Politik

Francois Hollande tappar i alla opinionsmätningar och har nu bara stöd av var fjärde fransk väljare. Det är magert också runtomkring honom. Ingen i regeringen träder fram på allvar men möjligen finns det en kvinna i kulissen, beredd till ett återinträde i storpolitiken.

Frankrike behöver flera ledare för att fylla de tyngsta posterna inom politiken. Det gäller för varje större parti att ha en kandidat till presidentposten och en eller två som under ett femårsmandat kan iklä sig rollen som regeringschef, det vill säga premiärminister.

Få bedömare trodde att Francois Hollande skulle bli president. Han har alltid setts som en partigängare. Duglig och smidig, skicklig att nå kompromisser men inte den karaktär som kan företräda hela folket och stå över partierna i den mening som ligger i femte republikens presidentämbete.

Hollande blev president i ett läge när Frankrike sökte en mindre karismatisk ledartyp efter Sarkozy. Efter ett år söker Frankrike åter en ledare med större vingbredd. Men vilka skulle kunna ta Hollandes plats inom vänstern? Svaret är: Ingen. Det är inte troligt att socialistpartiet vill öppna för primärval inför presidentvalet 2017. Hollande kommer – om han vill – att ostört söka omval.

Däremot behöver socialistpartiet hitta kandidater till premiärministerposten och på sikt kandidater som kan axla presidentposten. Det är ett faktum att männen och kvinnorna i regeringen har varit påfallande bleka. De har bundits upp av den ekonomiska krisen. Ministrarna har lite utrymme för reformer. De förvaltar eller bidrar till nedskärningar inom sina respektive fackdepartement.

Manuel Valls är i dag den populäraste av socialisterna. Han är inrikesminister, har visat gadden mot brottsligheten och intar en ganska tuff hållning när det gäller utvisning av till exempel romerna. Han fullföljer i mycket Sarkozys politik på detta område. Hårda tag lönar sig i dag i Frankrike.

Valls är ändå som så många andra förvånansvärt grund i sina resonemang. Även i Frankrike finns det gott om spin doctors och PR-folk som vingklipper politikerna och ser till att de säger rätt saker vid rätt tillfälle och måttstocken är opinionsmätningarna.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault är ett under av tråkighet. Han är obrottsligt lojal mot sin president. Den förre tyskläraren tänker som en tysk grammatik. Inga undantag till reglerna.”Vår politik ligger fast”, säger han oavsett vilka stormar som viner utanför Hôtel Matignon där han huserar.

Utrikesminister Laurent Fabius är i dag en äldre erfaren statsman som inte fortsättningsvis kan aspirera på högre poster. Han har för övrigt som rekordung på 80-talet varit premiärminister. Nu ser han till att Frankrikes utrikespolitik sköts korrekt och det är något han klarar med elegans och –  arrogans.

Finansminister Pierre Moscovici är en högt begåvad man sprungen ur alla de elitskolor som en hög politiker helst bör ha gått igenom. Någonstans på vägen mot makten verkar han ha förlorat sin esprit, sin själ. En intellektuell, reflekterande radikal talar i dag som en enklare partiagitator. Ekonomi är kanske inte hans starkaste intresse – han drömde om att bli utrikesminister – men hans tal i parlamentet och annorstädes är påfallande tunna, särskilt om man jämför med hans intellektuella kapacitet.

Kvinnorna är lika många i regeringen som männen men männen styr. Det finns en kvinna som nu rör sig långt från makten i Paris men som kan komma tillbaka. Martine Aubry, borgmästaren i Lille och känd som den minister som för drygt tio år sedan drev igenom lagen om 35-timmarsvecka. Hon är  kunnig och viljestark.Hon har lång politisk erfarenhet, också som minister. Hon står till vänster om Hollande men tillräckligt pragmatisk för att kunna samla tillräckligt många väljare kring sin person.

Aubry förlorade primärvalet mot Hollande. Det berodde på flera saker, bland annat det faktum att Hollande starkare representerade en motvikt mot Sarkozy. Hon har definitivt en möjlighet att åter ta sig tillbaka till toppen i partiet. Hon var trots allt socialistpartiets generalsekreterare åren fram till valet förra året.

Ségolène Royal lär däremot inte ha någon framtid. Hon har inte Aubrys politiska förmåga och tyngd. Hon skulle inte heller kunna övertyga majoriteten av väljarna sedan hon 2007 gjorde en ganska slätstruken insats i valet mot Sarkozy.

