Paris

Café de Flore på Boulevard Saint-Germain verkar inte vara som förr. Jag har träff där en eftermiddag och känner inte igen mig. Jovisst är interiören som förr. Kyparna, alla manliga, glider också som tidigare runt i sin svarta kostymering med långa vita förkläden. Det är uteserveringen som tagit så mycket större plats. Den har spritt sig en bra bit bort på gatan, till och med framför bokhandeln L´Ecume des Pages. Och det behövs uppenbarligen. Kaféet har också ordnat med en kö på trottoaren med rep på båda sidorna. Här får vi stå om vi vill ha bord och det gör vi. Solen skiner, det är en ljuvlig parisisk sensommardag i september. Folk törstar efter att umgås med varandra på kafé efter pandemin och alla vill sitta utomhus. Det är inte svårt att få bord inne i kafélokalen däremot.

Det är inte så konstigt att parisarna reagerar så här efter att ha genomlidit ett år i ofta trånga och mörka lägenheter. Kaféägarna hittar alla möjliga sätt att tillfredsställa behoven. Inte bara på trottoarer utan också på gatorna. Det byggs skyddande träväggar för att inte kafégästerna ska bli direkt påkörda av bilisterna som far fram alldeles intill dem. Sensommaren håller i sig under september och säkert ett antal dagar också i oktober.

Staden Paris har i första vändan inte reglerat och inte heller tagit ut extra hyra för denna utvidgning av uteplatser på kaféer och restauranger men så kommer att ske snart. Frågan är vad som händer när höstvindarna börjar vina och temperaturen sjunker. Paris kan vara en ganska bister stad vädermässigt åtminstone under fyra till fem månader om året.

Denna utesittarrevolution som Paris upplever i sommar passar bra för borgmästaren Anne Hidalgo som nu kandiderar som president i Frankrike. Hennes stora fråga under åren som ansvarig för politiken i huvudstaden har varit att göra den grönare. På hennes program står att minska antalet parkeringsplatser för bilar på gatorna med hälften. Det betyder 70 000 färre platser . Istället ska trottoarerna breddas och gatorna förses med fler träd och växter.

Alla gillar inte det. För många parisare är bilen central. Det är fortskaffningsmedlet för att ta sig från hemmet i förorten till arbetet i stan och inte minst för många att skjutsa barn och gamla och sig själva mellan olika aktiviteter inne i stan. Det är inte enkelt för en politiker att förändra livsmönster i en handvändning. Raseriet mot Anne Hidalgo är utbrett hos en stor del av innerstadsbefolkningen.

Än så länge finns parisarnas eufori för utekaféerna kvar och ingen klagar på att de tränger ut en och annan bil. Vi får se hur det ser ut nästa sommar!

Igår landade jag i Paris. Det var arton månader sedan. Osannolikt, tycker jag som brukar vara i huvudstaden eller övriga Frankrike minst en vecka varannan månad. Nyvaccinerad och förväntansfull, med munskydd över näsa och mun lämnade jag flygplatsen, åkte mot min hyrda lilla etta i norra delen av stan. Jag undrade om jag skulle känna igen mig. Det var ju så länge sedan.

Ja, det gjorde jag. Igår var det varmt i stan. Över 25 grader när jag kom dit på eftermiddagen. Kvällen var ljummen och skön. Och mitt första besök i Marais gjorde mig glad. Nu verkade varje kvadratmeter av gågator och trottoarer vara upptagna av bord och stolar.

”Parisarna älskar uteserveringar mer än någonsin”, förklarade en vän för mig. ”Det finns en längtan efter att njuta av livet igen. Och folk passar på så länge de kan.”

Sommarvärmen kommer inte att hålla i sig, oavsett pandemier som kommer och går. Det gäller att passa på. Redan i nästa vecka rapporteras om en massa regn i huvudstaden.

