Politik

Vart går Frankrike? Det är förstås en intressant fråga att försöka besvara. Jag har som kommentator av fransk politik ofta fokus på det aktuella. Det händer så mycket i närtid att det gäller att vara uppmärksam på varje svängning. En vecka utan bevakning gör att ett par skandaler och några nya utspel går ens näsa förbi. Om man då lyfter blicken något, vad ser man?

En tydlig förändring sedan sekelskiftet är den hårdare och mer repressiva attityd som franska folket och franska politiker och opinionsbildare  har i politiska frågor. Krav på hårdare straff för brottslingar liksom krav på en stramare invandringspolitik är tydliga tecken på att fler fransmän blivit politiskt konservativa. Det är inget unikt för detta land. När Lars Leijonborg började bekämpa den så kallade snällismen i Sverige fanns redan begreppet angélisme i Frankrike. Samma argument i stort sett där som i vårt land.

Problemen inom områden som skola, brottslighet möts inte med krav på sociala reformer och bättre prevention. Nej, lösningen i en tid när ekonomin är svag är snarare hårdare tag, högre straff och disciplin.

Det är också alltmer uppenbart att Frankrikes president blir mest populär när han startar ett krig. Hollande har bara haft framgång i opinionen när detta har skett. Militären upplever i Frankrike som i Sverige att den inte får tillräckligt med resurser. Det är inget ovanligt men möjligheten att få stöd för sina krav ökar i det opinionsläge som nu råder. Det är känt att militären i dag i Frankrike arbetar hårt med lobbying och söker allierade inom vänstern för att sätta press på regeringen.

Den välbärgade klassen i Frankrike klagar alltid på skatten och hotar med att lämna landet om skatterna blir för höga. Det har varit fler utspel kring rika personer som hotat med landsflykt under de senaste åren. Den mest kände var Gérard Dépardieu när han flyttade till Putins Ryssland för några år sedan. Han var inte populär i alla läger men han bråkade och hördes i debatten. Däremot har arbetarklassen märkligt nog visat sig mindre på alerten när det gäller att demonstrera och strejka under Hollandes år vid makten. Delvis kan det bero på att Hollande faktiskt stimulerat arbetsmarknadens parter till vissa överenskommelser om lönerna. Ett av de tunga förbunden, CFDT som i grunden är socialdemokratiskt, har varit väldigt samarbetsvilligt med regeringen. CGT, den gamla kommunistiska fackföreningen, har lidit av interna motsättningar och varit mindre effektiv.

I den mediala debatten verkar det som om de liberala ekonomerna fått ökat utrymme. Regeringens socialliberala politik verkar inte ha skapat en polaritet med den gamla vänstern utan snarare mellan regeringen och de mer utrerat lberala. Förklaringen till detta kan sökas i den allmänna liberala vågen som sveper över Europa men också att arbetarklassen stöder Le Pen och inte vänstersocialisterna. Le Pens försvarare har ingen plats i tv-sofforna mer än i rena partiledardebatter. Det utrymme som finns i andra debatter plockas upp av de liberala. En socialistregering som aldrig någonsin varit så mittenorienterad som den nuvarande hamnar ändå i en vänsterposition mot liberaler som kräver fler lättnader för företagen och en politik som riktar in sig på att minska i underskotten och strama åt i det offentliga.

Det går inte att ge en generell bild av fransmännens politiska utveckling men tendenser finns på att fler tänker liberalt i ekonomiska frågor och att den konservativa, katolska opinionen i frågor om skola, rättsväsende och familj fortfarande har förmågan att påverka politikerna. Den liberala opinionen, både i ekonomiska och värderingsmässiga frågor, finns främst bland unga i storstäder medan övriga landet uppvisar en mer konservativ opinion. Denna konservatism gäller både ekonomiskt och i värderingsfrågor. I så kallade folkliga kretsar som röstar på Nationella fronten kan kraven på reformer inom ekonomin mest påminna om traditionell vänsterpolitik men kopplas till krav på hårda tag kring brottslighet och invandring.

