Paris

Temperaturen sjunker. Efter några varma dagar i solskenet i början av veckan kryper nu termometern ner på kvällarna mot sex eller sju grader. Folk säger att det är höst och sätter sig inomhus på lokaler och äter och dricker. Så är ju livet i Paris innerstad. Utspisningslokalerna är förlängda vardagsrum för många och dagen avslutas med ett glas vid 19-tiden och en middag som aldrig börjar före kl halv nio och pågår till midnatt, vardag som helgdag.

Igår kväll befann jag mig i närheten av Bastiljen, platsen där franska revolutionen 1789 startade med stormningen av ett fängelse för småtjuvar – en måhända märklig öppning på ett av västvärldens viktigaste ögonblick i modern tid. Öster om Bastiljen finns så mycket att upptäcka av ett Paris utan exklusiva boutiquer men med en socialt rätt blandad befolkning. Tillsammans med en god vän som lever i Paris besökte vi först Le Baron Rouge på 1, Rue Théodore Roussel, en lokal med inredning som i en vinhandel. Du står vid disken eller lutad mot en uppställd vintunna där du också kan ställa ditt glas av franskt vin. Något annat än franskt serveras förstås inte. Vid några träbord satt folk också  med ett glas och en tallrik charkuterier framför sig. Lokalen fylldes snabbt framåt halvåtta. En blandning av yngre och äldre, jobbare och medelklass. Hit går människor också för ett glas efter besöken på utomhusmarknaden intill, vid Place d´Aligre där du fortfarande bara kan köpa grönsaker kilovis. I de vanliga affärerna kan du i dag handla en tomat. Det går inte här. Och hos handlarna på Place d ´Aligre får du samtidigt räkna med att en och annan tomat dessutom är övermogen eller grön. Det hör till när priset är lågt.

Middagen åt vi också i 12:e arrondissmanget. Restaurangen är känd i östra Paris. Den heter Ebauchoir och har för övrigt en läcker hemsida, www.lebauchoir.com. En klassisk Pariskrog med tunga kötträtter och en del fisk. Efterrätterna är läckra. Precis lika goda som de ser ut på bilderna på hemsidan.

Det är ändå ekonomisk kris i Frankrike och det märks här. Trots att krogen är populär var den möjligen fylld till två tredjedelar, inte mer. En middag med tre rätter och lite vin går minst på 45-50 €. Vi fegade och åt ingen förrätt men många fransmän har svårt att tänka sig en middag med färre än tre rätter.

Vi betalar vid disken och bläddrar samtidigt i dagtidningen Libération som hänger i en trästav på väggen. Första sidan fylls av ett citat av Nicolas Sarkozy som för några dagar sedan i ett tal till franska gymnasister sa att i dagens Frankrike är det bara den egna meriten som räknas för att kunna göra karriär. Inget annat! Igår stod det klart att hans 23-årige son Jean nu fått en av Paris tyngsta politiskt-ekonomiska uppdrag, att ansvara för upphandlingen av alla byggnader och placeringen av företag i hela industrikomplexet La Défense. Det handlar om affärer i mångmiljardklassen och då talar vi om euro. Frankrike skakar av denna skandal som visar hur nepotismen verkligen gjort sitt intåg i fransk politik. Det är alltså precis tvärtom mot innebörden i presidentens tal häromdagen. Och ingen tror ett ögonblick att det är någon annan än pappa som styrt denna utnämning.

”C´est quand même incroyable,” säger restaurangägaren bakom sin disk. ”Det är väl ändå otroligt.” Berlusconi light börjar visa sitt rätta ansikte. Kylan kryper sakta på i Paris.

Det ar sondagsmorgon i Montmartre. Stilla. Solen borjar varma sa smatt vid 11-tiden. Jag har redan varit ute tidigt och kopt en halv viennoise (godare an baguette) och en croissant till min frukost hemma hos dottern pa Rue Paul Albert. Nu har jag gjort nagra arenden nere vid Abesses varifran hissen upp till Montmartrekullen utgar. Nu gar jag tillbaka upp till min bostad. Passerar den gamla industrilokalen som blivit kulturhuset Les Halles Saint Pierre, tar de langa trapporna upp till den lilla korsningen av Rue Paul Albert och Rue Feutrier. Jag valjer ett av flera kafeer som finns runt platsen. Det far bli Au Botak Cafe. Det ligger mot solen och har vilstolar precis som sadana som finns pa sandstranderna. Jag sjunker ner i en och bestaller en cafe creme. Har rader stillhet. Ensamma eller i par sitter alla vid sin tidning eller smapratar. Absolut ingenting hander.Inga turister har annu upptackt trappan fran platsen som leder ratt upp till Sacre Coeur. Eller ocksa ar turister for lata och valjer motoriserade transportmedel istallet.

