Politik

I mitt förra blogginlägg försökte jag sammanfatta hur högern mått det senaste året, från hösten 2014 fram till denna sommar. Nu är det dags att syna vänstern. Ett år av spänningar men ett visst hopp inför framtiden, åtminstone för den socialliberalt inriktade socialistiska regeringen.

För ett år sedan var det närmast nattsvart för Frankrikes socialistiska president Francois Hollande. Opinionssiffrorna låt i botten. Alla rekord han slog var negativa för honom själv. Missnöjet med hans person liksom med hans politik. Det fanns bara några ljusglimtar. Ett och annat krig han startade, bland annat en insats för att stoppa terrorism i Mali, gav några pluspoäng bland opinionsbildarna och väljarna. Fransmän har också överseende med de höga politikernas trassliga kärleksliv och Hollandes nattliga resor på scooter till sin älskarinna gav faktiskt en och annan uppmuntrande kommentar från väljarna som konstaterade att han åtminstone hade förmågan att förföra yngre kvinnor.

Det stora gisslet för Hollande har varit bristen på tillväxt och den höga arbetslösheten. Landet har under perioder upplevt ren deflation och cirka 600 000 fler är nu helt arbetslösa jämfört med perioden när han tillträdde 2012. I absoluta tal är siffran över 3, 5 miljoner. Hollande har lovat förbättringar inom en snar framtid men ständigt har han blivit tvungen att korrigera sina profetior. Inte så underligt att hans opinionssiffror dalat.

Han har heller inte kunnat leva upp till de förväntningar som vänsterns traditionella väljargrupper haft på en socialistisk president med absolut majoritet i nationalförsamlingen. Istället har dessa väljargrupper konstaterat att deras man i Elyséepalatset backat från positioner han intagit i valrörelsen och så småningom börjat föra en politik som mer liknar hur en moderatliberal president skulle agerat. Stora väljargrupper har sökt sig till Nationella Fronten eller stannat hemma vid de valtillfällen till lokala beslutande församlingar som förekommit efter 2012.

Bilden av vänstern är i dag splittrad. Än mer splittrad än 2012. Samarbetet mellan vänsterpartiets karismatiske ledare Jean-Luc Mélenchon och kommunisterna fungerar inte längre. De gröna är splittrade i en falang som vill sitta ihop med socialisterna i regeringen och en som opponerar mot regeringens socialliberala ekonomiska politik som också söker stimulera tillväxten genom stödåtgärder till företagen. Inom socialistpartiet finns en grupp så kallade frondörer som försöker pressa regeringen att föra en mer efterfrågeorienterad ekonomisk politik.

Nu är det knappt två år kvar till nästa president- och parlamentsval. Eftersom politik är makt i så stor utsträckning kommer förmodligen en del motsättningar inom vänstern att tonas ner. Grupper som nu varit i luven på varandra kommer att enas. Blockbildningen mellan höger och vänster blir viktigare än de sakliga motsättningarna. Francois Hollande kan åtminstone hoppas på att få ett aktivt stöd från övriga vänstern i en andra valomgång mot Nicolas Sarkozy. Det skiljer i dag sakligt sett egentligen mer mellan Hollande och Mélenchon än mellan Hollande och stora delar av den borgerliga oppositionen men i maktspelet  kommer makten och det traditionella höger-vänstertänkandet att dominera.

Vänsterns dilemma 2014-15 har varit att det saknats en passion för att driva viss frågor. Det har heller inte funnits en värdegrund för vänstern att samlas kring. I början av mandatperioden verkade vissa moral- och samlevndadsfrågor som förslaget om samkönade äktenskap kunna bli det som förenade vänstern. Reformen genomfördes men i urvattnad form. Hollande själv är egentligen en ganska konservativ man på dessa områden. Hans regeringsperiod kunde omöjligen präglas av en kulturradikal profil, något som möjligen kunnat ena vänstern bortom eländet med den ekonomiska krisen.Regeringen har också försökt att reformera skolan. Det finns goda intentioner men som så ofta i fransk politik begränsas reformer av ett hårdnackat motstånd från olika intressegrupper, i detta fall av lärarna.

