Okategoriserat

De gula västarna har demonstrerat under tretton lördagar sedan rörelsen startade i slutet av oktober förra året. Demonstrationerna har pågått i många städer samtidigt. Mediarapporteringen har främst handlat om Paris men huvudstaden har egentligen bara varit en av många arenor för det politiska upproret mot tillståndet i Frankrike; ekonomiska missförhållanden, kritik av ordningsmakten, krav på mer inflytande politiskt och inte minst krav på President Macrons avgång. De gula västarna har också uppträtt som aktörer utanför städerna vid trafikrondeller. På senare tid har rörelsen också agerat politiskt genom samtal och debatter runt om i landet och förberedelser för att delta i EU-valet. Inte minst har rörelsen uppmärksammats för upprepade våldsbrott.

Det går inte att blunda för att våldet blivit en allt viktigare del av upproret. Antalet demonstranter har stadigt minskat och ligger nu kring femtiotusen personer. I början var flera hundratusen engagerade under en och samma lördag. Det har inneburit att gruppen demonstranter ändrat karaktär. Barnen och familjer har försvunnit. De äldre har minskat i antal. Däremot har den del av de gula västarna som kan kallas hårda och våldsamma inte minskat lika påtagligt. Den hårda kärnan finns kvar. Där finns vänster- och högerextrema grupper utanför rörelsen men också representanter för de gula västarna som bejakar våld.

Demonstrationerna på lördagarna har lett till våld mellan demonstranter. Grupper av demonstranter har attackerat polis och blivit attackerade av polis. Grupper av demonstranter har slagit sönder butiksfönster utefter de vägar som demonstrationen tagit. Vissa har brutit sig ur den reguljära marschvägen och förstört banker, garage, butiker mitt inne i bostadskvarter. I lördags gick en grupp bärsärkargång mot delar av Paris längsta gata, Rue de Vaugirard, i femtonde arrondissemanget. Varenda bank, bankomat slogs sönder på en del av den gatan och andra butiker blev också förstörda. Det kan inte hjälpas men det skakar om mig lite extra när min dotter med tre små barn bor några kvarter därifrån. Vad kan inte hända när en familj med barn kommer promenerande på väg till parken eller till en kamrats hem och möts av en grupp vandaler med huvor som skydd mot ansiktet och batonger i händerna?

De boende i Paris och andra städer tvingas nu planera sina vägval under lördagarna för att inte komma i kontakt med demonstranter som använder våld. Och som sagt, när dessa våldsamma element bryter sig loss och tar en annan väg än den planerade. Vad händer då?

Till detta kommer hotet mot demokratin. Minst femtio av de drygt trehundra parlamentsledamöterna för Macrons parti har hotats. Nationalförsamlingens talman kunde häromdagen konstatera att hans sommarhus hade satts i brand. Det sker hela tiden hot mot människor som representerar folket i de folkvalda församlingarna.

Vad gör polisen, frågar sig många och vad gör Macron själv? Polisen har inte resurser för att finnas överallt för att skydda alla platser i ett stort land med många städer som berörs. Den politiska makten som vill upprätthålla rättsstaten har inte heller oändliga möjligheter att stoppa krafter som har som mål att hota demokratin eller i varje fall tvinga fram presidentens avgång med sina våldshandlingar. Det talas om folkomröstning. Det talas om att upplösa nationalförsamlingen. Hur verkningsfulla är sådana åtgärder? Nu pågår en nationell dialog, iscensatt av Macron, men den uppfattas förstås av denna hårda kärna av demonstranter som en så kallad ”maskerad”. Macron menar ingenting med sin dialog, säger i stort sett alla som företräder de gula västarna. Han vill bara behålla makten och gynna de besuttna i samhället.

Knappt trettio procent av franska folket stöder fortfarande de gula västarna och ytterligare tjugo procent känner sympati med rörelsen. Stödet har minskat men det finns ingen stark folklig majoritet mot att det hela ska ta slut. Misstron mot makten är oerhört stor bland människor i allmänhet. En nyligen genomförd undersökning visar att bara 9 procent av väljarna har förtroende för politiker i allmänhet.

