Paris

Den svenska våren är fin men den kommer så sent. Varför inte njuta redan nu av ljuva vindar och sol som värmer. Det gör många svenskar och väljer Paris i april.

”Nu är det varmt”, sa dottern i telefon från Paris häromdagen. Och så är det ofta i april men inte alltid. Jag minns en sen aprilvecka i början på 80-talet när jag arbetade som reseguide i den franska huvudstaden och tog emot svenska resenärer som kom med flyg. Det var en sådan vecka när det nästan var snö i luften. Många resenärer hade klätt sig efter almanackan istället för vädret och en ung kvinna kom i sandaletter och en tunn sommarklänning. Hennes resväska innehöll inte ens en varm tröja. Det var bara att skicka henne till Galeries Lafayette för inköp av vinterkläder.

Våren i Paris handlar om att flanera på boulevarderna och shoppa. Slå sig ner på en uteservering med jämna mellanrum. Våren i Paris är framförallt njutning. Låt mig få ge tre olika slags njutningstips. Det första tipset är en picknick i Boulognerskogen. Ta med en korg med baguetter och goda pålägg. Stick ner en flaska vin i korgen och ta en filt under armen. Åk till Porte de Passy eller Porte de la Muette och promenera därifrån in i Boulognerskogen. Här finns skog men också ängar och små sjöar.

Det andra tipset är en uteservering vid Canal St Martin i tionde arrondissemanget, inte långt från Place de la République. Här kan man se les bobos i full frihet. Det handlar om den särskilda kategori parisare som är välbeställda, lätt frigjorda och en aning bohemiska, lätt kulturella men framförallt väletablerade i samhället med yrken främst inom media, data och inom konsultvärlden. Det är i stor utsträckning de som bär upp vänsterns segrar i valen i Paris. Arbetarna är för få och de röstar inte hellre särskilt ofta på socialister eller kommunister. Även om man inte går igång på att beskåda les bobos (vilket betyder bourgeois bohème) kan man njuta av att sitta eller promenera längs kanalen och ta del allt utbud av spännande kaféer och restauranger.

Det tredje tipset är en utflykt till någon av slotten med parkerna runt om Paris. Dem når man lätt med pendeltåget RER. Versailles är klassikern. Fontainebleau med Napoleonslottet är ett läckert mål för en dagsutflykt. Eller varför inte Vincennes  i utkanten av Paris åt öster. Dit tar man sig dessutom enkelt med métro. Överallt finns det kaféer och restauranger.

Förutom det finns allt det andra. Det är bara att välja efter egen lust. Rodinmuseet med sin vackra lilla park med Rodins skulpturer. Promenaden längs med Seine. Några av boklådorna utefter floden har också roliga böcker. Inte bara turistiska broschyrer. En promenad runt på smågatorna i Montmartre eller i kvarteren runt Bibliothèque Francois Mitterrand, också det i närheten av Seine. Maraiskvarteren är väl snarare ett område för vintern men de små gatorna med de gamla husen är alltid värda ett besök och det gäller också de gamla kultur- och teaterkvarteren i Montparnasse, centrum för konstnärslivet i Paris mellan de två världskrigen.

Nu säger jag inte mer. Boka biljett och njut av våren i Paris!

För många av oss svenskar är förändring i sig ett livselixir. Det gäller i varje fall de större städernas medelklass som snabbt anpassar sig till nya trender kring mat och levnadsförhållanden. I Frankrike tycks det som om motsatsen råder.

Jag går omkring eller snarare halkar fram på lätt isiga trottoarer dessa kyliga februaridagar i Paris. I varje gathörn ligger ett kafé och de är varandra snarlika men de ser också ut som jag minns dem från 70-talet. Ingen ny ägare kommer på att förändra sitt kafé efter sina egna idéer som nästan alltid sker i svenska städer. ”Nu har Nina köpt kaféet och hon vill sätta sin prägel på det genom att måla väggarna turkosa och servera foccaccia med blåbärssylt” Nej, Paris kaféer behåller sitt klassiska möblemang och det kalla skenet från lysrören och ingen kaféägare skulle drömma om att servera en kaka eller en tårtbit till kaffet. Det ingår inte i konceptet.

