Paris

Jag ska besöka Samuel på Kristi himmelsfärdsdagen.Det är tidig förmiddag. Med några pain au chocolat i en påse promenerar jag från metrostationen Pyrenées nerför Rue de Belleville några hundra meter och svänger vänster in på gatan när han bor.

Samuel bor på andra våningen i ett hur från början av 1900-talet på en gata där varje hus har sin karaktär och åldern skiftar. Vi hänger ut genom det öppna fönstret och ser ner över Bellevilleparken dit solbadande parisare redan tagit sig med filtar och picknick.

– Här på ovansidan av muren kommer snart kvarterets narkotikalangare att sitta, bre ut sin cannabistobak och sälja, berättar Samuel. Jag kan följa kommersen från lunchtid och till sent på kvällarna. Ingen verkar bry sig, allra minst polisen.

Dagen innan, berättar han, var det stor invasion av starkt beväpnade poliser på plats. De verkade söka efter en tung kriminell. Allt fokus riktades mot denna person medan langarna lugnt fortsatte sin kommers trots den massiva polisiära närvaron.

Efter te och pain au chocolat tar vi en promenad genom Belleville. Vi fortsätter Rue de Belleville ner mot metrostationen Belleville. Det sluttar verkligen utför här. På denna gata gick för hundra år sedan en spårvagnslinje som sedan många år ersatts av metrons linje 11 från Chatelet till Mairie des Lilas.

Promenaden ger mig bilden av det verkligt multikulturella Paris. Belleville har i hundra år varit ett kvarter för invandrare. Först fransmän från landsorten som kom till Paris för att söka enkla jobb. Sedan kom judar och olika europeiska folk. Så muslimer och sedan ett par decennier kineserna. De har också tagit över det mesta av kommersen, särkilt alla matvaruaffärer. Här pågår kommersen närmast dygnet runt. Inga lagar om söndagsstängning gäller i dessa kvarter, noterar jag denna Kristi Himmelsfärdsdag.

Mitt ibland de kinesiska affärerna, kosherbutikerna och andra etniska affärer sticker också en och annan vinaffär med exklusiva viner upp. Eller ett café som har profilen av att attrahera den parisiska moderna unga medeklassen, les bobos (=bourgeois bohème). Denna grupp, hipsters à la parisienne, som är så dominant överallt i östra och norra Paris finns förstås här, i multikulturalismens Mekka.

Vi slutar promenaden nere vid metrostationen Belleville. Klockan är nu närmare halv ett och de kinesiska prostituerade står uppställda på gatorna runt torget. Dessa kvinnor är beskyddade av en kinesisk maffia som också verkar i området. Polisen iakttar detta men ingriper inte heller här. Prostitutionsverksamheten fortlöper utan störningar precis som narkotikalangningen utanför Samuels fönster.

Paris under vatten. Det är kanske inte den första reflektion vi gör inför en resa till Frankrikes huvudstad. Vi tänker på terrorhot men inte på översvämning. Men det är en uppenbar risk som myndigheterna förbereder sig för trots att det inte hänt sedan 1910. Men tiderna är andra nu. Klimatkrisen ökar riskerna.

En rad experter är klara över att en översvämning med svåra konsekvenser kan inträffa i Paris vilket år som helst. Vattennivån i floden Seine stiger och vattnet strömmar in på gator och in i hus i det platta området på var sin sida om floden. Jag har själv funderat på detta när jag flanerat utefter kajerna och kunnat konstatera att vattnet vid vissa tidpunkter nått en nivå väldigt när kajen där jag promenerat. Visserligen finns det en säkerhetsmarginal mellan floden och gatorna och husbebyggelsen men den säkerhetsmarginalen bedöms som otillfredsställande om staden får uppleva en riktigt katastrofal översvämning. Bedömningar görs som visar att uppemot en halv miljon parisare då blir direkt involverade i krisen och att dricksvattnet i kranarna blir otjänligt för närmare 1,5 miljoner människor i storstan. Det rör sig förstås om både parisarna och dem som bor intill Seine men i förstäder utanför själva huvudstaden.

Experterna talar om risken av en vattennivå på upp till två meter över markytan i de låga områdena utefter Seine. Det innebär att vattnet täcker ytterdörrar och fönster på nedre botten. Gatorna blir förstås fyllda med vatten och gör det omöjligt att både gå och köra bil.

Den parisiska motsvarigheten till SL i Stockholm har byggt barriärer på vissa ställen för att stoppa vattenflödet ner i pendeltågs- och tunnelbanestationer. Den klassiska stationen i Paris har nästan alltid en spärr och informationsdisk en bit under jorden, dit en smal trappa leder.

En Parisvistelse i gummistövlar är alltså inte helt orealistiskt om oturen är framme. Just i dag verkar det i alla fall lugnt. Efter en lätt nederbörd med snöblandat regn igår är det uppehållsväder och cirka 8 grader i stan. Jag tror jag ska ta en promenad utefter Seinekajen.