Det är lätt att säga att våldet måste ta ett slut. Det som sker på lördagarna handlar alltför mycket om våld och det kostar naturligtvis oerhörda pengar för samhället. Affärsverksamheten i delar av städerna lider av detta. All poliskommendering och reparationer av all ödeläggelse och mycket annat bidrar till att Frankrike tar ekonomisk skada. Turismen hotas och landets rykte utomlands försvagas.

Demonstrationsrätten måste försvaras. Det finns ett starkt missnöje med hur landet styrs. Vi som ser på detta från en horisont utanför Frankrike ska också veta att våldet är en del av den franska historien. De stora revolutionerna som landet upplevt sedan 1789, revolter som maj 1968 är exempel men det finns andra perioder med starkt våld och även mord och mordförsök av ministrar. En särskilt svår tid var perioden när kriget i Algeriet pågick, 1958-62.

Så vad göra? Regeringen har lagt ett lagförslag som ska ge polismyndigheten vissa ökade befogenheter som att kunna stoppa vissa individer från att demonstrera. Det är troligt att denna lag stoppas av parlamentet sedan även delar av regeringsmajoriteten gått emot förslaget. Förmodligen skulle den ändå inte räcka till. De repressiva åtgärderna måste bli så mycket kraftfullare för att få effekt och skulle då i sin tur riskera att starta ett inbördeskrig. Sist och slutligen är det förmodligen bara en sak som gäller för Macron: Han får hoppas att folket tröttnar på våldet och att förtroendet för honom ökar. Men också att den nationella dialog som pågår nu och som bär hans signum får positiva konsekvenser för medborgarnas inflytande över landets styre och verksamhet. Om Macron kan få en större del av folket att känna delaktighet i framtidens frågor kan krisen lösas.

En av Emmanuel Macrons hörnstenar i sitt politiska program är Europafrågan. I sitt tal i Sorbonne kort efter valsegern presenterade han sina visioner om ett mer enat EU och större befogenheter för unionen. Mer samordning av den ekonomiska politiken och detsamma för utrikes- och säkerhetspolitiken. Verkligheten har rört sig i en riktning som alltmer försvårat för honom att driva sin linje. Nu verkar det som om han tvärtom, pressad av krisen i det egna landet, till och med söker tona ner EU-frågorna inför EU-valet.

Marine Le Pen företräder en EU-kritisk hållning som alla högernationalistiska partier i Europa. Däremot har hon mjukat upp en del hårda positioner som att lämna EU. Hon vet ju också hur väl det går att använda EU-parlamentet som talartribun för hennes partis åsikter och hon ser hur motsvarande partier i andra länder stärker sin ställning. EU-parlamentet som väljs i proportionella val ger dessa partier ett bättre utslag. I hennes land Frankrike råder majoritetsval i parlamentsvalen vilket missgynnar hennes parti.

Marine Le Pen har sett framemot denna valrörelse. Nu skulle hon kunna attackera Emmanuel Macron för allt det som det folkliga Frankrike i allmänhet avskyr hos honom; en öppnare inställning till globalisering och stöd till en friare rörlighet över gränser av varor, tjänster och människor. De gula västarnas kritik av Macron passar trots allt ganska bra in på den retorik som Le Pen använder sig av.

Macron har svarat på vinterns folkliga kritik med att genomföra en nationell dialog. Den pågår ytterligare ett par månader och har trots allt stärkt hans position i väljarkåren. Han har fortfarande låga opinionssiffror, under 30 procent som stöder honom, men de ökar ändå försiktigt. Nu vill han fortsätta på den inslagna vägen genom att också tala med medborgarna genom en folkomröstning. Inget är definitivt än men det lutar åt att han lägger en folkomröstning kring konstitutionella frågor på samma dag som EU-valet i maj. Han tänker då också ställa flera frågor för att inte en fråga ska bli till en omröstning för eller emot presidenten.

Hans tankar om en folkomröstning är nu föremål för samtal mellan honom och företrädare för den politiska oppositionen. Som väntat är misstron stor inom de andra partierna. Marine Le Pen är rädd för att de konstitutionella frågorna i folkomröstningen – om senatens framtida ställning, om andelen proportionalitet i valen till nationalförsamlingen – kommer att ta fokus från den EU-debatt som hon önskar. Andra partier ser detta som ett lurigt taktiskt grepp för att ge intryck av en president i nära dialog med folket, över partierna, och i frågor som har en mindre betydelse. De gula västarna menar förstås att en folkomröstning ska handla om förmögenhetsskatten istället men det vill inte Macron. Han har gått till val på en viss ekonomisk politik och den vill han genomföra.

