Okategoriserat

Det talas om högt tonläge i den svenska politiska debatten. Nja, jämfört med till exempel Frankrike känns våra meningsutbyten ganska milda. Två journalister har kommit ut med en bok med titeln Tueur et le Poète. Det kan översättas med ”Mördare och poet”. Boken handlar om Emmanuel Macron.

Det handlar om två erkända och uppskattade journalister, Nicolas Domenach och Maurice Szafran som rör sig i en genre där de kan räkna in många kollegor. Det ligger alltid ett antal böcker om de mest namnkunniga aktuella politikerna på bokhandelsdiskarna. Och bokhandlare finns det gott om i Frankrike. Med fasta bokpriser är det ingen mening med att köpa böcker på internet. Det är alltid samma pris. Och roligare att kunna botanisera i butiken, prata med kunniga expediter och gå på författaraftnar.

Titeln på Domenachs och Szafrans bok som säljer bra – 40 000 exemplar enligt senaste uppgift i tidningen L´Obs – är en hygglig sammanfattning av hur människor ser på den nuvarande presidenten. De flesta är kritiska trots att hans popularitetssiffror gått upp en del under årets första månader. Ungefär trettio procent av väljarna ger honom ändå i huvudsak sitt stöd. Han låg kring tjugo procent i slutet av förra året. Men bilden är ändå densamma.

Macron – en mördare. Det är ju en fruktansvärd beteckning på en man som i många länder utanför Frankrike framstår som kanske den enda ledaren i västvärlden med en öppen och liberal hållning när land efter land får ledare som tillhör nationalistiska partier eller en hård höger. Alla fransmän beskriver honom heller inte på det sättet. Han mördar inte folk men han motarbetar folket. Så säger många. Han tar inte hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska läge. Han har andra allierade; storfinansen och eliten i allmänhet. Han är också så motbjudande i mångas ögon därför att han styr landet som en envåldshärskare. Han utnyttjar konstitutionens stora befogenheter för presidenten att helt enkelt fatta beslut som normalt borde behandlas och röstas om i den lagstiftande församlingen. Han lyssnar ibland på folket men gör det på ett manipulativt sätt. Den stora nationella dialogen som han startade i början av året som en följd av krisen med de gula västarna är ett exempel på att ställa frågor som bara han själva är intresserad av. Han driver sin liberala ekonomiska politik för de rika och struntar helt i hur merparten av fransmännen har det och kommer att få det.

Så tänker verkligen oerhört många fransmän och de tänker inte bara sådana tankar i all stillhet i sina hem under lampans sken. Många är djupt förbittrade, rasande och vill ha honom avsatt. För många fransmän är Macron inkarnationen av allt ont; USA, kapitalism och globalisering, folkförakt, toppstyrning, gynnande av elitens ekonomiska intressen.

Men poeten då? Jo, Domenach och Szafran menar att Macron pendlar mellan att vara bankernas och de ledande klassernas företrädare och den som i sina tal och inte minst i sin bok Revolution som kom ut före valet 2017 lyfter den mänskliga sidan i livet. Han är en humanist med stor kunskap i filosofi och litteratur. Han läser mycket och han låter sig inspireras i sina tankar av den västerländska civilisationens visdom och klokskap. Problemet är att han inte är en hårdför typ som låter sig påverkas av vad han läser utan att han agerar som två karaktärer. Han förvandlas från Dr Jekyll till Mr Hyde. Han går alltså inte att lita på. Han är både skoningslös och inkännande men aldrig samtidigt.

Varannan fransman enligt de senaste opinionsundersökningarna tycker att de gula västarna har gjort sitt och borde sluta demonstrera på lördagarna och fortsätta att utsätta butiker men också enskilda för våld och skadegörelse. Macron har i någon mening vunnit en del av detta slag som han utkämpat mot denna oppositionella rörelse. Men det betyder inte att fransmännen tar honom till sitt hjärta. Tvärtom. Och han lär fortsätta att vara illa omtyckt hos de flesta.

