Politik

Häromdagen sprutade fransk polis med tårgaskanoner mot flyktingar som sökt sig till ett tillfälligt campingområde i norra Paris.  Upprensningar i sådana områden sker närmast dagligen av polisen men denna gång på Rue Pajol skedde en polisattack med uppenbart övervåld. Det skapade rubriker i tidningar och tv. Vänsterpolitiker och fackliga företrädare demonstrerade mot polisens aktion. De grönas ledare och tidigare minister i Francois Hollandes första regering, Cécile Duflot har också  i ett öppet brev i Le Monde, riktat till landets president, vädjat om en mer human regeringspolitik gentemot landets papperslösa flyktingar. Hon kallar regeringens hållning i denna fråga för ett moraliskt Waterloo.

Invandringsfrågan är vid sidan om den ekonomiska krisen det stora bekymret i fransk politik. Den har olika aspekter och är också svår att överblicka. Myndigheterna har inte resurser att ta hand om alla dem som söker sig – av olika skäl –  till landet. Ingen vet hur många de papperslösa är. Den grå och svarta arbetsmarknaden lever sitt liv vid sidan om den vita. Maffiagrupper tjänar stora pengar på utsatta flyktingars  prekära omständigheter. Frågan är hur problemen ska hanteras. De kan inte lösas, bara mildras. Och vilka metoder ska användas?

De senaste två regeringarna har haft ansvaret i en tid där den allmänna opinionen ställt allt mer högljudda  krav på hårda tag . Det är inte populärt i väljarkåren att komma med förslag som främst söker sociala och humanitära lösningar på problemen.  De papperslösa ska jagas fram ur sin gömställen och  skickas tillbaka till sina hemländer. Nationella fronten hejar förstås på liksom stora delar av den så kallade republikanska högern. Även Socialistpartiet känner av opinionstrycket och vill visa prov på hårda tag. Manuel Valls är kanske den främste exponenten i regeringen för en linje som påminner starkt om hur Nicolas Sarkozy talade och handlade under sin regeringsperiod.

Cécile Duflots öppna brev i Le Monde är en vädjan till att sluta jaga försvarslösa människor från gömställe till gömställe. Om nu myndigheterna lyckades skicka hem de papperslösa men inte ens det klarar de av i någon större utsträckning. Dessa människor tvingas istället att  leta efter ett annat skjul under någon tunnelbanestation där de kan få skydd för natten. I bästa fall ställer kyrkan upp med en sovplats och lite mat. Kyrkans civila motstånd är en viktig faktor i kampen för en viss värdighet visavi dessa människor.

Det finns inga enkla lösningar. Det konstaterar också Cécile Duflot. Men det är ingen lösning att spruta tårgas mot en campingplats mitt i stan för att människor ska flytta några kilometer bort. Det är bara ett sätt för regeringen att visa upp den sortens handlingskraft som får invandringshatet att stiga ytterligare i samhället.  Duflot och andra som nu vänder sig mot regeringens polisiära aktioner kräver framför allt ett mer civiliserat sätt att bemöta  medmänniskor på;  ett värdigt och humant förhållningssätt mot landets papperslösa flyktingar.

Han har kallats Monsieur 5 pourcents. Länge var Manuel Valls en udda figur i socialistpartiet (PS). Hans åsikter ansågs höger både i ekonomiska frågor och i frågor om rättssäkerhet och invandring. Hans stöd inom partiet var aldrig mer än 5 procent. Han fick inte mer heller som presidentkandidat i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012 när Francois Hollande segrade. Nu har han däremot  blivit den som har skaffat sig det avgörande inflytandet i sitt parti. En man vars åsikter på några år blivit dominerande i partiet.

Det finns faktiskt anledning att återvända till procentsifforna i socialisternas primärval som genomfördes hösten 2011. Som i alla franska val handlar det om en första valomgång när alla kandidater ställer upp och en andra valomgång, i regel mellan de två kandidater som fick flest röster i den första. Så här såg resultatet ut efter den första valomgången: Francois Hollande 39,17 procent, Martine Aubry 30,42, Arnaud Montebourg 17,19, Ségolène Royal 6,95 och därefter Manuel Valls 5,63 procent.

