Paris

Jag har återvänt till Paris. Det gör jag ständigt och jag blir lika förvånad varje gång. Jag vet att jag saknar staden när jag är i Stockholm men jag inser att jag inte kan vara utan den när jag är i Paris. Varför bor jag inte här? Då skulle jag på insupa atmosfären varje dag, leva i stan, inte bara betrakta den. Jag skulle kunna kalla mig parisare. Det vore ändå rätt häftigt.

Första morgonen efter ankomsten ska jag ta mig till nionde arrondissemanget, strax söder om Pigalle, för att spela in en video om det svenska valet på tankesmedjan Fondation Jean Jaurès. Jag går uppför Rue des Martyrs från Rue Chateaudun. Det är här Paris börjar sin uppförsbacke mot Montmartrekullen. Jag får anstränga mina vader när jag går upp för gatan. Men jag glömmer snabbt ansträngningen för allt jag ser och upplever. Hela Rue des Martyrs är avstängd för biltrafik. Här lagas alla sprickor i gatan. Det sitter en man i en caterpillar och dirigerar tre andra män som gräver i ett stort hål bredvid honom. När de inte gör som han säger skäller han på dem. Det är kort stubin på arbetsledaren på Rue des Martyrs men männen runt hålet verka vana och tar skället med ro.

Jag fortsätter uppåt. Varje affär drar till sig min uppmärksamhet. Rue des Martyrs är en gata för läckergommar. Jag kan inte räkna alla affärer som säljer födoämnen av något slag. Sannerligen inte bara det vi behöver för vår överlevnad. Här finns delikatessaffärer av alla slag. Men hur underbart är det inte med dessa små frukt- och grönsaksaffärer som ställer ut sina varor på trottoaren. Varenda melon, varenda druvklase, varenda kiwi vill jag äta!

Bagerierna är många på gatan och kastar jag ett öga in genom de öppna dörrarna ser jag inte bara baguetter utan alla dessa patisserier som är vackra att skåda och – jag vet – ännu mer njutbara i munnen. En tarte au citron eller en opéra som är en chokladbakelse.

Handlarna på Rue des Martyrs förefaller vara lika skickliga i att måla estetiskt tilltalande bilder för betraktaren som att erbjuda mat och dryck av alla slag. En parisiska jag kände brukade säga att ”I den här stan är man alltid frestad”. Det är sant. Märkligt att en av de mest tilltalande, lockande gatorna i stan med de mest förföriskt utformade affärer heter ”Martyrernas gata”.

Jag möter människor i strida strömmar som går åt andra hållet, nerför gatan. Klockan är halv tio och nu skyndar parisarna till sina jobb. Denna välbeställda medelklass som tagit över även kvarteren kring Pigalle börjar inte så tidigt men jag vet att de istället arbetar sent. Från 9.30 till 18 eller 19 på kvällen. Det är alltid mycket folk nästan överallt i stan. Det myllrar på ett sätt som gör Paris gator till en skådeplats. De tysta som skyndar och de som har funnit sitt mål där de befinner sig, som står och pratar, argumenterar, skäller, skrattar.

Jag lyckas gå förbi alla affärer för att inte komma till mötet med kilovis av frukt och praliner och nybakta pain au chocolat. Men det är faktiskt inte så viktigt att handla. Det som gör mig upprymd är att bara finnas i denna miljö. Att återigen få vara i Paris. Jag frågar mig igen. Varför bor jag inte här? Kanske skulle charmen försvinna då? Kanske skulle jag börja reta mig på en massa saker som jag nu slipper konfronteras med? Paris är också konflikternas stad, den olidliga byråkratins stad, staden med alla gupp i gator och hål i trottoarer. Kanske är det bättre att vara mesta tiden i Stockholm där allt fungerar och den relativa stillheten råder  och besöka Paris när längtan blir för stor. Just nu njuter jag i alla fall varje minut av att vara i Paris

Jag tittar ner från mitt fönster i den lilla enrummaren i nordöstra Paris. En osannolik syn för att vara i den stad som är känd för långa regniga vintrar. Ett rejält snötäcke över gården och tung snö över trädgrenarna. I över ett dygn har det sett ut så och nu är det kallt också. Flera minusgrader när kvällen går mot natt. Jag har aldrig varit med om något liknande i den franska huvudstaden. Jag trodde jag hade flytt den kalla vintern när jag lämnade Stockholm i januari men ack!

