Politik

Några dagar efter utnämningen av Manuel Valls till ny premiärminister börjar redan en ny bild av det politiska läget tona fram. Premiärministern ökar sin makt över regeringens övriga ledamöter och på sikt möjligen också visavi President Hollande. Däremot kan han få ökade problem med stödet i nationalförsamlingen. Hundra socialistiska ledamöter (över en tredjedel) i parlamentets nedre kammare börjar redan knorra. Dessutom har Valls endast en rösts övervikt i kammaren numera eftersom de gröna inte längre naturligen tillhör majoriteten och socialisterna förlorat några fyllnadsval sedan valet 2012.

Tidningen Le Monde redovisar i dag på sin hemsida ett upprop undertecknat av hundra socialister i nationalförsamlingen med krav på mer samverkan mellan dem och regeringen. Dessa män och kvinnor anser inte att regeringen och presidenten tillräckligt lyssnat på folkets röst i kommunalvalen. De hör att det finns ett starkt missnöje med bristerna kring arbetsmarknadsläget och kring en sjunkande levnadsstandard för många människor runt om i landet. För en rad socialister är valet av Manuel Valls en signal om fortsatt åtstramning och de vill snarare ha stimulansåtgärder till hushållen för att få hjulen att snurra igen i fransk ekonomi.

Francois Hollande har egentligen inte lyssnat särskilt mycket på sina gräsrötter inom partiet efter valet i söndags. Det är också svårt för honom. Han har förbundit sig att driva en tuffare linje för att få ordning på statsfinanserna och hålla långivare och Bryssel på gott humör. Han tror nog också att ökat stöd till företagen kan vara en bättre stimulans för ekonomin än generösa bidrag. Visserligen har han ändå föreslagit vissa skattelättnader som ska gynna vanliga inkomsttagare. På det sätt som vi lärt känna Hollande försöker han tilfredsställa alla smakriktningar men detta år framförallt näringslivet och de utländska långivarna. Hans huvudinriktning är framförallt socialliberal och inte traditionellt socialistisk på franskt manér. Han vet att om räntan på statslånen ökar hjälper inget andra reformer alls.

De hundra socialisterna bedyrar att de kommer att rösta för den nya regeringen vid förtroendeomröstningen på tisdag. Så blir det säkert. Men uppropet är ändå en varning. Alltför mycket av åtstramningspolitik som följs av strejker eller uppseendeväckande demonstrationer kommer att kunna radikalisera gruppen av ledamöter i nationalförsamlingen. Dessa hundra består i dag inte bara av vänsterflygeln inom partiet utan även en del andra, bland andra ledamöter som tidigare tillhört gruppen kring Dominique Strauss-Kahn.

De gröna har alltså lämnat regeringen och kommer nu att befinna sig i vad som bör kallas konstruktiv opposition. De kommer förmodligen också att rösta med regeringen i förtroendeomröstningen på tisdag. De kommer att lättare kunna bedriva öppen kritik mot Hollande och hans regeringspolitik. De kommer att rikta ökad kritik mot Hollandes industriorienterade och traditionella politik på näringslivsområdet. Hans relativa ointresse för frågor som rör klimatomställning, grön ekonomi kommer att uppmärksammas mer av de gröna när de är i opposition. Hollande har  ersatt Pierre Moscovici med Arnaud Montebourg som ekonomiminister. Det kan tyckas som om han vridit politiken åt vänster. Men Montebourg är vänster på socialistiskt vis. Han kramar staten, är dirigistiskt lagd och räknar jobbtillfällen mer än tittar på koldioxidutsläpp. Moscovici är en typisk fransk socialdemokrat men mer öppen för grön omställning.Denna förändring har de gröna säkert noterat och det har påverkat deras beslut att lämna regeringen. Valet av Manuel Valls som ny premiärminister är också en negativ signal för de gröna. Han är en mer auktoritärt tänkande politiker och står därmed i motsatsställning till de grönas syn på ledarskap och demokrati.

Regeringens första dagar har tydligt visat att Manuel Valls tänkt ta ett betydligt hårdare grepp om händelserna än Jean-Marc Ayrault gjorde. Valls är känd som en lysande kommunikatör. Han kommer att hålla ministrarna i strama tyglar och se till att de bara säger det som är lämpligt för ögonblicket. Han har också en mycket mindre ministergrupp att styra. I första omgången består den av sexton ledamöter men den kommer att utvidgas med ett antal biträdande ministrar, så kallade secrétaires d´Etat. I regeringen Ayrault var antalet totalt nästan fyrtio personer. Nu räknar bedömare med att regeringen totalt kommer att bestå av cirka tjugofem.

