Politik

Året 2014 kan verka vara ett mellanår för de franska politiker som styr landet eller strävar efter att återta makten vid nästa president- och parlamentsval 2017. Icke så:  vår är det först val i mars till 36 000 kommuner i landet. I maj är det i Frankrike som i övriga EU-länder dags för val till EU-parlamentet. Dessa val höjer den politiska temperaturen i landet och ett mycket tydligt resultat i någon riktning kan påverka rikspolitiken.

Kommunalvalen i mars innebär en möjlighet för den traditionella högern, UMP, att göra en opinionsmässig attack mot den sittande presidenten och hans regering samtidigt som den kan erövra flera viktiga städer. Paris är åtråvärd ur maktsynpunkt. Här pekar opinionsmätningarna dock mot en seger för socialistkandidaten Anne Hidalgo. Högerns kandidat Nathalie Kosciusko-Morizet har bekymmer med en rad interna revolter mot hennes sätt att driva valrörelsen, framförallt att styra utformningen av listorna över högerkandidater till de olika borgmästarposterna i de tjugo arrondissemangen (stadsdelarna) i stan.

I Lyon styr också socialisterna genom Gérard Collomb, en av partiets starkaste maktspelare som valt att satsa på att styra Frankrikes näststörsta stad framför att bli minister i regeringen. Det lär bli svårt för högern att vinna i Lyon

Marseille är Frankrikes tredje stad. Där styr en högerman sedan många år, Jean-Claude Gaudin. Även han lär sitta kvar efter valet. Marseille styrs förvånansvärt från höger med tanke på att staden sedan generationer är känt för att vara en arbetarstad med en viktigt hamn vid Medelhavet. Men högern styr där liksom vänstern styr i Paris och Lyon som är betydligt mer borgerliga till sin prägel och mer tjänsteorienterade. Men franska socialistpartiet har alltid varit ett medelklassens parti, ungefär som folkpartiet i Sverige, och attraherar den typen av väljargrupper som finns i storstäder, tjänstemän på mellannivå

Nationella fronten (FN) lär inte vinna mer än högst ett tjugotal kommuner i storleksordningen 10 000 till 50 000 invånare. Det skulle i ock för sig innebära en framgång. FN får inte borgmästarposten i fler kommuner eftersom valsystemet gynnar UMP och socialistpartiet och särskilt som dessa ofta får stöd av mitten i en andra och avgörande valomgång. Med ett svenskt valsystem skulle FN gynnas och kunna bli riktigt starka i många delar av landet.

Europavalet i maj kan däremot bli en stor framgång för FN. I det valet gäller ett proportionellt valsystem. I en mätning från oktober förra året fick Marine Le Pen starkare stöd än någon annan fransk politiker, Sarkozy och Hollande inräknade. Det är också Europavalet som triggar FN. Marine Le Pen hoppas här på en stor framgång och kan då ingå i en allians med bland andra Sverigedemokraterna som också hoppas på framgångar i Europavalet.

Detta mellanår med två val i Frankrike kommer att följas noga av alla politiska iakttagare. FN kan genom ett starkt val i maj bli en riktig maktfaktor inför 2017 års presidentval. Det finns all anledning att höja en varningsflagga för ett sådant scenario.

God fortsättning på 2014. Det säger och hoppas också den franska presidenten Francois Hollande och hans regering. En ny budget godkändes i nationalförsamlingen redan i december. Då kom också initiativet från premiärministern om en total skattereform. Nu gäller lägre skatter och lättnader för företagen. Socialisterna har definitivt släppt sitt socialistiska arv och blir ett alltmer renodlat socialliberalt parti.

Le Monde har rubriken Hollande, försvarare av utbudssocialism på sin första sida på årets första utgåva av tidningen. I sitt nyårstal till nationen föreslog han en så kallad ansvarspakt med företagen. Mindre bördor i form av arbetsgivaravgifter och lägre skatt på produktionen. I gengäld förväntar sig presidenten att företagen å sin sida anställer fler och går med på nya sociala kontrakt med arbetstagarorganisationerna. Hollande hoppas på längre perioder av strejkfria perioder inom stat och näringsliv.

Hollande har fått relativt välvilliga reaktioner från Medef som är en av de största arbetsgivarorganisationerna och till och med från den politiska högern. Det senare är sannerligen inte vanligt förekommande. Hollande har också kritiserat slösaktigheten med hur de sociala försäkringarna utnyttjas av medborgarna. Sedan många år har till exempel läkarna skrivit ut oändliga mängder medicin som är kostnadsfria för patienterna men kostar staten stora summor. Men Hollande låter med denna kommentar som en högerpolitiker som anklagar människor för att leva på bidrag istället för att arbeta. Vänsterflygeln inom hans parti kommer säkert att reagera surt och ännu surare kommentarer lär komma från Front de gauches ledare Jean Luc Mélanchon.

