Politik

Uppslutningen i Frankrike kring offren för attentatet mot Charlie Hebdos redaktion i onsdags imponerar. Denna uppslutning sträcker sig också till ledarna för de stora religionerna i Frankrike. Tillsammans har de gjort en manifestation mot den avskyvärda attacken mot det fria ordet. Politiker från vänster till höger uppträder gemensamt för att visa nationell enighet mot våld och för yttrandefrihet.

Samtidigt finns en oro för hur stämningarna mot muslimer i allmänhet kommer att se ut framöver. Redan har flera moskéer attackerats. En taxichaufför berättar hur det blir tyst i hans bil när han nämner att han är muslim. Det finns en stark antimuslimsk hållning i landet och den riskerar att förstärkas efter detta dåd. Enighet kan snabbt förbytas i nya konflikter.

Dessa konflikter har de senare åren ständigt funnits både ovan och under ytan. De förstärks när en särskild händelse med koppling till islam inträffar. Dödsskjutningen mot den judiska skolan under valrörelsen 2012 var ett sådant tillfälle. Förövaren, en ung islamist, fick bland annat Marine Le Pen att dra stora växlar på påstådd antifransk verksamhet i invandrartäta förorter.

Den politiska konflikten mellan Nationella fronten och de andra partierna kan komma att intensifieras om några veckor när offren sörjts vid en begravning. Då ligger fältet öppet för den klassiska högerextrema sammanblandningen mellan våldsbenägna antidemokratiska islamister och vanliga muslimer som vill leva ett liv i fred och harmoni i det franska samhället. Nationella fronten är redan ett stort parti i Frankrike. Många bedömare tror att partiet kan visa sig bli det största i de val till departementen (101 län i Frankrike) som genomförs i mars månad. Nationella fronten har redan en stark politisk ställning och kan komma att utnyttja den efter en stor valseger på ett obehagligt sätt. Det är bara att hoppas att de demokratiska partierna förmår tala till och med det franska folket på ett sådant sätt att spänningarna mellan olika etniska grupper inte försämras ytterligare.

För det tredje har Frankrike ett antal högerextrema kulturprofiler; skådespelare, essäister och författare. Michel Houllebecq, en av landets största romanförfattare men också en man med högst kontroversiella åsikter, planerade att ge ut sin senaste roman Soumission samma dag som attentatet inträffade. Nu har han, starkt berörd särskilt av mordet på hans vän Bernard Maris, skjutit på lanseringen. Men romanen handlar om hur ett parti med rötter i det muslimska brödraskapet, lanserar en ledare som blir Frankrikes nya president 2022 med stöd av både socialisterna och de konservativa i dessa partiers ambition att motarbeta Nationella fronten. Houllebecq lär i romanen beskriva hur Frankrike islamiseras bland annat på utbildningens område. Frankrike, förstår man, tappar sin egen själ och identitet om muslimerna ”tar över makten” i landet.

Under 2014 har också essäisten och journalisten Eric Zemmour gjort försäljningssuccé med sin bok Le suicide francais (Det franska självmordet) I denna bok beskriver Zemmour hur Frankrike förlorat sin stolta identitet och kultur genom postmodernismens och kulturradikalismens landvinningar, främst under det senaste halvseklet. Boken är en attack mot det antiauktoritära, mot homosexuellas ökade rättigheter, mot invandringen från muslimska länder och allt annat som brukar vara huvudfrågor för en reaktionärt tänkande person. Boken har hittills sålts i 500 000 exemplar vilket bara under 2014 slogs av Valérie Trierweilers bok om sina år med mannen, presidenten, i Elyséepalatset.

Attackerna mot muslimer och islam blandas med det fullt nödvändiga motståndet mot islamistiskt våld. Det är många fransmän som i sin frustration över sin egen livssituation ekonomiskt och socialt riktar vreden mot muslimer och inte gör denna viktiga distinktion mellan islam och islamism. Många fransmän som i dag gläds över en stark uppslutning för goda nationella värden efter attentatet mot Charlie Hebdo är samtidigt oroade över hur stämningen kommer att se ut i den valrörelse som drar igång om någon månad. Valet till departementen får inte bli en debatt för eller emot islam och muslimer i Frankrike. Då skulle traumat den 7 januari följas av ännu ett. Än så länge är vi många som höjer plakatet med Je suis Charlie och gläds åt en internationellt stark opinion mot morden på fria journalister och oskyldigt avrättade poliser.