I dag har President Hollande utsett en ny regering med ny premiärminister och färre ledamöter. Han kallar det  för en kampregering som ännu hårdare än den tidigare ska vända utvecklingen åt rätt håll ekonomiskt och socialt för franska folket. Manuel Valls företräder den mest högerliberala falangen inom Parti Socialiste men hans val av ministrar tyder på att han försökt att balansera regeringen genom att flytta fram positionerna för dem som representerar vänsterflygeln.

Det mest uppseendeväckande är att den EU-kritiska ministern Arnaud Montebourg nu får en starkare roll i Bercy, huset i östra Paris där ekonomi- och finansministrarna sitter med sina staber. Montebourg tar över ekonomiposten från Pierre Moscovici som får lämna regeringen. Ekonomiposten ger Montebourg möjligheter att i regeringens namn tala mer kritiskt om EU och driva en mer EU-kritisk linje, i samklang med franska folkets. Finansminister med inriktning mer på budgetfrågorna blir Michel Sapin, tidigare arbetsmarknadsminister. Dessa två företräder olika riktningar inom partiet. Sapin är mer av socialdemokrat, trogen Francois Hollande.

Ny utbildningsminister blir en annan politiker på partiets vänsterflygel, Benoit Hamon. Christiane Taubira, som också tillhör vänsterflygeln, får dessutom sitta kvar som justitieminister trots många klagomål på henne, inte minst från Manuel Valls sida.

Dessa markeringar pekar på att regeringen fortsätter att ha samma bredd under Valls som under företrädaren Ayrault. Det gör det möjligen ännu mer märkligt att de gröna lämnade regeringen när Valls tillträdde. Kanske var det taktiskt klokt när det går dåligt för Frankrike. Det är lättare att bedriva politik i opposition just nu. Men politik handlar framförallt om att ha makten och den har de gröna lämnat ifrån sig.

Många trodde att regeringen skulle få en radikalt annan utformning mot tidigare. Den kallas för kampregering och är mindre till antalet. Men alla ministrar utan portfölj presenteras först nästa vecka. Det är inte säkert att antalet ministrar totalt sett blir så mycket mindre. Styrkan ligger i att utbildningsdepartementet styrs tydligare av en minister men å andra sidan har ekonomi- och finansministerposten delats upp på två personer.

Ségolène Royal blir nu minister och får miljöfrågorna. Det är en tung post och hon får omedelbart en tung position genom sin personliga kontakt med presidenten. Hon kan gå direkt till honom utan att tala med premiärministern. Dessutom är de två senare inte särskilt samkörda med varandra.

De flesta ministrar behåller sina poster. Ombildningen känns alltså inte så omfattande. Bara tre av de tunga ministrarna har fått gå; finansminister Pierre Moscovici, utbildningsminister Vincent Peillon och miljöminster Philippe Martin.

Valls kommer att driva samma politik som Ayrault. Det finns inte utrymme för annat än att fullfölja innehållet i den ansvarspakt som presidenten annonserade i januari men som ingen hittills sett något konkret resultat av. Alla förväntar sig ett högre tempo och mindre snack och mer verkstad. Valls har verkligen inte pressat sin president att få in fler högerorienterade socialister i sin regering. Snarare tvärtom. Men han är känd för att vara tuffare, kräva hårdare disciplin av sina underordnade. Kanske kommer det att märkas under resten av mandatperioden. Han måste visa resultat. Han vill göra karriär, vill bli Frankrikes nästa president. Då får man inte ligga på latsidan.

Det blev som väntat ett förödande bakslag för socialisterna i den andra valomgången av det franska kommunalvalet. Ett stort antal större städer som erövrades av PS vid förra kommunalvalet gick nu tillbaka till UMP. PS behöll Paris men stora städer som Marseille, Toulouse, Perpignan och Reims styrs av UMP. Nationella fronten har enligt ännu inte helt säkra siffror erövrat nio städer. Det är mer än alla kalkyler i förväg pekade mot.

