Politik

Våren 2012 jublade den franska vänstern eller åtminstone det stora partiet, Parti Socialiste. Den övriga vänstern ställde upp i den andra valomgången för att Francois Hollande skulle få sin majoritet i valet. Valet till nationalförsamlingen gav PS en egen majoritet och dessutom stöd från gröna ledamöter i församlingen och ett något mer reserverat stöd från kommunister och vänsterpartister. Nu är bilden en annan. Den nuvarande premiärministern Manuel Valls konstaterade för några dagar sedan att vänstern håller på att dö. Hur kan det gå utför så fort?

En enkel förklaring är förstås att landet befinner sig i en ekonomisk kris. Fransmännen är  till och med mer missnöjda än de normalt brukar vara. En näraliggande förklaring är att presidenten och hans regering, i varje fall fram till och med kommunalvalet i mars i år, inte tagit itu med problemen. Den ekonomiska krisen har tvärtom fördjupats under Hollandes två första år vid makten.

Men problemen är djupare än så. Den utveckling av den reformistiska vänstern i Nordeuropa har nu kommit till Frankrike. Den konflikt som Göran Persson tog i Sverige på 90-talet och som Gerhard Schröder tog i Tyskland för tio år sedan har nu blivit akut inom det franska socialistpartiet.

Det är inte så konstigt att liberala socialister (en märkligt ordsammansättning) som Manuel Valls inte uppträtt på den politiska arenan förrän nu. Frankrike har en djup tradition av att vara bärare av en antikapitalistisk nationalism som även präglar högern och i särskilt hög grad den typ av höger som bär Nationella fronten. Frankrike har visserligen bejakat marknadsekonomi och de små företagens överlevnad. Men storföretagen har haft en koppling till staten som tagit sig uttryck i ett förväntat nationellt ansvar. Ett franskt storföretag tillverkar sina produkter i Frankrike, helst med franska anställda. Dessutom är det inte främmande för det politiska etablissemanget, särskilt vänstern, att nationalisera företag. Den fria marknadsekonomin i Frankrike är omgärdat av principer och regler och av folkets misstänksamhet vilket gör det betydligt svårare för den politiska vänstern att ta steg framåt i en globaliserad och mer marknadsorienterad/konkurrensutsättande marknad.

Nu har Socialistpartiet i regeringsställning tagit ett avgörande steg in i den epok av socialliberalism där SPD, Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna befunnit sig sedan länge. Det finns naturligtvis vänsterflyglar också inom dessa länders partier men de sprattlar tämligen hjälplöst och får inget avgörande inflytande på politiken. De är säkert fler bland gräsrötterna men väljarna skulle straffa de vänsterpartier som i dag gör anspråk på att vara stora och kunna bli regeringsbildande.

Det franska socialistpartiet har fortfarande sin identitet bland sina kärnväljare i en socialism som är svår att genomföra i konkret vardagspolitik. Francois Hollande får därför inte bara partierna till vänster om sitt eget emot sig. Han skapar spänning inom partiet och har svårt att formulera en ideologisk hållning för sin pragmatiska socialliberalism eller socialdemokrati. Han låter i de rättrogna socialisternas öron som en högerman som dessutom svikit många som röstade på honom 2012. ”Vi trodde att han var vänster och skulle öka den sociala rättvisan i landet men han gör tvärtom”.

Manuel Valls säger alltså att vänstern håller på att dö. Det är oklart vad han menar. Kanske tror han att hans politik är vänster i någon mening. Principerna finns där, tänker han, men vägen till målet går via åtstramning, en utbudsekonomi och ökade krav på löntagarna i form av höjd pensionsålder, förlängd arbetstid inom den offentliga sektorn. Alltså krav som vänstern i alla år motsatt sig, såväl PS som de fackliga organisationerna.

Eller så menar Valls att vänstern helt enkelt är död. Det går inte att i dag driva socialistisk politik som förr. Det går inte att minska löneklyftorna i ett land därför att ett land inte styr sig självt utan är en del av en global verklighet. Om han tänker så, är han naturligtvis i en mening en trojansk häst inne i partiet. Men han är den ende av socialistledarna som får höga opinionssiffor i dag. Dessutom är nästan alla ministrar och andra ledande socialister inne på samma linje. De verkar inte omfatta visionen om ett Frankrike där en vänsterregering kan öka reformtakten och minska klyftorna inom landet. Jo, de säger det när de håller vackra tal men allt de gör konkret går i en annan riktning.