Ett chockat Frankrike tog emot beskedet om dödsskjutningarna på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i östra Paris igår vid halvtolvtiden. Hela redaktionen satt samlad till möte. Uppenbarligen visste de tre beväpnade männen om detta och visste också vilka de skulle skjuta. Tre av Frankrikes mest kända satirtecknare kallades vid förnamn och sköts brutalt ner. Dessutom dödades Bernard Maris, en av landets mest uppmärksammade och profilerade ekonomer, krönikör i Charlie Hebdo och ständig gäst i olika debattprogram i tv.

Frankrike sluter sig i krisens ögonblick och när attentat begås mot det som är centralt  för republikens grundläggande värderingar; yttrande- och pressfriheten. En nationell enighet upprättas omedelbart. Alla partiers ledare deklarerar samförstånd. Befolkningen sluter upp bakom sina ledare. Place de la République fylldes snabbt av människor som tyst och värdigt visade sitt stöd för rätten att yttra sig fritt i Frankrike. Uttrycket Je suis Charlie blev en hashtag på twitter och fanns på afficher på torget i Paris och på andra torg runtom i landet.

För en svensk betraktare kan detta vara helt självklart. Så hade vi gjort i Sverige också om en av våra tidningar blivit angripen på samma sätt av terrorister. Självklart hade vi rest oss i vrede mot dessa avskyvärda handlingar. För Frankrike är ändå denna fråga än mer central därför att den franska hållningen till religionskritik är starkare och mer uttalad än i vårt land.

Politologen och samhällsdebattören Dominique Reynié uttryckte tydligt denna franska hållning i ett tv-program på tisdagskvällen. Han konstaterade följande: ”Den som talar om hädelse av religion i dessa sammanhang har övergivit den tydliga principen om yttrandefrihet i ett sekulärt samhälle.” Han syftade då på de karikatyrteckningar av Lars Wilks som först publicerades i Jyllandsposten och sedan togs in i Charlie Hebdo. Han tillade: ”Yttrandefriheten gäller här utan några som helst inkränkningar”

Den franska lagen har paragrafer som straffbelägger vissa handlingar av typen hets mot folkgrupp och sexuella minoriteter men på religionens område är lagen tydlig. Det finns prejudikat i Sverige som pekar på att en svensk domstol tvekar att  försvara samma konsekventa linje till förmån för yttrandefriheten när en sådan linje av offren skulle uppfattas som uttryck för kränkning. I Frankrike förefaller inställningen vara entydig. Yttrandefriheten kring religion är alltid överordnad eventuell kränkning hos den som utsätts. Muslimer som tar anstöt över en satir riktad mot profeten Muhammed får ursäkta. I yttrandefrihetens namn måste de tiga still. Det är inget angrepp på en folkgrupp utan ett försvar för rätten att säga och tycka vad man vill.

Det framgick också tydligt i det tv-samtal där Reynié deltog att alla närvarande ansåg att Frankrike försvarade yttrandefriheten starkare än något annat land. ”Varför attackerade islamisterna Charlie Hebdo och inte Jyllandsposten? Jo, därför att det har ett symboliskt starkare värde att angripa en fransk tidning eftersom Frankrike i deras ögon representerar en mer konsekvent linje för yttrandefriheten.”

Det finns i Frankrike en särskild historia kring yttrandefrihet och religion som går tillbaka till vänsterns krav på att skilja kyrkan från staten vilket skedde 1905. Det finns också inskrivet i den franska lagen att all form av påverkan på människor att ansluta sig till en viss religion är förbjudet i det offentliga rummet. När borgmästaren i en kommun ställer ut en krubba med Jesusbarnet i kommunhuset vid jultid anmäls han för brott mot lagen om religionsfrihet. Ingen ska behöva utsättas för kristen, judisk eller muslimsk påverkan i det offentliga rummet.

På samma sätt tänker de flesta fransmän att ingen ska kunna hindras att med satir angripa även det mest heliga i en religion. Charlie Hebdo är en ateistisk och i ordets sanna mening, kulturradikal tidning. Den är i detta avseende en vänstertidning i rakt nedstigande led från den vänster som stred mot katolska kyrkans makt för hundra år sedan.