Bilden av Macron som den målas upp i vida kretsar är verkligen så överdriven och så förenklad. Bilden är sann i så måtto att den kan förklaras av de sekellånga sociala motsättningarna i det franska samhället. Macron provocerar också mer än andra ledare. Han har försänkningar i fel miljöer för stora delar av franska folket. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy vadade i skumma affärer men var grabbar som kunde klappa en åsna på huvudet på den årliga jordbruksmässan så att det såg trivsamt ut. Särskilt Chirac var bra på det. Hollande var en tönt för många och oduglig men ändå en vanligare fransk typ. Antisemitismen som nu sticker fram sitt fula tryne på vissa ställen som i de gula västarnas demonstrationer kan kopplas till Macron. Bilden av juden som inte är lojal mot den franska nationen utan mot en kosmopolitisk konspiration överensstämmer med Macron som dels arbetat i Rotschildbanken och där skaffat sig en rejäl förmögenhet och dels förvarar frihandel och fri rörlighet av människor och tankar. Kopplingen mellan Macron och antisemitism ska inte överdrivas men heller inte underskattas i betydelse. Marine Le Pen och andra som vill stänga gränserna och uttrycker hat mot kapitalismen och migrationen är för många mindre stötande än Macron som försvarar de mänskliga rättigheterna och öppenheten men uppfattas som i någon mening antifransk.

Det går aldrig att skriva samtidshistoria och bli trovärdig. De böcker om Macron som nu ligger ute för försäljning har alla ett närsynt perspektiv, av naturliga skäl. Det ska bli spännande att se hur Macron beskrivs i valrörelsen 2022 och framförallt sedan han avgått. Just nu säljer en bok om honom med titeln ”Mördare och poet” riktigt bra.

Edouard Louis är en lysande författare som i några böcker, särskilt i sin debutroman, beskrivit sin uppväxt som homosexuell i ett arbetarhem i ett område med hög arbetslöshet i Picardie, i norra Frankrike. Nu har han snarare utvecklats i riktning mot populism genom ett rasande angrepp på landets politiska ledare.

Populism används ofta som begrepp för att definiera personer och grupper med ståndpunkter som förenklar politiska skeenden och lösningar som är komplicerade. Framförallt de högerextrema rörelserna i Europa som Rassemblement national (tidigare Front National) i Frankrike har räknats dit. Men det finns också en växande vänsterpopulism. De gula västarna är visserligen en proteströrelse men har också fått drag av enkel retorik med enkla lösningar på samhällsproblemen.

Populisten kan vara smart och inte minst strategiskt skicklig i att driva politik. Edouard Louis är inte politiker men uppenbarligen extremt begåvad. Men han använder ett populistiskt grepp när han i sin senaste bok definierar ett antal politiska ledare som ansvariga för sin pappas förtidiga död. Han nämner förstås Macron men också Hollande och Sarkozy. Till de attackerade ledarna hör också Martin Hirsch, en av Sarkozys medarbetare och skaparen av socialbidragssystemet RSA som är ett bidrag på mycket låg nivå som det egentligen inte går att leva på.

Det är förstås alltid tacksamt att hänga ut personer som ansvariga och inte närmare bry sig om att resonera kring ett system som inte fungerar. Delar av befolkningen i Frankrike har plågats av strukturomställningar på senare år. Bönder har tvingats lämna sina gårdar och hamnat i trista förorter till städer. Arbetare ha blivit arbetslösa genom uppsägningar från industrijobb. En dåligt organiserad vuxenfortbildning leder till permanent arbetslöshet för många.

