Okategoriserat

Det finns stora likheter mellan fransk och svensk politik. Ett påstående som nog får en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det kan vara närmast stötande att uttrycka sig så. Frankrike är ett land med stora populistpartier, sämre ordning på ekonomin, mer främlingsfientlighet och dessutom ett styrelseskick som ger presidenten stor – alltför stor – makt.

Eller? Nu har sannolikt den svenska självbilden krackelerat en aning sedan förra valet. Få länder har haft en så stökig parlamentarisk situation som Sverige. Dessutom har vi nu börjat uppfatta att vår välfärd inte till alla delar är perfekt. En och annan börjar också undra över hur vår kultur utvecklas, hur skolan fungerar eller hur rättsväsendet hanterar en ökad brottslighet.

Nåja, det var inte riktigt det jag tänkte på när jag jämförde Sverige och Frankrike. Landet mitt i Europa klarar sig på flera sätt bättre än Sverige i dessa avseenden. Jag tänkte på de politiska partiernas positionering och hur det blir möjligt att skapa ett fungerande regeringsunderlag.

Emmanuel Macron står inför en svår uppgift under sin andra mandatperiod. Var ska han söka stöd för att få igenom sina lagförslag i parlamentet? Var befinner han sig egentligen på den politiska skalan? Är han höger eller vänster? Min uppfattning är att han befinner sig där alltfler politiker men också väljare i dag hittar sin stödjepunkt; en alltigenom liberal position. Och han söker stöd i en alltmer växande medelklass. Liberal i allt som den västeuropeiska medelklassen önskar sig; marknadsekonomi, fri rörlighet och individuella rättigheter som ger alla särintressen inom kultur och samlevnad så stort spelrum som möjligt. Men också en viss form av statlig styrning för att rädda en gemensam välfärd och en hotande klimatkris. Fienden är populismen, särskilt till höger, inom och utom landet.

Macron har fiender i form av Nationell Samling och Det okuvade Frankrike. Det är partier som trots framgångar i väljarkåren ändå inte når majoritet. Nationell Samling bygger på ett folkligt missnöje som är brett men inte tillräckligt omfattande för att kunna vinna ett val – för närvarande i alla fall. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i spetsen tar sitt stöd bland de utsatta grupperna med en vänsterretorik som lockar många, inte minst invandrare, men det räcker inte heller för att kasta den sittande presidenten ur sadeln.

Medelklassen tar hem spelet även om det i Frankrike verkligen är en strid på kniven mot andra intressegrupperingar och sociala klasser. I Sverige förefaller situationen vara rätt lik den franska men med vissa skillnader. Den stora likheten är att medelklassen och medelklassens värderingar är ännu starkare i Sverige än i Frankrike. Fattigdomen är inte lika påträngande. Arbetarklassen har inte kvar mycket av sin klassmässiga stolthet. Det finns inte heller samma konservativa elit som intellektuellt kan utmana den liberala medelklassen. Men i stora drag påminner länderna om varandra när det gäller uppdelningen i en folklig frustrerande arbetarklass och lägre medelklass å ena sidan och den något mer välbeställda medelklassen å den andra.

Det finns skillnader. Vänstern verkar ha tappat arbetarklassen i Sverige. Vänsterpartiet försöker nu erövra röster från de manliga industriarbetarna men det verkar gå trögt. Mélenchon får ett helt annat gehör för sin mycket aggressiva retorik. Hatet mot etablissemanget når helt andra nivåer i Frankrike.

I Sverige har vi fortfarande en uppfattning om att huvudstriden står mellan vänster och höger med Moderaterna som dominerande parti på högerkanten. Den bilden sprack i Frankrike 2017 när Macron tog makten. Hans uttryck ”varken vänster eller höger” uttryckte inget annat än att han ville erövra den moderna medelklassen som försvarar marknadsekonomi och individuella fri- och rättigheter, det vill säga de rättigheter som fungerar i ett samhälle styrt av en modern och alltmer urban medelklass. Han har lyckats till stor del med sin ansats.

