Okategoriserat

I Frankrike är konflikterna i Mellanöstern alltid laddade. Den judiska delen av befolkningen är större än i något annat Västeuropeiskt land, cirka 500 000 enligt beräkningar. Samtidigt är muslimerna, och många av de sprungna ur områden i norra Afrika. flera miljoner. Det gör kriser och krig i Mellanöstern till inrikespolitiska angelägenheter på en betydligt högre nivå än i till exempel Sverige.

Igår, den 7 oktober, var dagen för att minnas Hamas terrorattack på Israel. Det skedde också genom att tv-stationer ägnade en stor del av dagen åt detta smärtsamma minne. Konflikten i Mellanöstern har ändå så många dimensioner att det inte går att hålla dagen ren för att sörja en sådan händelse. Dagen präglades också av att många franska medborgare, inte minst judar, upprördes över att president Macron uttalat att han ville dra in Frankrikes militära stöd till Israel i dess krig i Gaza. Detta uttalande har applåderats av vänsterpartiet Det okuvade Frankrike men bemötts kritiskt av övriga partier.

Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Det okuvade Frankrike, har föreslagit att palestinska och libanesiska flaggor från och med den 8 oktober hissas överallt där det är möjligt, bland annat på universitet. Detta har också bemötts kritiskt, bland annat av förre socialistpresidenten François Hollande som menade att bara den franska flaggan ska hissas på offentliga platser.

Mélenchons politiska linje är att skapa en form av social revolution i landet; driva människor mot uppror på gator och torg för att sätta tryck på den politiska ledning som Mélenchon vill ha bort från makten. Han verkar ständigt för att gatans opposition och hans partis och Den nya Folkfrontens utspel och politiska förslag i nationalförsamlingen ska samspela för en radikal politisk förändring i landet. Mellanöstern är i dag ett ämne som på ett lägligt sätt konfronterar muslimska invandrare med rötter i Nordafrika mot den så kallat vita, dominerande makten i Paris statliga organ, ytterst i presidentpalatset.

Kriget i Mellanöstern får uppenbara konsekvenser för inrikespolitiken i Frankrike. Den lägger ännu en dimension till andra plågsamma konflikter som frågan om muslimernas rätt att leva i Frankrike och frustrationen kring islamism liksom inför den växande graden av brottslighet, i hög grad utförd av invandrargäng. Dessa frågor som handlar om etniska konflikter kan på ett djupare sätt vidga klyftan mellan olika befolkningsgrupper i landet.

Motsättningarna inom Frankrike i Mellanösternfrågan är oroande. Den 7 oktober fick ändå i huvudsak ägnas åt att sörja det som skedde i Israel för ett år sedan. Trots allt begärde Mélenchon att de palestinska flaggorna bör hissas på offentliga institutioner först dagen därefter. Det som väntar är ändå nya uppslitande debatter över allt i det franska samhället, inte minst innanför högskolornas väggar och i gatudemonstrationer  som lätt kan urarta i kravaller. Mellanöstern är definitivt en het konfliktfråga i Frankrike.

Det är minst sagt stökigt i den franska politiken i höst. Äntligen efter två månaders interregnum med en semesterregering utan närmare beslutsrätt har nu nya ministrar intagit sina platser och roller under Michel Barniers ledning. Den senare ska försöka att lotsa en ny budget igenom parlamentet. Det kommer att bli svårt, mycket svårt. Och många andra problem tillstöter dag för dag. Det räcker inte med att oppositionen är mandatmässigt betydligt större än underlaget för regeringen. Dessutom spricker stödet bland de partier som borde visa lojalitet mot den nya regeringen.

Michel Barniers linjetal i parlamentets båda kamrar för några dagar sedan var ordrikt men otydligt om de beska piller som premiärministern hade förberett inom den ekonomiska politiken och särskilt inför  den väntade budgetpresentationen . De beska pillren kom dagarna efter talet och många anar att det finns ytterligare förslag till åtstramningar i den ekonomiska politiken att vänta.