Den som är optimist kan invända att det nu handlar om ett krisläge där vilken regering som helst måste minska budgetunderskottet, dra ner landets skulder mot omvärlden och få ordning på tillväxten i fransk ekonomi. Därefter kan en vänsterregering på nytt börja driva en rättvis fördelningspolitik. Men fan tro´t. När ska det ske? Och hur? Med en europeisk integration och med ett finanskapital med långt större muskler än ett medelstort land som Frankrike.

Det vore intressant att veta vad Manuel Valls innerst inne tänker om socialismens framtid. Det är faktiskt inte samma sak som att vilja att partiet vinner nästa val. Pierre Moscovici, tidigare finansminister, brukar göra vassa analyser. Han säger nu till tidningen Le Monde att partiet i tio år sopat alla problem under mattan och bara ägnat oss åt frågan vem som ska bli partiets presidentkandidat.

Vänster i dag är något annat än igår. Den når redan framgångar – utanför det stora socialistiska eller socialdemokratiska partiet – som en kulturradikal rörelse med drag som kamp för en förbättrad miljö, feminism och antirasism. Som en kamp mot unken nationalism. Men en sådan vänster måste öppna sig för världen genom att riva murar och tillåta mindre av regleringar. En form av liberal vänster om man så vill.

”Jag fick tillträda mitt ämbete för sent,” säger den nyvalde generalsekreteraren i partiet, Jean-Christophe Cambadelis. Han är en gammal trotskist som idag blivit  socialdemokrat och en man med ett knivskarpt intellekt. Frågan är vad han menar med att få tillträda för sent. Han menar förmodligen i första hand att han kunnat minska en del av spänningarna mellan regeringen och fotfolket inom partiet som uppstått under de senaste två åren. Kanske menar han också att de frågor som bränner i dag bland radikala yngre människor, också i Frankrike, handlar om det som det gröna partiet fångar upp. Miljö och antirasism. Även feminism. Det växer fram grupper i det franska samhället som är radikala och som påminner om de grupper vi ser i Sverige. De svenska socialdemokraterna har missat tåget för länge sedan. Kanske menar Cambadelis att de franska socialisterna som attraherat den radikala medelklassen i storstäderna det senaste decenniet, nu går miste om den nya generationen på samma sätt som i bland annat Sverige.

I fyra dagar har nu personal, främst lokförare, ur den kommuniststyrda fackliga organisationen CGT, strejkat på den statliga järnvägen SNCF. Strejken riktas mot ett förslag från regeringen som nu ligger på nationalförsamlingens bord om en kommande privatisering av tågtrafiken.

Denna strejk är ett exempel på hur en ganska liten del av fackföreningsrörelsen kan blockera samhället genom strejker. CGT är en av flera fackliga organisationer och är ofta den mest radikala. Med sin bakgrund i kommunistpartiet representerar CGT den tydliga riktning inom fransk politik som analyserar samhället ur ett marxistiskt perspektiv och gör vad den kan för att hindra en utveckling mot mer marknadsekonomi och konkurrensutsättning. CGT, ofta stött av FO och ibland av den socialdemokratiska CFDT, har också hindrat mycket av den privatisering som skett i andra västeuropeiska länder.

Manuel Valls driver en mer socialliberal linje och har stöd av presidenten Francois Hollande. Men alltmer börjar vänstern i Frankrike att klyvas i två delar. Sedan 2012 års presidentval där även den yttersta vänstern röstade på Hollande i den andra valomgången har nu alltfler socialister, också inom det regerande Parti Socialiste börjat ta ställning mot regeringen. Vi ser nu en motsättning som bara växer mellan regeringen å ena sidan och i stort sett hela vänstern å den andra. Dit räknas kommunister, trotskister, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet. Den senare gruppen är i minoritet bland ledamöterna i nationalförsamlingen (kanske uppgår gruppen till en fjärdedel av det totala antalet socialistledamöter) men ute i landet bland aktiva medlemmar är förmodligen gruppen starkare. Socialdemokratin har alltid varit en mycket svag del av socialistpartiet, sällan mer än 15-20 procent av de aktiva, något större andel inom partieliten i Paris. De skulle traditionellt kunna jämföras med kanslihushögern inom den svenska socialdemokratin på 80-talet.