Följande slutsatser kan vi dra av kommunalvalen:

Franska väljarna visade på ett mycket tydligt sätt sitt misstroende med regeringen. Detta var ett kommunalt val men det är ingen tvekan om att missnöjet med regeringen spelade en stor roll för utgången av valen i väldigt många städer och kommuner.

UMP har inget stort förtroende i väljarnas ögon men drog fördel av missnöjet med regeringen. För en kort tid är konflikterna inom högerpartiet glömda. Smekmånaden mellan UMP och franska folket kommer kanske att bestå några veckor men redan inför  Europavalet kommer UMP att utsättas för granskning igen och många kommer då att välja FN istället.

FN har gjort ett rekordval i dessa kommunalval. Det kan låta som en liten seger med segrar i bara nio städer. Det är ändå ett historiskt toppresultat. Aldrig någonsin har partiet kommit så högt i antal vunna städer som i år. I förra kommunalvalet erövrade FN inte en enda stad.

Anne Hidalgo segrade i borgmästarvalet i Paris med stöd av de gröna. Det är en positiv signal för vänstern som styrt Paris sedan 2001. Det visar ändå att ett gott politiskt styre ger effekt i kommande val. Den avgående borgmästaren Bertrand Delanoë med Anne Hidalgo som biträdande borgmästare har skött staden allmänt på ett utmärkt sätt och inte minst utvecklat den till en  grönare stad. Hidalgo kunde därför ikväll kvittera ut en ny seger mot en högerkandidat, Nathalie Kosciusko-Morizet som är ett ungt stjärnskott med siktet på presidentposten i Frankrike 2017.

Valdeltagandet är rekordlågt vilket också pekar på ett starkt missnöje med nuvarande ledning men också med högeroppositionen. Alltför många väljare ansåg inte att det var meningsfullt att gå och rösta. ”Alla är lika värdelösa”, är en kommentar som man hör överallt när fransmän talar politik.

Socialisternas representanter i teve ikväll hade oerhört svårt att förklara hur förlusten skulle tolkas. ”Vi måste lyssna på väljarna”, sa flera av de ledande företrädarna för PS. Men sedan kunde de inte precisera på vilket sätt och det var inte svårt att avlyssna interna motsättningar mellan olika grupperingar inom PS. ”Vi måste driva en politik som präglas av mer social rättvisa”, sa några. Problemet är att Hollande nu ska lansera sin nya ansvarspakt som är allt annat än ”social”. Det är en närmast  liberal lösning som han förordar  med stora satsningar på sänkningar av avgifter och skatter för företagen, skattesänkningar för privatpersoner och neddragningar av den offentliga sektorn. Socialisternas kärnväljare vill inte ha den åtstramningspolitik som regering och UMP i stort  är överens om och som FN på ett populistiskt sätt angriper.

UMP var inte heller ärliga. Partiets ledare angrep regeringen för att inte vilja sänka skatter och avgifter tillräckligt. De sa inte ett ord om åtstramningspaket. UMP skulle i regeringsställning vara tvungna att föra precis samma politik som Hollande nu har planer på att driva. Ja, de skulle förmodligen dessutom föra en mindre social politik med större skattesänkningar för de välbärgade grupperna. UMP har alltid värnat dem som hotar med att lämna landet om skatten blir för hög.

Nu väntar en regeringsombildning, förmodligen redan i morgon måndag. Francois Hollande lär vara tvungen att genomföra en rejäl ommöblering på ministerposterna för att ge intryck av att ha lyssnat på väljarna och visa handlingskraft. Flera tunga ministrars liv hänger på en skör tråd, framför allt premiärminister Jean-Marc Ayrault men också finansminister Pierre Moscovici som såg trött och uppgiven ut i kvällens tevekommentarer.

France 2 släppte också en ny opinionsundersökning från Ipsos ikväll angående Europavalet i maj. Enligt denna mätning skulle UMP få 24 procent, FN 22 procent och PS 19. De gröna kommer i mätningen på fjärde plats med 10 procent medan mittenpartiet UDI, som alltid går i allians med högern, och vänsterpartiet Parti de Gauche skulle få vardera 8 procent. Dessa siffror visar verkligen hur kritisk situationen är för regeringen. OM valet går så illa för PS skulle det allvarligt hota Hollandes trovärdighet som president.

På söndag kväll får vi veta det slutgiltiga resulatatet av det franska kommunalvalet. Väljarna går till sina vallokaler en gång till i de kommuner där inte borgmästaren utsågs genom absolut majoritet redan i söndags. Nyfikenheten riktas mot resultaten för Nationella fronten men vi vill också veta hur stor tillbakagång som drabbar vänstern.

