Paris

Det är min sista morgon före avfärden hem till Stockholm för den här gången. Igår regnade det och det var höst i Paris. Nu är sommaren slut även här, tänkte jag då, när jag kom upp ur pendeltågstationen vid Chatelet efter en släktlunch i Cergy nordväst om Paris.

Det blir aldrig som man tänkt sig i denna stad. Inte ens med årstiderna. I dag är vädret helt annorlunda. Temperaturen har stigit fem grader sedan igår. Det är redan 16 grader när klockan är bara 10. Solen tränger igenom molnen och den värmer. Jag tar av mig rocken och går i en tunn kavaj och svettas nästan.

Jag flanerar utefter Seinefloden. Jag borde ha gått och sett utställningen om la belle époque borta vid Trocadéro, nära Eiffeltornet. Men varför det? Det är alltid utställning på gatorna i Paris och särskilt en förmiddag när solen skiner och det känns som om sommaren kommit tillbaka. En man går rakt ut i gatan och skriker ilsket åt en bilist som tutar. Konflikterna avlöser varandra. Tillräckligt många är tokiga och tillräckligt många visar känslor. En gatubild i stan är inte i första hand romantisk eller pittoresk som vi tänker kring Paris. De små kullerstensgatorna, uteserveringarna och män i baskrar och röda halsdukar som spelar musettedragspel. Så är det inte. Det är mer rop och skrik men också skratt.

Det slår mig att den parisiska kulturen skiljer sig från Stockholms och hela Sveriges. Nog för att parisarna försöker att bli som tyskar och skandinaver men de lyckas inte. Det är för många som går ut i gatan och sedan blir rasande på bilisten som anser sig ha företräde. Parisarna försöker lägga livet tillrätta som vi skandinaver men de lyckas inte. Det skapar dramat i stan. Ett drama som gör varje promenad spännande och livgivande.

Jag går över en av Seineflodens broar. Den är bilfri. Turisterna trängs med varandra och tar bilder med sina telefoner. Jag fortsätter in på Rue Bonaparte och tittar in i konstsalongerna som präglar gatan. Lite längre bort ligger Ladurée med sin underbara bakverk och sin utsökta choklad. Jag kommer fram till Place Saint Germain-des-Près. Här dominerar en borgerlig publik. Lägenheterna i Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs klassiska existentialistkvarter kostar nu en bra bit över 10 000 euro per kvadratmeter. Jag köper vänstertidningen Libération i kiosken. De andra som köar före mig köper högertidningen Le Figaro.

Så sätter jag mig inne i Café de Flore och tar en café crème och läser tidningen. Det är nostalgi för mig. Jag känner mig nästan lite löjlig som envisas med att gå hit och dricka kaffe. Men jag kan inte se mig mätt på dekoren, på kyparna i sina långa vita förkläden som med stor elegans kryssar mellan borden. Turister men också politiker och andra parisare trängs här redan på förmiddagen. Solen lyser in i caféet. Det bubblar, det stökar, det är en härlig stämning även i ett utskänkningsställe som tar 5, 50 € för en kaffe med varm mjölk – dyrast i Paris – och med en väldigt sober publik. Även överklassen i Paris kan plötsligt gå över en gata, skrika och väsnas. Det är rätt skönt ibland att möta ett folk som inte har som yttersta mål att lägga allt liv till rätta.

Nu har turisterna kommit. De är redan många under påsken men kring slutet av april tar det fart riktigt. Nu förväntar sig alla varma dagar och milda kvällar. I år är det inte riktigt så.

Fransmännen klagar som bekant på mycket och i år klagar de på vädret. I varje fall i Paris där den riktiga vårvärmen dröjer efter en osedvanligt kall vinter. Det har snöat i flera omgångar och de riktigt varma vårdagarna har varit få. I dag på morgonen har jag joggat i Tuilerierna och kryssat mellan fotograferande turister. Men jag behöll de långa overallsbyxorna på och de var inte i vägen. Gräsmattorna är härligt gröna och blomsterarrangemangen inbjudande men temperaturen håller sig kring 8 grader på förmiddagen och inte över 15-16 på eftermiddagen. Denna vår är det kallt i Paris.

Turisterna köar snällt utanför Louvren. Jag springer förbi kön klockan halv nio, en och en halv timme före öppnandet. Kön är redan minst 100 meter. Alla är inte turister. Nu är också parisarna intresserade av en separatutställning som pågår därinne. En utställning om Tyskland som väckt ont blod i den tyska pressen. Den visar prov på ett uttryck för tyskskepticism som går över gränsen, menar tidningarna på andra sidan Rhen.

Fransmännen odlar alltid kritiken mot Tyskland. Ibland dominerar beundran men nu tycks nålsticken mot grannen i norr ha övergått i mer systematisk kritik. Angela Merkel är verkligen inte populär i Frankrike. Hennes hårda sparpolitik har än så länge skonat Frankrike men alla anar att detta land står närmast på tur. Det är begripligt att fransmännen slår tillbaka och då är 1900-talshistorien ett bra område där det går att gräva fram citat som biter mot tyskarna.

