkelt. Två kandidater stack ut; den sittande presidenten Emmanuel Macron och Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Det var upplagt för ett da capo av 2017 års slutomgång. Alla minns slutdebatten mellan de två i tv. Macron sopade formligen banan med sin motståndare. Marine Le Pen verkade dåligt påläst, gjorde verkligen skäl för epitetet populist. Macron vann varje rond i debatten och segrade också ganska enkelt i valet. Det har varit en uppenbar sanning sedan dess: Han har agerat strategiskt i fyra och ett halvt år för att få möta henne igen i 2022 års slutomgång av valet.

Nu verkar strategin ha slagit slint. Den senaste opinionsundersökningen visar på en helt annan situation. Macron förutspås få en fjärdedel av rösterna medan ett antal kandidater inte når högre än 15 procent. Där återfinns den fristående moderata högerpolitikern Xavier Bertrand. Där finns vänsterpartiets (La France Insoumise) ledare Jean-Luc Mélenchon och där återfinns Eric Zemmour. Alla räknar också med möjligheten att Republikanerna efter sitt val av presidentkandidat i början av december kommer att spela en viss roll. Kommer förre chefsförhandlaren om Brexit, Michel Barnier eller ledaren i Parisregionen Valérie Pécresse eller någon annan vinna det interna valet i Republikanska partiet lär den kandidaten också skaffa sig ett opinionsstöd mellan 10 och 15 procent. Strax under 10 procent ligger också Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo och de grönas kandidat Yannick Jadot.

I dag pekar allt mot att huvudkandidaten till Emmanuel Macron bara kan räkna med ett väljarstöd i första valomgången på kring 15 procent och det finns många om budet.  Marine Le Pen kan inte längre känna sig säker på att få den platsen.

Eric Zemmour och Marine Le Pen attraherar i hög grad samma väljare. Besvikelsen över Marine Le Pen har ökat hos hennes väljare under perioden efter presidentvalet 2017. Tvivlet på hennes kapacitet, inte minst intellektuellt, har ökat. Eric Zemmour med sin bildning lockar en hel del av hennes tidigare stödtrupper. Dessutom har uppenbarligen Zemmour goda utsikter att nagga en del av Republikanernas väljarkår på högerkanten. Efter Sarkozy har detta traditionella högerparti i Frankrike inte fått fram en karismatisk ledare. Zemmour har drag som lockar. Han har i minst ett decennium drivit en radikal argumentation mot islam, mot muslimsk invandring och för ett kristet präglat Frankrike. ”Rädda Frankrike från en civilisatorisk undergång!” är hans mantra och det lockar många av Republikanernas kärnväljare.

Zemmours väljarstöd kan alltså rimligen växa ytterligare. Själv avvaktar han fortfarande innan han deklarerar sin kandidatur. I lugn och ro kan han åka landet runt och tala om sin senaste bok och han drar stora skaror människor. Han kan beskriva krisen i det franska samhället utan att vara en del av ett politiskt etablissemang. Han kan ägna sig åt att tala om en enda fråga, migrationsfrågan, när andra officiella kandidater tvingas svara på en rad politiska frågor.

Vi vet förstås inte vart detta leder. Zemmour kanske stannar på denna nivå och sjunker tillbaka sedan han blivit officiell kandidat. Vad händer då med stödet för Le Pen? Möjligen har hon blivit så skadad av de senaste månadernas tillbakagång i opinionen att hon inte klarar av att stärka sin ställning igen.

Nu är presidentvalskampanjen igång på riktigt och det blir mycket spännande att följa utvecklingen. Eric Zemmour är jokern i leken och honom ska jag studera lite närmare i kommande blogginlägg.

Nu är Frankrike inne i det arbetsår som ska leda fram till ett presidentval nästa vår. Valrörelsen är i praktiken igång. Det är knappt sju månader kvar till valet och som svensk är det rimligt att fråga sig om politikerna och framför allt väljarna orkar med så lång tid av ständig politisk debatt. De orkar! Det verkar finnas outtömlig energi för det ämnet. Dessutom går politikerna ut hårt. Igår pågick i två olika kanaler två viktiga debatter mellan presumtiva kandidater. I den ena debatten slet kontrahenterna nästan håret av varandra. Och de höll på i över två timmar utan avbrott.