Väljarna byter sällan sida mellan två söndagar i ett val. Den tendens som visar sig i den första valomgången brukar stå sig i den andra. Därför är det ingen större risk att förutsäga vissa saker inför söndagens andra valomgång.

Valdeltagandet blir svagt. Förmodligen rekordartat svagt. Väljarna har markerat missnöje med regeringen men också med hela den politiska makten i Paris. Avståndet mellan eliten och folket är större än någonsin. Misstron bara växer.

Socialistpartiet går dåligt. Deras nederlag i kommunalvalen i år är i samma storleksordning som högerns vid kommunalvalen 2008, ett år efter Nicolas Sarkozys maktövertagande. På valnatten i söndags visade de socialistiska ledarna en märklig nonchalant attityd mot förlusterna. Under veckan har de vaknat till liv och börjat tala om vikten att mobilisera inför andra valomgången nu på söndag. Det finns naturligtvis särskilt hos socialisterna en potential av soffliggare från i söndags att mobilisera. Men kommer de att rösta? Förmodligen inte i någon större utsträckning. Missnöjet med Francois Hollande men också hans regering är till och med större än det som riktades mot Sarkozy för sex år sedan.

Högern (UMP) kommer att gå framåt i valet. I sämsta fall övergår 60 medelstora städer till högern från vänstern. I bästa fall för UMP ett drygt hundratal. UMP är ett parti i kris. Det saknar ledare, saknar program och är befläckat av en rad affärer där partiledaren Jean-Francois Copé själv är inblandad i en och Nicolas Sarkozy i ett antal. Trots detta går partiet framåt. Det säger mer om socialistregeringen än om UMP.

Nationella fronten är kvar i en andra valomgång i cirka  tre hundra städer. (Vi talar inte om alla småkommuner som inte har partilistor) Det är rekord i partiets historia. Räkna med att FN som redan i söndags fick en borgmästarpost nu kan vinna ytterligare mellan tre och sju. Partiet kan också räkna med över tusen ledamöter i olika kommunstyrelser över landet. Det är också rekord. Partiet går framåt starkt men den örfil som FN ger de andra partierna i kommunalvalet är liten jämfört med vad det kommer att tillfoga hela det politiska Frankrike i Europavalet i maj. Opinionsundersökningar pekar mot att FN kan bli största parti eller komma i samma position röstmässigt som UMP men flera procent före Socialistpartiet.

I Paris lär socialisterna behålla borgmästarposten. Undersökningar pekar mot att Anne Hidalgo vinner knappt över UMP:s kandidat Nathalie Kosciusko-Morizet. PS lär också behålla Lyon. Men i Marseille kom partiets kandidat i söndags först på tredje plats efter sittande borgmästare från UMP och FN:s representant. Nu avgörs valet där genom en så kallade triangulering. Tre kandidater får ställa upp eftersom socialisten kom över 10 procent i första omgången. Valet kommer garanterat att vinnas av UMP:s borgmästare sedan tidigare, Jean-Claude Gaudin.

Francois Hollande förbereder en regeringsombildning som sannolikt kommer direkt efter söndagens val. Kanske får landet redan på måndag en ny premiärminister efter  Jean-Marc Ayrault. Eller så nöjer sig Hollande med att vässa regeringen med att dels minska antalet ministrar och dels kasta in några nya namn. Ett är Martine Aubry, borgmästaren i Lille, som var en av de heta kandidaterna till att representera PS i presidentvalet 2012. Bertrand Delanoë, avgående borgmästare i Paris, är ett annat namn som nämns. Vill Hollande byta ut premiärministern är några namn heta: Nuvarande inrikesministern Manuel Valls och nuvarande utrikesministern Laurent Fabius. Den förre är populärast bland impopulära franska ministrar och politiskt en av de mest högerorienterade i regeringen. Fabius representerar erfarenhet vilket väljarna visat sig uppskatta i opinionsundersökningarna. Det är dåliga tider och då vill fransmännen ha folk som de vet hittar i maktens korridorer. En tvivelaktig inställning men dock begriplig.

