Okategoriserat

Människor i Sverige frågar sig hur det är möjligt att Emmanuel Macron är så impopulär och ändå inte har någon stark opposition mot sig. Det är en rimlig fråga och svaret kan ges på flera sätt. Låt mig försöka.

Emmanuel Macron lyckades i valrörelsen 2017 på ett skickligt sätt spela ut både oppositionen inom Socialistpartiet och inom Republikanerna genom att själv kalla sig ”varken höger eller vänster”. Han uppträdde med ett program som också till vissa delar var av en ny och annorlunda karaktär än de manifest och förslag som tidigare presidentkandidater presenterat. Inte minst inslaget av social liberalism. Han visade att han brydde sig om dem som krävde minskade orättvisor samtidigt som han lovade att stimulera näringslivet. Han fick hjälp av att både Socialistpartiet och Republikanerna i sina primärval valde kandidater som var mer extrema än respektive partiers väljarkårer. Benoît Hamon stod långt till vänster inom PS och Francois Fillon lanserade en traditionell och katolskt inspirerad konservatism som lämnade öppet för stora grupper inom detta parti att välja Macron istället.

Det visade sig att Macrons politik i högre grad kom att luta sig mot höger men då var redan Socialistpartiet sönderslaget och många av Republikanernas väljare var till en början rätt nöjda med sin nye president. Under de snart två år som gått har Macron valt att gå till höger mer än till vänster därför att det verkade finnas mer väljarstöd att hämta på den kanten. Förmodligen ville han också försäkra sig om att vitalisera näringslivet och få till stånd tillväxt i landet innan han vågade satsa på dyra sociala reformer.

De gula västarna blev då svaret på Macrons högergir efter valet 2017. Det blev en reaktion som han aldrig räknat med och som tvingat honom att nu starta om sin mandatperiod. Det som hänt de senaste månaderna har lärt honom att inte underskatta den folkliga opinionen som kan väckas utan en stark politisk opposition.

Den politiska oppositionen är uddlös men ändå är Macrons ställning i landet svag. Detta läge i fransk politik är bekymmersamt. De gula västarna är i sig en problematisk rörelse eftersom den saknar styrning och riskerar att hamna i extremisters händer. Trots tio lördagars demonstrationer har de fackliga organisationerna inte lyckats erövra makt eller ens inflytande i denna nya rörelse. Frågan är om det någonsin kommer att gå. De gula västarna uppfattar fackliga ledare som lika korrupta som de politiska ledarna. De gula västarna håller också vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchon utanför inflytande som oppositionsledare. Den politiska vänstern är lika maktlös i sin oppositionsroll som Republikanerna.

Det är viktigt att nu hålla ögonen på den extrema högern i Frankrike. Marine Le Pen är inte uträknad och hennes parti leder i opinionsundersökningar som görs nu några månader före EU-valet. Det finns en ultrakonservativ opinion som stödde Francois Fillon i senaste presidentvalet men som då förlorade på grund av Fillons fiffel med olovlig ersättning till fru och barn. En ny stjärna kan snart stiga upp på himlen; Jean-Marie Le Pens dotterdotter och Marine Le Pens systerdotter, Marion Maréchal. Hon bidar sin tid i kulissen men har konservativa högerväljares öra, inte bara Le Pens traditionella partifolk, numera kallat Rassemblement National. Det skulle förvåna om hon inte inom en ganska snar framtid gör comeback. Hon skulle kunna förena den konservativa och katolska medelklassen med stora delar av extremhögern. En farlig utmanare, kanske redan till valet 2022

Den 15 januari började en form av deltagardemokrati (démocratie participative) i Frankrike. Den ska pågå i två månader och berör alla medborgare i landet. Överallt ska nu möten organiseras, i kommunernas, regionernas regi men också spontana möten som kan organiseras av frivilliga organisationer och även privatpersoner. Dessa ska ge en bild av hur fransmännen tänker kring viktiga politiska frågor men också naturligtvis ge Emmanuel Macron och hans regering en möjlighet att återta inititativet från de gula västarna. Makten måste för Macron utgå från honom. Annars hotas hans regeringsperiod och även landets ordning.

