Politik

Knappt har jag hunnit publicerat mitt senaste blogginlägg om ledarkrisen inom den franska högern, UMP, förrän nya händelser visar hur djup krisen inom partikartellens är. Patric Buisson, ex-presidenten Nicolas Sarkozys främste rådgivare under den senare delen av dennes femåriga mandatperiod, har avslöjats med att i smyg avlyssna samtal med presidenten och med ministrar i regeringen med en diskret bandspelare. Nu är delar av dessa inspelningar ute i offentligheten genom bland annat veckotidningen Le Point (höger) och satirtidningen Le Canard Enchaîné.

Le Point som alltså gäller för att vara ett  välvilligt tidningsorgan till UMP har gjort två stora avslöjanden. Först artiklarna om partiledaren Jean-Francois Copés tvivelaktiga affärer att tjäna pengar på tjänster åt UMP under senaste valrörelsen. Igår dessutom avslöjandet om Patrick Buissons avlyssningsverksamhet. Det rör sig om omfattande avlyssning. Det som kommer allmänheten till känna är till exempel innehållet i de samtal i en mycket trång krets av rådgivare och med Sarkozy närvarande där det avslöjas hur presidenten tänkt kring en eventuell regeringombildning under mandatperioden. Många förflugna ord och nedsättande kommentarer av ministrar om andra ministrar  har fastnat på banden. Samtal under möten i Elyséepalatset har spelats in men också samtal som skett under promenader i Paris.  Till Buissons försvar ska sägas att han själv också visat upp sin smutsiga byk  med egna nedsättande värderingar. Ministrar som  Brice Hortefeux och Michèle Alliot-Marie – båda under en tid inrikesministrar – har nedvärderats av honom. Michèle Alliot-Marie har till exempel av Buisson kallats för en ärkenolla.

Patrick Buisson är inte vem som helst. Han var tidigare redaktör för tidningen Minute som var högerextrem och stod nära Front National. Han kom sedan att ansluta sig till UMP och blev alltså Nicolas Sarkozys främsta rådgivare när politiken las om 2009 och presidenten sökte vinna väljare genom en mer invandrarkritisk inriktning av sin politik. Buisson hade inte ändrat uppfattning utan bara tillhörighet rent partipolitiskt. Han fick låna Sarkozys öra i särskilt hög utsträckning till många mer moderata högermäns ilska. Under valrörelsen 2012 gjordes den mer liberala Nathalie Kosciusko-Morizet till talesperson för presidenten men det var Buisson som ritade upp linjerna för hur politiken skulle presenteras för väljarna. Sarkozy lär också ha lovat Buisson att NKM inte skulle få påverka politikens innehåll. Hon var bara en lämplig affischfigur för att på något vis paketera de högerradikala åsikterna i en lite mer tilltalande form.

Inom UMP lär det nu råda kaos. Ledarkrisen kring Copé lever vidare och nu detta med Buissonaffären. Många av dem som Sarkozy velatl samla omkring sig för en politisk comeback vet nu vad denne expresident egentligen tyckte och tycker  om dem. Inte alltid smickrande, kan man läsa i utdragen från banden. Och inte särskilt bra i tider av valrörelse. Om knappt tre veckor är det val i hela Frankrike till 36 000 kommuner. Vilken usel tajming för UMP

Det började arta sig för den franska högerkartellen, UMP, inför kommunalvalen senare i mars.Lite bättre stämning. Tecken på vissa framgångar i de kommande kommunalvalen enligt opinionsmätningarna. Men så drabbas UMP av en ny skandal. Och i stormens öga finns partiledaren, Jean-Francois Copé.

Jean-Francois Copé är inte bara partiledare. Han är också genom nära medarbetare involverad i ett företag som tjänat pengar på att sälja event- och uthyrning av lokaler till främst Nicolas Sarkozy under valkampanjen 2012. Veckotidningen Le Point har graverande uppgifter om sockrade fakturor som UMP fått betala.

Ingenting är ännu bevisat. Uppgifterna i Le Point ska granskas och Jean-Francois Copé är angelägen att visa öppenhet med alla siffror från företaget i fråga. Men han går ett steg längre och vill också ha lagändringar. Hans agerande bär mindre spår av klokskap och mer av stress.Han vet också att han för  ett år sedan lyckades få medlemmar och sympatisörer att ställa upp med åtskilliga miljoner euro för att rädda partiets ekonomi. Vad säger de givmilda medlemmarna om dessa fakturor som Le Point påstår är orimligt höga i förhållande till de tjänster som företaget utförde under valrörelsen?