Jag mötte bara glada miner. Ingen ville ha tråkigt. Ingen ville tänka på bekymmer. Nu har terminen precis börjat för skolbarnen. Universitetsstudenterna har i allmänhet fortfarande sommarlov. Och de flesta är ändå vaccinerade. En del under motstånd när kampanjen mot vaccintvång dragit igång och samlat människor till gatudemonstrationer.

”Vi vet verkligen inte vad som kommer att hända de närmaste veckorna och månaderna”, sa min vän. ”Vi lever i nuet för vi vet inte hur läget blir framöver.”

Det är sant att Frankrike står inför svåra tider om en ny våg av virus drar över landet. Med skolstarten kommer det bara att dröja fjorton dagar innan pandemin är tillbaka och alla måste på nytt underordna sig olika restriktioner. Den här gången vet ingen heller om ekonomin klarar det. Skulle alla dessa restauranger som nu fylls till bredden av glada, festlystna människor tvingas stänga igen kommer en hel del att stänga för gott. Hittills har staten räddat företag och arbetstagare med enorma stödåtgärder. Kommer det att kunna ske ännu en vinter. Många tror inte det. Och med dålig ekonomi, stor arbetslöshet följer missnöje. Vart leder det missnöjet rent politiskt?

Men denna fredagskväll fanns inga sura miner och få reflektioner om framtiden. Drinkar i alla färger serverades och människor åt av den goda franska maten. Så gjorde också jag. Vive la France libre et sans restrictions!

Jag har drivit bloggen lindbompafranska i elva år. Många bloggare ger upp tidigare men jag har verkligen gillat att skriva om fransk kultur och politik, vecka efter vecka under dessa år. Nu startar jag tillsammans med författaren Britta Röstlund en podd. Kan inte lova samma livslängd men ambitionen finns att det inte blir en dagslända. Ämnet är i alla fall outsinligt. Träffa svenska frankofiler i Paris eller boende på annan ort men med ett hjärta i den franska huvudstaden. Låta dem berätta om sin relation till Paris. Besök

www.bonjourparis.se

Britta bor i en förort väster om Paris, sambo med två barn. Hon var tidigare chefredaktör för tidningen Tête à tête. Den vände sig främst till svenskar boende i Frankrike och svenska frankofiler i Sverige. Jag skrev regelbundet krönikor i tidningen. Det var så vi lärde känna varandra. Britta är i dag författare på heltid. Hon har publicerat två romaner på Norstedts och är på gång med sin tredje. Nu ska hon alltså göra en podd tillsammans med mig.

Bonjour Paris! släpps som podd i dag. Vårt första avsnitt är en intervju med författaren Birgitta Lindqvist som berättar om sitt skrivande och sin relation till tre kulturer; den svenska runt födelsestaden Örebro, den kinesiska och den parisiska. Paris är den kosmopolitiska staden där hon inspireras till att skriva om allt möjligt, inte bara texter med Parismotiv, säger hon. Det är sant. Paris är en mångkulturell stad där alla världens folk och kulturer samsas och därför är den så inspirerande för konstnärlig och kulturell verksamhet av alla slag.

Snart släpper vi ytterligare två avsnitt. Vi har intervjuat Göran von Sydow, chefen för Svenska Institutet för europapolitiska studier (Sieps) om EU med fokus på Frankrike och Sverige och Harald Friberg, en nestor i den svenska kommuniteten i Paris, bland annat under ett tiotal år direktör för Svenska klubben i stan. Vi planerar därefter att komma ut med ett nytt avsnitt per månad under terminerna.

Podden Bonjour Paris! skiljer sig från denna blogg genom sin blandning av ämnen. Inte bara Macron och strejker. I podden blandar vi berättelser om svenskars yrkesverksamma eller privata liv i den stora staden med tips på restauranger eller roliga affärer. Vi planerar ett avsnitt om turism och ett om viner som är populära bland parisarna. Plocka vilket ämne som helst och det finns en svensk som känner till det och kan berätta om det.

Gå gärna in redan i dag på vår hemsida

www.bonjourparis.se

och lyssna på det första avsnittet. Där kan du också prenumerera på vårt nyhetsbrev som kommer ut varje gång vi släpper ett nytt avsnitt.