Om knappt fjorton dagar ska UMP välja en ny partiledare. Observera att detta inte är ett val till presidentkandidat för UMP i nästa presidentval i landet 2017. Men valet är viktigt. Nicolas Sarkozy är en av kandidaterna och han måste vinna för att ha en chans att bli partiets presidentkandidat om två år.

I början av hösten meddelade Nicolas Sarkozy officiellt att han aspirerade på partiledarskapet och på posten som landets president. Han förberedde denna återkomst redan veckorna efter nederlaget mot Francois Hollande i maj 2012. Det säger i alla fall de flesta politiska bedömare i dag. Sarkozy är ett politiskt djur som inte kan leva utan att delta aktivt i kampen om de höga förtroendeposterna i landet. Förmodligen skulle han blivit en plåga särskilt för hustrun Carla om han tvingats att avstå en comeback.

Alla siffror pekar på att Sarkozy blir partiledare på nytt. De tunga konkurrenterna, Alain Juppé och Francois Fillon ställer inte upp i partiledarvalet. De koncentrerar sig på kampen om att bli partiets officiella presidentkandidat istället. Men det går ändå inte så bra för expresidenten. Han avslöjar sin stora svaghet; oklarheten om vilken som är hans grundläggande politiska hållning. Han byter åsikt och verkar nu än mer känslig för opinionens växlingar.

Lagen om samkönade äktenskap eller mariage pour tous som den heter i Frankrike röstades igenom av nationalförsamlingen för ett drygt år sedan. Lagen ger homosexuella par samma rättigheter som heterosexuella vad gäller äktenskap och adoption. Denna lag som kallas loi Taubira efter namnet på justitieministen Christiane Taubira har varit ett rött skynke för många inom högern, särskilt katolska väljare. Bland UMP:s gräsrötter är denna lag provocerande. Det finns sakliga skäl hos denna väljargrupp för detta motstånd men också en rad svårtolkade emotionella orsaker.

UMP röstade nästan helt enigt mot lagen i voteringarna i parlamentet. Nu är lagen ett faktum och det måste anses svårt att praktiskt sett avskaffa den. Det hindrar inte en del av de ledande politikerna inom partiet att kräva att lagen upphävs eller skrivs om. Nu har även Nicolas Sarkozy sällat sig till den gruppen. Han räknar med stöd från högerfalangen i partiet i det kommande partiledarvalet och vågar uppenbarligen inte stöta sig med den. Han talar i suddiga ordalag om två äktenskap; ett för heterosexuella och ett för homosexuella. Hur detta ska åstadkommas har inte blivit klart. Han verkar ha gripits av oro i ett tal till sina anhängare häromdagen. Hans uttalande kan ha påverkats av en känsla i stunden att han inte borde försvara loi Taubira. Han har fått beröm från högerflygeln för sitt uttalande men kritiserats starkt av flera av sina närmaste; bland annat så inflytelserika personer som Alain Juppé och Nathalie Kosciusko-Morizet, tidigare miljöminister och bland annat UMP:s kandidat i senaste borgmästarvalet i Paris.

Manuel Valls har anklagat Sarkozy för eftergifter för en säropinion. ”Det är inte värdigt en statsman och en före detta president att göra populistiska eftergifter och inte respektera en så grundläggande lagändring”, säger han om Sarkozys senaste uttalande i denna fråga. Sarkozy riskerar nu att framstå som vinglig och alltför taktisk i sina ställningstaganden. Knappast en bra profil på en man som vill ena landet och framstå som statsman.

Det kan noteras att kampen om makten inom UMP nu hårdnar. Sarko positionerar sig till höger, Alain Juppé mer mot mitten medan Francois Fillon söker hitta ett utrymme mittemellan. Den senare har nu gjort aggressiva uttalanden i invandringsfrågan. Han vill, precis som Sarkozy vid flera tillfällen, införa ett tak för invandring varje år. Han kräver också avvisning av immigranter vid gränserna och kräver dessutom en rad inskränkningar när det gäller nyanländas och papperslösas rätt till socialhjälp och läkarvård.