Det är klart att tidningar och tv ropar ut nyheterna om snön som lamslår särskilt den franska huvudstaden med alla sina tillfartsvägar och ringleder. Det har fallit 12 centimeter och nu är det kaos. Och vilket kaos! Bilder har cirkulerat över strandsatta bilister som igår kväll lämnade sina bilar ute på de stora vägarna och vandrade hem. En man intervjuades i tv och förklarar att han skulle gå 12 kilometer för att komma hem. Reportern berättade om alla som sovit i natt i sina bilar och som nu var förtvivlade, frusna och hungriga. Och andra som fått möjlighet att sova över i skolors gymnastiksalar där frivilliga kommit med lite mat och dryck. Det låter på beskrivningarna som om det rörde sig om översvämning eller storbrand. Nej, det hade fallit 12 centimeter snö.

Norra Frankrike borde vara mer beredd på snö men varje gång råder samma hjälplöshet. Regeringens talesperson ursäktar kaoset med att det inte går att vara rustad för en händelse som inträffar vart tredje år. Möjligen men skulle han säga detsamma om en översvämning eller skogsbrand. Vi har inga brandsoldater för det brinner bara i skogen vart tredje år.

Allt blir så krångligt. Frankrike har sällan lyckats samordna verksamheter mellan nationell, regional och kommunal nivå. En geograf i tv förklarar att de administrativa systemen är så snåriga att det inte går att snabbt upprätta samband mellan de olika territoriella nivåerna. Så är det säkert men sedan Napoleons dagar när han ritade om länsgränserna har inte mycket hänt. Jo, att allt blivit mer snårigt och ogenomträngligt av olika regelverk.

Nu ska det bli kallare och på fredag kommer det att snöa igen, förklarar meteorologerna. En vän till mig skickar ett mejl ikväll och berättar att hennes barns skola har stängt både i morgon torsdag och på fredag. Säkert varannan yrkesarbetande stannar hemma från jobbet eller kommer för sent eller går för tidigt. Min osthandlare på hörnet konstaterar att Paris blir så tyst när det har snöat. Snön sänker ljudnivån och så är det nästan ingen ute på gatorna. Utom de som sover i sina bilar för att de aldrig lyckades komma hem på natten.

Jag gjorde ett försök vid 18-tiden att gå ut en stund för att köpa Le Monde av en handlare längre bort på gatan. Han kallar mig jeune homme (=unge man) så för den sakens skull får han gärna sälja dagstidningen till mig. Jag kom trettio meter på min promenad men där vände jag tillbaka. Den lilla gatan innehade allt som hindrade en gående. Jag kryssade mellan vattenfylld snö, ishala fläckar och vatten. Det var inte värt mödan att ta sig till tidningsaffären. Risken för bruten lårbenshals har aldrig känts högre. Nu nöjer jag mig med att titta ut genom fönstret och skriva detta blogginlägg om snö i Paris.

Jag har i flera år funderat på om Paris mest är ett historiskt museum. En plats dit turister vallfärdar för att se gamla monument och där parisarna misstroget ser på alla nymodigheter om de så skapats av amerikanare för imperialistisk export eller av franska politiker – särskilt av den borgmästare som för tillfället styr i huvudstaden. Jag tror inte längre det är sant. Snarare tror jag på ett Paris i två hastigheter. Till stadens fromma, kan jag tro.

Denna vinter bor jag i Paris. Hyr en liten etta, så kallad studio. av svenska vänner i Gambetta i tjugonde arrondissemanget, Gambetta ligger i östra Paris, strax norr om Père Lachaise och söder om Belleville. Ett folkligt område men som långsamt gentrifieras när en ung generation studenter och medelklass från andra delar av Frankrike söker sig till lite billigare kvarter i stan.