Paris är ändå alltid en stad som gör människor glada på våren. Plötsligt kommer solen fram och då är det varmt. Då kastar sig alla över lediga stolar på kaféernas uteserveringar. Då höjs den mänskliga temperaturen. Jag sa till en god vän häromdagen att jag kände mig så ovanligt harmonisk och glad. ”Men det är våren, Tomas! Alla blir lyckliga på våren”.

Snön faller över Paris och stora delar av Frankrike. Vägar blockeras. Flygplan ställs in. På Marsfältet under Eiffeltornet, där en halv miljon fransmän demonstrerade mot äktenskap för alla för en vecka sedan, åker nu parisarna skidor och barnen har snöbollskrig.

Om en timme ska jag ge mig ut i Paris denna vintriga söndag. Det känns som ett äventyr. Fyra minusgrader och åtta centimeter nysnö borde väl inte vara något problem för en svensk med vintervana. Men i Paris blir vintern alltid ett problem. Naturligtvis har heller inte jag skor som riktigt  klarar väglaget. Någon framför mig på trottoaren halkar plötsligt till och ramlar. En bil sladdar. Jag vet inte heller om metron fungerar, om bussarna kommer fram i stan. Och det är inte tal om att göra någon utflykt med bil till en förort. Tevebilderna från nyhetssändningen klockan 13 avskräcker från sådana inititativ.

Alla som kan vara kvar i stan och alla som har barn är glada. De som vill resa grubblar över hur länge de kan dröja innan det går att ta sig fram igen på vägarna. Staden Paris i snö innebär problem med att förflytta sig. Landet Frankrike  i snö innebär att det mesta lamslås.

Det är nästan komiskt att se tevebilderna från den lilla byn i östra Frankrike där en man i sina bästa år halkar omkull tre gånger framför sin egen port innan han kan ta sig de få metrarna från trottarkanten till ingången till sitt hus. Eller hur en annan man har satt en ylletstrumpa ovanpå sina skor för att kunna gå. Halkan i Frankrike verkar vara av en annan och svårare art än i Sverige.

Bekymret är också flygtrafiken. I dag går bara vartannat plan från flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy norr om Paris. Och det kan bli värre i morgon. Meteorologerna väntar mer snö i eftermiddag, kyla i natt och nollgradigt i morgon.

Ändå är fransmännen tåliga. De flesta vet att snö är en naturkraft som ingen kan rå på. Det är bara att vänta på bättre tider. På tisdag eftermiddag, säger meteorologen på France 2, blir det bra igen. Plusgrader, regn och normal framkomlighet. Det är i sådant väder som männens lågskor och kvinnornas högklackade skor kommer till sin rätt. Inte i ett nordiskt vinterlandskap.

Paris består av 20 arrondissemang Det största till invånarantalet är de 15:e. Där bor närmare en kvarts miljon människor och det kryllar av familjer med barn. Det ligger på vänstra stranden av Seine, det vill säga i södra Paris, söder om Montparnasse och granne med det fashionabla 16:e arrondissemanget.

Paris börjar också få sin baby-boom. Det märks inte så mycket i de allra innersta delarna av staden, Runt Notre Dame, i Quartier Latin och i Marais rör sig unga – men vuxna – människor. I 15: rullas otaliga småttingar omkring i de barnvagnar som till skillnad från i Sverige är mindre och alltid hopfällbara.

Jag går med mitt barnbarn i George Brassens-parken. Den är fin och väl ansad och ligger nära Rue des Morillons, i närheten av det gamla slakteriet. Parker är väl ansade i Paris och George Brassens-parken är inget undantag. Den är kuperad med välklippta gräsmattor, buskar och lövträd. En liten damm med fontän finns där också och en utomhusscen där orkestrar ibland spelar klassiskt, jazz eller pop. Barnen kan leka vid olika anläggningar i parken. Det är inte stort men det känns ändå väldigt skönt att vara där. Den är en av många nödvändiga lungor i ett Paris som annars är som en stenstad.

Det 15:e arrondissemanget är okänt för de flesta turister. Det närmaste man kommer är närheten till Eiffeltornet. Det 15:e ligger för övrigt nära många berömda sevärdheter i Paris men är – bara nära. Det 15:e arrondissemanget är för boende. Det finns gott om restauranger men de flesta är av typen kvarterskrogar. Däremot finns det gott om matmarknader på gatorna. En av de största ligger på Rue de Convention. Det finns mängder av bagerier med underbara bakverk, slaktare och alla typer av handlare och småföretagare. Det är verkligen ett område i Paris som är som en småstad i storstaden.