Dessa krav formuleras för att lugna en invandrarkritisk väljarkår och särskilt den delen som finns på högerkanten. Alla vet att det inte går att i praktiken genomföra en så strikt invandringspolitik. Fillon liksom Sarkozy försöker så gott det är möjligt att minska överströmningen av väljare från UMP till Nationella fronten. Detta verkar dessvärre för UMP vara lika svårt som att hindra invandrare att gå över gränsen till Frankrike.

Nicolas Sarkozy står inför många strider innan han kan bli Frankrikes president 2017. Den första striden, att bli partiledare för UMP, lär han vinna. Men hur går det sedan? Det politiska djuret Sarkozy är en skicklig taktiker men hans motståndare är nu så många fler och så mycket mer uttalat kritiska. Han har konkurrenter inom sitt eget parti. Marine Le Pen är betydligt starkare än hennes pappa var vid valet 2007. Och väljarna känner Sarkozy som president. Trots allt var hans fem år som president en period av nedgång och för många väljare var åren 2007-12 politiskt en stor besvikelse. Sarko som president 2017? Trots att vänstern saknar en kandidat i dag så finns det anledning att tvivla.

En lunch i slutet av juni i år mellan tre höga herrar i den politiska sfären: Förre president Nicolas Sarkozys premiärminister Francois Fillon, nuvarande presidenten Francois Hollandes nuvarande stabschef i Elyséepalatset, Jean-Pierre Jouyet och en annan hög tjänsteman, stabschefen i premiärministern Francois Fillons kansli under dennes tid vid makten, Antoine Gosset-Grainville. Jean-Pierre Jouyet var också en kortare tid minister i Sarkozys regering, ledd av Francois Fillon och mycket nära vän till just Fillon men är också mycket nära vän till Francois Hollande. En person med en fot i varje läger med andra ord.

Hänger ni med? Trådarna i fransk politik trasslar ofta in sig i komplicerade nätverk. De tre herrarna åt i alla fall lunch med varandra och smorde kråset på en fin restaurang i närheten av Elyséepalatset denna sommardag den 24 juni 2014. Vad talade de om? Om detta ska det nu väckas åtal för förtal. Och kring vad som kan ha sagts vid denna lunch har nu oppositionen i nationalförsamlingen krävt stabschefen Joyets avgång.

Det är ännu en av dessa affärer som handlar om makt och våldsamma uppgörelser mellan politiker och höga statstjänstemän, inte bara mellan partier utan minst lika mycket inom vart och ett av de två stora partierna, UMP (högern) och PS (Socialistpartiet). Fillon kämpar om makten att bli UMP:s presidentkandidat 2017 med Nicolas Sarkozy som främsta antagonist. Jouyet påstår att Fillon bett honom och indirekt President Hollande att skyndsamt påverka den juridiska handläggningen med målet att utkräva ansvar av Nicolas Sarkozy. Det gäller den korruptionsskandal som kopplar UMP till ett PR-företag, Bygmalion och där Sarkozy är delvis inblandad.

Joyet har för två journalister på Le Monde berättat om lunchen och om Fillons begäran om stöd i sitt maktspel mot Sarkozy. Jouyet skulle alltså ha hängt ut sin ”nära” vän Francois Fillon under denna pressintervju. Jouyet ville tala off the record men journalisterna har trots det  publicerat hans uttalanden i en nyutkommen bok som blev känd den 5 november. Jouyet förnekade den 6 november  att han någonsin hört Fillon säga detta men dagen därpå – sedan journalisterna sagt sig ha hans uttalande på band – ändrade han sig en andra gång och förklarade att Fillon verkligen begärt av regeringen att ”slå hårt mot Sarkozy”

Fillon å sin sida förnekar att han någonsin tagit upp frågan och tänker nu genom sin advokat starta en process mot journalisterna för förtal samtidigt som hans partigrupp, UMP, i nationalförsamlingen kräver Jouyets avgång. Det  behöver kanske inte tilläggas att Fillon och Jouyet inte längre är lika nära vänner.