Det finns förstås komplikationer i detta franska förhållningssätt. Muslimerna är en minoritet som utsätts för mycket förföljelse i det vardagliga livet. En satir över Muhammed kan av många muslimer uppfattas som ett angrepp från det överordnade etablissemanget mot dem som invandrare och tillhöriga en annan religion. Det finns också en motsättning i att ett angrepp på folkgrupper i minoritet, en algerier som tillhörande en annan etnisk grupp än majoriteten i Frankrike, fördöms men inte ett angrepp på den religiösa ledare som samme algerier håller för helig.

Denna problematik kommer säkert att belysas när det gått några veckor och människor fått dåden på Charlie Hebdos redaktion på viss distans. Trots att synen på press- och yttrandefrihet i dessa frågor är mer distinkt i Frankrike än i många andra länder så är denna syn trots allt komplicerad och det kommer säkert att belysas i kommande diskussioner i medierna.

Reflektionen omkring frågan om hädelse och religionsfrihet får återigen inte fördunkla det faktum att dåden igår var sällsynt vidriga och att allt våld måste starkt fördömas. Denna reflektion får heller inte fördunkla det faktum att västerlandet kontinuerligt utsätts för terrorhandlingar och att alla utsatta länder nu tvingas att formulera sin hållning mot dessa angrepp. Var står vi själva? Vilka värden försvarar vi?

Nu börjar 2015 och alla önskar varandra ett gott nytt år och en god fortsättning. Det gör också Frankrikes president när han i tv på nyårsaftonens kväll kl 20 vände sig till det franska folket. Frågan är om hans önskan till medborgarna om ett gott nytt år mer känns som Per Ahlmarks berömda ”Lycka till!” till de varslade arbetarna på L M Ericssons fabrik  i Olofström i slutet av 1970-talet. Det är inte mycket han har att komma med för att pigga upp sina väljare. Han har dock ett litet äss i rockärmen som kan få betydelse för vänstern på sikt.

Francois Hollande är en putslustig person. Hans humor är mer av slaget att lägga en tuta på en stolsits och hoppas att någon sätter sig där och frammanar ett lustigt ljud. Det har inte hjälpt att göra honom populärare som president. När han möter det franska folket i officiella sammanhang är han stel och spänd. Han har inte de Gaulles magnifika framtoning. Han är inte intressant som Mitterrand eller spontan och fräck som Sarkozy. Han uppträder som om presidentskapet hindrade honom från att visa någon form av personlighet.

Denna nyårsafton satt han vid ett konungsligt bord i den av bladguld  och utsmyckningar prunkande salen i Elyséepalatset och talade allvarligt till folket. Hans budskap var möjligen något mindre asketiskt än tidigare. En asketism som han framförallt tidigare riktat mot sig själv. Han har under hela mandatperioden velat visa hur han med exemplarisk nit skulle verka för ett Frankrike med stigande tillväxt. ökat utrymme för människors konsumtion och minskad arbetslöshet. Nu var tonen lite annorlunda och ämnesvalet hade skiftat, åtminstone marginellt.

Francois Hollande inser att han inte höjer populariteten genom att tala ekonomi och arbetsmarknad. Dessa frågor är viktiga för fransmännen men Hollande bör inte prata för mycket om dem. Han satsar därför på att lyfta nya frågor som stödet till ungdomen, bättre utbildning och ökade satsningar på kultur. Förmodligen har hans spin doctors rått honom att lyfta de enda frågor där den moderna vänstern kan hämta hem poäng i striden med högern och extremhögern; den unga medelklassens i storstädernas behov av en modernare kultur- och utbildningspolitik. Det handlar om bättre förutsättningar för kulturen och en bättre skola. Det handlar också om ett mindre konservativt förhållningssätt i dessa frågor. Släpp fram alternativ kulturyttringar, ge förutsättningar för att den nya generationens flickor och kvinnor på allvar får konkurrera på samma villkor som männen. Det handlar om mer av klassisk kulturradikalism helt enkelt men i ny tappning, för det tjugoförsta seklet.