Jag pulsar i nedfallna löv på Paris gator. Hösten är här och när jag åker till Cergy, en förort nordväst om stan och möter naturen i skogen med dess sprakande färger  så är det vackert och nästan insmickrande. Temperaturen håller sig några grader över genomsnittet, det genomsnitt som är grundat också på de år som föregått klimatförändringarna. Tre, fyra grader varmare än normalt för årstiden, säger meteorologerna. Dagstemperaturen vissa dagar dennavecka stiger upp mot 20 grader. I dag är morgontemperaturen nästan 15. Höst i färgerna och i de korta dagarna men sommar  i grader räknat.

Folk talar om klimatkonferensen här i stan. Den börjar sista dagen i november och blir väl en av de sista tillfällen för världens ledare att hindra en katastrofal utveckling på klimatområdet. Vi har redan  förlorat möjligheten att hindra en temperaturhöjning på två grader, skriver Le Monde. Nu gäller det att inrikta arbetet på att inte temperaturen stiger med tre grader eller mer. Redan tre grader innebär svår torka i Frankrike varannan sommar och risk för att totalt förstöra jordbruket i södra delen av landet.

Politikerna tänker nog på miljön men när tror de att det ger pluspoäng att vrida om hushållningen mot ekologiskt hållbara lösningar. Inte ens i Paris, som har den mest modernt tänkande befolkningen i Frankrike i de här avseendena, händer särskilt mycket. Trafiken är tät som vanligt. De flesta åker bil till jobbet. Elbilarna blir fler och spårvagnslinjerna byggs ut. Borgmästaren Anne Hidalgo som verkligen tänker ekologiskt tar bara små steg i moderniseringen av stan. Det finns alltför många som gör allt för mycket för att hindra utvecklingen mot en miljövänlig storstad.

President Hollande låter sin arbetsmarknadsminister presentera nya lagar på arbetsmarknadens område. Arbetsgivarna beklagar att lagen om 35 timmars arbetsvecka ännu inte definitivt rivits upp, att lagen om minimilön behålls. Partierna till vänster om Socialistpartiet klagar på att de nya lagarna hotar tryggheten för de anställda. Hollande vill ha en modell av mer förhandlingar och avtal på arbetsplatserna istället för ren lagstiftning. Flera fackföreningar ser det som ett hot eftersom många arbetsplatser saknar facklig representation. Förhandlingsrätt innebär för dem att arbetsgivarna bestämmer ensamma.

Regionalvalen i december drar till sig alltmer uppmärksamhet i media. Nu kommer en sista test före presidentvalet 2017 om hur de olika partierna och presumtiva presidentkandidaterna resonerar. Alla tre huvudfigurerna är nervösa. Sarkozy är rädd att han inte vinner primärvalen nästa höst om vem som ska representera högern i presidentvalet. Många väljare inom högern litar inte på honom. Hans fem år vid makten imponerade inte på dem. Hollande har så dåliga opinionssiffror att det är närmast förvånande att han fortfarande kan behålla makten i sitt parti. Marine Le Pen oroas över om de konservativa högerextremisterna kommer att skaffa sig en egen presidentkandidat och därmed göra det omöjligt för henne att gå till en andra valomgång i presidentvalet.

Hösten är i alla fall mild och färgerna på löven på trottoarerna sprakande vackra. Jag är glad över det – och glömmer orsaken till varför det är så milt och skönt i luften. Och så har jag hittat en ny liten restaurang på Rue Saint Jacques i Quartier Latin där jag äter billigt och gott. En riktig klassiker av fransk kvarterskrog, denna Coup de torchon. Paris på hösten är faktiskt underskattat.

Jag är åter i Paris. En vecka när en sval vår snabbt övergår i sommar. Häromdagen var det över 30 grader i skuggan.Nu är temperaturen mer tillåtande mot kroppen men det är fortfarande varmt. Solen skiner och jag hoppas att luften inte skadar mina luftrör.

Det finns anledning att vara misstänksam mot luften. Senast för några månader sedan var luften så full av föroreningar att borgmästaren Anne Hidalgo beslöt att ta till den extraordinära åtgärden att endast  tillåta varannan privatbil att köra inne i stan under en vardag. Jag var i stan också då och minns hur skönt det var att promenera.Det buller alla fotgängare tvingas acceptera hade också minskat till hälften.

Parisarna ser bilen som nödvändig. Den behövs för att vardagen ska fungera. Många åker kollektivt till och från jobbet men det finns så många som helt enkelt inte orkar att trängas på bussar eller gå i de oändliga gångarna och trapporna i metrostationerna. Och andra som helt enkelt anser att bilen är en rättighet för varje medborgare och att rättigheter ska utnyttjas.

Jag har ingen bil i Paris och åker därför metro nästan dagligen. När jag förflyttar mig i Paris händer det inte sällan att jag promenerar lika länge mellan två perronger i olika metrostationer som uppe på trottoarerna. Som på andra områden är Paris tunnelbana ett område där det gamla och det nya möts.

Chatelet mitt i stan är ett bra exempel på en metrostation där det gamla slitna samsas med det ultramoderna . Här korsas ett flertal olika linjer. Den gamla 1:an som har över hundra år på nacken har samtidigt blivit förarlös. Tågen kommer med exakt regelbundenhet och stannar exakt på millimeterna för att släppa av och på sina passagerare. Du kan sitta längst fram i tåget och se hur tåget susar fram mellan stationerna, tar kurvorna mjukt och mötet tåg som går i motsatt riktning.