Här i denna del av stan, femton till tjugo tunnelbanestationer från Notre Dame-katedralen, har livet gått långsamt. Här är människor konservativa. Kaféet på hörnet drivs av en äldre man som läser  böcker när han inte tvingas servera sina gäster. Han verkar inte så glad över att tvingas bli störd i sin läsning. Han har inte hört talas om kundvård. Jag tar några steg nerför backen mot Edith Piaf-platsen och stiger in i bageriet. Ordet laktosfri vågar jag inte ens nämna härinne men expediten är vänlig och säljer baguette och egentligen inget annat matbröd, jo, en rund bulle som innehåller lite råg. Hon kan också erbjuda de klassiska bakverken som tartelette aux pommes eller en mille-feuilles. Hon har förstås också bullar i bladdeg. Jag köper en pain au chocolat för 1 euro. Jag upprepar: en enda euro. Jag tog också det runda brödet med lite råg i. Det kostar 1,20 euro och räcker i fyra dagar om man lägger det i sitt papper och värmer det i ugnen den fjärde och sista morgonen.

Jag skulle kunna berätta om slaktaren 20 meter längre ner på gatan eller ostaffären som säljer säkert minst ett hundratal olika sorters franska dessertostar. Och vinbutiken som absolut inte har något annat än franskt vin. Och jag blir vän med de alla. Pratar om ditt och datt, om hur god fransk mat är och hur skönt det är att ingenting ändras. Monsieur slaktare skär upp en rejäl skiva av rumpsteken som är som smör i solsken när jag skär igenom den hemma. Han har inte mycket till övers för vare sig cross over-mat eller vegetariska rätter. Skulle jag tro. Jag har inte vågat ta upp ämnet.

Men så bryter jag mönstret av att leva som en traditionell parisare, misstrogen mot allt nytt, och beger mig ut i det Paris som förändras. Jag åker till filharmonikerna nya magnifika byggnadskomplex en bit norr ut med spårvagn. Skapat av Jean Nouvel. Osannolikt vackert men också utmanande i sin prakt och i sin tro på att en stad måste förändra sin silhuett. Till denna folkliga del av Paris vallfärdar alla slags människor för att lyssna till de bästa musikerna i världen och ta del av de bästa utställningarna om musik.

Paris är tillräckligt stort för att behålla det gamla och bryta ny mark och bli rent revolutionär. Jag har valmöjligheten. De nya kvarteren växer upp överallt i Paris. Staden skyddar arkitekturen från 1600-talet som i Marais och alla bostadshus längs avenyer och boulevarder från  Haussmanns dagar. Dessa hus från slutet av 1800-talet verkar finnas i oändligt många kopior. Och ändå sker så mycket mer. Inte minst utefter ringvägarna runt Paris växer det nya postmoderna fram med full kraft.

Restaurangkonsten tar nya vägar. Inredning av butiker och kaféer skiftar.  Samtidigt finns brasseriet på hörnet kvar. Den sura mannen med sin bok på kaféet intill mig har kvar sina kunder och kanske kommer en dag han att sälja till en något yngre men lika sur man som lyckas fortsätta med samma invanda koncept.

Paris är en stad i två hastigheter. Jag tror människan behöver det. Stiltje gör oss totalt förstelnade men ständig förnyelse gör oss rotlösa. En banal tolkning av lycka men ibland kan det banala vara rätt träffsäkert.

Paris växer. Stadens ledning kämpar för en människovänligare miljö. Med olika medel och nu för att visa ett modernt ansikte mot alla besökare som kommer till OS 2024.

Paris fick alltså till slut uppdraget att på nytt sedan 1924 anordna de olympiska sommarspelen. Det gick inte vägen 2012 när London knep förstaplatsen i hård konkurrens med den franska huvudstaden. Men denna gång var möjligen turen på fransmännens sida eller så hade staden och landet förberett sig bättre.