Trots alla problem: Hollande bör må bättre denna sommar än föregående. Han har visat styrka under nationella kriser. Hans utrikespolitik får ändå anses ha varit klok och balanserad. Han tog ansvar  och styrde rätt skickligt igenom krisen kring Charlie Hebdo och han spelar en aktiv roll i Greklandskrisen. Väljarna ser det och det skulle inte förvåna om hans opinionssiffor nu stiger lite till. Han har redan under våren fått bättre siffror. Minskar arbetslösheten och får Frankrike en längre period av ökad tillväxt kan mycket bli bättre för honom och hans regering. Min sammanfattning i juli 2016 kan mycket väl bli en beskrivning av en glad och optimistisk Francois Hollande.

Så här års börjar det bli aktuellt att göra en sammanfattning av det politiska året. Det löper från september till den 14 juli. I september har fransmännen återvänt från sina semestrar och är sugna på nya politiska debatter – en del skulle kalla det sluggerfester – och efter nationaldagen tynar debatten ut och förs möjligen  i lugnare former i sittstolarna på plagerna i väster och i söder.

Året 2014-15 har som alla år varit politiska intensiva. För högerns del har en hel del hänt som förändrar denna politiska riktnings utseende. I första hand rör det sig om personella förändringar men också en starkare position inom folkopinionen efter tydliga framgångar i departementsvalen i mars i år.

Nicolas Sarkozy tog i höstas ett starkt grepp över partiet UMP genom att väljas till ordförande utan nämnvärd konkurrens. Hans utmanare som presidentkandidat inför valet 2017, Alain Juppé och Bruno Le Maire utmanade klokt nog inte Sarko om den posten. Den senare har sin fan club inom partiet som garanterar hans ställning som den främste av högerpolitikerna. Däremot är det inte lika självklart att Sarko är den främste om hela högern, inklusive den liberala centern och katolska centern, är med och säger sin mening. Alain Juppé och Bruno Le Maire hoppas på att kunna utmana Sarkozy i ett öppet primärval om vem som blir högerns presidentkandidat. Trots att dessa båda herrar borde kunna samla ett bredare underlag inom hela högern så har ändå de senaste månaderna visat att den förre presidenten på ett taktiskt skickligt sätt lyckats stärka sin position. Alltmer pekar på att han blir också den som företräder oppositionen mot Francois Hollande 2017.

UMP har bytt namn till Les républicains och under Sarkos ledning blir identitetsfrågorna allt viktigare.  Sarko gick till val 2007 på ett socialt-ekonomiskt program men lär gå till val, om han får chansen, 2017 på ett program för tydligare nationell identitet.

Extermhögern och Le Pen håller ställningarna som ett lika starkt tredje alternativ i den franska politiken.Trots inre konfliker mellan far och dotter Le Pen lär partiet göra ett bra val i regionvalen i november och december i år. Chansen finns att partiet besätter ordförandeposten i två av tretton regioner, en i sydöstra delen av landet och en i norr. Det skulle vara ett mycket starkt bevis på att partiet och Marine Le Pen är att räkna med 2017. Arbetarklassen har i stor utsträckning lämnat vänstern för extremhögern. Klasskampen har ersatts av en kamp mot internationella kapitalet och invandrarna – om man får uttrycka sig lite svepande. En stor förändring av det politiska landskapet har redan skett. Nu har denna förändring stabiliserats och det är svårt att tro att Nationella fronten skulle tappa stor andel av sitt röstunderlag fram till nästa presidentval.

Alltså: Högern må ha sina interna problem och det finns spänningar förstås mellan den traditionella högern och extremhögern. Men sammantaget är i dag Frankrike ett land som rimligen kommer att styras från höger efter nästa presidentval. Väldigt lite pekar mot en seger för  Marine Le Pen i andra valomgången men däremot en seger för en högerorienterad kandidat från Les républicains. Nicolas Sarkozy ligger mycket väl till.