Copé verkar djupt oroad över sin situation. Han inser förstås att hela hans ställning som ledare  för UMP kan vara i fara och därmed hans möjligheter att fortsätta sin politiska karriär. Därför överreagerar han i sina ansträngningar att rentvå sig inför media. Han har heller inte fått särskilt mycket stöd av sina partikamrater. I folkopinionen har han redan en svag ställning. Han är förmodligen den minst populära av alla framträdande franska politiker. Han anses av gemene man vara självupptagen och arrogant. Han uppfattas som en politiker som först tänker på sin egen position i politiken och långt därefter på landets bästa.

I ett politiskt program på fransk teve idag framkastade Christophe Barbier, chefredaktören för veckotidningen L´Express, en intressant hypotes. Tänk om Nicolas Sarkozy, när han kastar sig in i politiken igen och deklarerar sin kandidatur till presidentvalet 2017, förklarar att han inte representerar UMP. Tänk om han bygger ett nytt parti. Ett parti som saknar historia och därmed slipper leva med diverse smutsiga affärer i det förgångna. Något nytt och oprövat men med en ledare som redan varit president och som så många borgerliga väljare drömmer om att få se återigen i Elyséepalatset.

Den franska högern byggs inte i första hand kring idéer utan kring en karismatisk ledare. I Sverige med sin parlamentarism vore det självfallet otänkbart. I Frankrike är tanken vågad men inte absurd. Hur många av de främsta högerpolitikerna skulle överge UMP för ett parti som skapas av Sarkozy? Förmodligen ganska många. Skulle det räcka för att vinna ett presidentval? Kanske inte troligt men möjligt. Och skulle Sarkozy som vald president sedan få UMP att stödja honom  i det parlamentsval som skulle hållas några veckor efter presidentvalet? Ja, varför inte.

Fransk politik innehåller ofta dramatiska vändningar. UMP har kört fast. Har inga ledare, ingen politik och det förekommer affärer som stinker. Framförallt är motsättningarna inom UMP svåra att lösa. Affären med Copé och hans sockrade fakturor kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Partiets trovärdighet är ifrågasatt i grunden. Något radikalt annorlunda måste ske för att den franska högern ska kunna bli ett alternativ i kommande president- och parlamentsval.

Arbetslösheten i Frankrike ökar fortfarande. Francois Hollande lovade en vändning under slutet av 2013 men även detta års första månad pekar i fel riktning. Inga bra nyheter inför det kommunalval som hålls i slutet av mars och som kommer att präglas till viss del av läget nationellt.

”Franska folket är inte politiskt engagerade i femtio frågor utan bara en; arbetslösheten”. Så sa politologen Roland Cayrol i teve häromdagen och han har kanske rätt. I varje fall domineras bilden av Francois Hollande som den som inte lyckas lösa den fråga som han gjort till sin huvuduppgift; ökad tillväxt som leder till fler jobb och därmed på sikt en positiv nedåtgående kurva för arbetslösheten.

Januarisiffrorna visar att arbetslösheten nu ökat med ytterligare 8 000 personer vilket innebär att den totala arbetslösheten ligger en bit över 3,5 miljoner. Det är främst personer över 50 år som drabbats i den senaste mätningen.

Arbetslösheten är ett gissel för Hollande och för regeringen. Den blir politiskt så mycket svårare eftersom regeringen lagt all sin prestige i frågan. Nu satsar den sedan några månader på ett spår; lättnader för företagen. Det talas om det socialdemokratiska eller socialliberala spåret. Den traditionella socialistiska linjen i Frankrike med ett mer statligt engagemang i näringspolitiken får alltmer stryka på foten för en förhoppning om att lägre skatter för företagen ska göra näringslivet mer innovativt och lönsamt

Kommunalvalen i mars kommer att påverkas av den nationella krisen. De negativa januarisiffrorna vad gäller arbetslösheten kommer att utnyttjas till bristningsgränsen av högeroppositionen. Det kommer sannolikt att bli ett svidande nederlag för socialistpartiet. Det är viktigt för dem att vinna någon eller några av de större städerna för att minska intrycket av katastrofförlust. Kan Anne Hidalgo vinna Paris och Gérard Collomb vinna Lyon är mycket vunnet. Sådana segrar kan ge intryck av att högern inte lyckats i kommunalvalen och saknar kraft att utmana majoriteten också i fortsättningen. Både Hidalgo och Collomb leder i opinionsmätningarna.

Ändå hänger den ekonomiska krisen som en kvarnsten om halsen på Hollande. Han måste lyckas vända nedgång till framgång i denna fråga för att opinionen ska vända till hans fördel. Nu är det snart bara tre år till nästa presidentval.