Tidningar köper alla i kiosker som står uppställda på trottoarerna runt om i stan. Bakom travar av tidningar inne i kiosken tittar  en man fram med rödvinsbrusigt ansikte och muttrar 1.40 när jag lägger Le Monde på disken. Det är iskallt för honom nu på vintern och förmodligen kokhett inne i kiosken på sommaren men vem tänker sig att sälja tidningar i en affär? Jo, det ligger faktiskt en i mitt område, i hörnan av rue de Rivoli och rue de Jouy men det är lika kallt därinne och mer ogästvänligt. Där står en kvinna och fryser med avklippta vantar på händerna och muttrar också 1.40 fast på ett charmlöst sätt.

I morgon blir det middag på Balzar, mitt favoritbrasserie i Paris, nära Sorbonneuniversitetet. Jag har bloggat om detta brasserie förut. Det är omtalat därför att dess traditionella meny var hotad vid ett ägarbyte för några år sedan. Majonnäsen till äggen började tappa i kvalitet och det fanns tankar hos den nya ledningen att förändra konceptet. Då beslöt stamkunderna att boka bord till Balzar samma kväll och där gjorde de en manifestation mot den hotande förändringen och kritik riktades mot ledningen. Allt löste sig. Den nye direktören insåg det lönlösa i att förändra konceptet och majonnäsen till äggen är återigen lika bra som före ägarbytet. Jag kommer att testa den som vanligt i morgon kväll när jag äter den klassiska förrätten oeuf majonnaise.

Nej, det finns ett drag av oförsonlig konservatism i Frankrike när det gäller vissa vanor. Jag kan reta mig på det men jag charmas också av detta drag. Att byta Stockholm mot Paris är för mig som att byta attityd till livet för några dagar. Yin och yan. Förändring och stabilitet. Vi människor har nog behov av båda tillstånden.

Jag vaknar första morgonen på mitt Parishotell i Marais av att det är osedvanligt kallt i rummet. Värmeaggregaten har slagits ut. Jag prövar internet. Nej, det fungerar inte heller.

Nere i receptionen sitter hotellägaren i ylletröja och stor halsduk virad i flera varv runt halsen. Framför honom en man i flottigt hår som föreställer teknisk support. Jag sätter mig på en iskyld stol vid frukostbordet men får ändå in en hygglig frukost med te, en bit baguette och en croissant.

Mannen med den flottiga frisyren har tydligen kvaliteter som jag inte förväntat mig. Allt fungerar på nytt och hotellägaren upprepar fem gånger att mitt internet nu ska vara tillgängligt igen. Fransmän upprepar gärna positiva saker fem gånger i rad.

Klockan 11 snöar det. Jag tar min tillflykt till mitt favoritcafé i Marais, La Tartine för en café crème. Ägarinnan himlar med ögonen när hon ser hur tunga snöflingor faller mot gatan. Några går förbi utanför med paraplyer uppspända. Andra hukar och fyra belgare flyr in på caféet. Snö i Paris är ingen lustig upplevelse. När snöflingorna fallit till marken gör de trottarerna våta och fukten kryper in i varenda por av kroppen.

Jag har läst det nya numret av L´Express som kommer ut på onsdagarna. Trotsar snön och skyndar mot bokhandeln på rue de Jouy, nära rue de Rivoli. En av många små boklådor i stan där boken står i centrum. Inga pappersvaror, bara böcker. En äldre och en yngre kvinna med litteraturen som livselixir och garanterat flärdfria står till tjänst med råd om den senaste romanen. Som gentjänst berättar jag någon anekdot om Klas Östergren vars roman Gangsters nu finns på disken i fransk översättning. Med Östergrens roman avsedd för min svärson och en ny biografi om Marcel Proust till mig själv beger jag mig tillbaka till det nu helt uppvärmda hotellet

Varför skulle man inte kunna tillbringa en julaftonsförmiddag på Café Flore i Saint-Germain? Jag har handlat sista julklapparna i bokhandeln L´écume des pages alldeles bredvid. Om det är hysteriskt med folk på varuhuset Galeries Lafayette så är det nästan stilla i bokhandeln. Några distingerade herrar i övre medelåldern skrider omkring bland böckerna i kamelhårsulstrar och sidenscarves. Bläddrar i Alain Finkielkrauts sista reaktionära utbrott i bokform eller funderar på om de  ska ge hustrun någon av höstens prisade romaner. Samma män dyker sedan upp på Café Flore där jag stämt möte med dottern.