Jag går från möte till möte. Jag träffar vänner, besöker restauranger, pratar med folk i affärer. Konflikten som pågår berör alla. En kväll besöker jag en av mina favoritrestauranger i Marais där ägaren är stark anhängare av de gula västarnas aktioner. Ändå hotas han av att demonstrationståget på lördagarna brukar passera hans restaurang och skrämmer bort gästerna. Men han ser revolten som nödvändig. De som demonstrerar måste det. Deras ekonomi är så svag. För honom är Macron de rikas vän som struntar i vanliga människors prekaritet. Han ser konflikten mellan rika och fattiga och han tar ställning. Jag frågar honom vad som är alternativet till Macron och på den frågan har han inget svar. Vänstern är rätt maktlös i dag i Frankrike när det kommer till inflytande i regering och parlament. Men han tänker inte så. För honom är oppositionen som den uttrycks folkligt och på gatan det som gör honom hoppfull. Han hoppas att Macron ska tvingas avgå.

Dagen efter sitter jag i en salong i Lutetia, ett av Paris mest luxuösa hotell. Här serveras te och utsökta bakverk i en magnifik miljö som restaurerats i art noveau-stil. Artig serveringspersonal kommer fram vid minst vink och bär sedan till oss dessa bakverk i konstnärlig utformning och till ett pris som ungefär motsvarar vad som vissa gula västar i bästa fall har kvar i plånboken när månaden är slut. Här sitter jag med några vänner som suckar över de gula västarna och deras framfart. Ett par bor på en av avenyerna intill Triumfbågen och kan knappt ta sig ut ur sin våning på lördagarna. De förstår kraven på mer rättvisa men motsätter sig formerna som upproret tar sig. De önskar sig mer av de politiska kompromisser som de uppfattar finns i till exempel Sverige.

Det skymmer i Paris och jag tar metron från det exklusiva området Saint Germain i västra Paris till ett kvarter i den östra delen av stan. Där äter jag middag med ett par som står nära fackföreningsrörelsen. Deras uppfattning liknar den som uttrycktes av restauratörens jag besökte dagen före. Detta par är bekymrat över avsaknaden av en kraftfull opposition till vänster. Mannen och hustrun menar att Macron försvårar för de fackliga organisationernas möjligheter att verka i Frankrike. I grunden stöder de också de gula västarnas krav på mer rättvisa och de vänder sig emot Macron och hans styre. Macron är för dem en högerman, inget annat.

Detta är bara tre nedslag under min vistelse i Paris. Folk tycker olika och svaren i den nationella dialogen som nu pågår kommer att peka i en rad olika riktningar. Det blir säkert både intressant och meningsfullt att ta del av. Det finns ändå en grundläggande konflikt i samhället mellan dem som tror på ett liberalare Frankrike och som i grunden tror på det program som Macron vill genomföra. Det behövs vissa avregleringar. Ekonomin måste stimuleras med vissa liberala reformer för att tillväxten som är extremt låg ska öka liksom köpkraften. Det är de som också tror på ett fördjupat EU-samarbete. Och så alla som misstror makten, som tror att liberala reformer bara kan leda till ökade klassklyftor och som ser Macron som en representant för en överklass som medvetet driver nationen mot sämre tider, säljer ut välfärdsstaten.

Macron har i början av denna tid av så kallad nationell dialog åkt runt och träffat borgmästare i några delar av landet. Detta har varit framgångsrika möten för Macron. Han har mötts välvilligt, mer efter mötena än före. Macron är skiklig på den här typen av möten där han samtalar under ordnade former med människor som inte bara vill anklaga och attackera honom men också resonera med honom. Det visar att han lyckats skapa dialog med en grupp politiker som betyder mycket i Frankrike. Är borgmästarna välvilliga till Macrons försök att nu föra dialog med medborgarna kommer det att påverka stämningen i landet. De senaste opinionssiffrorna visar också på en tydlig ökning av presidentens popularitet.

