Paris

Det franska köket och Balzar
Det franska köket och Balzar 150 150 Tomas Lindbom

Denna blogg handlar ofta om det konservativa eller klassiska Frankrike. Gamla kulturnationer klamrar sig gärna kvar i det förgångna lite för länge och det är verkligen fallet med det galliska riket. Och köket är inget undantag. Den franska matens gamla segerrecept kan ibland ligga hindrande i vägen för en viktig förnyelse. Samtidigt är de traditionella rätterna så goda att jag sällan sörjer att cross over-köket inte kommit lika långt i Frankrike som i Sverige.

Vem har trots det inte blivit besviken på krogmaten i Paris när vi snubblat över ännu en  s k turistfälla. Jag menar ändå att krogarna i Paris i allmänhet håller hög standard. Fransmän är normalt både kunniga och kritiska när det gäller mat.  Håller måltiden inte måttet så talar de om det för krögaren. Men de vet också att undvika ställen som ligger vid de stora turiststråken och väljer istället dem som finns på smågator och i de rena bostadskvarteren.
Jag har ett tips. Vill du äta klassisk fransk mat så välj ett av de mer kända brasserierna. Ett brasserie håller öppet hela dagen och kvällen och serverar just fransk husmanskost med gott kött och härliga ostar och desserter. Du kan gå på La Coupole eller Brasserie Lipp. eller Vaudeville. Min favorit är Balzar som ligger på 49, rue des Ecoles i närheten av Sorbonne. Det är ett litet ställe men alltid fullsatt. Där ser du franska professorer trängas med andra intellektuella – jag mötte en gång filosofen Bernard-Henri Lévi i dörren när han svepte ut med sin berömda hårman och sin dyra vita skjorta uppknäppt ner på halva bröstet – och amerikanska turister som vill påskina att de också är intellektuella. De tror det räcker att låta något verk av Michel Foucault i engelsk översättning ligga framme på bordet mellan ostarna. Där äter du en typiskt fransk förrätt som ägg i majonnäs, följt av en pepparstek, liten ostbricka och som avrundning les profiterolles, en kaka med vaniljglass och mängder av varm chokladsås. En lätt måltid som sköljs ner förslagsvis med ett bourgognevin.
Du möts i entrén till Balzar av en hovmästare med tjurens utseende och fientlig framtoning. Han misstror den reservation du gjort tidigare på dagen  och skickar dig alltid ut på en kylslagen veranda där du får bida din tid innan du så småningom släpps fram till ett bord. Men jag lovar; när du ätit klart, betalat och går mot ytterdörren är Tjuren vänlig och önskar dig välkommen tillbaka. Och då är du lycklig. Både av en ljuvlig middag och över att vara accepterad även av en svårflörtad fransk hovmästare.
Ansträng dig alltså lite när du väljer restaurang i Paris. Och boka en kväll på Balzar. Bon appétit!
Besök Marais!
Besök Marais! 150 150 Tomas Lindbom

Marais är ett av Paris äldsta kvarter och länge var det ett av de mer slitna. Det ligger mellan Centre Pompidou, kulturhuset för utställningar och eget skapande, och Place de la Bastille där ett gammalt fängelse låg det år, 1789, och den dag, 14 juli, då franska revolutionen föddes.

Du måste besöka Marais när du är i Paris. Vart och varannat hus berättar en historia från 1600-talet och nu är de flesta också restaurerade och har vackra fasader.
En av de praktfulla byggnader du inte får gå förbi är Hôtel de Marle som ligger på 11, rue Payenne. Svenska staten köpte huset i början av 1960-talet och här finns i dag det svenska kulturinstitutet med utställningar, gästboende för forskare, författare och journalister och ett välbesökt café med uteservering på den kullerstensbeklädda gården. (www.si.se/centre-culturel-suedois)
Jag älskar dessa kvarter. När jag bor på hotell i Paris blir det Hotel Sévigné på 2, rue Malher. Mitt favoritrum ligger på sjätte våningen och jag kan se ut över place Saint Paul och över takåsarna bort mot Hôtel de ville. Jag behöver bara gå ett par kvarter för att nå Place des Vosges, ett av Paris vackraste torg där 1600-talsbyggnaderna med restauranger sida  vid sida under arkaderna omsluter den lilla parken med lekande skolbarn och yrkesarbetande parisare som njuter av solen en stund och äter en baguette innan de skyndar till nästa möte. Jag promenerar ofta bort till min stamkrog, Etamine Café på 13, rue des Ecouffes och äter Sylvains vällagade mat medan Philippe dukar vackert mitt bord och samtalar om dagens aktuella ämnen, både roande skvaller om kvarterets människor och reflektioner om livet i största allmänhet. Att sitta på Etamine café är att vila och njuta stillhet en stund men ändå vara med där det händer.
Paris har många stadsdelar  som lever som egna kommuniteter i den stora staden. Marais är en och denna känsla av egen karaktär förstärks ytterligare av att stadsdelen inrymmer två tydliga livsstilsgrupper, de ortodoxa judarna och de homosexuella. De lever sida vid sida, sällan tillsammans, men i respekt för varandra särskilt som de tidvis båda lever som utsatta minoriteter. Rue des Rosiers är huvudgatan i den judiska delen av Marais och där finns deras egna bagerier och slaktare och små hål i väggen där du kan köpa och äta underbara bröd och bakverk. Gågatan Rue des Rosiers är som ett myller av människor som pratar, skrattar och äter medan de långsamt knuffar sig framåt. Hbt-världens boklådor, barer och klubbar finner du snarare i kvarteren  något längre västerut, runt Rue des Archives. Kvällarna på dessa smågator är lika fyllda av människor och ett intensivt liv.

Orkar du med två muséer också – det är inget krav för människorna på gatorna och på kaféerna är ändå mer spännande – så besök Picassomuséet på 5, rue de Thorigny eller Musée Carnavalet, 23, rue de Sévigné,  som visar konst och föremål från staden Paris historia.

Saint-Germain des Près
Saint-Germain des Près 150 150 Tomas Lindbom
Léo Ferré skrev Till Saint Germain des Près ära i början av 50-talet och sjöng den själv. Jag lyssnar på den och tänker på denna stadsdel på vänstra stranden i Paris som jag alltid älskat. Visst är det mycket nostalgi kring platsen med kyrkan och kaféerna Aux deux Magots och särskilt  Café Flore där Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt och arbetade åren efter andra världskriget och där existentialismen hade sitt epicentrum i världen under några år.

I dag är Saint Germain des Près det dyraste bostadskvarteret i den franska huvudstaden. Priserna på en lägenhet har krupit en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Området befolkas alltmer av affärsmän och rentiers med ofantligt mycket pengar. Parisarna säger att det mest rör sig om amerikaner och japaner fast så säger parisare gärna när de vill kritisera ett fenomen.
Ändå kryper jag gärna längst in på Café Flore. Jag passerar verandan där översminkade äldre damer poserar med en kopp te och sätter mig därinne där det fortfarande förs intima och ibland intellektuella samtal vid små träbord. Vid apéritifen finns politikerna där och kopplar av efter en dag av debatter i nationalförsamlingen några kvarter därifrån och i väntan på att klockan slår nio och det är dags att gå över gatan till Brasserie Lipp och äta middag. Sent på kvällen kommer de ibland tillbaka och tar en kaffe och en konjak och beblandar sig med en och annan journalist eller författare och unga sökare av båda könen.
Det kostar att dricka på Flore och få är de som arbetar vid borden som på Sartres och de Beauvoirs tid. Men samtalen pågår än och det gör en deltidsparisare som mig lycklig.