Ansvarspakten med arbetsgivarna lider av en uppenbar svaghet. Kommer arbetsgivarna att anställa fler bara därför att de får lägre omkostnader i form av skatter och avgifter? Inget företag känner sig bundet av en pakt om verksamheten går trögt. Ibland verkar det som om politikerna i Frankrike tror att arbetslivet bygger på samma principer som det politiska livet. Staten kan höja skatten för att bekosta en vällovlig reform. Men inte kan ett företag anställa fler personer utan lönsam verksamhet. Det konstaterar också Jean-Claude Mailly, generalsekreterare för den fackliga organisationen FO, helt torrt i en kommentar till President Hollandes nya ansvarspakt.

Jean-Marc Ayrault fortsätter sin strävan att få fram en ny skattereform. Han påbörjade detta arbete någon månad före årsskiftet genom att utan förvarning bjuda in arbetsmarknadens olika parter och de politiska partierna till skilda rundabordssamtal. Nu fortsätter arbetet i finansdepartementet och i hans egen stab. Förhoppningarna är inte så stora på en genomgripande reform men sannolikt kommer resultatet av skattereformen att leda till en lite mer enhetlig och begriplig struktur på skatterna. I dag är skattesystemet som ett lapptäcke. Ingen vanlig medborgare har koll på hur allt hänger ihop. Det borde kunna bli bättre på den punkten.

Hollande och hans premiärminister strävar nu vidare mot den politiska mitten med sina reformer. De skakar av sig de sista delarna av den klassiska franska socialismen med ett högt skattetryck, ett av Europas högsta, och en stark tro på statlig reglering av näringslivet. Nu blir Frankrike som de flesta andra västeuropeiska länder. En liberal ekonomi med socialt ansvarstagande. Så länge som socialisterna behåller sin majoritetsställning och regeringsmakten kommer sannolikt anpassningen till Tyskland och de skandinaviska länderna fortsätta. I en framtida oppositionsställning lär tonen vara mer traditionellt vänster. För en sak är klar: En stor andel av partimedlemmarna ser skeptiskt på regeringens hållning och de fackliga organisationerna morrar. För Hollande är detta besvärande men hoten från de globala finansaktörerna och från Bryssel och Berlin väger tyngre. Francois Hollande är Frankrikes första socialistiska ledare med ett socialliberalt ansikte.

Nu har novembersiffrorna för arbetslösheten i Frankrike kommit. Arbetslösheten har åter ökat, nu med 17 500 personer den senaste månaden och därmed utraderas nästan helt minskningen på cirka 20 000 personer under oktober.Frankrike har en total arbetslöshet på 10.5 procent och en ungdomsarbetslöshet (under 25 år) på knappt 25 procent. Ungdomsarbetslösheten har minskat något under de senaste månaderna.

Det går som bekant att bevisa allt med statistik. Högeroppositionen menar att den lilla minskning som vissa månader kan uppvisas beror på statliga stödåtgärder och att antalet anställda som inte är bundna till kortare perioder eller projektanställningar är fler och tillfälligt putsat siffrorna.Regeringen kan peka på att ungdomsarbetslösheten minskat något och att arbetslösheten åtminstone inte ökar längre.

Det stora problemet, menar alla eknomer, är att tillväxten är noll. Och förutsägelserna för 2014 ser dystra ut. Även om tillväxten blir 1 procent räcker inte det för att minska arbetslösheten. Det behövs en tillväxt på flera procent för att så ska ske.

Vad gör då regeringen? Den har att ta hänsyn till en för stor statsskuld som måste hållas i schack med skattehöjningar och åtstramningar i de offentliga finanserna. Men det är omöjligt att strama åt så mycket och höja skatterna så mycket att det går att minska statsskulden. Ingen tror heller längre att den kommer att minska.

Regeringen försöker också stimulera tillväxten genom lättnader för företagen. Men det finns en gräns för vad som är acceptabelt för de anställdas trygghet och för vad de fackliga organisationerna kan acceptera.

Tillväxten måste komma utifrån och ge en skjuts åt fransk ekonomi. Vidare måste samarbetsklimatet bli bättre i landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. De politiska partierna måste göra fler överenskommelser  mellan varandra över blockgränserna för att skapa mer långsiktiga förutsättningar för arbetslivets parter. Sådana lösningar är delvis orealistiska i dag. Det råder en konfrontationskultur i Frankrike som det är svårt att förändra. Kanske kommer verkligheten på sikt att leda till ett nytänkande. Francois Hollande har under sina snart tjugo månader vid makten lyckats få arbetsmarknadens parter att ingå en och annan avgörande överenskommelse som skapat ett ökat lugn ute på arbetsplatserna.