I Almedalen konstaterar politiska journalister att konflikterna mellan partierna är nya. De styrs inte längre utifrån en höger-vänsterskala som handlar om arbete och kapital. Ebba Busch Thor är en partiledare som inte längre bygger sitt tal utifrån den självklara motbilden liberal-socialist eller arbetsgivare-löntagare och det gjorde en och annan kommentator, bland annat i radions P 1 direkt efter hennes tal igår kväll, förvirrad. Hon talar helt enkelt inte om det som politik handlat om  i så många år utan vänder sig istället till tidningarnas kultursidor. Identitetspolitik är inte politik, tycks fortfarande en hel del politiska iakttagare i Sverige tänka.

Detta ger mig lust att utropa: Höj blicken! Se vad som håller på att hända i Sverige och inse att detta är ett europeiskt fenomen där vissa länder kommit en bra bit längre i denna utveckling, bort från arbete och kapital som den avgörande konfliktfrågan inom politiken. Nicolas Sarkozy utnämnde vid makttillträdet 2007 sin trognaste vän Brice Hortefeux till minister för immigration, integration och för nationell identitet. Han lät Hortefeux under mandatperioden genomföra en nationell enkätundersökning för att ta reda på franska folkets syn på innebörden i begreppet nationell identitet. Hela projektet var dubiöst. Det förstärkte den lätt klaustrofobiska inställning till nationell identitet som präglar stora delar av den franska högern, särskilt den del som håller sig till Nationella fronten. Från vänstern kritiserades också projektet för att peka ut invandrarna från andra kulturer. De blir knappast en del av en fransk identitet med den här sortens enkäter och utformade av en regering styrd av Nicolas Sarkozy. Resultatet av undersökningen är ingenting som fransmän numera talar om. Den ligger förmodligen i en mapp och samlar damm någonstans i någon  av statsförvalningens alla hyllor för avslutade ärenden.

Identitetspolitiken är däremot inte död i Frankrike. Nationella fronten håller liv i den. Den är angelägen för många väljare och Sarkozys nya parti Les républicains driver den. Även stora delar av centern och vänstern gör det. Manuel Valls är en ivrig anhängare av den uttolkning av republikens värdegrund som kräver lydnad inför begreppet sekularism.

Identitetspolitik i Frankrike är dock inte det som Ebba Busch Thor beskriver och kritiserar. Hon attackerar olika identitära särintressen som fransmännen kallar communautarisme och som betyder stöd till underordnade grupper inom nationen som muslimer, romer, homosexuella och så vidare. Den franska identitetspolitiken syftar till att motverka olika särintressen men däremot exkludera dem som inte håller sig till republikens grundvärderingar, baserade på en universell syn på samhället. Det som gäller i Frankrike om demokrati och mänskliga rättigheter, om att förpassa religion till privatlivet leder till en form av likriktad enhetskultur som tar avstånd från det mångkulturella. Ebba Busch Thor är en ideologisk syster till Nicolas Sarkozy men de båda använder begreppet identitet på helt olika sätt. För Sarko är begreppet positivt. För Busch Thor negativt.

Identitetsfrågan är en avgörande politisk fråga i Frankrike. Bakom den sluter nu stora samhällsgrupper upp. De kan ha skiftande motiv men frågan är ändå central och spelar en mer avgörande roll än debatten om arbete och kapital. Det mest uppenbara är förstås att den vita arbetarklassen i stor utsträckning lämnar vänstern för Nationella fronten. Fienden är invandraren och  inte kapitalisten.Nationella fronten lyckas i ock för sig måla en dubbel fiendebild där internationella kapitalet, Bryssel och den gamla statsledningen i Paris attackeras lika starkt som invandrare som hotar landets nationella säkerhet, begår brott och samtidigt tar jobben och välfärden ifrån de fransmän som bott i landet sedan generationer. Högerns identitetspolitik är lite mer putsad; försvar för de goda traditionerna, den fina kulturen, det välordnade samhället som nu hotas av invandrare som inte förstår eller vill förstå den traditionella franska identiteten Sarkozys kritik av det  politiska etablissmanget i Europa och det internationella finanskapitalet är av naturliga skäl betydligt nedtonat.