Denna utveckling är oroande först och främst för regeringen. Hollande ser hur hans stöd i nationalförsamlingen och senaten minskar. Han och premiärminister Manuel Valls får allt svårare att driva sin politik, inte bara i parlamentet utan även opinionsmässigt som i den nuvarande konflikten med CGT.

Det är också ett problem för landet. I dag har vi fyra relativt jämnstarka block i opinionen. 1. Kommunister, trotskister, gröna och vänsterflygeln inom PS. 2. Högerfalangen inom PS. 3. Center och höger (UDI och UMP) 4. Nationella fronten. Det innebär att de två partier som rimligen fortfarande är de enda regeringsfähiga kan högst få mellan 20 och 25 procent vardera av rösterna. Inget av de två blocken kan liera sig med något av grupperingarna på vardera ytterflanken. Detta skapar en svår politisk situation. Manöverutrymmet för Hollande eller för en president som skulle kunna heta Sarkozy efter valet 2017 är begränsat.

Fransk politik och den franska konstitutionen har i detta låsta läge lyckligtvis en utgång som kan vara framgångsrik. Hitta en ledare som kan samla folket. Den femte republiken bygger på personval och på att folket väljer en stark president. För närvarande är det svårt att se vem som skulle kunna träda fram. Alltfler tror att Hollande inte klarar ett omval 2017. Nicolas Sarkozy är för tyngd av alla affärer för att vara riktigt attraktiv. Högern har inte fått fram någon riktigt stark kandidat i övrigt. Manuel Valls kan vara den person som kan samla väljare som politiskt står mellan moderat vänster och moderat höger. Partistrukturen förbjuder denna typ av koalitioner men konstitutionen kan tillåta att en person om hen är tillräckligt stark tar ett stadigt grepp om rodret, samlar folket och utser medarbetare från partier inom den politiska mitten.

Åren fram till nästa presidentval kommer att präglas av ett utvecklat politiskt spel där olika krafter kommer att mätas mot varandra. Det är inte omöjligt att valet 2017 kommer att stå mellan kandidater som bryter den gamla klassiska motsättningen mellan UMP/gaullisterna och socialisterna. Frankrike har inte längre ett tvåpartisystem som under större delen av femte republikens tid (sedan 1958). Nu har de ett fyrpartisystem eller i varje fall fyra block. Det öppnar för helt nya konstellationer. Och kanske är det i någon mening positivt för landet. Den låsning vi sett under senare år har framför allt gynnat Nationella fronten.

Det är knappt man tror sina öron. Jean-Marie Le Pen, hedersordförande och fortfarande en tung person inom Nationella fronten, tillåter sig ännu ett antal uttalanden som i sin extremism, råhet och människoförakt slår det mesta inom europeisk toppolitik i dag.Inte underligt att det uppstår reaktioner, även inom detta parti. Och krisen som hans uttalanden lett till uppstår bara några veckor efter den största valframgången i dess historia.

Jean-Marie Le Pen är i någon mening förutsägbar. Han har genom hela sin politiska karriär kryddat sitt språk med utspel som visat på en människosyn långt ifrån det respektabla. Hans politiska uppfattningar visar bland annat på en hårdhet och oförsonlighet mot utsatta minoriteter som han av olika skäl inte respekterar. Hans antisemitism är omvittnad och väl dokumenterad i uttalanden som att massavrättningarna av judar under andra världskriget inte var så många eller en parentes i historien. Hans grova uttalanden mot människor är också – vilket är viktigt – kopplad till hans politiska ideologi. Hans etniskt orienterade nationalism välkomnar inte judar och muslimer inom den franska nationens gränser. Han är inte bara en råbarkad typ. Han tänker ideologiskt på ett exkluderande sätt.

Vi trodde ändå att han skulle försvara sin dotter. Ett av hans berömda uttalanden är att han älskar sin fru och döttrar, tycker om sina vänner, respekterar sina grannar. Ju längre bort från honom desto mer fientligt ställd blir han. Varför rasar han nu mot sin egen dotter som dessutom på ett lysande sätt fört hans skapelse, Nationella fronten, upp till högre höjder?