Många har förstås undrat vad den tredje mannen vid lunchbordet kan ha att förtälja om vad som sas. I dag har han i Le Figaro öppnat sitt hjärta och påstår att Fillon aldrig sagt något. Lunchsamtalen kretsade kring Europa och några andra mindre heta frågor, påstår han. Men vem tror på Antoine Gosset-Grainville? Han är för det första Fillons tidigare stabschef och till skillnad från Jouyet endast trogen högern och bara vän med Fillon. För det andra: Lunchen den 24 juni inföll samtidigt som Bygmalionaffären var som hetast. Fillon hade av partiet UMP fått uppdraget att ta det övergripande ansvaret för en lösning av denna heta och infekterade fråga. Skulle han denna dag sitta med Hollandes stabschef och prata om ditten och datten under en lunch även om de var goda vänner? Det låter högst osannolikt.

Denna affär – oavsett hur den  slutar – hotar Fillons framtid som möjlig presidentkandidat för UMP och stärker Sarkozys ställning i partiet. Denna affär kastar ett iskallt sken över Jean-Pierre Jouyet som oavsett vad som är sant har visat sig pladdrig gentemot media. Han är betydelsefull för Hollande. Skulle han av media- och politikstormen tvingas att avgå gör Hollande ännu en förlust. Den nuvarande presidenten räknar in motgång efter motgång under sin presidentperiod.

I vanlig ordning finns det en segrare: Marine Le Pen. Hon har i flera år beskrivit högern och socialisterna som i grunden ett enda parti, UMPS. Nu får hon ännu en gång vatten på sin kvarn.

Inte bara Marine Le Pen och Nationella fronten tycker att detta maktspel börjar anta en omfattning som misskrediterar den franska republiken och ytterst den franska demokratin. En aldrig sinande ström av affärer kommer upp till ytan och tar upp utrymme i medias rapportering av inrikespolitiken. I varje mätning ökar sympatierna för Nationella fronten och framförallt för Marine Le Pen som presidentkandidat. Affären Fillon-Jouyet spär ytterligare på det folkliga föraktet för de traditionella partierna.

Det är ingen gräns på hur frågan om namnbyte på politiska partier grasserar i Frankrike. Det speglar en förvirring både till vänster och höger i politiken; en förvirring som kan tolkas ur olika aspekter. Dels gäller det att städa i unkna, korrumperade miljöer, dels handlar det om förskjutningar på idéplanet.

Tre partier umgås på olika sätt med att byta namn. Det gäller högern (UMP), Nationella fronten och Socialistpartiet. I det första fallet handlar det om en persons önskan att frigöra sig från en gammal struktur. Det gäller Nicolas Sarkozy som behöver ett nytt partinamn och delvis en ny organisation för att kunna lyfta sin egen kampanj inför presidentvalet 2017. I de övriga fallen handlar det om ganska intressanta förändringar av politikens idégrund och själva politiken innehåll.

Nicolas Sarkozy har nu öppet deklarerat att han vill bli Frankrikes president igen. Det är ingen lätt resa för honom av flera skäl. Han röstades bort 2012 av ett folk som hellre ville bli av med honom än välja Francois Hollande. Det är inte på något sätt självklart att han skulle bli vald av en majoritet av franska folket fem år senare. Det är heller inget som tyder på att han förändrats nämnvärt som karaktär. Han går lika mycket för högtryck som förr, kastar sig gärna mellan olika idéer och förslag och har ett häftigt temperament som kan oroa många väljare. Framförallt är han besudlad av ett antal så kallade affärer som rimligen kommer att störa honom  ända fram till valrörelsen 2017.