Fransk vänster väntar samtidigt på det nya underbarnet som ska göra skillnad. Fransk vänster är i dag splittrad. I söndags demonstrerade den röda vänstern under Jean-Luc Mélanchons ledning. I regeringen sitter en ljusrosa samling av socialister. De gröna spretar mellan stöd för Mélanchon, stöd för Hollande och något mittemellan.Ingen person i dessa kretsar utanför socialistpartiet är tillräckligt samlande och tillräckligt stor som personlighet för att komma på tal som blivande president.

Frankrike tvingas precis som Sverige redan gjort se fram emot en torftigare uppsättning av politiker. Det blir allt viktigare att hålla koll på siffror, infria löften i alltmer detaljerade politiska sakfrågor och skala av sig alla särpräglade personlighetsdrag. Ett litet misstag är en stor katastrof. En vision, en djärv tanke får svag eller ingen effekt på politikens utformning och genomförande.

I dag är det precis ett år sedan Francois Hollande valdes till Frankrikes president. Det har varit ett tufft år. Ekonomin i kris och medborgarna i frustration över dåliga tider och ett ledarskap av landet som de flesta inte uppskattar. Frågan är förstås om Hollande är så dålig och svaret måste bli nej.

Det råder ingen tvekan om att Francois Hollande är den mest impopulära under femte republiken, det vill säga sedan General de Gaulle förändrade konstitutionen 1958. Det senaste året är lika tveklöst den svåraste tiden för Frankrike sedan andra världskriget. Missnöjet i landet med presidenten är också missnöjet med situationen i landet.

Frankrike har precis som länderna i södra Europa levt över sina  tillgångar under många år efter mitten av 70-talet när ekonomin började svikta. Ingen politiker ville utmana sina väljare med tuffa sparåtgärder medan dessa fortfarande hade tjänat ett syfte och tillväxten tvärtom kunnat stimuleras genom åtstramningar i den offentliga budgeten. Frankrike har levt på lånade medel alldeles för länge. Nu är det svårt att spara. Åtstramningspolitiken hindrar tillväxten.

Politikerna har inte varit tillräckligt modiga. Det gäller Mitterand, Chirac och Sarkozy. Den senare har lämnat efter sig ett land med större offentliga skulder än han ärvde från sin företrädare. Sarkozy orkade inte  mer än delvis höja arbetstiden från 35 till 40 timmar. Han klarade bara delvis av att göra en pensionsreform. Han löste inte heller skuldkrisen inom de sociala trygghetssystemen. Sarkozy var en mästare i retorik men usel i handling. Det gäller faktiskt också inom områden som lag och ordning och migrationspolitik. Frankrike hade i stort sett  lika mycket invandring 2012 som 2007 och lika få som skickades till sina hemländer under samma period. Ur humanistisk synpunkt positivt att Sarkozys var så oförmögen att genomdriva sin vilja. Det blir däremot märkligt när dagens högeropposition angriper Hollande för bristande förmåga till handling.

Francois Hollande har genomfört vissa betydelsefulla reformer. Han har genomdrivit lagen om äktenskap för alla; en symboliskt viktig lag för att visa att Frankrike är ett modernt land och bryr sig om de mänskliga rättigheterna. Han har skapat förutsättningar för avtal mellan arbetsgivare och några av de tongivande fackliga organisationerna. särskilt CFDT. Dessa avtal kan förändra spelreglerna framöver på arbetsmarknaden och ge förutsättningar för färre strejker och mer konstruktiva samtal mellan arbetsgivare och fack. Han har fått ner statens budgetunderskott. Hans mål om 3 procent före årets utgång kommer han inte att klara men detta mål låg orimligt högt. Hollande och hans regering har också genomfört flera åtgärder för att stimulera företagen och stärka vissa sektorer inom den offentliga sektorn som till exempel utbildningen för att bygga Frankrike starkare inför framtiden.

Francois Hollande är en samarbetsman. Han har lett socialistpartiet som dess generalsekreterare i tio år. Han har skickligt kompromissat och hållit ihop partiet trots att risken för splittring flera gånger varit uppenbar. Nu försöker han göra likadant med hela landet. Han möter ett folk som delvis är präglat av ett revolutionärt synsätt. Landet har en konstitution som lägger ett stort ansvar på en ledare. Presidenten har mycket makt och förväntas förändra samhället av egen kraft. Hollande är inte den typen av ledare. I den meningen går han i otakt med stora delar av folket.