Det finns säkert flera förklaringar. En som ligger nära till hands är att han av narcissistiska skäl inte mår bra av att dottern håller på att bli framgångsrikare än han, mer uppskattad än han.

En annan förklaring är att han märker hur han förlorar makten över sitt parti. Han lämnade ifrån sig ordförandeskapet i formell mening för tre år sedan. Kanske trodde han att han skulle kunna använda sin dotter som en marionett. Men  Marine klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och dessutom har hon skaffat sig rådgivare som inte alls lyssnar på Marines pappa. Ett bra exempel är Florian Philippot som är partiets vice ordförande i dag och har en mycket stark ställning, inte minst ideologiskt . Han står för den anpassning av partiet som gjort de stora segrarna möjliga i valen 2014. Marine har lyssnat mer på honom än på sin pappa som knappast uppskattar partiets starka fokus på kritiken av storkapitalet och Bryssel. Jean-Marie Le Pen är inte alls så kritisk mot det internationella kapitalet och EU som partiet för närvarande.

Det är högst möjligt att Jean-Marie Le Pen vill stärka de krafter inom partiet som drömmer sig tillbaka till åren med honom som ledare. Ett parti som var renodlat missnöjesparti och så omöjligt extremt att det kunde leva sitt eget liv. Stort och skrämmande men aldrig regeringsdugligt. Nu söker sig unga politiker med ambitioner till Nationella fronten för att göra karriär. Nu kommer de välutbildade och söker medlemskap i partiet. Nationella fronten genomgår en förändring som kommer att göra det mer respekterat och så småningom möjligen besätta regeringsposter och finnas i större utsträckning i den offentliga mediadebatten.

Nationella fronten är tillräckligt tvivelaktig ur demokratisk och humanistisk aspekt för att inte Jean-Marie Le Pen skulle kunna uppskatta dess nya linje. Partiet är fortfarande ett xenofobiskt parti med en grov retorik mot muslimer, en retorik som i regeringsställning skulle kunna förvandlas till obehagliga lagförslag. Partiet är också fortfarande ett protestparti som Jean-Marie Le Pens variant av partiet fram till 2011. Han kan i högsta grad känna igen sig i stora delar av detta parti.

Men… han har inte längre kontrollen. Han inser att nya män runt hans dotter tar över hans plats och förnyar partiet. Han känner till och med att de ledande i partiet helst vill att han inte förekommer i deras rådslag och i den allmänna debatten. Sårad river han då och då ett sår i huden, till och med på sin egen dotter.

Jag tror inte han kommer att skada partiet i nämnvärd utsträckning. Jag tror snarare att detta är början till slutet för honom som politiker. Dessvärre får vi leva med detta parti i Frankrike under de kommande åren. Krisen i detta land är djupare än en fråga om de olämpliga uttalanden som görs av Nationella frontens ledare. Krisen handlar inte heller bara om invandring och rasism. Det handlar om fransmännens djupa misstroende mot de partier och ledare som borde stå för det sanna och mänskliga men som alltför ofta står för skandaler och visar prov på ett starkt hävdelsebehov för att gynna sina högst personliga intressen.

Francois Hollande har rekordlågt förtroende hos de franska väljarna. Han kan luta sig mot att ha genomfört reformen om samkönade äktenskap men i konflikt med halva befolkningen och i en fråga till vilken han förmodligen själv förhåller sig tämligen sval. Han har skapat lugnare och mer samarbetsinriktade förhållanden på arbetsmarknaden genom att få arbetsmarknadens parter att komma överens i högre grad och få facken att strejka mindre. Men i övrigt är det magert. Nu lanserar han reformen som ska ge landet en ny regional indelning. En reform som har förutsättningar att bli framgångsrik men som också kan landa i ett magplask om de lokala intressena tar över helhetssynen bland förtroendevalda i nationalförsamlingen och i lokala politiska råd och fullmäktige.

Francois Hollande har presenterat ett förslag som i korthet går ut på att minska den flora av lokala och regionala enheter i landet. Frankrike har dels fler regionala nivåer än de flesta andra europeiska länder. Varje lokal nivå (region, departement, kommun och så vidare) är i sin tur uppdelad i mindre enheter. Frankrike har till exempel 36 000 kommuner. Det centrala och konkreta förslaget just nu är att minska antalet regioner i landet.