Frankrike kan alltså hamna i ett mycket märkligt läge denna vår när dess president med ett stort EU-engagemang, väljer att trolla bort stora delar av valdebatten kring Europafrågan för att istället föra en rimligtvis ganska sval debatt i landet kring konstitutionella frågor. Men han ser sannolikt sin chans att överleva politiskt. Kan han gå till mötes folkliga krav på mer direktdemokrati genom en folkomröstning, om än kring perifera frågor som utformningen av senaten och sedan kunna driva sitt ekonomiska program vidare mot 2022 års val så har han förstås vunnit en stor seger både strategiskt och innehållsmässigt.

EU förblir i kris. De nationalistiska partierna kommer oavsett Macrons taktiska manövrer i Frankrike att gå starkt framåt. Kanske ser den franske presidenten omöjligheten i att för närvarande driva federalistisk EU-politik. Hellre ägnar han sig åt att återta kontrollen över makten i sitt eget land. Kanske lyckas han med det. Hans ställning i februari är bättre än den var före jul. Gula västarna fortsätter att demonstrera, kritiken mot honom är fortfarande stor men han har definitivt lugnat de värsta stormarna.

I Sverige finns det politiker och andra opinionsbildare som nu talar om ett konservativt block med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Frankrike har en liknande utveckling. Den är också trevande och alla som är sansade bedömare tror inte att det någonsin kommer att skapas en sådan värdekonservativ höger. Nu har historien visat att vi blivit överraskade förr och det som idag bara är antydningar om ett nytt politiskt landskap mycket väl kan bli verklighet inom några år. Republikanerna har tagit ett första steg genom att utse en ung konservativ filosof, Francois-Xavier Bellamy att toppa sin lista inför EU-valet i maj.

Jag skrev en rapport för Arenagruppen om Nationella fronten för några år sedan och fick då anledning att samtala med några inflytelserika personer inom den gren av högern som kunde kallas högerextrem. Själva föredrog de att betecknas som konservativa, suveränister eller rent av gaullister. Ett par av dessa personer antydde då att en nykonservativ rörelse var under bildande och att Marine Le Pens position snart skulle försvagas rejält. Detta var ungefär ett år före valet 2017 då Marine Le Pen visserligen kom till den andra valomgången men där blev skändligen utspelad av Emmanuel Macron i den omtalade slutdebatten i tv.

Jag trodde vid den tiden inte så mycket på dessa personers tal om en nykonservativ rörelse men de hade inte helt fel. Vi kan i dag se hur visserligen Rassemblement National (före detta Front National) fortfarande har en stark ställning inom väljarkåren. Det är en i första hand folklig högerextrem rörelse med betoning på främlingsfientlighet och det som skulle kunna betecknas som en populistisk politik för lag och ordning och nationell ekonomisk politik. Enkla lösningar på svåra problem och en grov uppdelning mellan folket och eliten. Marine Le Pen definierar själv vad som är folket och vad som är eliten. Alla delar sannerligen inte de definitionerna.

Vid sidan om RN växer nu en konservativ rörelse som går över gränsen mellan traditionell höger och extremare grupper. Det är i traditionella konservativa frågor som detta sker. Det handlar i hög grad om frågor som rör samlevnad och etik. En etik grundad på traditionell kristen grund samlar anhängare. Vi kan här tala om ett försvar för en nationell identitet.

En katolsk identitetspolitik rymmer många frågor som redan börjat smyga sig fram och ta plats i samhällsdebatten i stort. Migrationsfrågan är naturligtvis oerhört central. Det gäller också abort- och eutanasifrågan. Hela den här gruppen är starkt kritisk till lagen om samkönade äktenskap som drevs igenom under Francois Hollandes första år vid makten. Den motståndsrörelse som formades som protest mot arbetet med denna lag blev egentligen startskottet till denna konservativa rörelse som vi nu ser utvecklad.