Lamnar Au Botak Cafe och gar langsamt uppfor den branta Rue Paul Albert. Vander mig om och ser ut over Paris som badar i solljus.  En motorcykel bryter tystnaden for ett ogonblick men sa ar det tyst igen. Jag alskar sondagsmorgnar i Paris

Jag sitter pa ett internetcaf’e pa Rue St Antoine i Marais. Helt nyoppnat. Det fina med detta cafe ar att du inte behover anvanda cafeets egna datorer och betala 5 kronor i minuten. Har har du med dig din egen dator och surfar wireless. Det har jag inte sett forut i Paris. Synd bara att jag for en gang skull lamnat min dator hemma. Sa jag far ga till min hollandske dealer for internettjanster pa Rue des Ecoffes i alla fall.

Cafeet pa Rue St Antoine ser ut som alla stallen i Paris med ambitionen att vara moderna. Neonfargade stolar i hardplast. Stalbord med traram runtom. Och kaffet serveras i pappersmuggar i en stallning av plast (ungefar som man far pa flyget) och i den ligger ocksa en kaka i plast och en chokladbit i glansigt papper (plast?). Jag tror inte moderna parisare tror att man kan vara uppkopplad pa natet och dricka kaffe pa anstandigt satt i kopp. Det ar klart att det blir svart att modernisera landet nar alla mobler och all servis maste bytas ut.

Jag var i Kalifornien for nagra veckor sedan och nu blir kulturskillnaden mot det traditionella Frankrike storre an vanligt nar jag kommer hit. Jag kom till Porte Maillot med buss fran Roissy – eftersom taget inte gar anda ut till flygplatsen – och slapar min tunga resvaska upp och ner i korridorer och trappor i Metron. Rulltrappan gar bara upp och nagon hiss finns forstas inte.

Till slut far jag anda min Le Monde i kiosken, pratar litteratur en stund i Marais basta bokhandel och nu mar jag bra igen. Allt ar inte bra som glittrar av modernitet. Inte neonfargade cafestolar i hardplast i alla fall.

Paris är en traditionell storstad. Tunga kvarter av asfalt och tättbebyggda hus och insprängda små parker som ofta är mer fyllda av grus än gräs och där skolbarnen leker i sina vuxenkläder och med sina klassiska attachéliknande väskor som bärs på ryggen. Det är svårt att andas riktigt friskt ens i Tuilerierna eller i Luxembourgträdgården.

I Boulognerskogen däremot kan den som svettas och plågas av den kompakta värmen i innerstaden under sommaren söka viss lindring. Det är Paris stora lunga men den ligger inte centralt utan i västra stan, precis utanför tullarna vid 16:e arrondissemanget, stadens chica, högborgerliga kvarter. Hit går parisarna från området för att promenera, jogga, paddla kanot i de små anlagda sjöarna och för att spela tennis och golf eller rida. Här finns alla möjligheter.

Just nu pågår de franska öppna mästerskapen i tennis vid Roland Garros. Detta tennisstadion är också en del av Boulognerskogen som också erbjuder fotboll på hög nivå på Parc de Prince (PSG:s hemmaarena) och ryttartävlingar på Auteuilbanan. Men som sagt: tennis gäller det denna vecka och tennis är stort i Frankrike. Det finns över en miljon licensierade spelare och över 8 000 klubbar. Frankrike har också haft en hel del toppspelare genom åren men egentligen inte varit så dominerande som man skulle kunna tro med tanke på antalet spelare och det stora intresset. I dagens och morgondagens semifinaler finns ingen fransman eller fransyska. Gaël Monfils åkte ut i kvarten. Men vi minns en del av de stora profilerna som var med under den svenska storhetstiden; Pierre Darmon under 60-talet, Yannick Noah och senare Guy Forget och Henri Leconte. Stora spelare och karaktärer, särskilt Noah. Han är fortfarande superkändis i Frankrike.

Jag älskar Roland Garros. Det är en stor anläggning och under första veckan kan du gå runt och se vilka matcher du vill och de är många. Jag minns Björn Borgs segrar på 70-talet och Mats Wilanders på 80-talet. Sverige la beslag på herrsegern under ett decennium i svit. Publiken uppskattar de starka personligheterna på plan men vänder sig samtidigt snabbt emot en spelare som bryter mot tennisens moralkoder som att inte klaga på ett domslut eller störa motståndaren. Publiken däremot anser sig ha full rätt att kritisera domslut, bua ut spelare och störa med rop och stön mitt under bollarna. Allra mest klagar publiken på motståndare till en fransk spelare. Då gäller det att balansera på en silkestråd för att inte dra på sig missnöje från läktaren. Det finns också ett enklare sätt att se franska öppna än att åka till Paris. Se tävlingarna på Eurosport.

Boulognerskogen är också vägen ut mot Versailles. Åk igenom den om du har bil och vill se slottet från 1600- och 1700-talet. Turistbussarna har inte den rätten av miljöskäl. Men de kör där ändå, förstås. Men njut av skönheten och – helst av allt – ta en cykel och cykla på småvägarna och avsätt en dag av din Parisvistelse bara för att upptäcka Paris vackra lunga, Bois de Boulogne.

