Paris

Det är kanske så med Paris att staden alltid är vackrast i ett historiskt sken. Till New York åker vi för att uppleva det hyperaktuella och blicka in i framtiden. Till Paris åker vi för att minnas. Den historielösa åker inte till Paris.

Ernest Hemingway efterlämnade ett material till en bok om sin ungdoms Paris. Boken gavs ut i en första ofullständig form några år efter hans död 1961. Nu har den kommit i en ny och uppenbarligen bättre version, i fransk översättning med titeln Paris est une fête (Gallimard).

Vi vet alla hur viktiga Parisåren var för Hemingway. Hans romankonst formades under hans år där på 20-talet. Där mötte han också den tidens stora författare och konstnärer, inte minst från USA. Alla var de där. Flykten från det puritanska Amerika med förbud mot alkohol och svåra ekonomiska tider. I Paris est une fête skildras särskilt Hemingways relation till Scott Fitzgerald. De gick på boxning, reste runt i bil med Fitzgeralds chaufför vid ratten. De drack vin och njöt av livet. Hemingway var också oerhört produktiv under sina Parisår.

Woody Allen intervjuas i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Frågorna kretsar kring Paris. Om hans senaste film från 2010 som spelades in i Paris och med presidenthustrun Carla Bruni i en liten roll. Till stor del handlar journalistens frågor om Woody Allens förhållande till det Paris han aldrig själv upplevt och Paris från sina tidiga år.

Woody Allen drömmer också om 20-talet. ”Konsten, musiken, modet. Allt var på topp”, säger han. Han drömmer även om la belle époque. Men Allen är också nostalgisk över sitt första besök i staden. Året var 1964 och han var 29 år. Han spelade i en musikal som han själv skrivit manus till. Det gick bra men han plågades av scenskräck.

Woody Allen minns trots allt  tiden i Paris 1964 i minnets ljusa skimmer. ”Jag sprang åt alla håll. Jag gick på gallerier, jag upptäckte gator, kyrkor, kvarter.”

Trots att Woody Allen snart återvände till New York var han övertygad om att det var bättre att misslyckas i Paris än att lyckas någon annanstans.

Det är sagt av många. Paris är en stad på dekis. Den har sedan länge förlorat sin plats som kulturens, musiken och modets centrum i världen. Den har förlorat sin plats i politikens centrum. Ekonomin har väl aldrig varit på topp men den som söker efter materiell lycka ska åka någon annanstans. Paris är också en segregerad stad och misstänksamheten är stark mellan sociala klasser och mellan etniska grupper. För att fylla på i raden av eländiga företeelser: Staden är inte längre självklart ledande på det gastronomiska området.  I varje fall finns det så många andra städer och länder som kommit i fatt och gått om Paris.

Det finns ändå en kraft som gör att så många besöker staden och återvänder. Nostalgin över den tid som flytt. En stad så fylld av historia ger plats för traditionens osynliga men starka hand. Årsring läggs till årsring. Traditionens makt ger innehåll åt människornas vardagsliv i denna stad.

Paris har alla förutsättningar att sjunka ihop i ett nostalgiskt betraktande av sin egen navel, av den egna förgångna tiden som för länge sedan tappat sin mening. I detta hopplösa läge reser sig dess invånare och kämpar för förändring med både förnuft och med sina känslor. Det sker varje dag övdrallt i denna stora metropol med sina gigantiska förortsområden. Därför går det aldrig att räkna ut Paris. Snart kan den vara en myllrande storstad där den etniska mångfalden har brutit ner segregationen och där en ung generation skapat nya förutsättningar för både näringsliv och kulturliv. Paris må se ut som ett hopplöst val för den som vill satsa på framtiden men det kan bli tvärtom. En högoddsare som slår in.

En  viktig upplevelse i Paris är förstås restaurangbesöken. Jag återvänder gärna till mina gamla favoriter men visst vore det synd att inte pröva nya ställen när den franska huvudstaden är ett riktigt gastronomiskt centrum. Det finns turistfällor men de är ändå få i stan som helhet. Man behöver inte äta lunch bland vykortsstånden invid Notre Dame

I söndags åt jag lunch med familjen på en restaurang i Montmartre som låter tala om sig i hela Paris. En liten pärla med en spännande mix av matinfluenser från Mauritien och Japan. Ägaren är nämligen mauritier och hans kökschef  japan. Restaurangen heter Chamarré Montmartre och ligger på 52, Rue Lamarck precis vid metrostationen Lamarck-Caulaincourt. Maten är lätt, inte särskilt kaloririk. Det är omisskännligt franskt i formen med tartar,  grillad fisk och kött men ingen runt bordet hade tidigare ätit den fisk vi åt och grönsakerna har en kryddning som känns exotisk. Du är lätt till kropp och sinne när du ätit dina tre rätter.