Den konservativa rörelsen får stöd av vissa grupper inom radikalhögern, det vill säga människor som röstat på och sannolikt fortfarande röstar på Rassemblement National men främst bland grupper som tillhör den republikanska högern. Francois Fillon, dess kandidat i presidentvalet 2017, hade sina mest entusiastiska anhängare bland dessa konservativa väljare.

Med svenska ögon, i varje fall ögon som formades i en tid före sekelskiftet, verkar det osannolikt att dessa konservativa på allvar ska kunna spela en roll i fransk politik och till och med kunna avgöra ett presidentval i nära framtid. Det är inte så orimligt. Francois Fillon knäcktes i valrörelsen av skandalen med oegentligheterna kring sin hustrus och familjs ersättningar för icke utförda tjänster med skattemedel. Ändå fick han närmare 20 procent av rösterna i första valomgången. En stor del av dessa röster kom från konservativa väljare. De har sannolikt inte blivit färre sedan dess. Även inom RN finns en betydande konservativ falang. De har aldrig förlåtit Marine Le Pen för hennes fadermord när hon exkommunicerade Jean-Marie från medlemskap i partiet. Dessa väljare sätter nu sitt hopp till Jean-Maries dotterdotter och Marines systerdotter Marion Maréchal. Hon bidar för närvarande sin tid efter att ha lämnat politiken och de facto sitt parti efter valet 2017. Däremot har hon skapat en högskola med privata pengar i Lyon där unga begåvade konservativa utbildas i vetenskap med hennes politiska värderingar som en självklar grund.

Republikanernas ledare Laurent Wauquiez har alltså valt att toppa EU-listan med namnet Francois-Xavier Bellamy. Det är ett anmärkningsvärt val och går i linje med denna högervridning av detta parti men en högervridning i konservativ riktning. Bellamy är knappast intresserad av nyliberal ekonomi. Han är intresserad av de katolska värderingsfrågorna. Han är inte ensam. Det finns en rad tidningar och sajter som för en konservativ debatt i Frankrike, mer livaktig än tidigare. De vill låta högerkatolska ståndpunkter få större plats i det offentliga samtalet. De är nationella på ett sätt som knyter an till uppfattningar som drivits av exempelvis Action francaise sedan över hundra år tillbaka. Och framförallt: De är unga!

Inom Republikanerna finns starka företrädare för en mer moderat linje men de har svårt att göra sig gällande när partiet samtidigt måste distansera sig från Macron för att finna en egen position i det politiska landskapet. Det är trångt i den liberala mitten. Republikanerna blir därför allt mer TAN för att tala i dessa nya statsvetenskapliga termer. De blir i högre grad traditionella, auktoritära och nationella.

Frankrike har som Sverige vridits starkt åt höger sedan sekelskiftet och än mer under de senaste åren. Inför EU-valet syns det tydligt. Socialistpartiet och La France Insoumise (=Vänsterpartiet) får enligt de senaste mätningarna i bästa fall 15 procent. En del väljare kommer säkert också att rösta grönt eller på andra mindre vänstergrupper. I övrigt hittar vi ett stöd till de gula västarna kring 10 procent och bara en mindre del av dess anhängare röstar vänster. Republikanerna får också kring tio procent. RN kan räkna med cirka 20 procent och Macrons parti några procent fler. Många väljare har inte bestämt sig men inget tyder på att vänstern växer nämnvärt. Allt pekar alltså på att Frankrike vrids åt höger och det kommer att finnas flera alternativ till höger om Macron. De konservativa som kan formas av politiker och väljare från både Republikanerna och RN har en möjlig chans att bli en maktfaktor i val under 2020-talet.

Det är demokratin, dumbom löd titeln på en av Per Ahlmarks böcker. Det var ingen dum uppmaning till folk. Han var liberal och såg parlamentarismen som central men blundade inte heller för demokratins själ.

