Okategoriserat

Utländska medier ska försöka beskriva vad som händer i valrörelsen inför presidentvalet 2017. Det är inte så lätt eftersom motsättningarna mellan politiska kandidater inte nödvändigtvis följer samma mönster som i Tyskland, Storbritannien eller i de skandinaviska länderna. Det kan därför vara svårt att orientera sig in mot centrum av de högerpolitikernas verklighetsuppfattning och värderingar. Det gäller bland annat motsättningen mellan Alain Juppé och Francois Fillon som nu står mot varandra i söndagens andra valomgång i primärvalet för Les Républicains. Ingen av dem är nyliberal, knappt liberal.

Först en kort historisk tillbakablick. Frankrike saknar en stark liberal tradition. Den så kallade mitten har också varit svag. Presidenterna sedan General de Gaulle har med visst undantag för Valéry Giscard d´Estaing varit väl förankrad i antingen en gaullistisk tradition eller en socialistisk. För båda dessa rörelser gäller ett starkt försvar för staten som en garant för nationens fortlevnad och som ett skydd för medborgarnas rättigheter och även välfärd.

General de Gaulle var – general. Han var inte näringsidkare. Han brydde sig om militären, månade om den nationella stoltheten och kulturarvet. I hans nation skulle alla medborgare ha ett gott liv vilket inte hindrade att han bejakade att överklassen, särskilt den bildade gamla överklassen, borde leva i större välmåga än vanligt folk. Han förstod sig inte på liberaler – han hyste närmast förakt för den anglosaxiska världen – och han var fientlig till all form av kulturradikalism. Det är sant att han bejakade marknadsekonomin men under social kontroll. I någon mening stod han för en folkhemsmodell men utan det egalitära draget som i Sverige.

I hans spår går större delen av den franska högern. Francois Fillon är tydlig med att betona sina gaullistiska rötter. Alain Juppé framhäver samma ursprung. Det närmast paradoxala med högerns primärval är att den minst gaullistiska av toppkandidaterna, Nicolas Sarkozy, först kom på tredje plats.

Har då inte Fillon svängt i riktning mot ett liberalt tänkande? Nej, vågar jag påstå. Det är sant att han föreslagit neddragningar av den offentliga sektorn och vissa skattesänkningar. Det är sant men vi måste komma ihåg från vilken nivå han börjar sina neddragningar. Antalet offentliganställda har fortsatt att stiga under senare år. Nu föreslår han en minskning på 500 000. Han försöker också balansera det med en höjning av arbetsveckan från 35 till 39 timmar och med att låta de flesta gå på grund av pensionering.

Fillon är långt ifrån den privatisering som genomförts i Sverige på skolans område. Han föreslår en viss privatisering av sjukförsäkringen men gör undantag för alla med små inkomster. Det är möjligen hans mest thatcheristiska förslag. Han talar om ett nödvändigt  stålbad, inte ett systemskifte. Låt mig påminna om Göran Perssons åtstramningspolitik i slutet av 1990-talet…

Francois Hollande och hans premiärminister har börjat en politik i samma riktning. De har varit mer försiktiga, säkerligen av skälet att deras väljarkår är mer känslig för den här typen av reformer. Fillon får applåder av sina väljare för samma förslag. Juppé har sannolikt samma uppfattning som Fillon men har valt att positionera sig mer mot mitten för att hitta sina väljare där.

Francois Fillon kommer att mjuka upp sina förslag inom ekonomiområdet när han möter hela väljarkåren i valrörelsen efter jul. Däremot kommer han säkert att stå fast vid de konservativa värderingar som är grunden för all gaullism. Det är typiskt att han visar på en annan politik mot Moskva. En annan böjlighet för Putins önskningar och det är. typiskt att han i veckan fått beröm av den ryske ledaren. Han kommer att stå fast vid sina konservativa värderingar om skola, kyrkan och kulturarvet.

Den franska högern är konservativ i första hand och mer marknadsliberal än vänstern traditionellt varit men inte liberal och absolut inte nyliberal, ultraliberal eller thatcherist. Det betyder inte att det finns rader av invändningar mot den franska högern. Jag är den förste att vara kritisk mot Fillons politiska grundsyn. Fillon är katolskt konservativ och det förklarar varför han röstade mot lagen om samkönade äktenskap, i teorin avvisar fri abort, avvisar feminism och alla former av genderteorier, försvarar en fransk kulturell identitet och avvisar allt som kan kallas multikulturellt samhälle. Han står för åsikter som i vårt land möjligen vissa inom Sverigedemokraterna och yttersta högerflygeln av KD  delar. I Frankrike sopar han hem rösterna i högerns primärval. Fransk höger är verkligen något annat än den svenska. I Frankrike handlar det om kulturvärderingar, i Sverige om att öka lönsamheten på så många områden som möjligt.

Vid flera tillfällen under debatten i torsdags mellan Fillon och Juppé fick särskilt Fillon frågor av journalister som han snabbt beskrev som karikatyrer av verkligheten och av hans uppfattningar i olika frågor. Det gäller även för franska journalister att förstora motsättningar. Den som vill söka förstå vem som kan bli Frankrikes president får nog anstränga sig att borra lite djupare i dennes värderingar och förslag. Ett Frankrike under Fillon kommer att vridas åt höger men utifrån konservativa värderingar och inte liberala. Eftersom ordet liberal är mer laddat och avskytt än konservativ bland franska vänsterväljare kommer självfallet de politiska partierna till vänster rikta in sig på Fillons ekonomiska förslag och kallade dem för nyliberala. Då är det bara som utomstående betraktare att inse att det som så mycket annat är en del av det politiska spelet.