Den svenska debatten har legat ett halvt decennium efter den franska. Nu anar vi vad som komma skall. Det blir inget högerblock i regeringsställning oavsett vilket block som vinner på söndag. Förr eller senare – det blir säkert jobbiga förhandlingar och kanske nyval dessförinnan – kommer en stor del av borgerligheten att ge upp den beteckningen och kalla sig liberal eller mitten. Magdalena Andersson blir Sveriges Macron och regerar med Centerpartiet och andra delar av den gamla alliansen. Sverigedemokraterna ställs utanför som ett icke-liberalt parti liksom Vänsterpartiet. De får ingen makt men kan istället hoppas på att som oppositionspartier växa i folkopinionen och på sikt skaffa sig inflytande.

Macron har redan gjort detta. Han tycks visserligen skakad i dag av valresultatet. Men den politiska mitten med stöd av en stark liberal medelklass släpper inte taget. Det blir fortsatt spänning mellan fattigt folk och de välutbildade i städerna också framöver. Mélenchon och Le Pen kan fortsätta att tala om folket och eliten. Inte utan bärande argument.

Jag sticker alltså ut hakan och antar att svensk politik efter valet 2022 går i fransk riktning. Vi får fortsätta med Magdalena Andersson, oavsett vem av blocken som vinner. Någon Macron är hon inte men hon är tillräckligt stark för att styra en svensk mittenregering på socialliberal grund. Tråkigt för Annie Lööf att hennes parti är så litet att det bara kan bli ett stödparti till Socialdemokraterna. Och ännu mer synd om Moderaterna som får återgå till en mer marginell position i svensk politik. Förslagsvis får de göra ett studiebesök hos Republikanerna i deras högkvarter i Paris. Där får de veta allt om ett parti som på tio år gått från att leda landet genom Nicolas Sarkozy till 5 procent i senaste presidentvalet. Ett parti som är mindre än Nationell Samling och som tappar politiker och medlemmar i lika delar till en populistisk och ultrakonservativ höger och till en mittenkonstellation som styr landet.

En sommar har passerat. Nu ser vi framemot en politiskt intensiv höst och vinter efter presidentval och val till nationalförsamlingen. Politiken styrs av verkligheten och den lär bli laddad under de kommande månaderna. Pandemin har knappast försvunnit. Rysslands anfallskrig mot Ukraina pågår. Lågkonjunkturen har inträtt och förstärkts av energikrisen, i hög grad påverkad av sannolikt inställda gasleveranser från Ryssland. Fransmännen har precis hämtat sig efter en rad svårartade värmeböljor i sommar och dessa har skapat såväl svåra skogsbränder som mänskligt lidande, inte minst för äldre personer som haft svårt att uthärda de höga lufttemperaturerna.

Det är uppenbart att Frankrike kommer att präglas av kriserna och att politiken laddas av dem. President Macron hade verkligen önskat sig ett bättre valresultat, särskilt i valet till ny nationalförsamling. Som jag konstaterade i de sista blogginläggen före sommaruppehållet har den nyvalda nationalförsamlingen en helt annan politisk sammansättning jämfört med den föregående. Macrons parti med stödpartier har inte uppnått majoritetsställning. Oppositionen har dessutom en helt annan karaktär. Näst störst i församlingen är Marine Le Pens Nationell Samling med 89 av kammarens 577 ledamöter. Den vänsterradikala rörelsen Det okuvade Frankrike har flerdubblat sin andel ledamöter och än så länge upprätthålls alliansen Nupes där också Kommunistpartiet, EELV (de gröna) och Socialistpartiet ingår. Oppositionen är radikaliserad, både till vänster och till höger. Särskilt Det okuvade Frankrike har en provokativ stil och samspelar mellan gatans demonstrationer och arbetet i parlamentet. Frågan är hur mycket av det arbete som ska göras i utskott och i plenardebatter kommer att präglas av aktioner för att stimulera till folkligt uppror och hur mycket som blir vardagligt och målmedvetet lagstiftande arbete.