Kan vi tro att vi i Sverige har något att lära av vad som redan skett i Frankrike? Om Marine Le Pen går framåt ytterligare i presidentvalet 2017 och Sarkozyhögern skärper sin identitetspolitik kommer vi då att fortsätta tycka att Ebba BuschThor inte driver frågor som hör hemma inom politiken? Ja, naiva kan vi vara men vi måste se vad som händer i Europa och i Sverige. Identitetsfrågorna har kommit för att stanna och då menar jag begreppet enligt fransk definition .Det handlar om nationalism, om försvaret av de  traditionella värdena hur de nu definieras. I Frankrike står striden nu mellan en moderatliberal och socialdemokratisk hållning som med större eller mindre framgång försöker bibehålla ett öppet och förhållandevis tolerant samhälle och den nationella högern med sin exkluderande identitetspolitik. Det börjar nästan bli som om världen återvänder till början av 1900-talet. När Karl Staaff stod mot den antidemokratiska högern och Hjalmar Branting var hans allierade. Detta scenario är inte orimligt utan högst närvarande. Det gäller som sagt att höja blicken.

Nu pågår ett taxikrig i Paris men även i andra franska städer. Det är det amerikanska företaget Uber som nu med starka finansiella muskler försöker utmana den traditionella taxinäringen i många länder men som nu med stor kraft attackerar just det land som varit bland de mest reglerade inom taxibranschen, Frankrike.

Det är både rimligt och begripligt att franska myndigheter och taxiförarna med sina bolag försvarar sig mot den amerikanska anstormningen.Det finns både bra och dåliga sidor med den franska taxibranschen.

Fransk taxi är förhållandevis gammalmodig och ger dålig service. I Paris är det svårt att få en bil under vissa tider, bland annat på  kvällarna när många parisare rör sig från och till krogar, teatrar och nattklubbar. Jag har frågat min dotter om taxiförare tar kort men hon vet inte. Det är symtomatiskt. Själv vågar jag inte fråga utan ser alltid till att ha tillräckligt med kontanter innan jag sätter mig i en taxi. Det går att ringa efter en taxi! Kanske finns det någon enstaka taxiapp men hela systemet skriker ut ordet ålderdomligt.

Etableringen är alltså reglerad liksom priser. Det ger å andra sidan en trygghet för kunden som hittills  sluppit oroa sig för oseriösa förare bland taxibolagen. Jag är mindre observant på vilket bolag som kör mig i trafiken i Paris. Jag är förhållandevis trygg att komma till rätt adress och till ett vettigt pris.  I systemet ligger också att myndigheterna kan kontrollera om bolagen betalar sociala avgifter.

Uber är motsatsen till allt som fransmännen vant sig vid. Ett start-up-företag med säte i San Francisco som med hårdhänta metoder slår sig in på allt fler marknader. Det finns nu i ett sextiotal länder i världen, dels med limousineliknande verksamhet med utbildade  chaufförer som gör affärsmän och turister på längre uppdrag, dels en form av svarttaxi med korta körningar som görs upp mellan kund och chaufför på mobilen. I det senare fallet har chauffören sin egen bil och saknar utbildning och legitimation. Man får förmoda att det finns brister också i försäkringarna.

De franska myndigheterna bötfäller dessa chaufförer på löpande band men Uber betalar böterna åt sina förare och släpper ut dem igen på nya uppdrag. Uber slår sig alltså in på nya marknader. Kosta vad det kosta vill.

Ilskan är stor hos de traditionella taxibolagen och deras metoder för att stoppa Uber är inte heller alltid angenäma. På franskt vis har nu taxiförare inlett olika former av blockader av flygplatser och motorvägar liksom vissa infarter till bland annat Paris. I några fall har också taxiförare gått till rena handgripligheter. De har satt sig i en Uberbil, påstått sig vara vanlig kund, beställt en körning till en avlägsen plats där kolleger väntat och rent fysiskt gjort upp med föraren i Uberbilen. Även kunder till Uber har hotats.

De franska myndigheterna arbetar med någon form av lagändring som ska stoppa Uber och liknande företag. Lagen blir säkert verklighet. Frågan är vad som händer efter det. I bästa fall får vi en moderniserad taxirörelse i de stora franska städerna. I sämsta fall ett kaos och fortsatt bråk mellan de etablerade bolagen och uppstickarna.