Det är helt uppenbart att begreppet demokrati kan uttryckas på flera sätt. I min ungdom fick jag tillfälle att resa till Deutsche Demokratische Republik (DDR) och se med egna ögon hur demokrati tolkades i det landet. Förmåner för partiledning och dess närmaste trogna. Samtidigt riktades en misstänksam kontroll mot de flesta medborgare genom Stasi med flera statliga organ . Det är knappast den formen av demokrati som vi åsyftar i Europa i dag. När vi riktar blicken mot det som händer i Frankrike sedan några månader tillbaka kan vi inte undgå att ställa frågan om proteströrelsen gula västarna på djupet är demokratiskt förankrade.

Vi är många som hälsat gula västarnas revolt med sympati. I linje med fransk tradition och i linje med demokratin finns yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det vore konstigt om inte demonstrationer av olika slag kunde påverka regeringars politik. Det är inget odemokratiskt i det faktum att President Macron gjorde eftergifter kring skatt på bränsle och utvecklade en direkt dialog med medborgarna efter att de gula västarna i stora skaror skapat oro i den högsta politiska ledningen.

Jag skulle vilja gå ett steg till och påstå att vissa störningsaktioner i vissa avseenden också är en del av direktdemokratin som enkelt kan kallas för det folkliga uppror som uttrycks på offentliga platser. Insiktsfulla politiker i ansvarig position vet också detta. Ett och annat våldsinslag blir en oönskad men begriplig följd av att tiotusentals människor samlas på en och samma plats.

Sverige har som många andra länder, inte minst i norra Europa, en annan kultur där sociala konflikter tills i dag har lösts på ett väl organiserat sätt och i stort samförstånd mellan olika intressen i samhället. Det sparar kostnader, det bygger en större gemenskap mellan olika grupper i samhället och det leder helt säkert till bättre resultat för alla parter.

Men… Frankrike ser inte ut så. I detta land råder en annan logik för att nå uppgörelser. Allt börjar med konflikt och slutar med någon form av uppgörelse eller fred. Folkliga revolutionära grupper gör uppror. Hela nationen verkar vältas över ända. Inte nog med det. Nästan hela befolkningen verkar gilla upproret. Medel- och överklassen står nästan och hejar på när arbetare och andra folkliga grupper bråkar med den politiska ledningen. Det dröjer en period men så kommer medel- och överklassens motreaktioner. Nu öppnas för samtal. Upprorsmakarna har fått igenom en del av sina krav. De etablerade samhällsmedborgarna med högre utbildning och högre social ställning får tillbaka sin position som styrande och beslutande. Båda har vunnit och båda har förlorat. Som i en förhandling.

Vad är demokrati? Det är inte säkert att Per Ahlmark hade fördömt de gula västarnas grundläggande metod för att bli hörda i de politiska sammanhangen. Han hade förstått att den högsta makten i ett land som Frankrike från tid till annan glömmer att lyssna på vanliga människors vardagsbekymmer. Avståndet mellan de förgyllda salarna i Elyséepalatset och människorna i städer och byar långt från Paris kan ibland bli smärtsamt stort och påminna om bristande demokrati. Inte i formell mening men i ordets djupare mening; en avsaknad av relation mellan nationens alla invånare.

Samtidigt hade säkert Ahlmark också påpekat att en demokrati aldrig kan svika sin konstitutionella ordning. Demokratin fungerar aldrig utan att rättsstaten fungerar. Människor måste kunna lita på sina institutioner och att dessa verkar i demokratisk anda. En motrörelse till de gula västarna har också uppstått i Frankrike; de röda halsdukarna. De demonstrerar nu varje vecka, och det rör sig om flera tiotusentals människor som skrivit på för ett engagemang, för att de folkliga kraven kanaliseras genom de demokratiska institutionerna. Det är en sympatisk rörelse som ser till behoven av sociala reformer men värnar konstitutionen.

De gula västarna söker också organisera sig inom den demokratiska formella strukturen genom att lansera en lista inför EU-valet. Den är ifrågasatt av många inom denna rörelse. Många gula västar tror inte särskilt mycket på det demokratiska arbetet inom de legala formerna men delar av rörelsen vill ta nästa steg i utvecklingen. En del gula västar vill också delta i President Macrons medborgardialog som nu förs runt om i landet.

