Politik

Paris upplever en ny kväll av mardrömskaraktär. Efter kl 21 genomfördes attentat på tre platser. Uppgifterna nu strax efter kl 23.30  är minst 60 döda och ett oidentifierat antal skadade.

Flera explosioner inträffade utanför Stade de France där Frankrike och Tyskland spelade en vänskapslandskamp i fotboll. Matchen hade pågått ungefär tjugo minuter när explosionerna hördes in på stadion. Tre människor dödades vid dessa explosioner

I en musikklubb i östra Paris nära Charlie Hebdos lokaler vid tiden för attentatet mot tidningen, det vill säga i  januari i år, lär publik och artister ha tagits som gisslan. Uppgifter som lämnas av de franska nyhetskanalerna säger att många är döda inne på klubben eller strax utanför.

Ett tredje attentat har också inträffat i en restaurang i närheten av musikklubben. Inga uppgifter om dödade där än så länge.

Det kan finnas ytterligare ställen där attentat inträffats

Francois Hollande fanns på Stade de france när explosionerna hördes. Han begav sig omedelbart till inrikesdepartementets lokaler inne i Paris där han nu sitter i krismöte med premiärminister Valls och inrikesminister Cazeneuve.

Sent på eftermiddagen hade jag ett möte med ställföreträdande redaktionschefen på veckotidningen L ´Express, Christian Makarian. Vi talade om den spända situationen i Frankrike på grund av det ökade islamistiska hotet. Möjligheten att integrera muslimerna i Frankrike har försämrats radikalt sedan islamisternas krig mot väst med särskilt sikte på Frankrike inletts, menade han. Spänningen mellan olika grupper inom det franska samhället har ökat så påtagligt. Fransmän vet att de allra flesta muslimer som lever i landet vill leva fredligt och underordnar sig de lagar som gäller i landet. Men attentaten leder till att avståndet ständigt ökar  mellan den muslimska kommuniteten och övriga i samhället.

Några timmar senare kan jag konstatera att hans ord var profetiska och att dessa attentat ikväll kommer att öka spänningarna ännu mycket mer. Det är en sorgens kväll i Paris, i Frankrike och egentligen i hela Europa. Attentaten spär på misstro och hat och nu har det skett igen.

Vi vet inte med säkerhet om dessa attentat ikväll har organiserats av islamister men det är svårt att inte tro det Vi vet inte hur reaktionerna blir bland människor här i Paris. Kanske kommer manifestationer för gemenskap över alla kultur- och religionsgränser att organiseras de närmaste dagarna. Vi kan hoppas på det. Men faran är förstås stor att attentaten splittrar nationen och splittrar Europa. Och det är förstås själva avsikten med dessa övergrepp mot människor som nu sker med regelbundenhet.

När jag nu kl 23.35 skickar ut denna bloggartikel vet jag att det ständigt kommer nya uppgifter  som förmodligen bara kommer att ge högre dödssiffror. Men så här ser situationen ut nu när borgmästaren Anne Hidalgo är på plats vid en av attentatsplatserna i Paris

Jag lägger upp Dagens Nyheter på frukostbordet. Första sidan upptas nästan helt av bränderna i flyktingförläggningarna. Det är som de flesta morgnar den senaste tiden i de tunga svenska medierna; flyktingfrågan dominerar. Så är det inte i motsvarande franska medier.

Manuel Valls stod häromdagen inför studenter på den prestigefyllda politikskolan Sciences Po i Paris och suckade över tidningen Le Monde. ”Den gör oss deprimerade varje gång vi läser den fast vi läser den därför att vi lärt oss att vi ska göra det sedan vi var barn”, sa han.