Det stora problemet är budgetunderskottet som växer för varje månad och nu pekar mot 6 procent och däröver. Det är inte bara Bryssels krav på maximum 3 procents budgetunderskott som besvärar Frankrike. Den röda siffran har de franska regeringarna sedan länge överskridit. Nu handlar det om ett så stort underskott att många ekonomer oroar sig för räntan på alla de lån som staten måste ta upp. Naturligtvis är det också besvärande att räntan på lånen nu är den näst största utgiftsposten i budgeten.

Barnier menar att skatter måste höjas och besparingar inom olika budgetposter måste dras ner. Den franska staten har levt över sina tillgångar i decennier och de flesta medborgare har vant sig vid detta och sett fördelarna av dem. De flesta partier lever själva vidare i föreställningen att det går att med enkla medel rätta till underskottet. Macron och hans partier vill absolut inte se några skattehöjningar utan hoppas på att tillväxten ska lösa problemet. Vänstern tror eller vill tro att skattehöjningar för de rika ska lösa problemet med underskottet. Inget parti vill svika sina väljare som alla har sina egenintressen att försvara. Det ställs nya krav på reformer, särskilt från Nationell Samling och Den nya Folkfronten. Folkfronten och ytterhögern vill återställa en lägre pensionsålder. Särskilt Det okuvade Frankrike har en rad krav på kostsamma reformer som drabbar både arbetsgivare och stat. Prisstopp på varor, högre minimilöner för alla fransmän. För Jean-Luc Mélenchons rörelse är lösningen alltid en högre beskattning av de rika.

Michel Barnier har byggt sin regering i första hand på ministrar som tillhör Emmanuel Macrons parti och stödpartier. Ur denna mittengruppering kommer flera ledare som har ambitionen att bli president i valet 2027 när Macron inte längre kan söka omval. Det gäller bland andra den föregående premiärministern Gabriel Attal, den förre inrikesministern Gérald Darmanin och Macrons förste premiärminister, Édouard Philippe. För dem är det angeläget att inte stöta sig med väljarna som ju absolut inte vill se några försämringar för dem själva i den ekonomiska politiken. Senast igår gick Darmanin ut i media och förklarade att han inte kan tänka sig några skattehöjningar.

Inom Macrons vänsterflygel sker enskilda avhopp. Det handlar om ledamöter i nationalförsamlingen som inte accepterar det som de uppfattar som en högervridning av politiken med den nya regeringen. Samtidigt kan också Folkfronten drabbas av splittringar. Socialistpartiet upplever en intern kris där den socialdemokratiska falangen med bland andra François Hollande i spetsen drar åt ett håll och partiets generalsekreterare, Olivier Faure, än så länge försvarar det nära samarbetet med övriga tre partier i Folkfronten.

Barniers budget måste sannolikt omarbetas rejält för att få stöd även från de partier som representeras i regeringen. Nationell Samling och Folkfronten lär absolut inte stödja en budget med skattehöjningar och kostnadsbesparingar. Premiärministern ställs därmed inför en mycket svår uppgift. Kanske kan han få igenom en budget om han göra tillräckligt med anpassningar från det ursprungliga förslaget. Frågan blir då istället hur en sådan budget överensstämmer med de sparkrav som är nödvändiga för att inte budgetunderskottet ökar ytterligare och Frankrike hamnar i ett allt farligare läge på lånemarknaden.

Den nye premiärministern Michel Barnier talade i dag i nationalförsamlingen. Han talade länge, 90 minuter. Han la fram sitt politiska program för ledamöterna i församlingen och för franska folket genom tv-apparaterna. Ett tal som knappast entusiasmerade någon men antagligen var det också meningen. Det gällde för premiärministern att söva särskilt yttervänstern och ytterhögern så att han åtminstone skulle kunna undvika en misstroendeomröstning i nära framtid.