Söndagarna den 23 och 30 mars röstar fransmännen i de lokala valen. Städer och byar, totalt 36 000 kommuner, runt om i landet ska få nya borgmästare och nya kommunstyrelser. Nationella fronten finns knappast i styrelserna (85 av totalt 519 000 ledamöter) och har bara lyckats besätta 5 av alla borgmästarposter i landet. Många bedömare tror dock att siffrorna kommer att se bättre ut efter årets kommunalval.

Nationella fronten har svårt att besätta poster i alla politiska församlingar i Frankrike – lokala såväl som nationella – av två skäl. Först och främst missgynnas partiet av principen med majoritetsval. De två starkaste kandidaterna gör upp i en andra valomgång om inte en kandidat tar mer än hälften av  rösterna i den första valomgången. För det andra har de andra partierna i allmänhet blockerat FN genom att samverka sinsemellan. Det talas om en republikansk front mot FN.

Det ljusnar trots allt för FN av flera skäl. Den republikanska fronten luckras upp alltmer. En stor del av högerkartellen UMP vill inte längre se socialistpartiet som ett bättre andrahandsalternativ än FN. Det är till och med möjligt att tänka sig att UMP i vissa kommuner kan tänka sig att samverka med FN eller det som kallas Rassemblement Bleu Marine, det vill säga en partipolitiskt mer öppen samling för att stödja Marine Le Pen.

Högervindarna blåser också starkt i Frankrike. Det är stor skillnad på väljarnas inställning till FN i dag jämfört med 1990-talet. Ett första uppvaknande kom 2002 när Jean-Marie Le Pen tog sig till den andra valomgången i presidentvalet och förpassade socialisternas kandidat till en neslig tredje plats. Därefter har siffrorna för partiet stärkts, särskilt sedan Marine Le Pen blev partiledare i januari 2011. Hon har lyckats övertyga många fransmän om att hennes parti är en del av republikens respektabla partier som alla försvarar de grundvärderingar som landet bekänner sig till; främst demokrati, nationellt oberoende och sekularism

Ingen blir förvånad om FN lyckas besätta fler borgmästarposter i södra Frankrike nu i mars. Ingen blir förvånad om det på sina håll skapas allianser mellan vissa politiker från UMP och från FN.

Samtidigt står det klart att Marine Le Pen lägger mycket krut på att nagla fast UMP som en motståndare, nästan lika avskydd som socialistpartiet. Häromdagen talade hon i departementet Var i Provence. Hon konstaterade då att Sarkozy har svikit alla löften om en ännu restriktivare invandringspolitik. Hon älskar att tala om UMPS som en koalition av UMP och PS. Hon ställer folket (som stöds av hennes parti) mot etablissemanget (som alltså enligt henne företräds av UMP och PS). I vissa kommuner i södra Frankrike står också kampen i första hand mellan UMP och FN. Vänstern är helt enkelt för svag för att kunna konkurrera om en borgmästarplats.

Franska folket blir försiktigt alltmer positiv till FN och Marine Le Pen. I den senaste mätningen säger 34 procent av de franska väljarna att de stöder de idéer som förs fram av FN. När Marine Le Pen tog över ledarskapet i sitt parti  för tre år sedan var motsvarande siffra 22 procent. Dock anser fortfarande 59 procent att deras idéer står i direkt strid med FN:s. Det finns alltså ett tydligt för och emot. Frågan är om delar av denna majoritet påverkas i riktning högerut under de närmaste åren. Då kan Marine Le Pen på allvar göra anspråk på att vara ett av två huvudalternativ i fransk politik.

Det finns i den senaste undersökningen flera tecken som  tyder på att den franska opinionen nu ser henne som en person ”som representerar en patriotisk höger som samlar människor kring traditionella värden” i högre grad än som ”en person med extrema och främlingsfientliga åsikter”. En majoritet av fransmännen menar att hon förstår deras problem. Hela 40 procent menar också att hon bidrar med nya lösningar på problemen.

Det är ingen tvekan om att politikern Marine Le Pen stärker sin ställning i folkopinionen. Inget hittills tyder på annat än att hon ökar i popularitet hos vissa, flyttar fram sina positioner och gör färre till definitiva motståndare av hennes idéer. Kommunalvalen blir en test på hennes styrka men knappast avgörande. Hon och partiet räknar förmodligen själv bara med blygsamma framsteg. Det blir mer intressant hur det går i Europavalet i maj då Frankrike röstar enligt samma proportionella valsystem som i övriga Europa. Efter det valet kan vi göra en bättre bedömning av partiets ställning i landet. Allt handlar till slut om president- och parlamentsvalet 2017.