Linje 14 går mellan Saint Lazare och Olympiades, från väster till öster. En kort linje men också förarlös. Området där denna linjes tåg stannar vid Chatelet är supermodern med ett magnifikt tak av stål och futuristisk inredning. Du har då lämnat den stora delen av Chateletstationen som är grå och sliten och saknar hissar och rulltrappor men som nu genomgår en total renovering. Kanske den enda stationen i hela Paris metrostystem som vanligt folk bör undvika att röra sig i sent på kvällarna ska förhoppningsvis också bli en trygg plats att befinna sig i.

Det finns ett klassiskt uttryck bland parisare för hur tungt livet kan vara. ”Metro, boulot, dodo” betyder ungefär ”tunnelbana, jobb, sova”. Metron i Paris har setts som ett ganska trist fortskaffningsmedel. Inga vackra konstverk på stationerna, dålig service och tungt att förflytta sig i alla trappor. Omöjligt för funktionshindrade, föräldrar med barnvagnar och pensionärer. Bit för bit förändras nu metron. Tågen är snyggare, de förarlösa tågen effektivare och – runt linje 14 finns det, hör och häpna, rulltrappor. Paris metro är en del av Paris karaktär men den förlorar inte på att snyggas upp och moderniseras

Klockan är tio på förmiddagen Jag har satt mig på ett café vid Place Dauphine bakom Notre Dame-katedralen på ön Ile de la Cité. Det är  min sista dag i Paris för den här gången. Place Dauphine är en stilla plats. Nästan inga bilar och sömnigt. Bara ett av caféerna vid platsen har öppnat. Restaurangerna börjar duka upp för lunch på sina uteterrasser men det är ännu långt till lunchtid. De första gästerna brukar anlända kring halv ett.

Husen runt platsen är klassiska byggnader från slutet av 1800-talet. Mycket väl underhållna. Här bodde Yves Montand på sin tid tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Simone de Signoret. Det andas kultur över platsen. Välbesuttna människor som inte vill visa upp att de är rika. De skulle avsky att beskrivas som rika. Hellre som bildade och inflytelserika. De bär på ett franskt kulturarv. Påverka samhället utan att verka anstränga sig. Jag bara gissar men flera av franska akademiens ledamöter bor säkert i några av våningarna kring detta torg.

En ung flicka sitter vid bordet bredvid mig. Hon är där för att söka jobb som servitris. Hon talar med kyparen. ”Hit går bara advokater”, säger han. ”Men inte de rika, rika. Vi tar hand om dem som bara tjänar halvdant med pengar. Det finns rika advokater, medelrika och de som inte tjänar någonting alls. För några år sedan hade Paris 2 000 advokater. Nu är de 30 000”, berättar han vidare och visar med sitt kroppsspråk att advokatyrket numera blivit en kärv verksameht. Flickan bredvid mig verkar svälja hans ord som dagens  sanning.

Jag går ut och sätter mig på en bänk på grusplanen mitt på platsen och ser på fasaderna runt mig. Andas in kultur och bildning och undrar vilka som nu bor i husen sedan Montand och Signoret gått bort. Överklass i Paris bor i hus som ser ut som slutna  fort. Putsade fasader, inga balkonger, stängda fönster, inte en möjlighet att se någon människa bakom gardinerna. Ingen går in eller ut genom husens portar. Överklass är att de inte visar sig på trottoarerna eller på det gruslagda torget. Jag är den enda som sitter på en bänk. En man går stilla omkring och vattnar gruset. Det enda kaféet har tio gäster. Advokater, får man förmoda. I övrigt är allt stilla.

Överklass är att slippa bullret. Det är faktiskt därför jag befinner mig på Place Dauphine idag. När jag lämnar torget hamnar jag på en av broarna över floden Seine. Nu är bullret som vanligt i Paris. Det förföljer mig hela vägen till Place Chatelet och till min adress på Rue des Lombards i Marais.

Jag har börjat störa mig på oväsendet i Paris. Det märks mer på sommaren med alla trottoarserveringar. Det är trevligt att sitta ute och se på folk medan man dricker sitt kaffe. Men det tar på krafterna också. Bilarna och den tunga trafiken kommer närmare. Musiken inifrån caféet skruvas upp på högre volym för att försöka överrösta lastbilarna.

Överklassen har råd att sluta sig i sina skal, i sina stora våningar, dricka sitt italienska kaffe, serverat av en portugisisk betjänt, i sin egen salong och bara gå ut när det är nödvändigt. Jag sitter en stund till på torget och väntar på att få se åtminstone en människa som bor i något av husen komma ut och visa upp sig för allmänheten. Men nej, inget rör sig.  Jag ger upp och går hem i bruset av bilarna. Sätter mig istället och skriver på min bloggartikel medan rockmusiken från baren på nedre botten i mitt hus ackompanjerar mina slag på datorns tangenter. En lugn dag emellanåt i ett hus vid Place Dauphine skulle kanske inte skada.