Kvarteret är charmigt. Klassiska Montmartre precis nedanför kullen med Sacré Coeur. En promenad efter lunchen – varför inte bort till den kända kyrkogården – är att rekommendera. Turistområdet uppe på kullen kan gott vänta till någon annan gång.

Igår kväll åt jag middag på A L´Ami Pierre på 5, Rue de la Main d ´Or i 11:e arrondissemanget, strax öster om Bastille vid metron Ledru-Rollin. En enkel och typisk fransk restaurang i de tidigare folkliga kvarteren i östra Paris. Innanför entrén finns den klassiska bardisken där det var fullt med folk när vi anlände strax efter klockan 20. Dessa människor smakade av restaurangens stora utbud av viner. Sedan försvann de – kanske hem för att äta middag. Det var rätt tomt i lokalen när vi satte oss men så småningom fylldes borden. Här sitter kvarterens nya invånare, les bobos eller bourgeois bohèmes. Det är de som röstar grönt eller socialistiskt i Paris och som gör att stan styrs till vänster trots att du knappt längre hittar en enda arbetare innanför stadsgränsen.

Jag åt oxmärg som serverades i ihåliga benpipor. Därefter en köttbit och en ostbricka som var både annorlunda och mycket välkomponerad. Vi drack ett Medocvin från 1998 som var alldeles utmärkt och som kostade 27 € för en flaska. Det tyckte kyparen själv var dyrt.

Ute regnade det. Den franska vintern har nu övergått från snö och kyla till regn och 10 grader. Dags att åka hem och pulsa i snön igen.

Det blir allt dyrare att bo i Paris, en stad där redan andelslägenheterna skrämmer de flesta. Nu slås nya rekord och medeltalet i stan når upp till 8 000 € per kvadratmeter i början av nästa år, enligt bedömare.

I de franska städerna är boendet en uppenbar form av penningplacering. Till skillnad från Sverige äger privatpersoner de lägenheter de köpt och kan också hyra ut dem som de önskar. Trycket på bostadsmarknaden är tungt och många hyresgäster hyr i en form av andrahandskontrakt av en privat lägenhetsägare.

Stan är stor och fortfarande finns det områden i periferin som bebos av låginkomsttagare. Lägenheterna köps till lägre pris,  hyrs sedan ut och blir en bra inkomstkälla för ägaren. I de centrala delarna av stan är köpeskillingen hög och här är det många som också bor i de lägenheter som de äger.

En ung familj i dag behöver två rejäla heltidslöner för att klara boendet oavsett om de vill köpa eller hyra och föredrar att bo i själva Paris. Priserna kryper snabbt uppåt. Senste året var ökningen 13 procent. Nu räknar bedömare med att priserna går upp med 20 procent. Medelvärdet på en lägenhet i Paris stiger till 8 000 € men då måste man räkna med att priserna i de stadsdelar som gränsar till mindre attraktiva förorter, främst i norr och öster, drar ner medelvärdet. En lägenhet i Marais, kring Boulognerskogen, i Quartier Latin för att inte tala om Jean-Paul Sartres berömda kvarter, Saint-Germain des Près, säljs nu lätt för 10 000 € och mer.

Kvaliteten på lägenheter i de gamla klassiska husen från 1800-talet, de som ger Paris sin omisskännliga prägel, är ofta i dåligt skick. Inte sällan hör  jag människor som bor i dessa hus klaga över problem med särskilt el och vatten. Det läcker, det drar och proppar går. Det kostar inte bara att köpa. Det kostar mycket pengar men framförallt tid och tålamod att hålla lägenheten i hyggligt skick.

Priserna på lägenheter stiger i ett land med stora ekonomiska problem. Men som allt annat är andelslägenhetsmarknaden ett område för dem som har pengar. Fastighetsmäklare som tidningen Le Monde talat med säger att orsaken till de stora prishöjningarna det senaste året är främst den låga räntan men också att utlänningar driver upp priserna. Sant eller inte men det speglar en konfliktuell sida av Paris. Invandrarna och så utlänningarna. Två grupper som inte kan stå längre ifrån varandra. Den ena gruppen får snällt klämma ihop sig i trista hyreskomplex, ofta kommunalägda, långt utanför stan. Den andra gruppen är så rik att den trissar upp priserna i de magnifika husen på Avenue Foch och Boulevard Saint Germain.