Resultatet av den första valomgången i det franska kommunalvalet blev som väntat dåligt för socialisterna. Men det handlar inte bara om förluster i valet. Partiet är i en trovärdighetskris; en kris som också innefattar höger- och centerpartierna i kartellen UMP. Nationella fronten däremot kan se ljust mot framtiden.

Det franska politiska landskapet ritades om på nytt i söndags med valresultatet från den första valomgången. Det är framförallt tre saker som vi kan notera: Socialisterna fick väljarnas dom efter två år av svagt regeringsinnehav. Högerkartellen UMP lever en osäker tillvaro men kan i någon mån räddas vidare som sammanhållen enhet tack vare socialisternas misstag. Nationella fronten drar fördel av väljarnas misstro mot de traditionella partierna och mot det politiska etablissemanget i stort.

Francois Hollande har inte lyckats som president hittills under sin mandatperiod. Det måste sägas trots säkert goda ambitioner och en del vettiga förslag. Men han har brustit på ett avgörande sätt på några punkter. Han har inte infriat förväntningarna från valrörelsen. Framförallt gäller det kampen för tillväxt och mot den höga arbetslösheten. Situationen är sämre i dag än 2012. Han lyckades med en mer utpräglad vänsterretorik locka till sig en del arbetarväljare i valet för två år sedan. En stor del av dem, förmodligen alla, har i dag lämnat honom och hans parti, för soffan eller för Nationella fronten.

Hollande och hans regering har bytt ståndpunkt i avgörande frågor vid flera tillfällen. I valrörelsen 2012 lovade Hollande en ny ton mot Europa. Han skulle försvara Sydeuropa mot Merkel i den då akuta ekonomiska krisen. Han gjorde tvärtom. Hans ekonomiska program för 2014 är ett näringslivsvänligt program. Nu handlar det inte längre om skattehöjningar för de rika utan om skattesänkningar för företagen. Glömt är parollen från valtalet i Le Bourget i januari 2012 där Hollande talade om sin huvudfiende: Finansvärlden.

Hollande har backat från flera förslag som han drev i valrörelsen. Han har dragit tillbaka förslaget om en koldioxidskatt. Han har sviktat i sin linje när det gäller reformer som skulle underlätta för homosexuella par att skaffa barn. Han talar om en fast linje men väljarna ser svaghet och osäkerhet på flera politikområden.

UMP har sedan 2012 genomlevt interna strider som skulle fått de flesta partier att krackelera fullständigt. Genom presidentens och regeringens misstag och allt mer sjunkande opinionssiffror har UMP ändå lyckats klara sig kvar som en tung kraft i politiken. Knappast rättvist men efter omständigheterna begripligt. UMP genomgår ständigt nya interna gräl och pinsamma affärer kring förre presidenten Sarkozy upptar medias intresse vecka efter vecka. Nu har ändå partikartellen chansen att erövra en del kommuner som tillhört vänstern sedan förra kommunalvalet 2008. Tillfälligt samlar sig detta högerparti och fick också närmare hälften av alla röster i kommunalvalets första omgång.

Nationella fronten är valets segrare trots att de långt ifrån ställer upp i alla kommuner med partipolitiska listor. Deras röstandel är därför  bara 6 procent men det ska jämföras med 2008 då partiet inte ens fick 1 procent av rösterna. FN står starkare än någonsin. De har framtidstro och när Marine Le Pen säger att det nu är slut på tvåpartistystemet i Frankrike så håller en del oberoende kommentatorer med henne.

Närmare 40 procent av väljarna avstod från att rösta i söndags. Det är rekord. Det är en tydlig signal om missnöje med de etablerade partierna. Andra missnöjda röstar alltså på FN. Men det kritiska är att partiet nu är starkare än ett missnöjesparti. Sakta men säkert sker en förändring av de franska väljarnas attityd till politikens innehåll och det gynnar detta parti. Mer av nationella åsikter och en ökad euroskeptisism. Mer av invandrarfientlighet. Det är inte så enkelt i dag i Frankrike som att säga att med lite bättre fart på ekonomin så återvänder väljarna till de gamla partierna. FN är ett protestparti men inte längre bara ett protestparti.

Det finns all anledning att följa den franska inrikespolitiken framöver. Den säger också något om Europas framtid. För Francois Hollande är det extra viktigt att han nu vidtar kloka åtgärder för att rädda sitt mandat. Han behöver en regeringsombildning men han behöver också visa att hans politiska förslag, särskilt inom det ekonomiska området, leder till resultat.