Ungdomsväljarna är trötta på politiker som funnits med sedan 80- och 90-talen. Högerpartiet UMP har svårt att lansera ungdomar som ledare. Det förefaller som om detta parti kommer att på nytt lansera Sarkozy som presidentkandidat eller Alain Juppé som var gammal redan på 90-talet när han blev premiärminister under några år. Socialistpartiet har chansen att nu visa upp några unga fräscha ministrar som kan locka väljare. Det är säkert av strategiska skäl som Hollande i sin senaste ministerombildning i somras gjorde den 41-åriga Fleur Pellerin till kulturminister trots att hon knappt kände till namnet Patrick Modiano. Och han gjorde den begåvade och tv-mässiga Najat Vallaud-Belkacem (37 år) med rötter i Marocko till ny utbildningsminister. I samma regeringsombildning blev Emmanuel Macron finansminister. Han är i samma ålder som Vallaud-Belkacem och gör intryck av att vara dynamisk och full av energi för att förändra fransk ekonomi.

Den franske presidenten har alltså gjort en liten strategisk förändring av sin och regeringens profil i hopp om att vinna de yngre väljarna. Yngre politiker som mer talar den yngre medelklassens språk. Det är säkert klokt.Socialistpartiet har för närvarande  inte mycket att hämta i den traditionella arbetarklassen ute i landet. Där regerar Nationella fronten i många av regionerna och PS får slåss om smulorna med övriga partier, såväl UMP som partierna på den yttersta vänsterflygeln. Det är uppenbart att de segrar som den socialistiska regeringen vunnit hittills under mandatperioden handlar om områden som inte berör ekonomin, arbetsmarknaden och jämlikheten utan just värde- och samlevnadsfrågor. Nu gäller det att också visa att denna regering står på ungdomens sida och talar till morgondagens människor.Det räcker säkert inte för att vända trenden för Hollande före 2017 men kan bygga en grund för att socialisterna och den moderata vänstern ska bli starka i valen på 2020-talet. Lycka till, får jag väl tillägga!

Frankrike har val nästan varje år. Under 2014 genomfördes val till de 36 000 kommunerna runt om i landet och till Europaparlamentet. Nästa år, 2015, genomförs val till departementen i mars och till regionerna i december.

De två valen är av flera skäl emotsedda med stor spänning. Dels därför att regeringen ämnar trumfa igenom en reform som minskar antalet regioner från 22 till 13. Valen till regionerna skulle ha genomförts samtidigt som valen till departementen men regeringen vill alltså hinna med ett beslut i parlamentets båda hus, nationalförsamlingen och senaten, innan valen till regionerna genomförs. Dels blir dessa båda val ännu en mätare på hur de olika partiernas ställning ser ut i folkopinionen.

Francois Hollande har velat genomföra en territorialreform under sin första presidentperiod. Främst har han satsat på att minska antalet regioner för att effektivisera och spara pengar. Nu ligger ett regeringsförslag för omröstning i början av nästa år. Premiärminister Manuel Valls presenterade förslaget för en kort tid sedan. Regionerna är förmodligen redan och kommer i än högre grad att bli den starkaste enheten utanför staten i det franska offentliga demokratiska strukturen. Ett antal regioner slås samman enligt förslaget. På papperet ser sammanslagningarna logiska ut. De flesta regioner utanför Ile de France, som är området runt Paris, blir relativt jämnstora vad gäller både BNP och befolkning. Bara Korsika sticker ut som en riktigt liten region med endast 0,5 procent av landets befolkning. Annars pendlar de flesta regioner mellan 5 och 9 procent av befolkningen. Ile de France däremot har 18,6 procent av landets invånare inom sin region och en BNP på 30 procent. Området runt Lyon (Auvergne-Rhône-Alpes) är tvåa med en befolkningsandel på 12,1 procent och 11,6 procent av BNP i landet.

I princip är alla politiska partier förespråkare för en regionalreform mot färre enheter. Naturligtvis leder ändå förslaget till en rad protester. Den framträdande socialisten Martine Aubry som inte fått någon plats i Hollandes regering – enkelt uttryckt så hatar de varandra –  går nu till storms mot sammanslagningen av två regioner i norr. Hon är själv borgmästare i Lille och den starkaste profilen i PS i norra Frankrike.

Förslaget om tretton regioner har ändå lyckats passera nationalförsamlingen utan ändringar och nu står striden istället om vilken stad som ska vara huvudort för respektive region och namn på dessa regioner. Den striden har Hollande och hans premiärminister klokt nog överlämnat åt respektive regionstyrelser. De tvår alltså sina händer och hoppas nu bara att regionerna kan komma överens om dessa tvistefrågor före valen i december nästa år.