En sak är klar: Han måste befria sig från de partistrider som rasat inom UMP sedan han förlorade presidentvalet. Kronprinsarna har slagits mot varandra och ingen har segrat. Samtidigt har partiapparaten smutsats ner av några av de affärer där han är inblandad, särskilt den så kallade Bygmalionaffären där en reklambyrå har tjänat överdrivet stora pengar på UMP:s valkampanj och där dåvarande generalsekreteraren i partiet, Jean-Francois Copé, var särskilt god vän med reklambyråns direktörer och även verkar att ha haft direkt koppling till byrån.

Marine Le Pen vill uppenbarligen byta namn på sitt parti till Rassemblement Bleue Marine. Det är ett namn som passar bättre med den mer inkluderande hållning hon har skaffat sig till väljare som står utanför den traditionella högerextrema rörelsen. Hon vill bli president i Frankrike och då måste byken tvättas och partiet som stöttar henne ge ett mer rumsrent intryck. Hennes far rasar och gör allt han kan för att stoppa ett namnbyte. Alldeles uppenbart är det inte att dottern driver igenom namnbytet. Trots allt har Nationella fronten tagit stora kliv framåt i opinonen med det gamla namnet. Hon kan heller inte nonchalera den del av väljarkåren som är missnöjesröstare och som hellre stannar hemma eller röstar på ett annat extremparti än stöder en rörelse som vill verka regeringsduglig.

Premiärminister Manuel Valls har stora ambitioner för egen del inom politiken. Han vill bli president i Frankrike. Han tror inte att det lyckas 2017 men däremot 2022. Han bygger grunden för en kampanjorganisation som består av socialdemokrater och socialliberaler inom Socialistpartiet  och den center som i dag i allmänhet går i koaliton med UMP. Det är ingen stor grupp i Frankrike. Han kan i bästa fall rycka loss en tredjedel av Socialistpartiets väljarkår och möjligen fylla på med en femtedel av den opposition som inte är Nationella fronten.Hur många av väljarna utan särskilda partipolitiska preferenser som han kan attrahera är en annan fråga.

Valls ambitioner är alltså höga men fransk vänster är inte socialliberal eller socialdemokratisk. Och en del som kallar sig socialdemokrater går inte i dag i takt med Manuel Valls och regeringens ekonomiska politik. Det gäller ett sådant tungt namn som Martine Aubry. Hon har nyligen framträtt som oppositionell mot den nuvarande regimen. Hon attackerar också President Hollande.  Det är helt uppenbart att hon inom partiet har starkare stöd än den linje som företräds av Hollande och Valls. Socialistpartiet står fortfarande till vänster om till exempel de socialdemokratiska partierna i Nordeuropa. För att jämföra med personer i Sverige kan man ta fram Daniel Suhonen som är så aktuell genom sin bok om Håkan Juholt. Hans temperament, attityd och argumentationslinje skulle i Frankrike snarare ligga i mittfåran av Socialistpartiet.

Manuel Valls talar om ett namnbyte för att få bort ordet socialist. Men han kommer att misslyckas. Han kan bara lyckas om han startar en ny rörelse som avvisar de flesta socialister både i ledningen och på gräsrotsnivå. Frågan för honom är alltså om han vågar bryta loss socialistpartiet i två delar. Om han tror att hans väg mot presidentposten gynnas mer av att ta en tredjedel av sitt parti och gifta ihop det med den borgerliga vänstern och centern. Eller om han tror det blir enklare att fortsätta att vara en  del av socialistpartiet och inom det driva sin presidentkampanj.

Fransk politik är personorienterad. Partier kan uppstå och dö utan större bekymmer eller sorg i hjärtat för de inblandade. Men dock; det är alltid ett risktagande. Valls och Sakozy måste väga fördelar mot nackdelar. Marine Le Pen har ett annat övervägande att göra. Ska hon kunna bli president med sitt gamla partinamn eller bör hon byta för att kunna sträcka ut sina armar och omfamna än fler väljare till vänster om henne. Det är frågor som nu sysselsätter en rad politiker i olika partier och media och den politiskt intresserade allmänheten.