Frankrike har alltså en svagare exekutiv ledning i en tid som kommer att ställa än högre krav på ledarskap än tidigare. Det finns anledning till oro. Många menar att Macron aldrig lyckades genomföra sin revolution som han lovat väljarna inför valet 2017. Så mycket annat kom i vägen. Hur ska han då kunna utveckla landet under de kommande fem åren? Sannolikt lär han vara fullt upptagen med att i både bokstavlig och bildlig mening släcka bränder.

Macron och hans missnöjda folk är titeln på min nya bok som släpps i samband med bokmässan i Göteborg fredagen den 23 september. Längst ner på denna sida finns information om boken och en möjlighet att också förbeställa den redan nu. Jag har i boken gjort en analys av olika spänningar som finns i det franska samhället, följt den politiska debatten fram till och med valet till nationalförsamlingen i juni och funderat i slutkapitlet om vart landet är på väg med sin splittrade partistruktur, fördjupade motsättningar mellan flera idéströmningar och missnöjet som snarare ökat än minskat hos stora delar av befolkningen.

Jag säger som jag brukar i början på hösten: Välkomna till en ny säsong av politiska och kulturella slag mellan engagerade fransmän i de politiska församlingarna och i media men som alltid också i samband med strejker och demonstrationer och vid kaféernas bardiskar runt om i landet. Debattens vågor kommer att gå höga också under säsongen 2022-23. Det kan jag lova!

Det blev inte som tänkt i den franska valrörelsen. Det plågar särskilt förhoppningsfulla kandidater på högerkanten. Valrörelsen skulle handla om migration och brottslighet. Så stördes valrörelsen av att covid blev en styrka för den sittande presidenten som skulle anklagas för slapphet mot invandrare och kriminella. Så kom kriget i Ukraina och nu drar Macron ifrån och de andra står där relativt maktlösa. Utom en, vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som nu tar sig allt närmare en andra plats i valets första omgång den 10 april.

Det blir sällan som man tänkt sig när det gäller presidentvalskampanjer. Omvärlden gör sig påmind och det som är självklara teman för en valrörelse visar sig inte stämma. Två franska journalister gav för ett år sedan ut en bok som redan i titeln slog fast hur hatad Macron var i folkopinionen och författarna vågade sig också på att ägna hela boken att förklara varför. Hans globalism, hans vilja att skapa ett mer konkurrensutsatt samhälle med ökad frihet för individen och en stor satsning på EU. Inget av det gillade ju fransmännen, kunde de båda och många andra kommentatorer i Frankrike leda i bevis utan större svårighet. Men det var för ett år sedan. Nu vill fransmännen ha en president att luta sig emot när staten behöver organisera landet efter hotande kriser utifrån. Ingen kan ju påstå att Macron är skyldig vare sig covid eller Putin.

Det är uppenbart att kriget i Ukraina skapat bekymmer för Marine Le Pen, Éric Zemmour men delvis också för Valérie Pecresse, Republikanernas kandidat. De har alla tre på olika sätt haft för mycket kontakt med Putin fram till den sista tiden. I Pécresse fall handlar det mest om andra ledare inom hennes parti som gjort affärer i närtid med Ryssland. De räddas i viss mån av att deras väljare i varierande grad är inne på samma linje som de, en skepsis mot USA. I Zemmours och Le Pens fall finns ett motstånd mot drag i den västeuropeiska värdegrunden som gör att de känner ett visst frändskap med Ryssland och andra regimer i Östeuropa.

Marine Le Pen har lyckats stabilisera sina opinionssiffror kring 18-19 procent vilket för tillfället ger henne en uppenbart god chans att gå till en andra valomgång. Éric Zemmour och Valérie Pécresse har däremot tappat i väljarstöd. Det var kanske inte helt förvånande att Zemmour fått problem, både i kampen om ytterhögerns väljare med den mer erfarna och mer folkliga Le Pen. Pécresse visar sig ha sjunkit på ett lite överraskande och besvärande sätt i alla mätningar. Hon ligger som Zemmour strax över 10 procent för tillfället. Hennes profil är svag. Hon kan inte göra troligt att det finns en självklar position för henne mellan Emmanuel Macron och Eric Zemmour. Hennes mer sakpolitiskt utformade valprogram ställs mot de andra huvudkandidaternas idéprogram med tydliga visioner om en annan och bättre framtid.