Mannen bredvid skriver på något. Han ser också viktig ut. Det gör alla på Café Flore. Han vänder sig till en av kyparna: ”Vad anser ni om debatten om burqan?” och svarar för säkerhets skull själv: ”Jag skiter i den”. Uppenbarligen är det just om burquadebatten han skriver. Dottern och jag tror att det är för någon tidning eller snarare tidskrift. På Café Flore sitter inga journalister som betalas per rad. Här sitter tänkarna som skriver för att världen ska få veta hur det ligger till med sakernas tillstånd.

En man i hästsvans kommer svepande och sätter sig tillsammans med mannen som skiter i burqan. De hälsar som fransmän gör med ett kort och snabbt handslag där det är rätt att bara knipa åt den andres fingrar och inte fylla den andres hela handflata med sin. Ytterligare en man kommer fram och klämmer fingrar på mannen med åsikter om burqan. Nu är de tre som vet hur saker och ting ligger till.

Dottern och jag njuter av lugnet som råder  bland dessa äldre män som har all tid i världen en julaftonsmorgon. Förmodligen står deras hustrur hemma och svettas vid grytorna så att middagen i kväll blir på topp. Kvinnorna har ändå några timmar på sig om de nu inte jobbar hela julafton vilket många gör. De av männen som är gifta med yrkesarbetande kvinnor gör rätt i att ta in en rejäl lunch också på Flore så att de står sig. Det lär inte serveras någon middag för dem förrän framåt 22-tiden. Det blir bråttom för att hinna till midnattsmässan om de nu skulle vara så traditionella att de bryr sig om religiösa seder. Kamelhårsulstrarna på Café Flore tror nog mer på vetenskaplig rationalitet och sinnlig njutning än på Gud.

Dottern och jag har druckit vårt kaffe och tittat färdigt på spektaklet runtomkring oss. Nu väntar vår julmiddag ikväll. Den börjar redan klockan halv åtta. Joyeux Noël!

De franska nyheterna dagarna före jul handlar om trafiken.Hårt prövade fransmän ser framemot den 25 december då de kan stanna hemma från arbetet eller vara framme hos släkt och vänner för sitt julfirande.

Egentligen handlar nyheter i TV om två saker  i Frankrike. Bilder på advokater som försvarar olika intressen i brottmål eller i ekonomiska konflikter som lett fram till domstol. Och så bilder från järnvägsstationer och flygplatser där trafiken står stilla och reportrarna intervjuar frustrerade resenärer.

Snön har ställt till med stora förseningar för flyg, tåg, buss och bil de senaste dagarna. Katastrofen i tunneln under engelska kanalen för fyra-fem dagar sedan sätter fortfarande sina spår. Fransmän som köpt biljett med tåg till London får vänta. Igår tisdag skickades de resenärer iväg som bokat plats under helgen. Först nästa helg kommer trafiken att vara i ordning igen och det sker efter julhelgen. Bilderna visar hur folk köar i timmar på järnvägsstationen och inget händer. Det framgår inte om resenärerna måste stå där i flera dagar och bevaka sin plats. En man sa när han anlände till Paris från London. ”Denna resa har tagit mig fyra dagar”

Så sent som i söndags var hälften av planen från flygplatsen Charles de Gaulle inställd. Biltrafiken har gått i snigelfart och TGV-tågen likaså. ”Det är normalt att tågen blir försenade när det snöar”, sa en expert.

Strejken på en av de stora pendeltågslinjerna går nu in på sin fjortonde dag och kommer med all säkerhet att pågå fram till jul. RER A som linjen kallas fraktar normalt 1 miljon passagerare per dag. Som i alla tågstrejker i Frankrike är målsättningen att hindra och störa trafiken mer än att stoppa den helt. Så ett av tre tåg har rullat men med en miljon passagerare blir det förstås förtvivlat besvärligt för resenärerna som står i timmar och fryser på stationerna. Orsaken till strejken är en konflikt mellan facket och arbetsgivaren om nivån på en bonus till de anställda.

Många säger att parisarna är lättirriterade. När jag ser dem vänta morgon efter morgon, dag efter dag på inställda tåg och flyg eller sitta fast i ändlösa bilköer tycker jag de imponerar genom sitt tålamod. De kan både rycka på axlarna åt vädret och försvara de strejkande. Strejker är en rättighet som försvaras starkt i detta land, även av många med sympatierna mer till höger.