Vad gör Valls deprimerad när han läser den tidning som gäller som obligatorisk nyhetskanal för den franska eliten inom politik och statsförvaltning. Tidningen som går åt som smör i solsken i Paris innerstad men knappast köps alls i tidningskioskerna ute i landet. Jo, tidningen talar kontinuerligt om flyktingkrisen i Europa. Inte lika mycket som svenska tidningar och inte lika mycket som till exempel sin lika prestigefyllda motsvarighet i Storbritannine, The Guardian, men ändå. Frågan kommer upp på dess sidor eftersom tidningen har en tung Europabevakning varje dag.

Manuel Valls har lovat ta emot 30 000 flyktingar på två år. Förmodligen har bara några hundra än så länge fått asyl i Frankrike. De flyktingar som finns i Frankrike passerar snabbt förbi på väg mot Tyskland och Sverige. Här har signalpolitiken lyckats. Frankrike har nog av flyktingar, anar de flyende från Balkan eller Syrien och Irak.

Franska medier och politiker håller på att göra flyktingkatastrofen till en dold fråga som inte bör lyftas fram i ljuset. Det skrivs om läget i Calais där det fortfarande råder en krissituation. Men i övrigt är det ganska tyst. Det är på sätt och vis bekvämt för ansvariga politiker och media hjälper till för att stänga alla möjligheter för Nationella Fronten att utnyttja flyktingkrisen för sina syften. Syns inte problemet kan inte heller detta parti exploatera det  för att bredda ytterligare sitt väljarunderlag.

Francois Hollande är livrädd att flyktingfrågan och invandringsfrågan rent allmänt ska få sådana proportioner att Nationella Fronten och Marine Le Pen vinner kommande val. Han och hela politikeretablissemanget inser med rätta att främlingsfientligheten är mycket omfattande i Frankrike och att de gamla partierna inte förmår vända opinionen. Istället gömmer de sig. Tala inte om flyktingkrisen, om Europas ansvar att hjälpa människor som flyr och som behöver fransmännens och européernas stöd. Taktiken är säkert riktig, i varje fall på kort sikt. På lång sikt lär den vara kontraproduktiv.

Söndagarna den 6 och 13 december går fransmännen till regionala val. Valrörelsens elfte timme kolliderar med den stora klimatkonferensen som genomförs i Paris med början den 30 november. En het vecka alltså, den första veckan i december. Kommer miljöfrågan att styra regionalvalen, undrar kanske någon. Jag tror inte det. Istället kommer de vanliga franska politiska ämnena att styra; ekonomi och invandring. Och i någon mån de lokala frågorna i varje region. Men politologerna ser årets regionalval som ett nationellt förval inför presidentvalet 2017. Hur kommer det att gå för de tre stora blocken, FN, PS och Les Républicains?

Den politiska temperaturen stiger dag för dag. Det handlar om makten i sammanlagt sjutton regioner i Frankrike med dess administrativa enheter på Korsika och på andra sidan Atlanten. Det är nästan en halvering av antal regioner jämfört med förra regionalvalet under Nicolas Sarkozys tid som president.

Politiska bedömare talar i allmänhet bara om valen till regionerna på fastlandet och Korsika, de tretton regionerna. Efter förra valet styrs alla regioner utom i nordöst av vänstern. Nu räknar de flesta med att Socialisterna riskerar att bara få med sig tre storregioner. PS bör kunna plocka hem Bretagne där förre försvarsministern, den populäre Jean-Yves Le Drian, toppar listan, Languedoc-Roussillon-Midi-Pyrénées och Aquitaine-Limousin-Poitou-Charentes. Det finns hopp om att vinna en fjärde region, Stor-Paris men där lär det bli en hård strid mellan talmannen i nationalförsamlingen, Claude Bartolone som toppar PS lista och högerns Valerie Pecresse. Aktuella opinionssiffror pekar mot seger för Pecresse, ministern för högre utbildning i Sakozys regering.

För socialisterna är det nödvändigt att ta hem tre regioner. Annars kommer trycket öka på Hollande att göra en regeringsombildning. Det vill han absolut inte göra, bara femton månader före presidentvalet. Men missnöjet med landets president och regering spiller över på hur väljarna röstar i de regionala valen. Det finns en risk att PS bara tar hem två regioner och då blir det ett knepigt läge även akut på det nationella planet.