Francois Hollande vet att han måste vända kurvan för arbetslösa i god tid före 2017 års val. Många trodde för ett halvår sedan att han inte hade ens den tiden på sig. Opinonssiffrorna dalade betänkligt och det blåste stormbyar i det politiska Frankrike. Nu är det lugnare. Folk har vant sig vid att ha en impopulär president. Regeringen sitter trots allt rätt säker när 2013 går över i 2014. Kanske rider Hollande ut stormen och kanske kan han nästa eller nästnästa år få den draghjälp av en internationell konjunkturuppgång som han behöver.

Det ser illa ut med ekonomin i Frankrike men det hade kunnat se värre ut för den politiska majoriteten i landet. Hollande lär inte fira med champagne på tisdag kväll. Men han kan ta sig ett glas och säga till sin omgivning att vi åtminstone hållit stången mot det fullständiga kaoset som många anade skulle komma under det år som gått. Gott nytt år!

I mars är det kommunalval i Frankrike. Det är med spänning som politiskt intresserade i landet – och de är många – ser fram emot detta val. Av flera skäl. Det som skapar stort intresse är valen av borgmästare i de stora städerna, särskilt i Paris. Det är kända ansikten, ofta från rikspolitiken, som samtidigt söker en åtråvärd borgmästarpost. Den som blir högsta politiska ledare i Paris kan bli det i hela nationen. Se bara på Jacques Chirac!

Alla räknar med ett katastrofval för socialisterna i kommunalvalen. Det går i princip alltid dåligt för regeringspartiet i kommunalvalen. De ger gemene fransman chansen att uttrycka missnöje med president och regering och missnöje är det som fransmän visar mest inom politiken. På något märkligt sätt samlar sedan nationen ihop sig när det kommer till presidentval och val till nationalförsamlingen. Då kan samma president få förnyat förtroende fast han varit uträknad i alla mellanval och i alla opinionsundersökningar under de fem år han regerat.

Socialisterna fasar alltså för det kommande kommunalvalen. Men kan ändå räkna med en och annan framgång och sker det – som det kan verka – i en eller två stora städer kan resultatet av valen förklaras som klart godkänt. Vem undersöker i hur många småstäder som socialisterna gått tillbaka? Paris kan mycket väl bli en framgång för det regerande partiet tack vare en duktig kvinna med fokus på lokala frågor och en utmanare till höger som lyckas skapa maximal oreda inom sin egen partigrupp.

Det handlar om Anne Hidalgo, en spanskättad kvinna som flyttade till Paris i vuxen ålder men blev hängiven huvudstaden. Hon byggde först upp sin karriär i 15:e arrondissemanget, ett prydligt medelklassområde med i huvudsak bostäder i södra Paris. År 2001 valdes Betrand Delanoë till borgmästare i staden och hon blev hans närmaste politiska medarbetare. De har varit ett strävsamt par under drygt tio år med stora insatser för att göra staden grönare. Nu är det dags för arvtagerskan att ta över, tänker socialisterna i Paris.

Hidalgo gör ett sympatiskt intryck i intervjuer. Anses duktig och gjorde intryck på parisarna när hon för ett år sedan tackade nej till en ministerpost i regeringen för att istället kandidera som borgmästare i Paris. En kandidatur som inte alls är så lätt att omvandla i seger. Hidalgo kände redan för ett år sedan till risken att parisarna röstar på en kandidat som inte representerar regeringspartiet. Dessutom har UMP, den franska högern, tydligt talat om att de nu vill återta borgmästarposten i den franska huvudstaden. Högern har med undantag för tiden med Delanoë alltid regerat Paris.

UMP har satsat på det unga stjärnskottet Nathalie Kosciusko-Morizet som alltid kallas NKM med fransmännens förkärlek att förkorta politikernamn med deras initialer. Hon var miljöminister under Sarkozys år vid makten. Hon anses briljant. Snabbtänkt och modern i sin framtoning. En typ som inte alls fungerar i de katolska delarna av Frankrike eller i de områden där Nationella fronten är stark. Hon är tvärtom hatad av den extrema högern som urtypen för det som kallas för bobo, bourgeois bohème, gruppen urbana medeklassmänniskor som har pengar, gillar affärer men samtidigt är radikala i samlevnadsfrågor. En avskyvärd grupp sedd med Nationella frontens ögon.

NKM borde fungera bra i Paris och hota socialisterna som i Frankrike är mycket mer bobo än socialdemokraterna i Sverige. Socialisterna i Paris har verkligen framgång hos många av dessa välmående medelklassväljare och har en profil sociologiskt sett som påminner om miljöpartiets i Stockholm. Nu är problemet NKM personligen. Trots hennes lämpliga profil lyckas hon varje veckan under den begynnande valkampanjen trassla till det för sig. Hon hamnar framförallt i konflikter med sina egna kandidater på vallistorna. Hon har ingått allians med partiet Modem vars ledare röstade på Hollande i presidentvalets andra valomgång. Det borde ge henne många marginalväljare till sitt läger. Men samtidigt retar hon upp andra kandidater som anser sig förfördelade. Hon ger intervjuer i rikspress där hon sågar vissa av sina egna och gör ett allmänt stökigt och nästan obehagligt aggressivt intryck.