Den stora politiska snackisen i dag är just den tuffa debatten; mellan vänsterns Jean-Luc Mélenchon och den reaktionära muslimmotståndaren Eric Zemmour. Mélenchon har jag skrivit en del om under åren. Han leder rörelsen La France Insoumise (LFI), i svensk översättning Det okuvade Frankrike. Han har nyligen fyllt 70 år men är i full vigör. Ställer upp för tredje gången i ett presidentval. Han har varit länge i politiken, bland annat som minister i socialistiska regeringar men lämnade Socialistpartiet och gick vänsterut före valet 2007. Han vände sig mot det som han kallade toppstyrningen inom EU och det stöd för en federalistisk EU-politik som han ansåg sig finna i partiet.

Mélenchon är en blandning av intellektuell, bildad humanist och rabulist med revolutionära idéer. Han gillar Castro och Chavez. Han har uttryckt sig uppskattande om Robespierre, en av de mer våldsamma politikerna under den radikaliserade perioden av franska revolutionen.

Eric Zemmour är från början journalist som radikaliserats under åren och blivit alltmer muslimkritisk. Ja, det rätta ordet är muslimhatare. Han har ännu inte officiellt förklarat sig vara kandidat till nästa presidentval men uppträder som en sådan, nu igår i stor debatt med Mélenchon. Han menar att hela den franska civilisationen hotas av den muslimska invandringen. Han delar in muslimerna i två delar. Den så kallade moderata delen som han betraktar som sovande islamister och islamisterna som han kallar muslimer i full aktion. Han menar att muslimerna kommer att skapa ett parallellsamhälle och så småningom ta över landet. Han påstår att minst 400 000 muslimer kommer till Frankrike varje år och att det bara gäller dem som invandrat legalt. Till den siffran ska läggas de papperslösa.Officiella siffror talar om hälften så många immigranter. Zemmours budskap är än mer extremt än Marine Le Pens. Han anser också att landet redan befinner sig i ett inbördeskrig, ett civilisationskrig. Han manar fransmännen att kämpa för att om möjligt bibehålla en kristen civilisation.

Mélenchon menar att Frankrike måste fortsätta att vara ett sekulärt land där religion är en privatsak. Han menar att det är människor som Zemmour som driver landet in i ett inbördeskrig. Han avvisar Zemmours uppfattning att all kriminalitet skapas av invandrare, främst muslimer.

En debatt mellan dessa båda politiker med så olika uppfattningar och med heta temperament måste sluta i uppskruvade ordväxlingar. Cyniska tv-producenter skulle nog säga att det blir bra tv av att föra samman dessa två i en flera timmar lång debatt.

Debatten var ändå klargörande. Ingen har helt fel och ingen helt rätt. Båda är på samma gång extrema men också bildade män som gärna citerar filosofer och statsmän i historien. Ändå är Zemmours muslimhat skrämmande. Han verkar uppenbarligen tro att hans svavelosande ord och oresonliga politiska program hjälper.  Han bidrar med sin retorik till att förstärka rasistiska känslor hos miljoner fransmän som är rädda, arga och allmänt hotade av den muslimska invandringen. Han vill förstås att muslimer ska återvända till sina så kallade hemländer. Han menar på fullt allvar att muslimer inte längre borde få bära arabiska förnamn. ”Byt ut Muhammed mot Philippe”, är ett hans senaste påfund. En annan uppfattning som han för fram är att muslimer inte heller är fransmän, oavsett om de har franskt medborgarskap eller inte. Hans känsla för provokationer passerar alla gränser.

Zemmour är mycket populär i vida kretsar i Frankrike. Han har skrivit några tegelstenar till böcker som var och en har sålt i uppemot en halv miljon exemplar. I dag har han kring 10 procent av väljarna med sig enligt opinionsundersökningar inför presidentvalet. Det är någon procent mer än Mélenchon och flera procent mer än Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo. Han avvaktar enligt uppgift att hans popularitet ska stiga till 12 procent för att han definitivt ska bestämma sig för att kandidera till presidentposten. Som jämförelse har Macron i dag ett stöd på 23 procent och Marine Le Pen på 19. Det finns också en oberoende högerkandidat, Xavier Bertrand, som ligger kring 15-16 procent.