Jean Luc Mélenchon höll i söndags ett stort tal utomhus i Paris där han fyllde hela Place de la République med jublande anhängare. Han förmår fortfarande entusiasmera människor i stora skaror. Han känns igen från raden av stora franska folktalare under 1900-talet. Han pekar ut fienderna; kapitalisterna, parasiterna, rasisterna, alla de som skor sig på folket och som måste undanröjas – med demokratiska medel – för att rättvisa i denna stolta nation med anor från upplysningstiden och den franska revolutionen skall kunna skapas. Mélenchon talar i den traditionen där det blir så tydligt att Frankrike är en och odelbar nation byggd på principerna om en social sekulär republik.

Mélenchon börjar nosa på andraplatsen. Det är ännu en bit kvar till Marine Le Pen men hans ökade röststöd är tillräckligt för att stimulera hans anhängare att nu göra allt för att vinna ännu fler röster till valet om knappt tre veckor. I varje fall är han otvivelaktigt den starkaste vänsterkandidaten, liksom han var i presidentvalet för fem år sedan.

Kriget i Ukraina kastar sin skugga över valrörelsen som annars handlar mer om köpkraften och pensionerna. Macron föreslå pensioner vid  65, Mélenchon vid 60. Och migrationsfrågan talas det allt mindre om.

Den andra valomgången i regionalvalet i Frankrike blev ingen större överraskning jämfört med den första valomgången söndagen dessförinnan. De klassiska partierna, Republikanerna och Socialistpartiet, med understöd av EELV (de gröna), visade styrka. Däremot gick det sämre för regeringspartiet Republiken på väg och för Nationell samling.

Republikanerna gladde sig på söndagskvällen över att deras huvudkandidater inför presidentvalet nästa år nådde bra och övertygande resultat. Valérie Pécresse tog en övertygande seger i regionalvalet i Parisregionen. Laurent Wauquiez gjorde detsamma i sin region, Auvergne-Rhône-Alpes och Xavier Bertrand, oberoende höger, i Hauts-de-France (norra Frankrike). Förmodligen kommer partiet att anordna ett primärval i höst för att få fram en huvudkandidat som kan utmana Emmanuel Macron.

Nationell samlings dåliga resultat ökar också Republikanernas förhoppningar om att det blir en av deras politiker som kan utmana den sittande presidenten i en andra valomgång. Skulle det bli fallet minskar sannolikt Macrons chanser att bli omvald. Han har byggt sin långsiktiga strategi på att möta Marine Le Pen i en andra valomgång med en politik som framställs som moderat höger. Hur gör han om hans motståndare i stort sett liknar honom själv men av motståndaren blir anklagad för en svag, vänsterliberal politiker som inte klarar av att handskas med migrationsfrågan och brottsligheten? Och kommer vänstern att stödja honom i en form av republikansk front  om motståndaren heter Xavier Bertrand eller Valérie Pécresse? Knappast. En andra valomgång mellan en republikan och Macron blir en uppgörelse som lär få extremt lågt valdeltagande för att vara ett presidentval.

I PACA i sydöstra Frankrike gick segern till Republikanernas Renaud Muselier. Hans seger bliev ganska klar sedan vänstern dragit tillbaka sin lista inför den andra valomgången för att hindra Thierry Marini från Nationell samling från att vinna. Det blev förstås en svårsmält förlust för Marine Le Pen som nog behövde en skalp i bältet inför nästa års presidentval. Nu spräcktes inte glastaket den här gången heller. Tvärtom gick det sämre 2021 än vid förra regionalvalet 2015. Går det bara att skylla på lågt valdeltagande eller är det en trend på gång hos folket, bort från högernationalisterna?