Den sittande presidenten genomför reformen med de politiska glasögonen på sig. Han vet att många väljare tycker att det finns för många politiker och att det kostar med många och stora administrationer också på lokal nivå. Han hoppas genom att nu med kraft driva igenom en territoriell reform få applåder av väljarna och högre opinionssiffor.

Det är också en nödvändig reform. Det är sant att Frankrike är svårstyrt med så många små enheter. Frågan är dock om inte Hollande börjat i fel ände. Han har själv ritat den nya kartan över regionerna. Han har minskat antalet från 22 till 14, behållit sju av de gamla och skapat sju nya av de andra nu existerande 15. Det är naturligtvis effektivt och helt nödvändigt. Ingen ifrågasätter reformens idé men i vanlig ordning finns det lokala särintressen som kan komplicera reformens genomförande.Den politiska oppositionen i nationalförsamlingen och senaten är kritisk men något annat är inte att vänta. Oppositionen oavsett partifärg är alltid i opposition till det mesta som en regering föreslår. Begreppet blocköverskridande lösningar finns inte i franska språket.

Denna reform innehåller också en rad andra förslag om hur landet på sikt ska koncentreras till färre nivåer och färre enheter. Det handlar om att förmå de 95 departementen att försöka komma överens om sammanslagningar. Det ska ske genom samråd mellan departement som ligger nära varandra  geografiskt och om nödvändigt genom lokala folkomröstningar. Det finns i lagen också ett uttryck för en vilja att minska antalet kommuner. Däremot kommer inte – än så länge – regering och president att lagstifta om en kommunsammanslagning.

En territoriell reform handlar också om att bestämma vilka frågor som ska ligga på de olika enheterna. Det är helt uppenbart att de fjorton regionerna får en särskild stark ställning och att tanken är att till exempel departementen på sikt försvinner som territoriell enhet. Regionerna får enligt Hollandes förslag viktiga uppgifter att ta hand om skolfrågorna upp till studenten – kan i viss mån jämföras med Göran Perssons kommunalisering av skolan – vissa ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor liksom transporter och frågor om infrastruktur.

Paris har en så stark makt över övriga landet därför att de lokala enheterna saknar en politisk motkraft. Styrkeförhållandena kan komma att förändras något om denna reform genomförs. Samtidigt vet vi att alla reformer går långsamt i Frankrike. De lokala intressena handlar sällan om makt i förhållande till Paris utan mer om makt i sin egen lilla del av landet. Det kan bli svårt att få departement och kommuner att slås samman.

Hollande har bråttom med sin nya reform. Förmodligen hoppas han kunna få ett klubbslag i nationalförsamlingen som ger grönt ljus för en minskning av antalet regioner. Då kan han möta väljarna 2017, hoppas han, med budskapet att han genomfört reformen i dess juridiska mening. Det kommer därefter förmodligen ta år av förhandlingar innan en sådan reform verkligen kan börja fungera i praktiken. Men det är ett senare problem. Francois Hollande är en fullblodspolitiker. Han tänker i valperioder och nu behöver han visa resultat från sin första mandatperiod när han möter väljarna 2017. Om han nu kommer att göra det…

Några dagar har förflutit sedan skrällsegern för Nationella fronten i söndagens EU-val. Alla visste att partiet skulle göra ett bra val men ingen trodde att partiet skulle segra så stort framför högerkartellen UMP och PS (Socialistpartiet) Vad värre är, nu bryts båda dessa partier långsamt ner av inre motsättningar.

Redan i tisdags tvingades UMP:s ledare, Jean-Francois Copé avgå efter att ha blivit överbevisad om sin skuld i en mycket allvarlig ekonomisk skumraskaffär. Han har själv varit kopplad till ett kommunikationsbolag som tillåtits skicka saltade fakturor till UMP under valrörelsen 2012. Copé var redan då ledare för partiet. Han stod så att säga med ett ben i partiet och ett i kommunikationsbolaget. Penningtransaktionerna har främst handlat om hur kampanjmöten för Nicolas Sarkozy har finansierats. Misstankar finns förstås om att flera personer i partiets ledning, däribland Copé själv, dragit ekonomisk fördel av transaktionerna även om det som alltid i franska ekonomiska skandaler är svårt att bevisa vem som egentligen bär ansvaret och vilken omfattning de ekonomiska oegentligheterna haft.