Det finns all anledning att försöka fortsätta förklara hans popularitet. Jag ska göra ett försök i kommande blogginlägg. Tillsammans med Marine Le Pen och en del aggressiva politiker inom Republikanerna formas i dag ett idéblock i Frankrike som i varje fall stöds av en tredjedel av väljarkåren.

Jag har en vän som alltid påpekar för mig hur uselt centralistisk jag är i min syn på Frankrike. Allt handlar om Paris, säger han och hans kritik riktar sig inte bara mot mig som anklagas för att bara intressera mig för huvudstaden. Han menar att allt inom politik och media kretsar kring Paris och att det övriga landet alltid missgynnas på olika sätt. Ibland en kritik som är orättvis och slentrianmässig men som också faller väl in i kritiken av att landet är indelat i den urbana eliten i Paris och vanligt folk.

Dock, jag kan bättra mig och ta tåget ut i provinsen, som det heter om landet utanför Paris. Jag åkte till Poitiers igår. Nu råkar Frankrike ha ett väl utvecklat järnvägssystem med sina tgv-tåg. Jag tog mig på morgonen till Gare Montparnasse som numera liknar en flygplats mer än en järnvägsstation. Lyxbutikerna dominerar. Det är rena fina golv som i gallerierna på Champs Elysées. Och behagliga dofter och inget buller. Jag går in i en tidningsaffär och möts av en förtjusande ung dam i uniform som leende frågor vad jag önskar. ”Tidningen Libération och en flaska vatten.” ”Oh, det ordnar vi och hur vill min herre betala?” ”Med kort”, svarar jag. Den unga damen visar med en väl balanserad handrörelse var kortmaskinerna finns och jag gör min betalning. Allt var verkligen förtjusande.

Tågen är snabba och bekvämliga och går i tid och kommer fram i tid. Där sitter vi resenärer med våra munskydd och arbetar wifi men det går så bra. Och vi påminns om att när som helst kan det komma en kontrollör och titta i våra vaccinationspass som är obligatoriska på resan. Men ingen kom.

En timme och tjugo minuter senare anländer jag till Poitiers. Det är staden som i historien mest är känd för slaget 732 när kung Karl Martel slog tillbaka morerna, ett viktigt slag för kristenhetens ställning i Mellaneuropa. Staden är för övrigt en av många historiskt intressanta platser i landet. Brukar kallas de hundra kyrktornens stad, bland annat med flera medeltida katedraler.

Här lever knappt hundratusen invånare i en levande stad i en historisk miljö med en vacker och genomtänkt arkitektur. Jag går på gatorna och känner lugnet. Jag noterar alla kulturella platser, jag ser studenternas påverkan på stadens liv. Och jag kan inte undgå att se att det förstås också är en dröm för den burgna medelklassen. Det katolska sätter sin prägel på stadens liv.

”Vi har några utslagna män med hundar som kan vara lite aggressiva ibland. Männen alltså”, förklarar min ledsagarinna. Värre än så tycks det inte vara.

Poitiers har sin karaktär men som alla brukar säga. Frankrike har allt. De fattiga bergsbyarna, förorterna med stora sociala problem, tråkiga städer som vuxit ur sina gamla kostymer och skapat trista förorter. Och så vidare. Poitiers känns som lugn, stilla och välkomnande för den som vill tillgodogöra sig historisk skönhet, klassisk kultur och stillhet. Jag säger inte nej.

Just det, hur blev det med Libération som jag köpte av den leende, uniformerade försäljaren på Gare Montparnasse? Jo, jag fick fördjupa mig i artiklar om Anne Hidalgo, Paris´ socialistiska borgmästare som nu beslutat sig för att kandidera som president i nästa års val. Hon har verkat ett knappt decennium som borgmästare och satt sin prägel på stan. Hennes gröna profil är tydlig och hon vågar utmana stadens billobby. Paris blir allt mer en stad att leva i för vanliga medborgare. Den blir aldrig så lugn som Poitiers men har ambitionen att bli lika grön. Ska bli intressant att se om franska folket vill ha en grön vänsterpolitiker från Paris som president 2022.