Nicolas Sarkozy driver nu en hård kampanj för sitt parti, Les Républicains. Han hoppas på att plocka hem övriga tio regioner och hotet för honom är Nationella fronten som har goda chanser att vinna i sydöstra Frankrike (Provence-Alpes-Côte d´Azur) och i norra Frankrike (Nord-Pas-de-Calais-Picardie). I dessa regioner toppas FN:s listor av partiledarens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen respektive partiledaren själv, Marine Le Pen. Sarkozy har valt att särskilt attackera regeringen för svaga nypor mot brottsligheten. Han presenterar siffror som ska skrämma det franska folket. Brotten ökar och regeringen gör ingenting. Hans satsning på att skrämmas med ökad brottslighet är främst ett sätt att försöka vrida vapnen ur FN:s händer. Ingenting hittills under åren på 2000-talet har visat på att det är en taktik som lönar sig. Tvärtom har FN kontinuerligt stärkt sina positioner och är nu respekterat i vida kretsar för sin världsbild när det gäller immigration och rättssäkerhet.

Hollande hoppas att hans partiföreträdare i regionerna kan vinna på den svaga förbättring av arbetslöshetssiffrorna som visades för september månad. Ingen räknar dock med några positiva överraskningar för Socialistpartiet. Socialisterna bör enligt opinionsundersökningarna få tre regioner. Högern lär vinna tio eller elva av de tretton regionerna och FN bör vinna i Picardie (Marine Le Pen). En del talar för att högerns kandidat, den erfarne och slipade politikern Christian Estrosi, förmår besegra den då blott 26-åriga Marion Maréchal-Le Pen. Estrosi är som en kameleont och kan vrida sin kampanj tillräckligt långt åt höger för att vinna slaget om den sydöstra delen av landet.

Alla räknar med en smutsig valkampanj. Det är en kamp om makten, en förfäktning till presidentvalet. Det gäller att skaffa sig rätt utgångsposition för det hårda loppet mot Elyséepalatset. Ingen kommer att vika ner sig. Alla medel är tillåtna.

En glad nyhet: I september månad minskade arbetslösheten för heltidsinskrivna på arbetsförmedlingarna med 0,7 procent eller 23 000 personer. Det är ett uppmuntrande brott i en ständigt nedåtgående kurva sedan 2009. Frågan är om det är en tillfällig minskning och om den kommer att följas av större minskningar. För det behövs. Och det behövs mer aktivitet i den franska ekonomin och en mer positiv inställning och mer tilltro bland fransmän till läget på arbetsmarknaden.

Francois Hollande står nu inför slutåret innan han förhoppningsvis för egen del väljs om som president för ännu en valperiod på fem år. Valet sker i maj 2017. Han politiska instinkt säger honom att han nu måste balansera på två i sig närmast motsatta brädor. Den ena är reformerandet som han påbörjade i januari 2014 med reformer som gav näringslivet mer stöd för att kunna få fart på sina företag och anställa fler. Den andra brädan är samlandet av sina politiska grupperingar som ska ge honom tillräckligt med röster i valet. Han vill reformera genom att höja antalet arbetstimmar och på sikt slakta 35-timmarsveckan. Han vill höja pensionsåldern från 60 till 62 eller 63 år. Han vill driva igenom lagar som digitaliserar stora delar av den offentliga sektorn. Han väljare och de partier som han behöver stöd av gillar knappast någon av dessa reformförslag. Hollande är ett politiskt djur som därför kommer att vara mer försiktig i sitt reformarbete men inte så försiktig att tillväxten sackar igen och att företagen inte expanderar och anställer fler. Då får han heller inte sina väljare med sig.