Jag återvände till Paris igår. Jag kommer alltid mer till den franska huvudstaden under vinterhalvåret. Det finns flera skäl till det. Jag har tillgång till en lägenhet som ofta är uthyrd under turistsäsongen från påsk och fram till dess att temperaturen sjunker under femton grader på dagarna i början eller mitten av oktober. Men jag tycker också om Paris när klimatet kanske inte alltid är så lockande. Nu i november pågår all verksamhet. Folk jobbar som vanligt. Teatrar och konsertlokaler spelar för fullt. Det sitter fler parisare än turister på restaurangerna.

Jag hade med mig Patrick Modianos roman På den förlorade ungdomens café på flygplanet från Stockholm. Den är som alla Modianos böcker tunna till omfånget. Samtidigt läser jag honom långsamt. Jag kom till hälften av caféromanen på nerresan och tänker läsa ut den på vägen hem. Modianos romaner inspirerar till att flanera i Paris. Ja, att läsa honom kan – om jag inte befinner mig i stan – vara ett annat och lika gott sätt att ta promenaden på stans gator och i dess parker. Modiano skapar liv av en den mest obetydliga lilla gatstump bara den har ett liten affär där hans karaktärer kan gå in. Eller ännu bättre; ett kafé.

Det är människorna och människoödena i staden som väcker sådant intresse hos läsaren. Le Condé är kaféet på vänstra stranden av floden Seine där en stor del av handlingen utspelar sig På den förlorade ungdomens café. Den kvinnliga huvudpersonen, en högst udda karaktär, sitter där varje dag men på olika tider. Ibland på morgonen, ibland på småtimmarna. Hennes liv är en flanörs men utan hem. Hon har ett arbete men hon bor på hotell. Hon var gift ett år men förlöpte hemmet en dag. Stans gator och kaféer fångar upp henne som den alltid gjort med andra vilsna själar.

Modiano har överseende med sina karaktärer och låter läsaren förstå att vi nog över huvud taget ska ha överseende med människan som varelse. Kvinnan på kaféet beter sig konstigt, bryter mot normalitetens regler och det gör egentligen alla i denna roman. Så skönt att de är så speciella, tänker jag, och upplever plötsligt en känsla av lättnad när jag läser berättelsen.

I Paris är det tillåtet att vara onormal. Jag jämför alltid denna stad med Stockholm där ängslan över att bryta mot normerna är så påtaglig. Jag sätter mig själv på ett kafé mitt i Paris och iakttar livet. Det onormala eller absurda gör sig påmint med jämna eller snarare ojämna mellanrum. Några talar för högt vid bardisken. Främmande människor tilltalar mig utan att be om lov. Någon skrattar gällt. En tokig kvinna kommer in och tigger och välsignar den som lägger en slant i hennes lilla ask. Hon uppträder värdigt i sina prydliga men lite ålderdomliga kläder. Men tokig är hon. Absolut! Men det verkar inte bekomma någon. Servitören skämtar med henne innan hon ger sig iväg. Ägaren bakom disken retar upp sig på en gäst som har andra åsikter i en politisk fråga. Det är som ett skådespel, detta korta kafébesök. Allt händer och inget förändras.

Jag inspireras av Modiano och vill bara fortsätta att röra mig runt i stan. Under flera år har jag mest suttit och arbetat i min bostad och tagit metron till olika möten. Jag borde återvända till gatan igen, tänker jag för mig själv när jag åker hem igen på eftermiddagen. Med metron. I morgon ska jag flanera som Modiano, tänker jag. Och stiga in i alla småaffärer som ser spännande ut. Det räcker med gatorna runt min bostad. Prata lite med paret som äger ostaffären och gå in till slaktaren eller vinhandlaren. Och framförallt ha alla sinnen öppna för det spektakel som pågår överallt i Paris och som ger mening åt en flanör. Kanske infinner sig denna dröm om att börja flanera igen när hösten har kommit till stan med sina regntunga skyar och mörkare kvällar. Jag tror faktiskt  att november är bästa månaden för att besöka Paris.