Arton månader har gått sedan jag senast var i Paris. Jag har gått ut på stan för att se vad som ändrats sedan sist. Gatumiljön har ny karaktär när många av dem jag möter bär munskydd. Och jag frågar mig hur detta påverkar stadsborna.

Jag har levt under hela pandemin i ett land där tron på munskyddet varit i det närmaste obefintligt. Det finns ingen evidens för att dessa skydd skulle minska smittspridningen har Anders Tegnell förklarat för oss. I Frankrike som i nästan alla länder anser man att det finns evidens. Eller så vill myndigheterna och regeringarna inte chansa.

I dag är det tillåtet att gå utan munskydd utomhus. En del bär munskydd i alla fall. Det är krångligt att ta på och av dessa skydd hela tiden. I affärer och i de kollektiva färdmedlen är det nämligen obligatoriskt. En röst manar i högtalaren i metron på franska och engelska: ”Alla som bryter mot kravet på munskydd får böta 135 euro.” Det är mycket pengar. Jag har faktiskt inte sett en enda av resenärerna som saknat munskydd. En man täckte bara munnen men inte näsan. Det är skäl nog för kontrollanter att skriva ut en böteslapp. Å andra sidan har jag inte sett en enda kontrollant hittills och jag har ändå tillbringat några timmar i metron.

Jag hade ett möte på en politisk tankesmedja igår. Där satt två kvinnor och pratade med mig med munskydd. Jag frågade om jag fick ta av mitt. Det gick bra, förklarade de men fortsatte bära sina. Det verkar inte så besvärligt för fransmännen, verkar det som. Jag blir andfådd av att gå med dem och sitta och prata med dem. Jag är väl inte van än.

Vaccinpass är en annan företeelse som verkligen gäller i Paris. Jag har besökt några kaféer och en restaurang och jag har inte kommit undan. Tvingas plocka fram bevis på att jag har vaccinerats eller är smittfri. Det går ganska smärtfritt. Några gånger har jag inte lyckats hitta beviset på min telefon men servitören är tålmodig och väntar.

Det finns ett motstånd mot vaccinering men det motståndet har jag inte sett några exempel på – utom i tv-nyheterna. Varje lördag demonstrerar tusentals människor mot det som de ser som en inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. ”Liberté!” ropar demonstranterna. Macrons påbud att alla krögare och caféägare ska begära att få se ett vaccinationspass verkar ha givit effekt. I dag, några dagar in i september har närmare 60 procent av franska folket tagit två doser och ytterligare tio procent en dos. Vem vill missa att sitta på café, gå på bio eller ha kvar sitt jobb. Hela sjukvården till exempel välkomnar inte längre den personal som inte vaccinerat sig.

Egentligen är Paris sig ganska likt. Vädret är ljuvligt med eftermiddagstemperaturer närmare 30 grader. Människor flanerar, sitter på uteserveringar och ser allmänt glada ut. Jag anar att det retar vaccinmotståndarna ännu mer. De missnöjda, de frustrerade, de misstrogna. De finns alltid men har sannolikt liten chans att överleva med sin rörelse antivaccin. Det finns för mycket roligt att göra för den som tagit sina två sprutor.

I april nästa år är det dags för presidentval i Frankrike. Det ser ovanligt bra ut för den sittande presidenten. Det ser så bra ut att det finns anledning till oro. Den som verkar vinna knappt åtta månader för valdagen riskerar att åka på bakslag. Som de franska politologerna brukar säga: ”Den som leder ett år före valet vinner inte.” Det är förstås inte heller helt sant men osvuret är verkligen bäst.