Det är inget konstigt att kalla sig höger eller vänster i Frankrike. Ingen skäms över det. Snarare är det ett bevis på bristande politiskt  engagemang att beskriva sig själv som en mittenväljare.Dessutom har Frankrike ett valsystem som gynnar stora partier. Mittenpartierna däremot har fortsatt svårt att göra sig gällande.

Jean-Louis Borloo heter en fransk mittenpolitiker som ändå lyckas skaffa sig utrymme på den politiska arenan. Han har i flera år drivit sitt Parti Radical som är ett ganska kulturradikalt parti men samtidigt marknadsliberalt. Kan möjligen jämföras med folkpartiet i Sverige. Under åren med Sarkozy som president satt han som minister inom UMP-kartellen men med en mer mittenorienterad profil. Han var bland annat miljöminister i den regering som leddes av Francois Fillon under åren 2007-12.

Efter valet 2012 bildade Borloo UDI som markerade en viss distans till UMP samtidigt som partiet gjorde klart att de i alla lägen ville stå i opposition till Francois Hollande och hans vänsterregering. För ett halvår sedan bildade Borloo och hans UDI en form av koalition med Modem som är ett annat mittenparti som leds av Francois Bayrou. Bayrou har ställt upp i de senaste presidentvalen med viss framgång. En del moderata vänsterväljare hoppades att han 2007 skulle bli utmanare till Nicolas Sarkozy i den andra valomgången istället för Ségolène Royal. Orsaken var att Bayrou bedömdes ha större möjligheter att slå Sarkozy i andra valomgången än Royal. Men Royal kom till andra valomgången, erbjöd Bayrou ett samarbete efter en eventuell valseger men denne avböjde. Resulatet vet vi: Sarkozy segrade och Bayrou kom i opposition mot Sarkozy utan att samverka närmare med vänstern. Däremot valde han att stödja Hollande i den andra valomgången 2012 mot Sarkozy.

Borloo och Bayrou försöker nu samarbeta för att göra mitten något starkare. Det lyckas dåligt. Fransk politik är fylld av konflikter som bygger på misstänksamhet och utvecklas genom nya fula utspel. Bayrou och Borloo är väldigt olika som människor. Bayrou är sprungen ur den katolska miljön på landet. Han är humanist, universitetslärare och har en politisk profil som är social med ganska starka traditionella moraliska inslag. Han är i mycket en representant för det gamla Frankrike. Inte alls liberal, inte särskilt urban till sin typ. Läser garanterat hellre Balzac än börsrapporterna och inte heller lockas han av det mondäna Parislivet. Borloo är tvärtom. Älskar storstaden och rör sig i kändiskretsar. Är gift med en känd tevepresentatör. Tar sig gärna en dry martini eller två. En del påstår att det nog blir en tredje och en fjärde också om inte hans medarbetare hindrar honom. Han är kulturradikal och liberal i ekonomiska frågor. Han har förstått att miljöfrågan är viktig och att han kan vinna fler väljare i sitt upptagningsområde om han engagerar sig för en modernare klimatpolitik.

Det är alltså svårt att tro att dessa båda herrar kan samarbeta ens över kommunalvalen och Europavalet i år, än mindre hänga ihop fram till presidentkampanjen 2017. Mittenpolitiker tvingas ofta inse att de måste liera sig antingen med socialisterna eller högern för att få ett inflytande. Borloo är här mer pragmatisk än Bayrou som länge hoppats att kunna bli president i Frankrike. Borloo vill bli minister istället men förhandlar tufft för att få utrymme för sina frågor och sina åsikter i en högerregering.

Det franska politiska landskapet med en höger som drar mer åt Nationella fronten borde gynna mitten. Men franska väljare tror inte på mitten. De röstar i dag i större utsträckning på Nationella fronten istället. Många har också genom åren lagt sina röster på partier till vänster om socialisterna. Olika trotskistiska partier kan ibland i presidentval komma upp i sju-åtta procent medan en mittenkandidat knappast kommer så mycket högre. I val till nationalförsamlingen får mittenpartierna svårt att göra sig gällande på grund av att de slås ut i den första valomgången och sällan kommer med till den andra. Majoritetsval gynnar aldrig mindre partier.

De stora partierna, UMP och PS, ser till att täcka upp mitten. Hollande driver i dag en tydlig mittenpolitik. UMP skaffar sig allierade bland de små mittenpartierna och täcker också på det sättet upp mot mitten. Ingenting tyder alltså på att Borloo eller Bayrou kommer att flytta fram sina positioner under de närmaste åren. Dessutom lär en traditionell socialkonservativ moralist från landsbygden och en kulturradikal i Paris eleganta salar – med en dry martini i ena handen – knappast kunna fortsätta att samverka särskilt bra.