Igår demonstrerade tiotusentals vänstersocialister och kommunister i Paris under ledning av Jean-Luc Mélanchon. Mélanchons budskap är ett annat och mer revolutionärt. Han kräver en ny sjätte republik där folket kan avsätta sina ledare genom folkomröstning. Han säger blankt nej till samarbeten med finansvärlden och med högerregeringarna inom EU. Hans språk är radikalt och oförsonligt. Denna sida av vänstern har alltid varit och är fortfarande stark. Hollande har i dag inget stöd att vänta från partierna till vänster om socialistpartiet. Många gröna ledare, bland dem Eva Joly, gick igår i demonstrationståget med Melanchon och kommunisterna.

Högeroppositionen skäller ut Hollande efter noter men har inget eget program. Partiet UMP är splittrat i flera falanger och drömmer mest om att Sarkozy ska komma tillbaka och frälsa partiet på nytt. En man som franska folket dömde ut för ett år sedan. Man kan säga att Hollandes seger 2012 var i mindre grad ett stöd honom och mer ett avståndstagande från tanken på fem år till med Sarkozy.

Francois Hollande kallas ibland för gummigubben.  Hur många gånger man än fäller honom till marken så reser han sig igen omedelbart. Kollegor till honom säger att han fortfarande – trots alla kriser – är oberörd och fast besluten att fortsätta på sin väg. Hans överlevnadsförmåga är ett gott tecken. Han kan mycket väl rida ut stormen och med hjälp av lite stöd i konjunkturen under det kommande året återta en del av sitt förlorade opinionsstöd.

Det första året med Hollande har varit ett bedrövligt år för Frankrike. De flesta siffror pekar nedåt. Men hur hade alternativet sett ut? Han behöver förbättra sitt förhållande till sitt folk. Han behöver lite hjälp av konjunkturen och säkert också hjälp att kommunicera bättre med sina väljare. Framtiden ser inte ljus ut just nu men å andra sidan kan det inte bli mycket värre för landets president och hans regering. Hoppet ligger alltså i det faktum att saker och ting rimligen i fortsättningen måste gå åt rätt håll.

”En oförsonlig egoist” Så stod det först i det franska socialistpartiets nya dokument om Europa. Den sylvassa kommentaren var riktad mot Angela Merkel. Tyskland fick klä skott i en påfallande aggressiv text. Texten justerades efter påtryckningar uppifrån, förmodligen från President Hollande. Men dokumentet har ändå skakat om i de redan kylslagna relationerna mellan Berlin och Paris och hotar indirekt Francois Hollande.

Texten var författad av Jean-Christophe Cambadélis som annars är känd för att positionera sig till höger i  partiet. Denne förlorade förra året valet om posten som partiets generalsekreterare till Harlem Désir och möjligen ser han nu en chans att stärka sina positioner genom att liera sig med vänstern inom PS. Det råder ingen tvekan om att vänsterfalangen nu på allvar börjar frondera mot den rigorösa politik som regeringen för. Vänsterfalangen tror inte på de hårda sparkrav som EU ställer mot länderna i Sydeuropa och som den anser att regeringen medverkar till. Vänsterfalangen kritiserar Tyskland för att driva denna åtstramningspolitik för att själv dra fördel av den.

Vänsterfalangen inom PS känner inte igen partiet som fram till för några år sedan byggde sin identitet på en expansiv ekonomisk politik. Staten ska stimulera ekonomin genom att stimulera konsumtionen. Nu handlar regeringen betydligt mer stramt med åtstramningar inom den offentliga sektorn för att skapa balans i budgeten.

Francois Hollande försökte i början av sin mandatperiod ta stöd av Mario Monti i Italien men han lyckades inte förändra inriktningen på EU:s eknomiska politik mer än i marginalen. Han är helt enkelt oförmögen att betvinga Tyskland som styr EU lika påtagligt i dag som under Sarkozys år vid makten i Frankrike. Hollande inser i dag än starkare än i valrörelsen att han måste gå försiktigt fram i relation till Berlin. Men hans vänsterflygel i partiet bryr sig allt mindre om det. Den ser hur partiets väljare känner en stark antipati mot Hollandes politik. Stödet för regeringen minskar nu också påtagligt i de egna väljarleden.

Socialistpartiet är känt för oförsonliga inre strider. Under åren före och efter 2007 års val var kampen hård mellan olika falanger. Det skedde när Ségolène Royal var partiets presidentkandidat. Nu finns faran att partiet hamnar i nya besvärliga falangstrider. Francois Hollande tvingas förmodligen till viss anpassning till sin vänsterfalang men det innebär ökade spänningar i relationen till Berlin. Hans trovärdighet som president naggas då också i kanten. Driver han en konsekvent linje som president eller påverkas han av kastvindarna inom sitt eget parti?