Yngre och välbeställda par flyttar gärna till 15:e arrondissemanget. Det är dyrt att bo där precis som i hela Paris. Det går att få tag på lägenheter för 7 000 € per kvadratmeter men lägenheter i gott skick och med balkong och en bättre utsikt från fönstren kostar mellan 8 och 10 000 € per kvadratmeter.

Det är attraktivt att bo här för barnfamiljer eftersom rytmen på trottoarerna är lite mindre stressande. Det finns också gott om dagis och skolor. Det är nära att komma till det gamla centrum runt Seine och med kollektiva trafikmedel till förorter där många jobb också finns i dag. Montparnasse med sin stora järnvägsstation ligger i närheten och det finns flera pendeltågsstationer i arrondissemanget.

Häromkvällen åt jag middag på Bistro Champetre på 107, Rue Saint Charles. En väldigt typisk kvarterskrog i området. Prydlig med vita dukar men avspänd i atmosfären.Mycket folk och många glada skratt rullade runt borden. Jag åt en liten förrätt som var en form av potatisrätt med gåslever, en köttbit (onglet) som varmrätt och en liten ostbit efteråt. Enkelt men gott.

Det är så turistfritt i det 15:e arrondissemanget att det är värt ett besök. Det är så fritt på sevärdheter att det också därför är värt ett besök. En turist söker ofta det genuina, vad det nu innebär. I alla händelser är det så här det ser ut i stora delar av franska städer som inte har en medeltida katedral inpå knutarna eller ett museum med berömda Picassotavlor. Så åk till det 15:e arrondissemanget och upplev det vanliga livet.

Jo, en sak till: President Francois Hollande bor i detta arrondissemang. Typiskt att han i valrörelsen presenterade sig som den normala presidenten. Han har verkligen valt rätt bostadsområde.

Det Montmartre som jag älskar är framförallt gatorna som ligger som en krans nedanför  kullen med Sacré Coeur. Inte minst för matens skull. Medan turisterna betalar dyrt för all dålig krogmat runt Place du Tertre, eller målartorget som vi brukar säga på svenska, så finns det faktiskt bord på en rad riktigt bra små bistroer vid tunnelbanestationen Abbesses, på linje 12 mot Porte de la Chapelle. Jag åt på en sådan liten läcker krog igår kväll.

En bistro är den lilla krogen som ett hål i väggen. Den typiska bistron har enkla bord, trästolar och en öppen bardisk som på ett café. Många bistroer har samtidigt servering av bara drycker för den som vill slinka in på ett glas på kvällen och ställa sig i baren. En bistro är till skillnad från restaurangen mindre formell. Ingen hovmästare, inga vita dukar, inga ambitioner att få stjärnor i Guide Michelin. Däremot kan maten vara riktigt bra, inte sällan med specialiteter från en viss region i Frankrike.

Jag åt middag igår kväll på den lilla bistron Le Miroir på 94, Rue des Abbesses. Den ligger nära metrostationen Abbesses mitt i detta myllrande kvarter dit parisarna söker sig minst lika mycket som turisterna – de turister som kan motstå turistfällorna uppe på kullen. Gå på smågatorna och besök butikerna som säljer allt möjligt roligt. Som Designtorget i Stockholm  men uppdelat i många små affärer med många olika, roliga koncept. Gå sedan gärna till Le Miroir för en middag. Den som kommer vid 20-tiden bör få bord. Senare på kvällen är det fullt. Det säkraste är att boka bord i förväg.

Maten på Le Miroir är klassisk fransk men med en modern touche. Jag åt en läcker förrätt av små färska grönsaker, en kalvbräss med färska primörer och en närmast syrlig efterrätt baserad på färska jordgubbar. Alternativ den här kvällen var till exempel kaninpaté till förrätt, fisktartar till varmrätt och panna cotta till efterrätt. Menyerna finns på en griffeltavla som på många ställen i Paris. Ingen kväll är den andra lik. Maträtterna byts ut från kväll till kväll beroende på råvarorna. Denna lilla bistro arbetar alltså med fina råvaror och är trogna många av de klassiska franska rätterna.

Vinlistan är lång. Vi drack ett utmärkt vin från Roussillon  för 30 € flaskan. Det passade utmärkt till kalven. Det går också att få dyra Bordeauxviner för 70-80 €.

Serveringen är ung, lättsam i tonen som på de allra flesta bistroerna här i Montmartre. Men också kunnig. När den unga servitrisen rekommenderade viner fanns det ingen tvekan i rösten. Vi fick verkligen äkta konsumentupplysning i ämnet.

Det är inte helt billigt att äta i Montmartre. Det finns motsvarande ställen med lägre priser i mindre berömda kvarter i Paris. Men trerätter med så utmärkta råvaror och tillagning som på Le Miroir kan inte vara helt gratis. Menyn gick på 35 € per person och vinet som sagt på 30 € per flaska. Motsvarande kvalitet i Stockholm eller Göteborg hade definitivt grävt djupare hål i våra fickor.