Den som känner dessa socialistiska politiker vet att både Aubry och särskilt Montebourg ligger till vänster inom partiet. Hollande kallas för le culbuto vilket kan översättas med gummigubbe, en figur som har en rund botten som gör att han alltid reser sig upp hur mycket man än slår omkull honom. Hollande har alltid sökt mittfåran i partiet genom kompromisser och på så sätt skaffat sig makt. Vi borde räkna Hollande som en man utan åsikter men vi är hyggliga och räknar in honom i mittfalangen. Royal är en mittkandidat – med egna åsikter. Det innebär att av dessa kandidater har högerfalangen 5, 63 procent, mittenfalangen 46,12 och vänsterfalangen (Aubry är väl något av en mitten-vänster-politiker inom PS)  får 47,61 procent.

Efter den gångna helgens PS-kongress i Poitiers har situationen drastiskt förändrats. Manuel Valls avslutningsanförande var en stark och engagerad plädering för den förda regeringspolitiken som domineras av hans hårda linje i säkerhets- och nationella identitetsfrågor och finansminister Macrons socialliberala ekonomiska politik. Detta tal framfördes med en enorm kraft och ett stort självförtroende av premiärministern. Det togs emot med långa och starka applåder. En del applåderade inte men det fanns ingen öppen opposition mot Valls linje.

Det finns inte heller någon motkandidat till honom sedan Hollande dragit sig tillbaka. Nu är allt krattat i manegen för att Hollande ska söka omval 2017. Valls är däremot inriktad på att kandidera 2022 och ingen av de ledande socialistiska politikerna tror något annat. Han är helt enkelt för stark.  Ett politiskt djur som med en utpräglat socialliberal agenda tagit sig fram inom ett parti som framstått som mer vänster än något annat vänsterparti i Europa – om vi bortser från dem som har en kommunistisk historia.

Martine Aubry hoppas fortfarande men hon har tvingats leva i frysboxen sedan Hollande tog över. Hon fick ingen minsterpost och har inte heller kunnat samla sina gamla supportrar inom partiet till en tydlig opposition. Hon har heller inte velat alliera sig med de frondörer som finns inom partiet och som i dag ställer till en del bekymmer vid voteringar i nationalförsamlingen.

Arnaud Montebourg har i princip lämnat politiken sedan han avpollerats från sin ministerpost några månader efter det att Manuel Valls blvit premiärminister. Det finns ingen kandidat i rätt ålder som i dag kan bära fram en mer vänsterorienterad politisk linje inom PS.

Socialistpartiet går nu mot en valrörelse där partiet stöder inte bara President Hollande utan även den politiska hållning som är regeringens och som signeras Valls i högre utsträckning än Hollande. Hur har det kunnat bli så? Skälet är främst att partiet innehaft regeringsmakten och tvingats att föra en mer mittenorienterad politik. Den stora frågan är förstås om Hollande kan vinna nästa presidentval med en sådan politik. Vissa bedömare tror att Hollande går till val med en alltför suddig profil. Det är sant men Sarkozy går till val på en aggressiv högerpolitik. Hans agenda för assimilering av invandrare skrämmer även många centerväljare. Han är populär bland sina egna medlemmar men illa omtyckt i stora kretsar bland franska väljare, även borgerliga. Det kan bli så att Hollande genom att plocka upp paroller från historiskt framgångsrika politiker som Konrad Adenauer eller varför inte Tage Erlander som lugnade väljarna med ord som ”Keine Experimente” eller ”Ni vet vad ni har men inte vad ni får”. Sarkozy har ett problem; väljarna har redan sett honom i full aktion som president. Hollande behöver bara påminna centerväljarna om hur det var att leva under hyperpresidentens fem år med ständigt nya och ofta sinsemellan motsägelsefulla reformer.

Bakom Hollande står i alla fall Valls. Hollande ska vara glad att presidentämbetet gör att han på ett självklart sätt kan söka omval utan att utmanas av intern kamp mellan olika kandidater. Valls räknar säkert med att efter valet 2017 bli ledare för PS och i god ordning bygga sin kandidatur för presidentvalet 2022. Om nu inte något händer som kullkastar alla dessa planer och profetior. Fransk politik är alltid oförutsägbar.

UMP har kongress och byter namn till les Républicains eller Republikanerna på svenska. Partiets ledare, Nicolas Sarkozy, har regisserat namnbytet och kongressen. Med stor skicklighet har han samtidigt tagit loven av sina konkurrenter om rollen som kandidat i presidentvalet 2017 och ställt sig längst fram som huvudopponent till den sittande presidenten Francois Hollande och hans socialistregering.