Michel Barnier befinner sig i en ytterst besvärlig situation med ett regeringsunderlag som faktiskt är sämre än de partier som finns representerade i hans regering. I den sitter ledamöter från hans eget parti Republikanerna, ifrån Macrons Ensemble pour la République och ifrån mittenpartiet MoDem. Ändå kan han inte lita på stödet från Ensemble. Dess gruppledare i nationalförsamlingen är Gabriel Attal, förre premiärministern med ambitioner att bli näste president efter valet 2027 och numera illojal mot president Macron när det passar. Han skulle kunna tillåta sig att av taktiska skäl ställa premiärministern och hans regering inför ett misstroendevotum eller i varje fall pressa regeringen till besvärliga eftergifter. Ytterhögern och vänstern är helt klart beredda att rösta bort Barnier så fort ett taktiskt lämpligt läge uppstår.

Barniers tal var alltså ett sömnpiller med  tonvikten på allmänna formuleringar. De löften han kom med var i hög grad presenterade på ett påtagligt vagt sätt. Lyssnaren fick känslan av att han inte ville precisera sitt program med konkreta förslag. Tänk om alltför många ledamöter i kammaren opponerade sig i någon fråga och hotade med misstroendevotum.

Mathilde Panot, gruppledaren för Det okuvade Frankrike, lovade i alla fall misstroendeförklaring redan i sitt tal i dag. Hon och hennes parti kommer även att söka vinna parlamentets stöd för att avsätta presidenten.

Michel Barnier ska ha en eloge för sin ansats att söka stöd för en ganska bred politisk linje. Han varnade för stort underskott i statsfinanserna, 6 procent av BNP. Han lovade att minska underskottet till 5 procent till 2025. Samtidigt ville han tidigarelägga en ökning av minimilönen med 0,2 procent till november månad. Han undvek att tala om skattehöjningar men däremot om besparingar i budgeten.

Partierna i nationalförsamlingen är inte överens om mycket och det är svårt att se att premiärministerns vädjan om dialog och samarbete kommer att fungera. Fransk politik fungerar inte som parlamentariska demokratier med traditionellt sätt många partier. I ett land som Sverige finns en vana att kompromissa och finna lösningar över partigränserna. I Frankrike har den sittande majoriteten ansett sig ha rätten att driva igenom sina förslag mer eller mindre ograverade. I det komplicerade parlamentariska läge som nu uppstått är risken stor att alla blockerar varandra och att regeringen efter ett tag tvingas avgå.

Den närmaste månaden får utvisa hur det går för den nye premiärministern. Nationell Samling har deklarerat att den för närvarande inte röstar med vänsterns krav på regeringens avgång. Men hur länge dröjer det innan Marine Le Pen väljer en annan strategi?

Frankrike genomlider en period av politisk stökighet och förvirring. Sedan en kort tid tillbaka har landet en ny regering men ingen vet hur länge den klarar av att sitta kvar. Den nya Folkfronten har meddelat att den redan vid öppnandet av nationalförsamlingen i nästa vecka kommer att begära misstroendevotum. Regeringens ställning framöver är högst osäker. Samtidigt betraktar vi en annan utveckling; presidentmakten försvagas.

Presidentens ställning, och nu tänker vi inte bara på den nuvarande innehavaren av posten, är försvagad och kan bli än svagare av flera skäl.

Det har redan vid tre tillfällen under den femte republiken uppstått perioder när presidenten och regeringen tillhört diametralt olika block i politiken. Det har kallats för cohabitation eller samboskap. Ofta har presidenten lagt fokus på utrikes- och säkerhetspolitiken medan regeringen skött inrikespolitiken. Efter några år har ett nytt val förändrat detta komplicerade läge och president och regering har på nytt arbetat i samförstånd med presidenten som den styrande kraften. I det nya läget som uppstått i sommar, efter senaste valet till nationalförsamlingen, handlar det inte längre om samboskap utan en otydlig samverkan mellan en regering som delvis stöder presidenten men delvis inte gör det och med en opposition som tillsammans har majoritet men är uppdelat i två starkt motstridiga block. Fokus hamnar på premiärministern som behöver hantera ett komplicerat läge i parlamentet och som därför ges en avgörande roll i politiken. Presidenten ställs vid sidan om. Han hindras inte bara ifrån att driva inrikespolitik utan hindras också i inflytande över alla de politiska strider som är aktuella. Ja, Emmanuel Macron blir även åsidosatt i vissa utrikespolitiska sammanhang. Hans ställning i EU har försvagats eftersom han så uppenbart har misskött sin ställning i sitt eget land.