Copé var redan före dessa avslöjanden i blåsväder för hanteringen av sammanräkningen av partiledarvalet hösten 2012 då han och Francois Fillon, premiärminster under Sarkozys fem år som president, ställdes mot varandra. Copé vann valet med en hårsmån och anklagades omedelbart av motståndarna för valfusk.Det kan låta som om Fillon var en dålig förlorare men alla som känner hanteringen av rösträkningen i franska politiska partier tror inte ett ögonblick på att det gått rätt till. Copé var redan partiledare och hans folk skötte sammanräkningen av valet. Precis samma sak hände för övrigt när Martine Aubry vann partiledarvalet i socialistpartiet över Ségolène Royal med en promille för ett par år sedan.

UMP leds nu av en trojka av tre gamla premiärministrar, Jean-Pierre Raffarin, Alain Juppé och Francois Fillon, fram till nytt partiledarval i höst. Men UMP befinner sig i ett tillstånd av total upplösning. Tidningen L´Express chefredaktör Christophe Barbier är  en av flera politiska iakttagare i Frankrike som redan dagen efter EU-valet i söndags spådde att partikartellen går i graven före årets slut och att den som ska leda högern i nästa presidentval måste bygga en ny bas av aktiva valarbetare.

Socialistpartiet befinner sig i samma krisläge. Där personifieras sänket av landets president Francois Hollande. Han är kanske Frankrikes mest hatade man just nu. Väljarna har vänt honom ryggen och majoriteten av de 14 (!) procenten som röstade på PS i EU-valet skulle önska sig en annan ledare i Elyséepalatset än han. Han är så ifrågasatt att hans ställning såväl nationellt som inom EU hindras högst avsevärt. Han enda räddning är att han skyddas av femte republikens konstitution som ger presidenten stora formella befogenheter. Han kan fortfarande fatta självständiga politiska beslut och ta utrikespolitiska initiativ utan att fråga nationalförsamlingen.

Han kan emellertid inte stifta lagar utan att ha en majoritet hos de folkvalda parlamentarikerna bakom sig. Delar av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen drar sig steg för steg bort från honom. Ännu har denna grupp inte öppet revolterat mot Hollande och hans regering men det skulle inte förvåna om detta sker redan under 2014. Det finns ett starkt missnöje över Hollandes och Manuel Valls så kallade ansvarspakt som innebär lättnader för företagen och kostnadsbesparingar inom den offentliga sektorn. Franska socialister är av tradition motståndare till offentliga nedskärningar och anser inte att företag behöver lättnader på skatteområdet. En socialistregering har aldrig tidigare under det senaste halvseklet behövt agera med sådan strävhet som den nuvarande. Och ändå är de föreslagna besparingarna bara en västanfläkt mot vad som väntar inom ett eller två år.  Bara om  konjunkturen vänder rejält uppåt genom en internationell positiv utveckling och ger regeringen ett ökat handlingsutrymme kan situationen för Frankrike förbättras.

I dag torsdag organiserade studenter runt om i Frankrike en medborgerlig manifestation mot Nationella fronten. Tidningen Le Monde noterar att uppslutningen är svag. I miljonstäder som Lyon och Marseille samlar demonstrationerna knappt tusen deltagare var. Frankrike är demonstrationernas land. Det ska jämföras med att oppositionen mot samkönade äktenskap drev ut hundratusentals människor på gatorna, dessutom vid flera tillfällen, under förra året.

Varför händer allt detta i Frankrike just nu? Nationella fronten har stora framgångar. UMP bryter nästan ihop som gruppering. Socialistpartiet splittras också och saknar både ledning och en tydlig politik. Och medborgarna verkar inte heller agera spontant mot det som händer. När Jean-Marie Le Pen kom på andra plats i presidentvalet 2002 var protesterna många och högljudda. Nu drar ett tusental personer fram på Lyons gator för att protestera.

Frågan vad som händer kan förstås inte ges ett enkelt svar. Men vi måste anstränga oss att analysera och ge svar. För utan analys går det inte att sätta in motmedel mot den anstormning som kommer från de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna. Franska antirasister och humanister har ett uppdrag att fullgöra.