Inom fransk höger är det traditionellt ledaren som väljer sin flock och inte medlemmarna i partiet som väljer sin ledare. Det blir väldigt tydligt i fallet Sarkozy. Enligt tidningen Le Monde regisserade han kongressen så att de alla som ville fick ordet i en slutmanifestation för Republikanerna och högerns alternativ inför valet 2017. Francois Fillon, Alain Juppé och Bruno Le Maire fick också tala men de hälsades med högljudda burop av Sarkozys anhängare i salen. De kunde inget annat än att uttrycka sitt stöd för det nya namnet och för den linje som Sarkozy stakat ut, om än med vissa reservationer för att behålla trovärdigheten som konkurrenter till honom om rollen som presidentkandidat.

De tre övriga presidentkandidaterna var ändå tre i mängden i detta magnifika regiarbete av Sarkozy. Till slut gick han själv upp på podiet och höll ett fyrtio minuter långt tal. I detta tal visade han sitt ledarskap och att det nya partiet var hans parti och att alla i salen borde följa honom.

Det nya namnet på partiet är förstås inte valt av en slump. Det svarar mot en stark önskan hos stora delar av den franska befolkningen; att vara ett enat folk kring en nationell idé med särskilda värderingar. En önskan om en nationell identitet som bygger på familjen som samhällets grundpelare, arbetet som inte ska vara sämre betalt än bidrag från det offentliga, auktoritetsbegreppet som gäller både för samhället (staten) och inom familjen (föräldrarna eller i extrema fall för fadern i huset) samt skolan som enligt Sarkozy ska grundas på att få fram kompetens och belöna ansträngning och flit. Han lyfte fram den kristna traditionen och  var också i talet tydlig med att kräva att invandrare ska anpassa sig till den franska kulturen. Han anslöt sig till den i Frankrike så omhuldade linjen att invandrare inte ska integreras utan assimileras in i det franska samhället.

Nicolas Sarkozy visade också på partiets hållning genom att i sitt tal ägna en stor del av tiden till att kritisera socialisterna. Det är intressant att ta del av hans retorik på denna punkt. Så här sa han enligt Le Monde :

”Vänstern försvarar inte Republiken. Vänstern gör en karikatyr av den med sin genusteori, sin ideologiska form av pedagogik, med sin paroll ”Det är förbjudet att förbjuda”, med sin nivellering, med sin egalitarism.” Han attackerade den nuvarande presidenten Hollande för att åka till Cuba och skaka hand med Fidel Castro istället för att åka till Moskva och hylla det ryska folket. Med detta menade Sarkozy att det Frankrikes president borde ha varit närvarande vid firandet av freden i 70 år med den stora militärparaden i Moskva den 9 maj. Hollande liksom Merkel och andra stora västledare avstod från att närvara vid detta tillfälle. I denna fråga som i frågor om invandring, lag och ordning och auktoritet närmar han sig den hållning som intas av Nationella fronten och dess ledare Marine Le Pen.

De tre andra kandidaterna till ett primärval för högern inför presidentvalet 2017 har nu en svår uppgift att överhuvudtaget lyckas genomföra ett sådant primärval. Sarkozy är förstås inte alls intresserad. Han har nu sitt nygamla parti i sina händer. Han regisserar det till sin fördel. Francois Fillon, den tidigare premiärministern, konstaterade i sitt tal på kongressen att det vore omöjligt att inför franska folket tala om frihet om vi inte inom vårt eget parti omfattar samma frihetsbegrepp. En rimlig begäran kan tyckas men frågan är om han någonsin får chansen att tävla om rollen som partiets presidentkandidat. Alain Juppé som också vill kandidera i ett primärval är populärare enligt de senaste mätningarna än Sarkozy inom hela högern och centern (det underlag som också Sarkozy behöver för att vinna presidentvalet). Han borde helt logiskt därför vara en bättre kandidat för högern än Republikanernas ledare. Men logik och politik hänger inte alltid ihop. Entusiasmen för Sarkozy verkade vara stark på kongressen.

Inom kort genomför franska socialistpartiet sin kongress. Två viktiga medlemsomröstningar har redan genomförts som garanterar att den socialistiska regeringens linje blir partiets under de kommande åren och att sittande generalsekreteraren Jean-Christophe Cambadélis får förnyat förtroende. Dessa medlemsval strax före kongressen gör det möjligt för partiledningen att skapa mer arbetsro och mindre kaos under de dagar som delegaterna är samlade. Det är sannerligen inte alltid fallet. Några kongresser i den nutida historien har slutat i svåra fraktionsstrider och därmed söndring i partiet.