Flera bedömare menar också att upproret inom PS mot regeringens ekonomiska politik visar att Francois Hollande har tappat greppet om sin egen majoritet. Vänsterpartiet Front de gauche under Jean-Luc Mélanchons ledning är nu öppet i opposition. De gröna drar sig också allt längre från regeringens linje. Och nu vänsterflygeln inom det egna partiet. Situationen är besvärlig.

Jean-Luc Mélanchon är den franska politikens enfant terrible. Med svenska mått mätt är han en osannolik person och fullständigt omöjlig att lansera för vilket parti som helst. Fransmännen tar emot profilerade politiker med öppna armar. Igår kväll var Mélanchon huvudgäst i det politiska programmet Ord och handling som pågår i tre timmar  utan uppehåll. En uppvisning i politik som roar och retar på samma gång som den väcker djupa tankar till liv.

Jag är storkonsument av franska politiska debatter men tittar bara delvis och pliktskyldigt på Agenda. Orsakerna är främst två. Det finns ingen nåd i den svenska opinionen för avvikande tankar hos svenska politiker. Dagens svenska politiker har avlats fram ur en kultur som hyllar principen om praktiska nytta för medborgarna som den enda som räknas. I Frankrike är utvecklingen på väg åt samma håll. Francois Hollande kan göra fransk politik blodfattigare genom sin räddhågade hållning i mitten.

Demokrati kräver också galningar för att överleva. Det går inte att tiga ihjäl extremism och förtryckande strukturer. Jean-Luc Mélanchon hyllar jakobinisten Maximilien de Robespierre som bland annat yttrade i rättegången mot kung Ludvig XVI: ”Ludvig måste dö så att nationen kan leva”. Och så giljotinerades kungen. Mélanchon ser Robespierre som en sann upplysningsman med sina filosofiska rötter hos Rousseau. Han drev som ledare i välfärdsutskottet igenom 1793 års deklaration om de mänskliga rättigheterna, han införde obligatorisk och gratis skolgång och han avskaffade slaveriet. Han ser Robespierre som fadern till dagens franska republik. Och han blundar för alla grymheterna under revolutionsåren – till stor del regisserade av Robespierre.

Mélanchon är redan här diskvalificerad som politiker i ett svenskt sammanhang. Jämför med den svenska debatten om Lars Ohly och kommunismen. I studion igår kväll sitter journalister och politiker av alla schatteringar. De angriper Mélanchon men de respekterar honom. Politiska och filosofiska reflektioner  måste vidgas utanför de ramar som bestäms av personen som gör dem. Motsatsen leder till att ingen tanke får prövas som inte formuleras av en person som moraliskt kan försvaras på alla punkter.

Mélanchon gör en nyttig analys av den åtstramningspolitik som förs av de flesta europeiska regeringar. Han är starkt kritisk också mot den franska regeringen. Han kallar finansminister Moscovici för en skitstövel som inte hårdare försvarar Sydeuropas arbetslösa och fattiga. Han tror att Frankrike kan hota övriga Europa genom att sluta betala av lånen. Det ska göra att hela EU släpper sin restriktiva politik med budgetbalans. Vem vill ha en sådan man som premiärminister?

I gårdagens debatt med Frankrikes mest briljanta ekonom, Jacques Attali, fick han trots allt stöd. Den senare delade för analysen att åtstramningspolitiken aldrig leder till ökad tillväxt och aldrig blir lösningen på Europas ekonomiska kris. Mélanchon fäktar med armarna och vräker ständigt ur sig otidigheter mot sina motståndare. Ändå tas han på allvar. När han säger att Europa måste släppa upp inflationen för att bekämpa arbetslösheten lyssnar franska folket. Hans analyser är modiga och de leder den franska debatten framåt.

Ord och handling igår kväll borde visas oavkortat i en svensk tevekanal som ett inlägg i debatten kring Omar Mustafa. Den skulle visa hur det är möjligt att släppa upp alla motsättningar utan att skämmas. En debatt borde handla om vad människor tycker och inte bör tycka. Jean-Luc Mélanchon blir aldrig premiärminister i Frankrike men han ställer de kritiska frågorna, utmanar invanda föreställningar och belönas för det med ett begränsat stöd i valen.

Är det så farligt  att Mélanchon hyllar revolutionären Robespierre? Han tänker inte och kommer aldrig att iscensätta terrordåd och avrättningar i dagens Frankrike. Det förstår alla fransmän och därför låter de sig inspireras av denne udda politiker. Skratta åt hans skämt och ta hans skarpa analyser på allvar. Samt avvisa hans förslag till politiska lösningar.