Grekland är i kris. Ingen överdrift att påstå det. Frågan är snarare varför och hur. Här skiljer sig åsikterna åt och det går att se skiljelinjer mellan länder liksom mellan olika politiska riktningar. Nord står mot syd lika mycket som vänster mot höger.

Jag lyssnar en del på franska tv-program om krisen i Grekland och jag läser en och annan artikel i de franska tidningarna. Några iakttagelser som måhanda kan ha sitt intresse: Den franska politiska debatten är alltid vitalare än den svenska, den utrikespolitiska debatten ännu mer intensiv i Frankrike jämfört med i Sverige. Det har sina naturligare förklaringar grundade i ländernas olika roller i Europa och i världen.

Frankrike är som en av de tunga länderna inom EU självklart mer angelägen att bry sig om den grekiska krisen. Dessutom är Frankrike en inflytelserik medlem av eurogruppen. Francois Hollande är den statschef som vid sidan om förbundskansler Angela Merkel spelar den mest aktiva rollen i förhandlingarna med Atén – om man bortser från FMI, europeiska centralbanken och ledarna i Bryssel. Hollande har möjligen en något mjukare framtoning i förhållandet till grekerna men i sak står han på samma linje som Merkel och de tre mäktiga ECB, FMI och EU.

Det finns två skillnader mellan Sverige och Frankrike när vi synar debatten om Grekland i dessa dagar. Två skillnader som inte har med Frankrikes mer centrala roll  i lösandet av krisen inom EU och eurogruppen. Den första är att fransk debatt sysslar med den grekiska frågan lika mycket ur ett politiskt perspektiv. När hörde vi Stefan Löfvén, Magdalena Andersson eller Margot Wallström yttra sig om EU:s framtid i ljuset av Greklandskrisen? Det vore högst relevant att de delade med sig av sina analyser och uppfattningar i den frågan. Det som nu är den hetaste frågan inom EU berör faktiskt inte bara eurozonen. Svenska journalister vänder sig endast till nationalekonomer när de vill ha kommentarer till krisen. I flera dagar har jag undrat om inte det finns någon annan som kan uttolka händelserna kring den grekiska krisen än SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist. Ingen tänker att krisen i högsta grad är politisk. I Frankrike inser alla det. Därför deltar statsvetare, politologer liksom politiker från alla partier i diskussionen.

Den andra skillnaden är att det franska folket i mycket högre grad tar ställning för  Syriza. Enligt den senaste mätningen säger sig 40 procent av de franska väljarna dela detta vänsterpartis hållning. Frågan är förstås varför. I det egna landet får inte partier till vänster om Parti Socialiste det stödet. Förklaringen kan vara att fransmännen känslomässigt kan dela de umbäranden som stora delar av det grekiska folket får genomlida i dessa dagar. Frankrike genomgår en ekonomisk kris som förstås bara är en mild västanfläkt av vad grekerna upplever men tillräckligt mycket för att det uppstår en känsla av solidaritet mellan folken.

Sverige och svenskarna tillhör Nordeuropa och reagerar till största delen på det sätt som uttrycks i den tyska statsledningens hållning. Det finns all anledning att vara kritisk till hur grekisk politik bedrivits och den svarta ekonomi som även många medborgare måste ta ansvar för. I avsaknaden av både sociala och politiska perspektiv på grekernas situation blir den svenska hållningen både bland opinionsbildare och folk allmänhet alltför ekonomiskt rationell. Ja, det går att ana en viss portion av moraliskt fördömande också.

Ett ensidigt fokus på ekonomi i den svenska debatten förstärker bilden av ett efterblivet Grekland där ingen vill jobba och korruptionen är omfattande. Det ensidiga moraliska fördömandet i Sverige stimuleras av att debatten förs inom ett så smalt område som nationalekonomin.

Det finns ytterligare ett skäl för främst  svenska politiker och svenska  politiska journalister att ta intryck av diskussionen som nu pågår om Greklandskrisen i Frankrike. En bredare reflektion om Grekland skulle möjligen leda vidare till en bredare reflektion också om EU i största allmänhet och om Sveriges roll i den gemenskapen. Om inte kommer vårt land snart befinna sig i Europas periferi igen. Utan en aning om vad som pågår på den så kallade kontinenten.