Få vet förstås vad som händer internt. Kanske är hon utsatt för utpressning av kollegor som inte utlovas tillräckligt fina poster. Men i media gör hon ett manipulativt intryck och det räcker för att ge Hidalgo försprång i opinionsundersökningarna. Frågan ställs: Om hennes egna kollegor inte verkar lita på henne, hur ska då parisarna kunna lita på henne som borgmästare?

NKM har dessutom svårt att nå ut med ett program som på ett avgörande och på ett lockande sätt skiljer sig från Hidalgos. I många avseenden påminner de om varandra. Hidalgo är mer social, hennes kulturpolitik sträcker sig till mer marginaliserade grupper. Men båda är gröna, båda är mer eller mindre  bobo (NKM mer!). Båda vill att staden ska stråla och locka till sig turister och vara en modern storstad som ger goda förutsättningar för småföretagande.

Det som avgör valet kan mycket väl bli det faktum att NKM är mer stökig och mindre trovärdig än Hidalgo. Flera stora personligheter i staden markerar nu sitt stöd för socialisten Hidalgo. Senast har hon fått stöd av stadens stora nattklubbskung som berömmer henne för att lyssna och engagera sig mer för Paris än sin motståndare. Swinging Paris är alltså på gång för att stödja en socialist. De mondäna smokingklädda nattklubbsdirektörerna slår på sin bling bling-belysning för att hylla en kvinna som står till vänster. NKM bör oroa sig för valutgången.

Ikväll visar fransk teve ett minnesprogram i serien Un jour – un destin över förre premiärministern och presidenten Georges Pompidou. Han var en populär politisk ledare i en tid när det gick bra för Frankrike.

I slutdebatten i den svenska valrörelsen 1966 framhäver två av de borgerliga partiledarna, högerledaren Yngve Holmberg och centerledaren Gunnar Hedlund, exemplet Frankrike. De konstaterar att det går bra i Frankrike och att det delvis beror på skattesänkningar som gjorts i landet. Pompidou var detta år premiärminister under Charles de Gaulles presidentperiod. Det skulle inte ske i en svensk valdebatt 2014.

Jag har nyligen sett ett gammalt teveklipp från ett nyårstal som Pompidou höll under sin presidenttid. Han räknar upp allt gott som sker i landet. Alla reformer som han genomfört under året. Han konstaterar till slut att det visst också finns problem och pekar på inflationen. Men han låter trygg på rösten och övertygar säkert de flesta tittarna om att regeringen även kommer att lösa det problemet.

Politik löste problemen i samhället. Om det var förvisso väljarna i både Sverige och Frankrike överens dessa gyllene år på 60-talet, Före oljekrisen 1974 och den därpå följande nedgången i hela Europa. Långsamt har vi vant oss vid att lita mer på oss själva än på samhällsinstitutionerna och på politikerna.

Det lär bli en nostalgikväll för de äldre franska tittare när de ser Un jour un destin om Georges Pompidou. En lärd humanist som blev politiker men som upprätthöll bilden av att franska ledare också är bildade män. Tillsammans med sin hustru höll han hov i Elyséepalatset med den tidens förgrundsfigurer inom vetenskap och kultur. Särskilt hustrun var oerhört konstintresserad och bildad på området.

Fransmännen har till skillnad från människor i de nordiska och anglosaxiska länderna kvar tron på att politiken åtminstone borde lösa samhällsproblemen. I dag är klyftan mellan politikernas förmåga och medborgarnas förväntningar och krav på politikerna större än någonsin. Francois Hollande är en annan typ av ledare än Pompidou. Mer praktisk, mer lik politiker i norra delen av Europa. Han är säkert mycket bättre rustad att lösa dagens problem än om Pompidou återuppstått och fått uppdraget. Men han lyckas ändå inte. Frankrikes gränser är för alltid sprängda. Den globala verkligheten tränger sig på oavsett vad franska ledare säger och det franska folket tror och hoppas. På 60- och 70-talen bildade politik, ekonomi och kultur en egen värld innanför Frankrikes gränser. Där regerade det franska folket med sina ledare. De ansåg att deras land var mittpunkten i Europa och de kunde nästan tro på det själva. I dag är uppvaknandet smärtsamt. Vi som ser på hoppas att insikten om den globala världens villkor – men också fördelar – definitivt tränger in i det franska medvetandet. Filmen om Pompidou ikväll kommer att bli intressant men den får inte bli ännu en anledning för fransmännen att drömma om att återupprätta en tid som för alltid är förbi.