Jag skriver ofta om misstron och upprördheten hos det franska folket. Det har visat sig inte minst under den gångna vintern genom framväxten av motståndsrörelsen de gula västarna. Det finns också andra sidor som inte är lika fyllda av ilska och kamp. När solen nu skiner över Paris och det är kring 25 grader på eftermiddagen blir människor lite gladare till sinnes. Och så är jag inte i en fattig del av landet utan i huvudstaden. Här möter jag samtalen på gatan, på uteserveringarna och i affärer. Människor verkar mer lättsamma och kritiken som alltid sticker fram i varje konversation tar sig trots allt mer formen av ironi mot omvärlden och särskilt mot makthavarna. Humor – särskilt den syrliga och sarkastiska formen –  flödar och den riktas särskilt mot politikerna; mot presidenten, mot borgmästaren och andra makthavare.

Jag sitter i taxibilar och lyssnar på chaufförernas utläggningar. Här råder samma grundregel att kunden ska inleda samtal och inte störas av chaufförens prat. I teorin, vill säga. I praktiken så gäller inga regler om kunden det allra minsta öppnar för chaufförens möjlighet att visa sig begåvad och genomskådande mot samhälletseliten Jag åker med en chaufför som lägger ut texten om hur eländigt det är i Paris. Staden styrs av inkompetenta politiker och han fördjupar sig särskilt på ett område som han anser sig kunna särskilt väl; transporter. ”De fattiga kläms åt. Det är de som har bilar som stinker av avgaser. Vad ska de göra? Men medelklassen med sina cyklar ges alla tillfällen att bre ut sig på gatorna.” En kioskägare som säljer tidningar tycker det är bra att staden byggt nya kiosker som är både renare, större och vackrare. Alla tidningar står numera i ställ under tak och försäljaren finns bakom en glasruta som skyddar mot kalla vindar. Ändå har han genomskådat borgmästaren Anne Hidalgos dolda avsikt. ”De nya kioskerna har vi fått bara för att  hon ska imponera på turisterna som kommer till OS i Paris 2024”, säger han bakom sin nya och välputsade fönsterruta i kiosken vid Carrefour de l ´Odéon. Men han är på väldigt gott humör, skrattar åt allt elände som vi människor måste uppleva och slutar med orden: ”Lyckligtvis att döden finns som gör att vi kan lämna det erbarmliga jordelivet en dag.”

Jag kommer mig inte för att fråga vad han tycker om valrörelsen inför EU-valet. Jag har ändå köpt flera politiska nyhetstidningar och tagit kvitto så han borde förstå att jag är i politikbranschen på något sätt. Men jag vet ju i stora drag vad han kommer att säga. ”Alla politiker är ruttna. De skor sig på oss vanliga arbetare och så är de totalt inkompetenta. Och värst av dem alla är presidenten.”

Det är ganska roligt att lyssna på fransmän, särskilt franska män. De har ärvt den där elaka humorn av sina fäder och förfäder. Och detta kritiska sinne, l´esprit critique, som är det mest upphöjda av alla personlighetsdrag i detta land. Den som inte är begåvad med skepsis mot allt och alla är obegåvad och naiv. Alltså försöker även jag tänka med en tillkämpad esprit critique. Tro inte på vad taxichaufförer och kioskägare säger liksom jag inte får tro på politiker, inte på fackliga företrädare eller på de gula västarna. Tro inte på någon. Alla luras på något sätt, söker skaffa sig egna fördelar.

Samtidigt får jag inte glömma att mitt i denna misstro så flödar kärleken, värmen och omsorgen bland fransmännen och även hos parisarna. Det är lika sant att även en storstad som Paris präglas av mycket mänsklig värme. Jag möter den varje dag, även i metron. Fast parisarna själva förnekar det när jag frågar. ”I Paris råder djungelns lag, monsieur. Alla tänker bara på sig själva. I Stockholm är det säkert mycket bättre. Där visar ni respekt för varandra. I Paris…”