Arbetslösheten är ett gissel i Frankrike men det är svårt att lösa problemet utan radikala förändringar och kanske framförallt en mer expansiv näringslivsverksamhet utanför Frankrikes och Europas gränser. Vi vet alla att stora företag som Google och Facebook har starkare muskler än till exempel den franska staten. Google kan köpa upp franska företag, flytta runt verksamheter runt jorden utan att staten kan mer än lamt protestera. Den politiska debatten kring ekonomi i Frankrike tar inte upp dessa frågor utan sysslar med inrikespolitisk debatt som får det att verka som om arbetslöshetsfrågan och tillväxten kan lösas innanför landets gränser.

Hollandes taktiska manöverutrymme är alltså begränsat. Kan han emellertid lyckas med att av egen kraft eller av konjunkturen nå positiva siffror fram till maj 2017 så kan han bli omvald och under en andra och sista mandatperiod genomföra tuffare reformer. Eller också klarar han inte balansnumret med de två brädorna, reformer och samling av vänsterns väljare. Då blir han inte omvald och Frankrike står förmodligen ännu sämre rustat inför 2020-talet. Och kanske i värsta fall med Marine Le Pen som president

Igår torsdag var det upplagt för en stor politisk kväll i den statliga tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som går en gång i månaden och sträcker sig uppåt tre timmar, alltså hela kvällen skulle ägnas åt Marine Le Pen. Tre timmar före sändning hoppade hon av. Och hon vinner ändå det politiska maktspelet.

Marine Le Pen är den politiker som oftast framträtt i denna programserie som är den viktigaste plattformen för Frankrikes stora politiker. Fem gånger har hon uppträtt där. ”Hon är Nationella fronten och därför får hon fler inbjudningar än politiker från andra partier”, säger programmets producent. Hon är kontroversiell eftersom hela det övriga politiska etablissemanget vill se så lite av henne och hennes parti som möjligt i tv. Hon är också kontroversiell därför att hon spelar taktiskt skickligare kring medienärvaro än någon annan. Nationella fronten är i stor utsträckning ett parti med ett huvud men utan kropp. Hon och några av hennes närmast är huvudet. Så många starka politiker från detta parti finns inte men däremot har partiet nu seglat upp som nummer ett bland väljarna.

Marine Le Pen hoppade alltså av gårdagskvällens program sen eftermiddag samma dag. Hur är det möjligt? Och hur vågar hon missa en chans  att visa upp sig bara en och en halv månad före det viktiga regionalvalet, det sista lokala valet före presidentvalet i maj 2017? Jo, därför att hon lyckas lägga skulden på att programmet ställs in på alla andra. Nu pekar hon finger åt tv-kanalen som går de andra partiernas ärenden och de andra partierna som av olika skäl krånglar med vem som kan ställa upp mot henne i de debatter som programmet bland annat består av. Det är sant att flera av de ledande företrädarna för både Socialistpartiet och Les Républicains (f d UMP, det vill säga högern) tackade nej. De båda andra partierna skyller också på varandra för att på olika sätt bidra till att lyfta fram Marine Le Pen i opinionen.

Alla spelar ett övertaktiskt spel men till slut verkar Marine Le Pen vinna. Hon är alltid den som får offerrollen. De andra, inklusive tv, använder sig av klassisk härskarteknik för att stoppa uppstickaren, folkets röst i debatten.

Hur länge ska detta pågå? Uppenbarligen ett tag till. Det folkliga missnöjet med de gamla politikerna består. Misstron mot Paris gamla maktstrukturer består och misstron smittar också av sig på medierna. Och det är förstås sant att nästan ingen av de kända journalisterna på tv tillhör Nationella fronten. Vi och dom är gångbart i Frankrike. Det gäller det mesta, inte minst politiken. I kristider är denna uppdelning ännu tydligare.

Det blev alltså inget politiskt program igår kväll. Marine Le Pen såg till att boka av kvällen så sent att det inte  gick att få fram en ersättare. Och socialister och högermän fortsätter att skälla på varandra för att de bidrar till att stärka hennes position inför regionalvalet.