De gula västarna fortsätter dock att demonstrera och gör det framgångsrikt. Det förekommer visst våld men i allmänhet sker demonstrationerna på lördagarna under större ordning än tidigare. I lördags var det den tionde lördagen i rad som de gula västarna fanns på gatorna i franska städer.

Det franska socialistpartiet håller denna helg sin 78:e kongress och det sker i en möteshall i Aubervilliers strax  norr om Paris stadsgräns. Jag tar mig dit med métron, ända till slutstationen som fått namnet Front Populaire och påminner om den vänsterregering med vänsterradikala, socialister och kommunister som styrde Frankrike under Léon Blum några år strax före andra världskrigets utbrott. En av de få perioder i modern tid då hela vänstern kunnat enas för att regera samman. Det andra tillfället under 1900-talet var två år i början av Francois Mitterrands regeringsår (1981-83) då också kommunisterna deltog med några ministerposter.

Socialistpartiet (PS) befinner sig i sin svåraste kris sedan bildandet 1969. Temat för denna kongress var partiets återfödelse. Partiledningen under sin nyvalde ledare Olivier Faure har klädsamt nog inte stuckit under stol med att partiet närmast dog i samband med valen förra året. Dess presidentkandidat Benoît Hamon fick bara 6 procent av väljarnas röster och i valet till nationalförsamlingen lyckades partiet bara skrapa ihop ett trettiotal mandat mot över 300 i valet 2012.

Det mesta kändes tungt och dystert när jag gick omkring i konferenshallen och lyssnade till tal och reaktioner från ombuden. Det var uppenbart att hela kongressen regisserades utifrån tanken att olika tal skulle muntra upp ombuden. Visst hade partiet idéer och visst behövdes partiet, var budskapet som skulle prägla kongressen. Efter tre timmar gav jag upp. Dyster till sinnet återvände jag till metrostationen Front Populaire och tog mig snabbt in till centrala Paris. Varken talens innehåll eller människorna ingav hopp.

En gång under eftermiddagen höjdes stämningen i plenisalen. Louis Mexandeau, 86 år och minister under Francois Mitterrands regeringsperiod, lyckades veva igång ombuden. Han påminde om tidigare valnederlag och hur dessa vänts till segrar. Han påminde om partiets katastrofval 1969 och hur det vändes till en sprakande seger 1981 när Mitterrand utsågs till republikens president. Ja, redan på 1970-talet kom de första framgångarna i lokala och nationella parlamentsval. ”Det kan vända snabbare än ni och några andra tror”, var hans tes. Ombuden blev exalterade. De avbröt honom ett flertal gånger med applåder och efter hans tal fick han stående ovationer i flera minuter. Alla andra talare som sökte ge svar på dagens politiska utmaningar bemöttes med lama applåder och i något fall även av buanden.

PS går nu ut med ett program som ska vara ekologiskt, socialt och EU-vänligt. Det är svårt att se hur detta parti ska kunna finna ett eget utrymme i det politiska landskap som det ser ut i Frankrike idag. PS är klämt mellan den socialistiska vänstern och Macron. PS hyllade socialismen som grundfilosofi utan att någon gång lyckas visa hur detta partis form av socialism möter ett behov hos väljarna. Det är alltför uppenbart att de fransmän som i dag kallar sig socialister väljer ett hard core-alternativ som presenteras av bland annat Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse La France Insoumise. PS har förlorat förtroendet hos de riktiga socialisterna efter fem år med Hollande och hans regering som snarare förde en socialdemokratisk politik som i Frankrike ofta kopplas ihop med liberalism och påminde om det som skulle bli Macrons regeringsprogram.

Flera talare på kongressen försökte också övertyga om att PS är ett vänsterparti i total opposition mot Macron. Även här saknades trovärdigheten. Det är åter Mélenchon och den extrema vänstern som lagt beslag på oppositionsrollen. Ingen lyssnar på Parti Socialiste. Olivier Faure talade om en sansad opposition men vad är det i ett uppskruvat läge när strejkerna är i full gång, organiserade för en social protest av radikala fack och orkestrerade för politiken av vänsterpartierna.