Det är alltså sant att personattacker ger retoriska poäng, kortsiktigt. Men dessa attacker på politiska ledare, ofta med argument som är orimliga i sin brutalitet, höjer samtidigt temperaturen och skapar precis det som många i dag anser vara utmärkande för Frankrikes politiska läge; en ännu starkare motsättning mellan elit och folk. Det är begripligt om utsatta människor lockas att tolka världen i denna dikotymi men ska också människor som befinner sig i privilegierade positioner spä på raseriet? Är det rimligt att en person som Edouard Louis med så mycket respekt i vida kretsar öppet hetsar mot flera av landets högsta politiska ledare med anklagelsen att de ”dödat hans far”. Edouard Louis tar ett steg längre i att skärpa spänningarna mellan grupper i samhället, ett steg som knappast leder rätt.

Populismen går hem i dag i många länder i Europa. I Frankrike har den stärkts efter Macrons makttillträde. Före valet 2017 fanns en vänster som styrdes av ett reformistiskt Socialistparti med regeringsvana. Francois Hollande och hans socialistiska regering styrde 2012-17 medan Vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchons ledning var en mindre och relativt maktlös gruppering till vänster. Republikanerna var det stora högerpartiet och även om Marine Le Pen kom till andra valomgången i presidentvalet 2017 var det mer på grund av Francois Fillons trassliga affärer än på egen kraft. Macrons rörelse slukade halva republikanska partiet och nästan hela Socialistpartiet. Kvar finns i dag det aggressiva och bitvis rent populistiska La France Insoumise och en alltmer högljudd extremhöger, dessutom ackompanjerad av en ytterligt konservativ ledning för Republikanerna.

Den franska debatten präglas i dag i hög grad av förenklade resonemang. Macron skulle skapa ett nytt och dynamiskt ledarskap. Istället ledde hans seger i valet till framväxten av en vulgär opposition och av rörelsen gula västarna. Den senare rörelsen har dessutom börjat få obehagliga drag av våld och antisemitism.

När populismen får ökat utrymme hos de ledande politiska aktörerna kommer förstås också debatten att bli lidande; alltmer förenklad och förgrovad. Medierna står hjälplösa om de vill analysera och nyansera. De sociala medierna får ytterligare slagsida åt misstro och raseri och tar mer plats i den så kallade politiska debatten.

Det finns anledning att följa vad som händer fram till nästa presidentval i Frankrike. Redan EU-valet i maj kan bli en rysare för den som oroar sig för ökade spänningar mellan grupper i samhället och för starkare ytterlighetspartier vid makten.

Igår tisdag genomfördes demonstrationer mot antisemitismen på en rad platser i Frankrike. I Paris samlades människor på Place de la République. Uppskattningsvis rörde det sig om cirka 20 000 demonstranter. President Emmanuel Macron begav sig tidigare samma kväll tillsammans med talmännen för senaten och nationalförsamlingen till minnesplatsen om förintelsen i Marais. Presidenten kommer ikväll att tala inför Crif, sammanslutningen av olika judiska organisationer i Frankrike om nödvändiga åtgärder från statens sida för att komma tillrätta med den växande antisemitismen. Det senare är en mycket svår uppgift att lösa. Ingen har hittills kunnat ge några självklara svar på den frågan.

De senaste dagarnas antisemitiska aktioner har chockat stora delar av Frankrike. Hakkorset har ritats på judiska gravstenar och på andra ställen. Ordet Juden har ritats på ett fönster till ett bageri ägt av judar. Filosofen Alain Finkielkraut som stod och tittade på de gula västarnas kortege i centrala Paris i lördags blev verbalt antastad av demonstranter som skrek ord i stil med djävla smutsiga sionist.

Det är förstås en oerhörd lättnad att det officiella Frankrike på ett tydligt sätt och i enighet bland partierna ställer upp och fördömer de antisemitiska hatbrotten och det antisemitiska hatet. Även Marine Le Pen tar avstånd och även om hon inte bjudits in till demonstrationen igår kväll ändå genomförde en egen markering med några av sina närmaste. Det finns självfallet en stark opinion i landet för alla medborgares lika värde. I republikens namn, som det heter i Frankrike, ska alla behandlas på samma sätt vad gäller de grundläggande mänskliga rättigheterna. Emmanuel Macron är en av de starkaste försvararna av dessa liberala och demokratiska värden. För honom är också antisemitismen något i absolut mening vidrigt och omänskligt.