Nåväl, detta är spekulationer som lär kullkastas många gånger innan valrörelsen kommer in i sitt slutskede i början av 2022. Dagen efter regionalvalet ägnar i alla fall de stora partierna åt att slicka såren eller jubla. Snart, senast efter sommaren, får vi se hur de positionerar sig inför valrörelsen till presidentvalet. Som det brukar heta: Inför ett presidentval är allt möjligt fram till någon vecka före själva valet. Det lär gälla även den här gången.

Helgen den 16-17 november firar gula västarna 1-årsjubileum. Det är också sannolikt inledningen av en ny het vinter i Frankrike med strejker och demonstrationer. Frankrike känner många sociala upprorsrörelser men gula västarna skiljer sig från andra och verkar ha kommit för att stanna i det franska landskapet.

Föregående vinter var en av de mest ansträngda perioder av social oro i Frankrike. Många, inklusive President Macron, togs på sängen av den kraft och omfattning som fanns i denna upprorsrörelse som fick namnet Gula västarna och som dök upp i rondeller utanför städer runt om i landet med krav på reformer men särskilt den om inställd bensinskattehöjning som regeringen föreslagit.

De gula västarna lyckades stoppa denna skattehöjning och fick också med sig 70-80 procent av franska folket. Det är inte unikt att upprorsrörelser får starkt stöd i befolkningen men detta var ändå exceptionellt. Skattehöjningen på bensin sågs som en självklar reform för att minska de fossila utsläppen men blev hos befolkningen snart ett exempel på regeringens okänslighet; att inte inse hur människor i byar och små städer inte kunde undvara bilen och att dessa människor redan levde på ett existensminimum.

Under vintern tillstötte mer våldsamma, anarkistiska element till de demonstrationer som följde varje lördag i Paris. Även delar av de gula västarna själva radikaliserades och börja hylla våldet som en metod att vinna framgång. Inte helt orimligt eftersom regeringen först backade inför de ständiga oroligheterna som pågick på gator och torg i olika städer. Men så småningom vänder opinionen, polisen blev effektivare – och råare – och en del av de gula västarna avvek från demonstrationstågen. Under våren i år hade verksamheten krympt och media slutade dessutom att rapportera om händelserna på lördagarna.

Nu står vi inför en ny vinter som förväntas bli het. Alla väntar på de stora demonstrationerna den 5 december och alla räknar med strejker av olika slag. Akutmottagningarna på sjukhuset har redan strejkat i åtta månader. Nu väntas alla avdelningar på landets sjukhus mobiliseras för att bekämpa dålig organisation, små resurser för att driva effektiv vård och för låga löner. Skolorna, både lärare och elever kommer att gå ut i strejk. Studenterna kommer ut på gatorna. Stora delar av den offentliga sektorn lär samlas i kraftfulla demonstrationer mot President Macron och hans regering.

De gula västarna har försvagats men det är möjligt – dock inte självklart – att de återtar en framträdande position också i kommande vinters demonstrationer. Kraven är många. Det viktigaste är att Macron avgår. En sakfråga som samlar de gula västarna och andra grupper är pensionsreformen. Det är fortfarande oklart vad Macron vill göra och hur snabb reformtakt han tänkt sig. Han har lovat den största reformen sedan decennier men som alla presidenter går han ut hårt för att sedan tvingas backa. Han har redan backat, bland annat från ståndpunkten att alla ska gå i pension vid 64 års ålder. Han lovade att de 42 olika undantagen i pensionssystemet skulle förvandlas till ett gemensamt. Om han lyckas krympa antalet med några stycken lär han kunna känna sig nöjd. Ingen president rör vid pensionerna eller över huvud taget  vid en social försäkring som en gång röstats igenom i parlamentet.

Redan nu på lördagen rapporterar franska media om oroligheter runt de gula västarna i Paris. Eldsvådor har förekommit och konflikter mellan polis och demonstranter. Polisen började redan förra vintern att frihetsberöva alla som bröt om demonstrationsordningen eller skapade våldsamma aktioner av något slag. Polisen anklagades redan förra året för oacceptabla metoder med för stort inslag av våld.

Demonstrationerna kommer att pågå under lördagen och söndagen. Därefter går det att göra en första utvärdering av hur starka de gula västarna är i år på den 53:e lördagen av demonstrationer.