Det dystra på kongressen är avsaknaden av en sann analys av läget. Den reformistiska vänstern har naturligtvis lika svårt att göra upp med sitt förflutna och bygga en ny politisk identitet i andra länder. I Frankrike som saknar segheten hos de gamla partierna som i Sverige eller Tyskland ser hur den reformistiska vänsterns parti, PS, på några år faller ihop som ett korthus. Ingen nåd!

Det är begripligt att stämningen inte var på topp under kongressen men så beklagligt att människor som lever i en rörelse med historiska rötter har så förtvivlat svårt att göra upp med sega och livlösa idéer och strategier och tänka i nya banor. Louis Mexandeau, 86 år, och med blicken riktad mot det förgångna, drar ner ovationer. Det är som det är med gamla partiers tjänare: Hellre dö än tänka radikalt nytt.

Utländska medier ska försöka beskriva vad som händer i valrörelsen inför presidentvalet 2017. Det är inte så lätt eftersom motsättningarna mellan politiska kandidater inte nödvändigtvis följer samma mönster som i Tyskland, Storbritannien eller i de skandinaviska länderna. Det kan därför vara svårt att orientera sig in mot centrum av de högerpolitikernas verklighetsuppfattning och värderingar. Det gäller bland annat motsättningen mellan Alain Juppé och Francois Fillon som nu står mot varandra i söndagens andra valomgång i primärvalet för Les Républicains. Ingen av dem är nyliberal, knappt liberal.

Först en kort historisk tillbakablick. Frankrike saknar en stark liberal tradition. Den så kallade mitten har också varit svag. Presidenterna sedan General de Gaulle har med visst undantag för Valéry Giscard d´Estaing varit väl förankrad i antingen en gaullistisk tradition eller en socialistisk. För båda dessa rörelser gäller ett starkt försvar för staten som en garant för nationens fortlevnad och som ett skydd för medborgarnas rättigheter och även välfärd.

General de Gaulle var – general. Han var inte näringsidkare. Han brydde sig om militären, månade om den nationella stoltheten och kulturarvet. I hans nation skulle alla medborgare ha ett gott liv vilket inte hindrade att han bejakade att överklassen, särskilt den bildade gamla överklassen, borde leva i större välmåga än vanligt folk. Han förstod sig inte på liberaler – han hyste närmast förakt för den anglosaxiska världen – och han var fientlig till all form av kulturradikalism. Det är sant att han bejakade marknadsekonomin men under social kontroll. I någon mening stod han för en folkhemsmodell men utan det egalitära draget som i Sverige.

I hans spår går större delen av den franska högern. Francois Fillon är tydlig med att betona sina gaullistiska rötter. Alain Juppé framhäver samma ursprung. Det närmast paradoxala med högerns primärval är att den minst gaullistiska av toppkandidaterna, Nicolas Sarkozy, först kom på tredje plats.

Har då inte Fillon svängt i riktning mot ett liberalt tänkande? Nej, vågar jag påstå. Det är sant att han föreslagit neddragningar av den offentliga sektorn och vissa skattesänkningar. Det är sant men vi måste komma ihåg från vilken nivå han börjar sina neddragningar. Antalet offentliganställda har fortsatt att stiga under senare år. Nu föreslår han en minskning på 500 000. Han försöker också balansera det med en höjning av arbetsveckan från 35 till 39 timmar och med att låta de flesta gå på grund av pensionering.