Paris upplever en varm och behaglig höst. Nu talar jag om vädret. När jag landar på Charles de Gaulle-flygplatsen möts jag av svaga, milda vindar och en temperatur på 23 grader. Parisarna ser lyckliga ut. Politiken och ekonomin står i nedan men solen glittrar och värmer som under en sommardag fast vi redan är en bit inne i oktober.

Vid tiotiden går jag genom Marais efter middag hos mina krögarvänner på Etamine Café. Marais är ett av många områden i Paris där restauranter, barer och klubbar ligger tätt. Prägeln är ungdomlig. Den är gay, den är tolerant, den är okomplicerad. Alla sitter ute på trottoarerna och äter. I ett gathörn har några plockat ut ett piano och spelar jazz och pop helt ogenerat. Bilarna är inte tillåtna på de små gatorna så här regerar det uppsluppna gatulivet. Jag får istället tränga mig fram mellan människor. Vid min port kommer jag nästan inte in. Gäster från den intilliggande baren står i klasar och pratar och gestikulerar.

Paris lever. Det är som det alltid har varit. Människor pratar, skrattar. Jag ser också henne som sitter i en port och gråter. Det går att skära den mänskliga intensiteten i luften med kniv. Paris lever därför att festen alltid pågår. Galna politiska beslut, arbetslöshet, dåliga boendeförhållanden. Festen fortsätter lika intensivt ändå. Ikväll ska Sarkozy träffa påven för att lugna den katolska opinionen i Frankrike efter utvisningarna av romerna. Det är inget som ungdomarna i Marais bryr sig särskilt mycket om. Festen pågår och den fortsätter att pågå också när höstregnen kommer och temperaturen sjunker. Paris lever. Och vi som kommer på besök hit är alltid välkomna att delta i festen.

Paris borgmästare Bertrand Delanouë är känd för att driva på utvecklingen mot ett grönare och mänskligare Paris. Fortfarande är staden ett helvete med sina bilar som smutsar ner, för oväsen och blockerar framkomligheten men mycket håller på att hända. Cyklisterna har sedan länge fått mer plats i stan men nu ger sig Delanouë också på bilarnas närmast totalitära anspråk på kajerna utefter floden Seine. Hittills har fotgängarna och flanörerna fått maka på sig för bilisterna och den som vill promenera utefter kajerna får räkna med ljudligt sällskap från bilar i 70-80 km:s hastighet alldeles inpå sig. Men nu ska det bli ändring på det, vill borgmästaren som på tisdag inför kommunstyrelsen i Paris lägger ett nytt radikalt förslag kring stadens utseende. (Se text och bilder i www.liberation.fr)

Kajerna på båda sidor av Seine kommer att stängas av för biltrafik på flera ställen. Mellan Musée d´Orsay och Almabron på vänstra stranden blir det promenadväg. Där byggs, om stadens styrelse följer borgmästarens förslag, en stor trappa ner mot floden och på sommarkvällarna kommer det att visas film då en stor skärm kommer att byggas på en ponton ute i floden. Här öppnas också kaféer och rikligt med sittplatser.

Vid Invalides byggs flera små konstgjorda öar upp, tänkta för fritidssysselsättningar och vid Hôtel de ville byggs ett flytande kafé ute på floden. Här kommer också att ligga en blomstermarknad och en botanisk trädgård. På vissa sträckor utefter Seine kommer hinder i vägen att försvåra för bilarna att köra över en viss hastighet.

Förslaget är inte okontroversiellt. Högern i Paris ställer sig tveksam. Dess ledamöter i stadsstyrelserna vill i allmänhet gå långsammare fram och värnar mer om bilisterna. Det finns också starka lobbygrupper inom transportvärlden som oroas över att stan blir viktigare för fotgängarna än för lastbilsförare, taxi och vanliga medborgare som anser det vara en rättighet att kunna ta bilen inom stan till och från arbetet och till och från krogen på kvällen.

Bertrand Delanouë driver sin linje hårt. Han har också fått stöd av majoriteten parisare. En stor del av den parisiska medelklassen, de så kallade ´bobo´eller bourgeois bohème, stöder honom och socialisterna eller de gröna. Det är människor som anammat en modernare livsföring där ekologiskt tänkande ingår. De gillar ett grönt Paris och kommer säkert att med röstsedeln vid nästa val tacka Delanouë och vänstern för den här  typen av reformer.