Det som väcker oro är ändå att detta är en officiell linje och det är en hållning som representeras av flertalet fransmän men långt ifrån alla. Det är inte heller någon liten minoritet som uttrycker tankar och uppfattningar som kan mer eller mindre kopplas till antisemitism. För att ta ett exempel anser 22 procent av fransmännen att det finns en sionistisk komplott i världen och att 36 procent av Le Pens väljer säger samma sak. Det är också anmärkningsvärt att nästan hälften av de hatbrott som utfördes under 2018 riktades mot judar. Judarna representerar trots allt en knapp procent av den franska befolkningen. Utöver dessa siffror är det alldeles uppenbart att en hel del av den kritik som riktats mot Macron under de senaste månaderna har kopplat honom till det judiska. Hans år som bankdirektör på Rotschildbanken är ett exempel. Det är inte heller bara ett uttryck för antikapitalism att de mer hårdföra av de gula västarna i hög utsträckning attackerat banker med olika tillhyggen. Kopplingen mellan Macron, banker, judar är uppenbar. Åter rör det sig om tankar kring judarnas roll som regissörer av den globala finansmaktens attacker mot vanligt, fattigt folk.

I diskussionerna här i Frankrike om de senaste dagarnas antisemitiska tilltag har frågan om de sociala mediernas roll också kommit upp. Här flödar hatet i allmänhet. Här sprids lögner och fördomar. Här förekommer en rad attacker mot judar. Det är inte försumbart. De sociala medierna blir plattformen för kunskaps- och informationsspridning i breda folkliga sammanhang. En missnöjd gul väst i en mindre stad eller by i Frankrike har ofta mindre tilltro till vad som sägs i nationella tv-kanaler än vad som sprids på nätet.

Antisemitismen har alltid funnits i Frankrike. Vi kan påminna om Dreyfusaffären, om attackerna mot ministerpresidenten Léon Blum som var jude och som rent fysiskt också blev attackerad av representanter för den högerextrema Action francaise på 1930-talet. Vi kan påminna oss om kollaboratörerna i Vichyregeringen under Hitlers ockupation av Frankrike. Nationella fronten med grundaren Jean-Marie Le Pen har haft klara antisemitiska drag och bland annat förnekat omfattningen av förintelsen av judar under andra världskriget och kallat det för en parentes i historien.

Frankrike är delat i denna så centrala demokratiska fråga. Det finns inte heller några självklara svar på hur landet ska komma tillrätta med detta spöke. Utbildning i skolorna – var femte ung fransman mellan 18 och 21 år känner inte till förintelsen – är ett svar, hårdare lagar ett annat. Alla vet hur svårt det är. Ikväll kommer Emmanuel Macron när han talar inför den judiska samarbetsorganisationen Crif att försöka ge några förslag till åtgärder.

Det är cirka hundra dagar fram till omröstningen den 26 maj om ett nytt parlament inom EU. Ett av de mer avgörande valen i Europaparlamentets historia. Antingen fortsätter parlamentet att styras av liberala partier med en stark opposition av socialdemokrater och gröna partier å ena sidan och främlingsfientliga partier å den andra. Eller så förändras maktbalansen. Då får vi i nästa parlament en öppen konflikt mellan EU-vänner och EU-skeptiker/EU-motståndare.