Häromdagen samlade President Sarkozy sin regering för sista gången före några veckors sommarledighet. Parisarna lämnar sin stad och kopplar av under augusti. Turisterna med sina kartor och vattenflaskor i händerna dominerar gatubilden. Det mesta i övrigt går på sparlåga.

Arbetsåret 2009-10 har varit ett intensivt politiskt sett. Regeringen har drabbats av bakslag, särskilt i regionalvalen i mars månad. Spänningen mellan höger och vänster har ökat genom Woerthaffären kring eventuella olagliga penningbidrag från Liliane Bettencourt till regeringspartiet UMP och Sarkozys utspel om hårdare tag mot romer och mot brottsligheten. Tidningarna i Frankrike visar dessa dagar hur romska läger i Frankrike rivs. Det som är ljusskyggt måste ske när fransmännen har semester och inte ens orkar läsa sin dagstidning.

Eftersom det råder sådan stiltje just nu låter jag min blogg gå på sparlåga fram till månadsskiftet augusti-september. I september kommer det garanterat att finnas underlag för nya rapporter från det politiska och kulturella livet i Frankrike.

Till alla läsare av min blogg: Ha en bra start på det nya arbetsåret och så låter vi fransmännen och deras president vila ett tag i sina semesterbyar.

De regionala valens första omgång presenterar en stor segrare, socialistpartiet. I landet som helhet har partiet fått 29.5 procent av avgivna röster. Högermajoriteten, UMP, uppnådde knappt 27 procent vilket är den historiskt lägsta siffran som den demokratiska högern uppnått i något val sedan President de Gaulles införande av femte republiken 1958. Dystert är också att inget regionalt val har haft så låga siffror vad gäller valdeltagandet, cirka 47 procent.

Uppenbarligen har röstviljan hos högerväljarna varit mycket låg, förmodligen lägre än bland vänsterväljarna. Uppenbarligen har UMP tappat en del av de högerextrema väljare som 2007 i presidentvalet röstat på Sarkozy men nu valt att återvända till Nationella Fronten. Detta parti uppnår 12 procent i den första valomgången.

Inför andra valomgången nästa söndag kommer nu de gröna med 12 procent i genomsnitt över landet och så högt som 16 i Parisregionen gå ihop med socialisterna. Förmodligen kommer också kommunisterna att stödja socialisterna och det gör också det lilla mittenpartiet MoDem.

På högersidan kommer UMP att få svårt att värja sig mot den tunga centervänsterkoalition som nu formas inför valet nästa söndag. De kommer inte att få stöd av Nationella Fronten. Det förklarade Marine Le Pen i TV ikväll. Och UMP vill inte heller samverka med detta högerextrema parti. Deras situation är alltså kritisk och det märktes också i de första kommentarerna i TV nu på kvällen. Högerns representanter griper efter svaga bortförklaringar som lågt valdeltagande och att vänstern är osams inbördes. Inget tyder på att högern kan välta förväntade röda segrar i hela landet i de avgörande regionala valen nästa söndag.

Jag star tillsammans med min dotter och vantar pa bussen utanfor det stora musiekomplexet vid Golden gate-parken i San Fransisco. Tva aldre fransyskor dyker upp. Det lyser kultur ur bade ogon och kropp pa dem och den ena har till och med kvar den lilla klisterlappen pa jackan dar det framgar att hon betalat intrade pa ett av museerna.

Ett samtal utspinner sig sedan den ena av damerna upptackt att dottern och jag ar fransktalande. Jag prickar av fransk kulturdams reaktioner pa Kalifornien.

Det ar inte sant att fransk kulturdam ar sa chauvinistisk som manga svenskar sager. ”Amerikanarna ar fantastiska pa service och tillmotesgaende,” forklarar hon. Det ar hela tiden damen med klisterlappen som talar. Den andra star nagra steg bakom. ”I Frankrike ar vi zero”, sager hon och gor en ring av tumme och pekfinger.

Kulturdamen med klisterlappen fortsatter: ”Amerikanarna ar mycket trevligare an fransmannen. Hennes attack pa sina landsman ar sa stark att jag kanner mig forpliktigad att intervenera till franska folkets forsvar. ”Det har anda blivit battre”, forsoker jag men utan att fa nagot patagligt stod.

”Det ar manga hemlosa pa gatorna” fortsatter hon. I Frankrike har vi en fin valfardspolitik som vi inte alltid uppskattar sa mycket som vi borde”. Nu kom det anda till slut en snyting mot USA och den var inte svar att forutse. Hon namner hotellets namn dar de bor och min dotter som lever  i San Fransisco forklarar senare for mig att damerna hamnat i det absolut fattigaste omradet i hela San Fransisco.

Damen med klisterlappen hinner ocksa tydliggora att hon ar europe innan vi skiljs inne i bussen. Hon valdigt nojd over att ha fatt lufta sina uppfattningar om skillnaden mellan Frankrike och USA.

Tank vad vi behover vara klicheer for att tolka varlden. Vem skulle kunna skilja denna fransyska fran en svenska i samma situation? Skepsis mot amerikansk kapitalism och varnandet om var valfard. Och sa bilden av den standigt leende amerikanen. Vad sager amerikanarna om oss? ”Ni i Europa med era krokiga gator”