För en vecka sedan dödades Rémi Fraisse, en ung student i kravaller mellan miljöaktivister och polis i området Tarne i sydvästra Frankrike. Detta tragiska dödsfall ger anledning till en rad reflektioner ur mänsklig och politisk utgångspunkt. Det handlar förstås inte heller bara om sakfrågan eller om händelseförloppet har redovisats korrekt. Det handlar inte minst om statens våld på enskilda och om hur auktoritär den nuvarande regeringen är.

Cécile Duflot är informell ledare för Frankrikes gröna parti och satt i regeringen fram till mars månad i år när Francois Hollande bytte ut sin premiärminister Jean-Marc Ayrault mot Manuel Valls. Cécile Duflot är av flera skäl starkt engagerade i den aktuella konflikten. Hon är kritisk mot dammbygget i sig som hon menar är överdimensionerad och inte kan motiveras ur ekologiska utgångspunkter. Hon menar också att regeringen skött affären på ett dåligt sätt.

Duflot pekar på att socialisterna i sin iver att tillgodose vissa bönders krav på bättre bevattningssystem gått dem väl långt till mötes. Hon visar här på en klyfta mellan ett socialistparti som sätter tillväxten i första rummet och ett miljöparti som tar andra, främst miljömässiga hänsyn.

Hennes kritik av regeringen handlar också om dess iver att genomföra projektet även sedan de kritiska rösterna blivit fler och skallen mot projektet fått ett högre tonläge. Hon har en poäng i att regeringen den senaste veckan varit påfallande mild i sin självkritik mot den egna hanteringen av projektet och av polisens agerande. Det verkar uppenbart att regeringen ensidigt tar ställning för staten mot demonstranterna.

Duflot menar att denna ensidigt auktoritära hållning är oroande. Hon är sedan länge i konflikt med Manuel Valls. Hon lämnade regeringen så fort som han tillträdde som premiärminister. Men hon har trots denna personliga konflikt rätt i att hans ledarstil är mer auktoritär än Frankrike sett på länge. Han agerar som premiärminister som om han fortfarande var polisens högsta chef. Han var inrikesminister och ansvarig för polisen fram till sin utnämning som regeringschef i våras.

En betydande del av socialistpartiets ledande politiker känner stark skepsis över Valls sätt att leda regeringen. Han fick bara 7 procent av rösterna i partiets primärval vintern 2011-12. Hans socialliberala framtoning i ekonomiska frågor och konservativa syn på rättsfrågor överensstämmer inte alls med hur socialister i allmänhet tänker. Det finns en oroande nonchalans hos en del socialister kring frågan om underskott i budgeten men det finns nu anledning att också på allvar fundera på vart Valls är på väg med sin regering. Han säger själv att han vill byta namn på partiet och att han vill närma sig centern. Det innebär förmodligen på sikt att partiet spricker. Det i sin tur ger högern alla trumf på hand i kommande val. Centern i Frankrike lär knappast ansluta sig ens till ett vänsterparti à la Valls. Den gamla skiljelinjen mellan vänster och höger är så cementerad i Frankrike. Valls lär inte själv kunna ändra på den saken.

Cécile Duflot och hennes gröna parti är nu på total kollision med socialistregeringen vars stöd i nationalförsamlingen stadigt minskar. Det är av mindre betydelse. Men hennes kritik av socialisterna för att bli alltmer auktoritära i sin ledarstil och förorda en politik som gynnar repressionen och missgynnar engagerade medborgares kamp för miljön är mer oroande. Alla kring dammbygget i Tarne är sannerligen inte svartklädda extremister med huvor över huvudena och vapen i fickorna. Långt därifrån.