Det franska politiska landskapet är ett av de mest intressanta att studera och för alla EU-vänner oroande att se förändras. Som jag konstaterat i tidigare blogginlägg stärks de EU-kritiska partierna och de EU-vänliga försvagas. Låt oss se på den senaste mätningen som jag kommit över genom några källor på nätet. Mätningen är gjord av Opinion Way och omfattar en undersökning genomförd den 17-25 januari. Rassemblement National (Marine Le Pens parti) leder knappt före LREM som är Macrons parti. Båda har ett opinionsstöd på drygt 20 procent. Därefter är det ett hopp ner till Republikanerna (Sarkozys parti som numera leds av den mycket konservative Laurent Wauquiez) med tolv procent. De gröna och La France Insoumise (Vänsterpartiet) har båda ett stöd strax under tio procent. Socialistpartiet (tidigare det parti som leddes av bland andra Francois Hollande och Martine Aubry) har ett stöd på 6 procent. I denna mätning finns inga uppgifter för de gula västarna som först uppträdde med en lista (RIC) som skulle toppas Ingrid Levassaseur och som enligt uppgifter i andra mätningar skulle få ett stöd på cirka 10-12 procent. Nu förbereds sammanlagt fyra listor från de gula västarna vilket gör förvirringen stor kring dess stöd bland väljarna. De interna konflikterna inom rörelsen de gula västarna har bara ökat under de senaste veckorna och möjligen kommer deras stöd att minska. Fyra separata listor kan knappast vara till fördel för rörelsen. Det parti som vinner på splittringen bland de gula västarna blir Rassemblement National

Marine Le Pen hoppas mycket av valet för egen del. Kan hon slippa konkurrensen av de gula västarna kan hon säkert komma upp i siffror över 25 procent och då sannolikt bli den största franska gruppen i EU-parlamentet. Hon har också ett ganska betydande stöd av Debout la France som är ett starkt konservativt parti med en förhållandevis känd partiledare, Nicolas Dupont-Aignan som ställde upp i presidentvalet 2017 och gav sitt aktiva stöd till Marine Le Pen i den andra valomgången när hon ställdes mot Emmanuel Macron. Debout la France har 7 procent i den senaste mätningen.

Det är fortfarande väldigt osäkert att spå utgången i Frankrike av valet till EU-parlamentet. Det dröjer över en månad innan LREM presenterar sin lista. Det råder också osäkerhet kring hur de relativt oprövade namnen som toppar Republikanernas och Rassemblement Nationals listor. Det är till och med osäkert hur ett parti som Republikanerna kommer att profilera sig i Europafrågan i valrörelsen. Dess lista toppas av en ung intellektuell med starkt nationell och konservativ profil men där personerna på andra och tredje plats är mer klassiskt liberal-konservativa.

Det mesta pekar på att Frankrike kommer att skicka fler nationella, nationalistiska och EU-skeptiska ledamöter till det nya EU-parlamentet. Räknar vi in ledamöterna från La France Insoumise på vänsterkanten och antar att några gula västar också tar plats i plenisalarna i Strasbourg och Bryssel kan vi mycket väl komma upp i en procentandel mellan 35 och 40 procent. Då har jag inte räknat in Republikanerna bland de EU-skeptiska även om det säkert även i den gruppen kommer att finnas enskilda ledamöter som ligger närmare Marine Le Pen än Emmanuel Macron.

Valrörelsen kommer att bli mycket spännande i Frankrike. Den kommer också att påverkas av hur Macron väljer att använda resultaten av den nationella dialog som nu pågår. Kommer han, vilket verkar sannolikt, genomföra en folkomröstning i en konstitutionell fråga samma dag som valdagen till EU-parlamentet förändras säkert valrörelsens karaktär. Kommer debatten i så fall att mer handla om Macrons ställning som president och om gula västarnas mer långtgående krav på direktdemokrati i Frankrike än om EU:s huvudfrågor. För EU:s del har valresultatet i Frankrike stor betydelse. Skulle Marine Le Pens parti med stödpartier bli framgångsrika och till exempel bli största parti i valet kommer det att ytterligare undergräva Frankrikes ställning som första rangens land i EU. Emmanuel Macron personligen kommer självfallet också att bli svagare i Europa och i Frankrike vilket då betyder att tyngdpunkten ytterligare förskjuts inom EU från liberal till nationalistisk.