Frankrike börjar steg för steg att kunna nå ett slutresultat av vinterns stora uppror. På franskt sätt har man bråkat, regeringen har backat och medelklassgrupper i röda halsdukar har motdemonstrerat. Nu kan vi få en mer organiserad rörelse av delar av de gula västarna. Kanske kan mycket gott komma ut av denna vinter samtidigt som ingen ännu kan växla in några segrar. Hur mycket försöker inte Marine Le Pen infiltrera inne denna rörelse av gula västar? Hur mycket kommer inte våldsamma element att fortsätta störa ordningen under deras demonstrationer? Och kan verkligen Macron återskapa förtroendet för presidentmakten bland vanliga människor? Det är många frågor som ännu pockar på svar.

Det var knappast förvånande att de gula västarna förr eller senare skulle splittras i olika falanger. Det går bra att vara enig med en gemensam fiende – i detta fall Macron – men svårare när förväntningarna ökar på ett eget handlingsprogram. Nu är splittringen ett faktum och kanske beror det på det stundande EU-valet men det kan också helt enkelt bero på att en rörelse inte kan leva mer än bara några månader på kritik av nuvarande samhällstillstånd och ett stort mått av raseri.

Igår var det den elfte lördagen i rad med demonstrationer. Våldsamheterna har inte upphört utan snarare märks de mer när antalet demonstranter minskat i antal. Nu prövade en av ledarna, Eric Drouet, att skapa en mötesplats efter lördagens demonstration på Place de la Répubique. Dit skulle demonstranter komma vid 19-tiden och fram till klockan 22 äta merguez och umgås. Några svartklädda med huvor satte eld på föremål vid platsen, enligt tidningen Le Parisien, och polisen svarade med tårgas och tvingade de gula västarna att upplösa mötet.

Eric Drouet vill ha spontana folkliga aktiviteter. Han liksom många andra gula västar är extremt misstänksamma mot all form av organisering. Så fort någon talar i rörelsens namn blir den personen attackerad. Det omöjliggör all form av politisk organisering.

En falang bland de gula västarna kallar sig konstruktiva och vill tvärtom delta i den allmänna politiska diskussionen i landet och även delta i den nationella dialog som Emmanuel Macron med möten överallt i Frankrike, ofta organiserade av borgmästarna i kommunerna, eller på nätet.

Delar av rörelsen har organiserat sig inför EU-valet i maj. Det finns nu en lista som toppas av Ingrid Levavasseur men som inte har alla namn som behövs. Ingrid Levavasseur har själv sagt att hon röstade på Macron i presidentvalets andra valomgång för att stoppa Marine Le Pen. Hon vill att de gula västarna ska påverka politiken och hoppas få stöd av donatorer för att kunna genomföra sitt politiska projekt. Hon blir starkt ifrågasatt av många gula västar som uppfattar hela idén med en lista inför EU-valet som en partipolitisering av rörelsen.

De gula västarna har fortfarande ett starkt stöd bland befolkningen. En majoritet av fransmännen känner fortfarande sympati för rörelsen. Hur många som kommer att rösta för denna lista om den kan mobilisera resurser, personellt och ekonomiskt är oklart, särskilt som det finns ett stort motstånd inom rörelsen. Nyligen genomförda opinionsundersökningar visar ändå på ett stöd kring 11-12 procent. Macrons parti får enligt samma undersökningar strax över 20 procent och Rassemblement National (fd FN) några procent under 20. De gula västarna ligger alltså på tredje plats knappt före Republikanerna (högern) och vänsterrörelsen La France Insoumise.

Det är uppenbart att de gula västarna, om de ställer upp i EU-valet, kan störa flera partier i allra högsta grad. Marine Le Pen skulle sannolikt ha fler röster än La République en Marche om de gula västarna inte organiserat sig med en lista. Vänsterrörelsen La France Insoumise hotas också röstmässigt av de gula västarnas politiska närvaro. Sista ordet är ändå inte sagt. Stödet för den nya rörelsen kan mycket väl sjunka ihop betydligt när valrörelsen kommer igång. Frågan måste fortfarande ställas: Vad vill de gula västarna? Framförallt hur vill de använda ett eventuellt inflytande i EU-parlamentet? Många fransmän som nu i opinionsundersökningarna säger sig stödja dem kan sannolikt vända sig istället till något av de gamla partierna när valdagen är inne.