En tevereporter sticker fram mikrofonen mot en liten pojke på 5-6 år som går i demonstrationståget mot lagen om äktenskap för alla. ”Varför går du i tåget?” frågar han. Pojken får lite hjälp av mamma och så svarar han som han lärt sig: ”Det är bra att ha en mamma och en pappa”. Demonstrationerna mot regeringens lag fortsätter på gatorna in i det sista. Frågan har stötts och blötts i senaten och nationalförsamlingen under tre månader och nu i dagarna har äntligen lagen godkänts.

Det konservativa Frankrike har verkligen nått framgångar tack vare denna lag som i andra länder röstats igenom smärtfritt och ofta även av center- och högerpartier. Frågan har trots nederlaget i parlamentet stärkt högerns ställning och förenat dess olika åsiktsriktningar i en mer värdekonservativ gemenskap.

Det intensiva motståndet mot lagen har delat Frankrike i två delar. Den heterosexuella kärnfamiljen, lika hotad och upplöst i detta land som i de flesta europeiska länder, får stå som symbol för gamla borgerliga värden. Den får symbolisera kampen mot upplösning och dekadens, mot den urbana människans osedlighet, mot kulturradikalism och postmodernism och en allmän upplösning av det traditionella auktoritära franska samhället.

Naturligtvis förnekar alla dessa hundratusentals människor som marscherat på Paris gator vid upprepade tillfällen under vintern och våren att det rör sig om homofobi. Det är för dem inte homofobi att neka homosexuella en rättighet som de själva har, nämligen att gifta sig. Det är, menar de, naturvidrigt att bögar och lesbiska lever i par och skaffar barn. Det är inte homofobi att förneka en grupp i samhället samma mänskliga rättigheter. Det är förstås heller ingen form av homofobi att genom sitt motstånd ge de mer hatiska grupperna i samhället en ökad  legitimitet att utveckla våldsamheter mot enskilda homosexuella. Våldsbrott i dessa sammanhang förekommer förstås i Frankrike som i andra länder men nu blir även möjligheten än mer begränsad för homosexuella att visa sin kärlek. Inte minst kommer katolska kyrkan att skrämma bort merparten av de kristna homosexuella.

Den partipolitiska högern har spelat en viktig roll under de senaste månadernas demonstrationer och den har tack vare motståndet mot lagen hjälpligt kunnat enas i ett skede när de inre personkonflikterna varit starka. Den yttersta högern har tack vare denna fråga fått öka legitimitet som ett framtida regeringsparti. Demonstrationerna har ett blandat inslag; av vanliga borgerliga katoliker, extrema katolska grupper, vanliga högerpolitiker, personer med koppling till Nationella fronten och till grupper ännu längre ut i extremismens utmarker.

Högern har under vintern tagit över gatorna. Det har hänt tidigare. På 1980-talet demonstrerade också närmare en miljon människor mot President Mitterands förslag om begränsningar av privatskolarnas ställning. Nu förefaller demonstrationerna ha gått längre. De har varit fler och leder nu även till att en ny politisk kraft byggs i landet.

Organisationen Manif pour tous kommer att ställa upp med listor till kommunalvalen nästa år. Rörelsen leds av Frigide Barjot (en lek med namnet Brigitte Bardot). Egentligen heter hon Virginie Tellenne och kommer från en välbärgad familj i Lyon. Pappan var god vän med Jean-Marie Le Pen. Hon är i dag en femtioårig artist och krönikör med utrerade högeråsikter. Hon har tidigare gjort sig känd för att ha stött den förre påvens kamp mot kondomer som ett försök att bromsa aidsspridningen i Afrika.Hon kallar sig också för Jesu pressekreterare efter att ha mött Gud vid en pilgrimsfärd till Lourdes 2004.

Manif pour tous har blivit en vitamininjektion för högern. Den har tillsammans med högerpolitikerna lyckats knäcka glädjen och stoltheten i vänstern över reformen med äktenskap för alla. En vänster som redan splittrats kring lösningen av den ekonomiska krisen. I demonstrationerna blandas slagorden mot Hollande  med trosvissa paroller om fördelarna med heterosexuella äktenskap. Familjer med pappa, mamma och barn fortsätter att vifta med sina flaggor. Regeringen, vänstern och hela det kulturradikala Frankrike gömmer sig i sorg och  förtvivlan denna vår; bara ett år efter socialisternas stora valseger.