En modern stad ska ha en fungerande infrastruktur men också en miljö som tilltalar människor. Promenadstråk, särskilt vid vattnen och nära till platser där människor vill mötas. Paris i dag är inte som min ungdoms stad. På 1970-talet dominerade bilarna och det var för parisarna ofta ett bevis på framsteg. Fler bilar betydde att människor hade det gott ställt och att näringslivet blomstrade. I dag är bilden av framgång och framsteg en annan. Visst knorrar en del äldre parisare över att det inte byggs snabba billeder genom stan eller ytterligare motorvägsfiler runt densamma. Och påfallande många privatpersoner använder fortfarande bilen för att ta sig till och från jobbet och för att åka och handla eller göra utflykter inne i stadskärnan. Men medvetenheten ökar samtidigt om att stan behöver fler gågator. Borgmästaren Anne Hidalgo som företräder en ekologiskt medveten vänster har stängt några av bilarnas snabbvägar utmed Seinefloden och där byggt friluftsplatser, till och med små sandstränder, för att göra stan mer människovänlig. Fortfarande är dock miljön dålig. Vissa veckor på året är den så dålig att det införs regler att bara halva bilparken får åka in i stan under en dag Bilar med jämna slutsiffror en dag och med ojämna påföljande.

Inför OS 2024 planerar nu stan att bygga tre broar, inte för att transportera sig utan för att leva, som reklamen från Stadshuset berättar. Dessa broar ska alltså bebyggas med hus. Där ska finnas kaféer och restauranger, butiker och möjligen ett och annat museum eller sportanläggning. Floden Seine inne i Paris är som smalast 30 meter. Det går att bygga en del hus redan på den delen som är smalast.

Enligt planerna kommer broar att byggas mellan Marais och de gamla studentkvarteren, i väster mellan 15 och 16 arrondissemangen och längre österut mellan 12 och 13 arrondisemangen. Alla broar kommer ändå att finnas i centrala Paris. Grundat i erfarenheter från tidigare byggen av liknande passager skulle kostnaden ligga kring 20 miljoner euro för varje bro. Det är säkert mycket lågt räknat. Här kommer inte att sparas på resurser för att ge alla besökare under OS en upplevelse utöver det mesta och frågan för stan är förstås vilka privata investerare och finansiärer som vill gå in och stötta projekten. Frankrikes president har föresatt sig att göra sin nation till Europas främsta igen och Paris borgmästare har säkert ambitionen att göra sin huvudstad till den mest innovativa och i alla meningar upplysta av alla i Europa.

Det är verkligen varmt i Paris. Jag kan inte påminna mig en september med dessa stadiga temperaturer kring 30 grader och däröver. Det är inte obehagligt. Lite fuktigt men inte värre än att jag njuter mer än jag pustar och stånkar när jag tar mig fram i folkvimlet på stans trottoarer.

Jag har alltid tyckt om varma höstkvällar i södra Europa när mörkret faller tidigare men vädret tillåter skönt uteliv på caféer och restauranger. Häromkvällen satte jag mig på ett litet ställe mitt i Marais. Ett eget bord ute. Mörkret föll vid halvniotiden men lämpligt nog fanns det en utomhusbelysning fästad precis ovanför mitt huvud så att jag kunde läsa medan jag åt min middag. Och lyfta blicken hela tiden från tidningen för att se på människorna som gick förbi. Det myllrade av flanörer på denna gågata precis som alla andra i området en sådan kväll.

Paris har gågator idag, särskilt i populära områden som Marais. Affärerna har öppet sent, omgivna av restauranger och caféer. På gatstumpen där jag befann mig denna kväll, kanske 50 meter, räknade jag in två restauranger, en glassbutik, en liten speceriaffär med frukt- och grönsaksståndet på trottoaren, en lokalteater, en bokhandel med gay och lesbisk litteratur och som enda tråkiga undantag, en klädaffär med normala öppettider. Och går jag runt hörnet har jag fyra restauranger och en bar som också fungerar som bokhandel. Därinne runt bardisken sitter män och kvinnor som söker upprätthålla bilden av det intellektuella Paris, bläddrar förstrött i de böcker av djupsinniga författare som finns i hyllorna men koncentrerar sig mer på drinkarna som serveras.

Jag går själv hem och lägger mig. Sover med öppna fönster men det spelar ingen roll. Det är lika varmt ute som inne. Ändå njuter jag. Några höstdagar i Paris som är som högsommar. Det kan jag leva länge på.