Före valet till regionerna sker alltså ett val till de 101 departementen redan i mars. Francois Hollande önskade före valet att han kunde genomföra också en reform av departementen. Dessa är en kvarleva från revolutionsåren 1789-90 och har fått en alltmer begränsad roll. Det är emellertid svårt att reformera i Frankrike om nu någon blir förvånad över det konstaterandet. Så ock med ett förslag om att upplösa departementen. Hollande har därför av taktiska skäl valt att vänta med den reformen.

Det blir samtidigt intressant att se utfallet rent politiskt av dessa val. De infaller två år före nästa presidentval. Enligt uppgifter i dagens Le Monde leder nu Nationella fronten enligt en färsk opinionsundersökning som ställt frågan om partisympatier inför valet till departementen i mars. FN har uppnått 28 procent i denna undersökning. På andra plats kommer högerpartiet UMP med 25 procent och därefter Socialistpartiet på 17 procent.

Problemen för FN är snarare angenäma än negativa. Det går så bra för FN att partiet har problem med att få fram kandidater till alla departementala och regionala styrelser. Bara en liten smolk i glädjebägaren kan skönjas. Ett annat högerextremt parti konkurrerar med FN i valet till ett departement, Vaucluse, i sydöstra Frankrike. Vaucluse är ett verkligt fäste för högerextrema. Marine Le Pens systerdotter, Marion Maréchal Le Pen segrade i denna valkrets i valet till nationalförsamlingen i maj-juni 2012 och är en av två ledamöter som representerar detta parti i den direktvalda kammaren i det franska parlamentet. Möjligen kan uppkomsten av ett konkurrerande parti på yttersta högerkanten göra att FN inte går vidare till den andra valomgången. Osvuret är bäst.

De båda valen 2015 blir intressanta värdemätare inför det stora slaget 2017. En bedömning utifrån läget i slutet av 2014 är att FN gör ett bra val, särskilt i de regionala valen som är delvis proportionella. UMP kommer sannolikt att klara sig hyggligt medan Socialistpartiet under alla omständigheter kommer att förlora de flesta av de många platser i motsvarande val som genomfördes under den tid då Sarkozy var president. Det är alltså bara att räkna med nya kallsupar för Francois Hollande. Ökad spänning inom Parti Socialiste och en fortsatt högerkantring i Frankrike, förmodligen mot det extrema hållet.

Francois Hollande kom till makten i maj 2012. Han övertog ett land i kris men gjorde föga för att på allvar förändra situationen. Två och ett halvt år senare, när vi snart lägger 2014 till handlingarna, är Frankrike i en ännu djupare kris. Kan socialister inte styra i motgång eller är det inte möjligt att vända en nedgång i ett land till en uppgång endast med nationell politisk styrning? Frågorna hopar sig verkligen.

Det går att räkna arbetslöshet på flera sätt. Den svenska alliansregeringen brukade tala om att antalet jobb ökade i Sverige när arbetslinjen inte rådde på arbetslösheten under åren 206-14. Det kan Hollande säga om läget i Frankrike också under sina trettio månader men han gör det inte och det bör man respektera honom för. Han vet att det avgörande för människor  inte är antal arbetstillfällen i landet utan hur många som har jobb respektive går arbetslösa. I Frankrike är 3,5 miljoner arbetssökande utan jobb överhuvudtaget (var tionde fransman) och 5, 5 miljoner har bara tillfälliga jobb som det inte alls eller knappt är möjligt att leva på. Arbetslösheten ökar månad för månad och kommer enligt officiella analyser att fortsätta så åtminstone en bit in i 2016. Om det blir en ljusning vad gäller jobben så får det franska folket alltså vänta åtminstone ett drygt år till. Och ingen vet om det vänder ens då och hur stark denna trendförändring skulle kunna bli.

Arbetslösheten beror på flera orsaker. Ingen tillväxt i ekonomin, dåliga exportmöjligheter, en svag fransk euro. Fransmännen klagar på dålig köpkraft vilket hämmar konsumtionen och hindrar att de ekonomiska hjulen snurrar igen. Företagen klagar på dåliga villkor vad gäller beskattning och andra pålagor.