Det finns två sätt att mäta presidenten i opinionen. Dels genom att undersöka hans popularitet hos befolkningen. Den mäts regelbundet och Macron ligger stabilt kring 40 procent nöjda eller mycket nöjda med hans sätt att regera landet. Den senaste mätningen är gjord sedan han infört den omdiskuterade förordningen att alla måste visa bevis på genomförd vaccination för att kunna resa inom landet och besöka näringsställen. Vi har sett hur stort missnöje som finns mot denna ordning och stora skaror har demonstrerat vid olika tillfällen. Det hindrar inte att Macron håller sin ställning och det är på en för franska förhållanden hög nivå.

Det andra sättet att mäta Macrons ställning i befolkningen är att jämföra honom med olika tänkta presidentkandidater till valet den 10 och 24 april nästa år. Han leder även här men knappt före Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Han får kring 25 procent av sympatierna jämfört med 24-25 procent för Le Pen. Många bedömare tror att andra valomgången nästa år blir en snarlik kopia av 2017.  Samma kandidater i slutomgången och en klar seger för Macron. Alla menar också att Marine Le Pen är Macrons favoritmotståndare. Hon är intellektuellt och retoriskt underlägsen Macron. Hon har inte heller samma klara uppfattningar i sakfrågorna. Hennes parti har som alla populistpartier svängt i ställningstagandena genom åren för att kunna anpassa sig till den rådande tidsandan. Det blir ett problem i en flera timmar lång debatt med en så skarp politiker som Macron.

Nu kan mycket hända fram till och med valets första omgång den 10 april. Det som kan kullkasta Macrons planer på att bli återvald genom att få möta Marine Le Pen är utvecklingen inom Republikanerna. Det partiet kommer att genomföra ett primärval i höst. Sannolikt kommer dock inte den republikanska högerns starkaste kandidat, Xavier Bertrand, att ställa upp i detta primärval. Är han så stark i opinionen att han kan fånga in vinnaren av Republikanernas primärval och göra honom eller henne till sin premiärministerkandidat redan före valet? En del tror på det och själv hoppas förmodligen Bertrand på en sådan utveckling. Lyckas han med det kan mycket väl Bertrand bli den person som slår ut Le Pen i den första valomgången och därmed kvalificerar sig till att möta Macron i en andra och avgörande valomgång. I dag ligger stödet för honom på 15 procent men det kan säkert öka.

Xavier Bertrand har en folklig framtoning som saknas hos de kandidater som nu förbereder sig för Republikanernas primärval. Ordföranden i Parisregionen, Valérie Pécresse, är en lätt mondän kvinna från den välbärgade staden Versailles, väster om Paris. Hon kandiderar liksom EU:s chefsförhandlare i Brexitfrågan, Michel Barnier som inte heller lär få stora skaror av arbetarklass att jubla och springa benen av sig för att stödja honom i ett presidentval. Xavier Bertrand däremot representerar de fattigare områdena i norra Frankrike. Han förenar ett engagemang för sociala frågor med en hård linje kring brott och straff utan att för ett ögonblick lockas att uttrycka sig rasistiskt. Bertrand kan mycket väl attrahera en del väljare som hittills röstat på Le Pen och han kan samtidigt vara ett alternativ också för en del av Macrons potentiella väljarunderlag.

Vänstern då? Ett drygt halvår före valet ser det mörkt ut. Splittringen är fortsatt stor mellan de gröna, Socialistpartiet och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon. De kandidater som visat intresse inom vänstern har alla under 10 procents väljarstöd och det verkar svårt att se hur de olika partierna och kandidaterna ska kunna enas. Mélenchon är en veteran i presidentval och han har sina kärntrupper men han verkar svagare än för fem år sedan när han till slut fick uppemot 20 procent. Men i det valet kollapsade Socialistpartiet och de gröna var ännu inte lika populära. Paris borgmästare Anne Hidalgo har ett visst stöd men faller förmodligen på att hennes socialistparti är så försvagat och att splittringen inom vänstern hindrar henne.

Emmanuel Macron har alla möjligheter att bli omvald. Nu ska han bara ta sig igenom en lång valrörelse där så mycket han hända. En affär som sänker honom eller helt enkelt en motståndare i den andra valomgången, till exempel Bertrand, som han inte förmår besegra. Det är inte så bara att vinna ett presidentval, ens om man är stor favorit ett halvår i förväg!