Månaden maj är underbar i Paris. Om du inte redan bokat en helgresa dit så dröj inte! Vädret är ingen pålitlig faktor i nordfrankrike men maj och juni brukar vara soliga och lagom varma för en storstadssemester. Värre är det med april. Jag minns en valborgsmässoafton på den tiden jag arbetade som guide i Paris. Vi skulle ta emot flygresenärerna från Sverige den dagen och vi gjorde det i snöblandat regn. En ung kvinna landade i tunn sommarkläning och sandaletter. Hon hade inget varmare med sig så det blev raka spåret till Galerie Lafayette och inköp av långbyxor och varma tröjor.

Vänner  frågar mig ofta om råd inför resan till Paris. En vanlig fråga rör val av hotell och i vilket kvarter de bör bo. Var är det livligt? Var kan man finna den parisiska atmosfären? Vilken fråga, svarar jag. Det beror på om du är nostalgiker – och upplevde Paris när du var yngre och det var för många år sedan – eller om du vill leva i bostadskvarter eller mitt i nöjesvimlet. Och så beror det på om du gillar den lyxiga touchen eller om du gillar folkligare kvarter. Det är mycket att ta ställning till.

När jag började åka till Paris på 70-talet fanns det fyra roliga kvarter; Champs Elysées, Montmartre, Montparnasse och Saint-Germain des Près. I dag finns det också andra kvarter.

Saint-Germain har i dag blivit stelare och Jean Paul Sartre har ersatts av miljardärer. I de kvarteren är bostadspriserna högst i hela stan, en bit över 10 000 € per kvadratmeter. Visst är det roligt att ta ett glas på Café Flore vid Boulevard Saint Germain, där ju Sartre och de Beauvoir satt åren efter kriget och skrev på sina odödliga verk. Där finns fortfarande den intellektuella vitaliteten och dit går också många av stadens vassaste pennor och intressanta opinionsbildare. Men området har förlorat det mesta av sin ungdomliga karaktär och glada nöjesprägel.

Montmartre hade sin storhetstid fram till första världskriget 1914 så nog är området lite passé och profilerar sig på ett rätt vulgärt sätt som konstnärernas kvarter. Samtidigt finns det charmiga gator vid foten av kullen med Sacré Coeur,  la butte som parisarna kallar den. Precis ovanför Pigalle vid metrostationen Abesses dit ingen vågade sig på 70-talet är i dag husen fyllda av roliga affärer och restauranger och dit flyttar yngre människor som har pengar men vill slippa de lite stelare borgerliga kvarteren i västra Paris. 

Montparnasse tog över som konstnärskvarter efter första världskriget och hade sin storhetstid fram till 1940. Till skillnad mot Montmartre lever Montparnasse vidare som ett livligt bio- och teaterkvarter och kaféerna som blev berömda mellan krigen är fortfarande populära. Där finns Dôme, Select och Rotonde och så förstås brasseriet La Coupole som alltid attraherat svenskar. När jag någon gång genom åren besökt La Coupole stöter jag näsan alltid på en känd svensk. Jag minns en gång på 80-talet när jag i ett gäng av ett tiotal svenskar hänvisades till ett bord mitt i restaurangen och hamnade bredvid Olof Buckard. Han satt där ensam och poserade med tidningen Le Monde som om han förstod vad det stod i den. Vi i svenskgänget antog i alla fall att han inte förstod.

Champs Elyseées har definitivt blivit en tragisk gata och hela området är hjälpligt uppspacklat på ytan och ruttet inuti. Restaurangerna är  dyra och serverar dålig mat. Nattlivet är sisådär. Du gäspar när du ser cabareten på Lido som successivt genom åren  bytt ut flickorna i baletten utan att det märkts någon skillnad. Det är inte heller helt tryggt att promenera på avenyn efter midnatt. Champs Elysées lever bara upp den 14 juli när presidenten och militären paraderar och folkmassorna fyller trottoarerna.

De roliga kvarteren och de flesta yngre söker sig österut. Först intogs Marais, ett charmigt kvarter som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Nu flyttas tyngdpunkten alltmer mot områden kring Bastille och République och gatorna vid Canal St Martin. Det är de gamla arbetarkvarteren som nu gentrifieras på ett sätt som möjligen Södermalm och vissa söderförorter i Stockholm i någon mån kan jämföra sig med. Myllret finns kvar. Du går runt hörnet, kommer in på en sidogata, går in på en gård och nya intryck uppenbaras för dig.  Gång på gång ramlar du över en originell krog eller står vid skyltfönstret till en butik med ett  sortiment som du inte hittar i kvarteren runt Operan och Champs Elysées. I östra Paris går det också att hitta lite billigare hotell. De tvåstjärniga hotellen brukar fungera bra för dem som inte har speciella krav på komfort och då bör man i östra Paris hitta hotell med hygglig standard och priser under 100 € per natt för ett dubbelrum.

Ju mer man lär känna Paris desto mer sönderfaller staden i sina olika kvarter som vart och ett fyller en med så starka intryck att allt annat runtomkring just i den stunden förbleknar. Därför är det en upplevelse att stanna kvar länge i ett visst område, upptäcka dess karaktär och vila i alla intryck som du får där. Bo och lev ett par dagar vid foten av Montmartre eller på ett hotell vid Canal St Martin. Mitt bästa råd till en Parisresenär!