I denna blogg har jag ofta beskrivit den nuvarande regeringens försök att under 2014 driva en mer utbudsorienterad politik. Francois Hollande gick till val på vissa paroller som kändes igen och uppskattades av den traditionella vänsterväljaren. ”Finansvärlden är min fiende”, sa han i sitt stora tal i Bourget i början av 2012 års valrörelse. Han lanserade en skatt för höginkomsttagare på 75 procent för att stoppa hotet från Jean-Luc Mélenchon, vänsterpartiets presidentkandidat, som tycktes öka starkt i popularitet månaderna före valet.  Men alla bedömare av Hollande menar att dessa utspel före valet var rent taktiska och inte överensstämde med hans viljeinriktning. Problemet var att han dröjde för länge med att på allvar tydliggöra sin socialdemokratiska linje med balans mellan företagsstimulerande åtgärder och en social inriktning av politiken. Riktigare vore väl att säga att en politikertyp som Hollande som ständigt söker harmoni mellan olika intressegrupper inte förmår fatta tillräckligt många nödvändiga och impopulära beslut. Alla hans förslag inom den ekonomiska politiken under dessa två och ett halvt år har varit halvmesyrer. Det franska folket plågas av det och därför hamnar hans popularitetssiffror ännu längre ner än de gjort om det bara gällt  att bedöma krissituationen i landet

Hollandes regeringsår kommer i historien att tolkas som en verklig prövotid för den franska vänstern. Troligen kommer två slutsatser att dras. Den ena är att denna mandatperiod visade att vänstern inte kan regera i krislägen. Väljarbasen accepterar aldrig en svångremspolitik om än nödvändig. Den franska vänsterns ledare kan inse behovet av en sådan politik men får inget stöd bland sina egna för den. Den andra slutsatsen vid en tillbakablick på vänstern 2012-17 skulle kunna vara att vänstern på allvar förändrades. En ny vänsterpolitik skapas efter en modell som känns igen bland till exempel socialdemokratiska partier i Norden. Manuel Valls står i mycket för en sådan politik

Problemet med den senare slutsatsen är att denna nya vänsterposition knappast har mycket med vänster att göra. Det är snarare en anpassning till en socialliberal hållning. Det som händer i Sverige med en allt otydligare skiljelinje mellan till exempel moderater och socialdemokrater upprepas i Frankrike. Politikens kraft som spänningen mellan  skilda åskådningar upphävs. Politiken blir mer en fråga om att lämpa efter lägenhet. Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död måste plockas fram igen.

Jag tror inte vi kommer att hamna i den situationen. Det som händer är sannolikt att nya åskådningar, eller nygamla, utmanar de gamla blocken i Frankrike. Marine Le Pen utmanar från sin position och har stora utsikter att bli en av de två kandidaterna som kvarstår i den andra valomgången till presidentvalet 2017. Den andra är en urban, kulturradikal och grön rörelse som visserligen är marginaliserad i dag men som kan växa i styrka om socialistpartiet tappar i vitalitet och originalitet. Manuel Valls kan mycket väl komma att representera en social mittenpolitik med delar av den franska borgerligheten mot höger och extremhöger och mot de gröna och den traditionella vänstern. Frankrikes system med folkvalda presidenter och personval till nationalförsamlingen bäddar för snabbare förändringar i det politiska landskapet.

Frågan om en president och en regering kan vända en ekonomisk kris till något positivt återstår att besvara. Den franska krisen är så djup att den förmodligen kräver mycket draghjälp utifrån. Samtidigt har inte Hollande använt sina år vid makten hittills för att göra maximalt. Han har varit en taktiker med drag av statsminister i en parlamentarisk demokrati. Han hade varit lysande som ledare för en rödgrön minoritetsregering i Sverige. Men i Frankrike har en president helt andra befogenheter. Han har inte utnyttjat sin makt, inte pekat med hela handen som krävts. Han har förmodligen försuttit sin chans så här i halvtid. Motståndaren leder med 5-0 och hemmapubliken visslar och kastar äggskal på honom när han går ut i halvtidspaus. När han efter nyår kommer in på banan igen är det minst sagt uppförsbacke. Vilka krafter kan han nu mobilisera i omklädningsrummet? Det är svårt att se vilken sportdryck som ger honom så mycket energi att han kan vända på den här matchen före maj 2017.