Jean-Christophe Cambadélis har låtit sig intervjuas i Le Monde sedan det stått klart att han vunnit valet om generalsekreterarposten med 70 procent av avgivna röster (cirka 60 000  eller ungefär hälften av partimedlemmarna röstade). Cambadélis styr ett parti som ska fungera som en av motorerna för att få Francois Hollande omvald som president i maj 2017 men också naturligtvis ge partiet en stark ställning i den nationalförsamling som enligt planerna väljs i allmänna val några veckor efter presidentvalet. Han talar om en allians för alla progressiva krafter där han helst ser en samling från vissa centerväljare ut till kommunisterna. Denna breda progressiva allians ställer han i motsats till UMP, som efter namnbytet blir Republikanerna. Detta högerparti beskrivs av Cambadélis som  ett parti i obehaglig närhet till Nationella fronten.

Cambadélis planerar nu att genomföra ett sakpolitiskt arbete kring viktiga frågor fram till valet 2017.Detta sakpolitiska arbete ska ske inom partiet men med avsikt att öppna för  samarbete inom hela vänstern och delar av centern. Månad för månad kommer frågor som terrorismen, islam och republiken, skolan, bostadsfrågan och ekonomisk konkurenskraft att diskuteras internt och programförslag utarbetas. Ämnesvalen tyder på att Socialistpartiet ger sig in också i de frågor som mest drivits av högern och ultranationalisterna i Nationella fronten. Socialistpartiets ledning inser att det inte går att till exempel  ducka för frågan om islam och muslimsk tro kan vara förenligt med de republikanska värderingarna. Svaret kommer självfallet att bli ja men frågan tas ändå upp som en prioriterad fråga i Cambadélis uppräkning av politiska ämnen i intervjun i Le Monde.

Francois Hollandes strategi inför valet 2017 verkar klar. Han vill framstå i väljarnas ögon som den kandidat som kan samla nationen. Han räknar med att de andra huvudkandidaterna blir Nicolas Sarkozy och Marine Le Pen. Det är sant att de båda i breda kretsar uppfattas som motsatsen, det vill säga personer som klyver landet i olika sociala och kulturella grupper och som skapar splittring mellan människor. Hollande hoppas att ord om bred medborgerlig samling ska locka merparten fransmän att rösta på honom. Skulle däremot Republikanerna till sin presidentkandidat  välja Alain Juppé, den tidigare premiär- och utrikesministern med stor integritet och trovärdighet i nationen, kommer Hollandes positionering att få konkurrens. I det fallet är det snarare tveksamt om han går segrande ur striden. Alla undersökningar visar att Juppé har ett starkare stöd hos väljarna om man studerar de väljargrupper som återfinns inom hela borgerligheten. Men Sarkozy har greppet om sitt parti och de flesta tror att det fäller avgörandet. Högern kan alltså göra ett svårt misstag om Sarko blir dess kandidat och inte Juppé.

Socialistpartiet har ännu inte haft sin kongress. Det må vara osagt om partiet klarar av att samla sig och driva en konstruktiv linje i takt med regeringen åren fram till nästa val. Men just nu pekar det mesta i den riktningen. Om det dessutom snart går att skönja vissa tecken på uppgång i ekonomin och några uppmuntrande rapporter om minskad arbetslöshet så kan partimaskineriet rulla på riktigt  bra. Det finns gott om både begåvade och sluga män och kvinnor i Socialistpartiets ledning som kan dra fördel av en konjunkturuppgång och utnyttja några år av hygglig samverkan internt för att det som var otänkbart för ett halvår sedan  ska bli möjligt 2017; att Francois Hollande sitter ytterligare fem år i Elyséepalatset.

Det franska socialistpartiets medlemmar har röstat och stöder den majoritetslinje som formulerats av partisekreteraren Jean-Christophe Cambadélis och underskriven av regeringen och de flesta socialistiska parlamentsledamöterna, den så kallade Motion A. Det innebär att  faran för en öppen konflikt under kommande partikongress i juni mellan höger och vänster i partiet har undanröjts. Francois Hollande har på samma gång stärkt sin ställning i partiet och blir med all sannolikhet den oomtvistade kandidaten för partiet i presidentvalet 2017.