Den svenska valrörelsen verkar bli stillsam i förhållande till vilka frågor som står på spel för EU:s framtid beroende på valresultaten i bland annat Frankrike. Det vore önskvärt att den svenska valrörelsen talade mer om EU som totalitet än om svenska hjärtefrågor i EU.

Antisemitismen är ett lika vanligt förekommande som vidrigt inslag i sannolikt alla länder i västvärlden. Under vissa perioder märks den mindre. Då handlar det om verbala attacker och allmän smutskastning mot judar. I andra tider blossar den upp och uttrycks i grova handlingar.

Nu verkar vi vara i detta senare läge i Frankrike. Bara under de senaste dagarna har vidriga exempel visat sig bara i Paris. Den franske inrikesministern Christophe Castaner konstaterade häromdagen att ”antisemitismen sprider sig som ett gift.”

Under de senaste dagarna har ett konstverk på två brevlådor i Paris blivit hemsökta av antisemiter som där målat hakkorset på en bild av Simone Veil, tidigare minister och en kulturpersonlighet i Frankrike. Hon är beundrad av många, inte minst därför att hon drev igenom en lag på 1970-talet om att tillåta abort i Frankrike men också hatad av en del. Hennes historia är att hon flydde undan nazismen och koncentrationslägren. Det andra exemplet häromdagen var att ordet ”Juden” målats på skyltfönstret till en restaurang som ägs av judar mitt i stan.

Hatet mot Emmanuel Macron i Frankrike har en sida som mindre handlar om missnöje med hans ekonomiska politik. Det handlar om kopplingen från honom till Rotschildbanken där han arbetade ett par år och därmed till det som antisemiter brukar beteckna som det judiska världsherraväldet. Macron är alltså indirekt en representant för den judiska makten i samhället. Han är ”verjudet” som de tyska nazisterna sa, det vill säga en icke-jude som går judarnas ärenden.

Det här är ingenting som bara finns i huvudet på några enstaka förvirrade fransmän. Tidningen Le Monde har i sitt nummer daterat i dag den 13 februari en genomgång av hur de antisemitiska attackerna förekommer särskilt på olika sociala medier. Videofilmer som sprids i stora kretsar. Tidningen nämner en film på trettio minuter som ligger på Youtube och som delats av en och en halv miljon människor på två månader och som har ett klart antisemitiskt innehåll. Macron stjäl människors pengar och gör det som en del av den judiska makten som agerar mot folket.

Hatet mot judarna, judarna som syndabock, skapar motiv för mobilisering mot den politiska makten i landet. Dessa attacker förekommer också i demonstrationstågen som de gula västarna genomför. Det är tveklöst så att högerextremism av olika schatteringar finns representerad inom denna rörelse. Där finns också så mycket annat. De gula västarna har ingen ledning, inget program och öppnar därför för alla som vill protestera och utnyttja rörelsen för egna partikulära intressen.

Jag skrev häromdagen, i mitt förra inlägg, om hur våldet i högre grad i dag än i början av revolten trängt sig in hos de gula västarna. Antisemitismen är ett annat inslag. Dessa vidrigheter som nu förekommer och som också leder till att många judar i Frankrike känner oro för sina liv blir en följd av att det är möjligt och rentav i vissa kretsar acceptabelt att attackera en minoritet i landet.

Antisemitismen förefaller nu bre ut sig och bli ett vapen i kampen mot att få Macron avsatt och en ny ordning i Frankrike. Hur denna ordning ska se ut vet ingen. Mer direktdemokrati, ja men vem ska leda landet? Antisemitismen hotar sammanhållningen i landet men den används också för att skapa än mer och än fler konflikter mellan de som kallar sig folket och de som utpekas som eliten. Det är en farlig utveckling.