Fillon är långt ifrån den privatisering som genomförts i Sverige på skolans område. Han föreslår en viss privatisering av sjukförsäkringen men gör undantag för alla med små inkomster. Det är möjligen hans mest thatcheristiska förslag. Han talar om ett nödvändigt  stålbad, inte ett systemskifte. Låt mig påminna om Göran Perssons åtstramningspolitik i slutet av 1990-talet…

Francois Hollande och hans premiärminister har börjat en politik i samma riktning. De har varit mer försiktiga, säkerligen av skälet att deras väljarkår är mer känslig för den här typen av reformer. Fillon får applåder av sina väljare för samma förslag. Juppé har sannolikt samma uppfattning som Fillon men har valt att positionera sig mer mot mitten för att hitta sina väljare där.

Francois Fillon kommer att mjuka upp sina förslag inom ekonomiområdet när han möter hela väljarkåren i valrörelsen efter jul. Däremot kommer han säkert att stå fast vid de konservativa värderingar som är grunden för all gaullism. Det är typiskt att han visar på en annan politik mot Moskva. En annan böjlighet för Putins önskningar och det är. typiskt att han i veckan fått beröm av den ryske ledaren. Han kommer att stå fast vid sina konservativa värderingar om skola, kyrkan och kulturarvet.

Den franska högern är konservativ i första hand och mer marknadsliberal än vänstern traditionellt varit men inte liberal och absolut inte nyliberal, ultraliberal eller thatcherist. Det betyder inte att det finns rader av invändningar mot den franska högern. Jag är den förste att vara kritisk mot Fillons politiska grundsyn. Fillon är katolskt konservativ och det förklarar varför han röstade mot lagen om samkönade äktenskap, i teorin avvisar fri abort, avvisar feminism och alla former av genderteorier, försvarar en fransk kulturell identitet och avvisar allt som kan kallas multikulturellt samhälle. Han står för åsikter som i vårt land möjligen vissa inom Sverigedemokraterna och yttersta högerflygeln av KD  delar. I Frankrike sopar han hem rösterna i högerns primärval. Fransk höger är verkligen något annat än den svenska. I Frankrike handlar det om kulturvärderingar, i Sverige om att öka lönsamheten på så många områden som möjligt.

Vid flera tillfällen under debatten i torsdags mellan Fillon och Juppé fick särskilt Fillon frågor av journalister som han snabbt beskrev som karikatyrer av verkligheten och av hans uppfattningar i olika frågor. Det gäller även för franska journalister att förstora motsättningar. Den som vill söka förstå vem som kan bli Frankrikes president får nog anstränga sig att borra lite djupare i dennes värderingar och förslag. Ett Frankrike under Fillon kommer att vridas åt höger men utifrån konservativa värderingar och inte liberala. Eftersom ordet liberal är mer laddat och avskytt än konservativ bland franska vänsterväljare kommer självfallet de politiska partierna till vänster rikta in sig på Fillons ekonomiska förslag och kallade dem för nyliberala. Då är det bara som utomstående betraktare att inse att det som så mycket annat är en del av det politiska spelet.

Häromdagen samlade President Sarkozy sin regering för sista gången före några veckors sommarledighet. Parisarna lämnar sin stad och kopplar av under augusti. Turisterna med sina kartor och vattenflaskor i händerna dominerar gatubilden. Det mesta i övrigt går på sparlåga.

Arbetsåret 2009-10 har varit ett intensivt politiskt sett. Regeringen har drabbats av bakslag, särskilt i regionalvalen i mars månad. Spänningen mellan höger och vänster har ökat genom Woerthaffären kring eventuella olagliga penningbidrag från Liliane Bettencourt till regeringspartiet UMP och Sarkozys utspel om hårdare tag mot romer och mot brottsligheten. Tidningarna i Frankrike visar dessa dagar hur romska läger i Frankrike rivs. Det som är ljusskyggt måste ske när fransmännen har semester och inte ens orkar läsa sin dagstidning.

Eftersom det råder sådan stiltje just nu låter jag min blogg gå på sparlåga fram till månadsskiftet augusti-september. I september kommer det garanterat att finnas underlag för nya rapporter från det politiska och kulturella livet i Frankrike.

Till alla läsare av min blogg: Ha en bra start på det nya arbetsåret och så låter vi fransmännen och deras president vila ett tag i sina semesterbyar.