Den socialliberala linje som regeringen slagit in på sedan Francois Hollandes nyårstal 2014 och bytet av premiärminister till Manuel Valls i mars 2014 har skakat om Socialistpartiet (PS) och hela vänstern. Kommunisterna och vänsterpartiet liksom merparten av de gröna har dragit tillbaka sitt stöd för regeringen. Alla fyllnadsval till nationalförsamlingen har förlorats till högern vilket inneburit att PS förlorat sin ensammajoritet där och samtidigt tappat majoriteten i senaten. Ett fyrtiotal av PS ledamöter i nationalförsamlingen har dessutom bildat en egen grupp inom gruppen, les frondeurs, som ställt till en rad problem vid olika omröstningar under det senaste året. Till detta ska läggas de usla opinionssiffrorna för president och regering. För sex månader sedan fanns det inga ljusglimtar överhuvudtaget för Hollande. Många politiska bedömare ansåg att han skulle vara tvungen att avstå sin kandidatur för omval i presidentvalet 2017.

Nu har mycket hänt som gör livet lättare att leva för Frankrikes högsta politiska ledare. Opinionssiffrorna har stigit något. De tragiska terrorattackerna i januari har bidragit till det. Landet kan också skönja en viss förbättring i ekonomin med en försiktig tillväxt. Det påverkar hans opinionssiffror positivt. Manuel Valls har trots allt genom sin energiska framtoning och förmåga att driva igenom beslut i parlamentet  haft en gynnsam inverkan på stödet för Hollande. Högeroppositionen har också varit svag. Den har mest sökt strid för stridens egen skull och sällan eller aldrig visat upp nya, egna lösningar på de politiska problemen utan inriktat sig på kritik av regeringens förslag.

Jean-Christophe Cambadélis har skött sin roll som partisekreterare på ett skickligt sätt. Han har organiserat detta val bland medlemmarna före partikongressen där tre programförklaringar ställts mot varandra. Den linje som formulerats i Motion A har dels varit ett försvar för regeringens politik men samtidigt så öppen mot mer kritiska röster att till exempel också Martine Aubry, en ständig kritisk vänsteravvikare i partiet, har kunnat ställa sig bakom programförklaringen. Denna Motion A har också uppfattats som en markering för samförstånd inom partiet. Många socialistiska medlemmar har förmodligen framförallt röstat på Motion A för att rädda partiet undan en form av upplösning i olika fraktioner än för att de nödvändigtvis gillar den socialliberala linjen. Tvärtom: det faktum att bara hälften av medlemmarna röstade pekar delvis mot att det finns många som protesterat mot regeringens och partiets nuvarande hållning genom att stanna hemma.

Francois Hollande kan alltså nu se framemot en kongress där han får majoritet för en kandidatur 2017. Han och särskilt Manuel Valls kan vidare hoppas på att les frondeurs inom partiet lägger ner vapnen och ansluter sig till ett enigt parti,  knappt två år före de stora valen. Dessa vänsterkritiker inom partiet fick visserligen knappt 30 procent av partimedlemmarnas röster men de är ändå i minoritet och saknar en stark ledare inom sin grupp. Hade Martine Aubry röstat för Motion B hade läget varit ett helt annat. Valls kan alltså hoppas på att det blir lättare att driva igenom regeringsförslagen i nationalförsamlingen efter denna omröstning i partiet och efter partikongressen i juni.

Detta sagt så måste tilläggas att inte alla moln på Hollandes och regeringens himmel försvunnit. Den ekonomiska krisen ser inte fullt lika allvarlig ut som för ett år sedan men fortfarande är arbetslösheten lika hög och underskottet i budgeten lika högt. Det är fortfarande upp till bevis vad gäller exporten. Frankrike har fortfarande en mycket svag ekonomi och uppgången går långsammare än i jämförbara länder. Hollande har inte heller ens närmat sig sådana opinionssiffror där det verkar möjligt att komma till en andra valomgång i presidentvalet. Fortfarande är det mer troligt att Marine Le Pen och Nicolas Sarkozy står mot varandra i den avgörande omröstningen i maj 2017.

Francois Hollande har vunnit ett första slag på vägen mot omval. Han har desarmerat vänsteroppositionen inom sitt parti. Nu ska han vinna den övriga vänstern som han behöver som underlag för att vinna presidentvalet. Sedan ska han också nå sådana politiska framgångar att han kan övertyga tillräckligt många centerväljare så att han kan nå den andra valomgång och slutligen bli omvald. En lång resa i många etapper med många hinder på vägen.