Läget i parlamentet påverkar också maktkampen mellan president och premiärminister med förväntade, återkommande misstroendevota och en lika förväntad upplösning av nationalförsamlingen nästa sommar. Tidigast ett år efter ett val kan ett nytt utlysas. Ett parlament med flera block än två och ett antal partier gör det till mer än ett transportkompani som röstar igenom presidentens politik. Makten förskjuts nu mer till parlamentet där premiärministern blir en viktig aktör och de folkvalda den andra. Presidenten har fortfarande rätten att utse premiärminister men den rätten blir mer formell. Han kan inte utse den han önskar utan den som har störst möjligheter att hantera en komplex parlamentarisk situation.

Kraven på proportionella val till nationalförsamlingen höjs från flera håll. En sådan reform av valsystemet skulle sannolikt innebära att parlamentets direktvalda kammare blir än mer splittrad i antal partier och än svårare för en president att påverka och styra.

Emmanuel Macron har bidragit till en förändring av det franska politiska systemet som han nog inte alls var beredd på när han i valrörelsen inbjöd i stort sett hela den dåvarande politiska maktsfären att ingå i hans rörelse. ”På samma gång vänster som höger”, som han sa och lyckades också fånga in nästan hela den socialdemokratiska delen av Socialistpartiet och delar av Republikanerna. Det såg lovande ut under den första mandatperioden. Han förlorade dock majoriteten i nationalförsamlingen 2022 men kunde ändå regera vidare med en macronistisk regering. Så kom till slut denna olycksaliga upplösning av nationalförsamlingen efter debaclet i EU-valet i våras vilket ledde till en än mer splittrad nationalförsamling och än färre ledamöter från hans parti och två stödpartier. Nationell Samling och vänstern, särskilt Det okuvade Frankrike, kan verkligen tacka Macron för hans strategiska misstag under senare tid.

I helgen presenterade Alexis Kohler, generalsekreteraren i Elyséepalatsets administration, den regering som premiärminister Michel Barnier tagit fram i samverkan med president Emmanuel Macron. En centerhögerregering bestående av nästan uteslutande okända män och kvinnor. Det är också en regering som ges små möjligheter att ens sitta fram till tiden för ett förväntat nyval till nationalförsamlingen, nästa sommar.

Premiärministern har varit angelägen om att ersätta ministrarna i den senaste regeringen med nya namn. Den enda ministern av dignitet som behåller sin post från i våras är kulturministern Rachida Dati som har ett förflutet inom Republikanerna, som genom att ansluta sig till Gabriel Attals regering fick etiketten Renaissance (Macrons parti) men nu presenteras som oberoende höger.

Alla tunga ministrar är nya och för väljarna sannolikt helt okända. Ny ekonomi- och finansminister blir Antoine Armand. En ung, 33 år, och välutbildad person med erfarenheter från höga poster inom statsförvaltningen. Han får vid sin sida en budgetminister som knyts direkt till premiärministern. Ett effektivt sätt att kringskära finansministerns makt.

Inrikesminister blir republikanen Bruno Retailleau. Han får ansvaret för polisen och ordningen i landet. Det ger den starkt högerorienterade politikern, fram till utnämningen ledare för Republikanernas partigrupp i senaten, goda möjligheter att skärpa reglerna för invandringen. Ett direkt krav från Marine Le Pens sida var att justitieministern, som också har stark påverkan på lag och ordning i landet, inte skulle tillfalla den tidigare innehavaren på denna post, Éric Dupont-Moretti. Han har retat upp alla konservativa i Frankrike genom visst politiskt agerande som uppfattats som liberalt. Nu går denna ministerpost istället till Didier Migaud. Han är före detta medlem i Socialistpartiet, den ende regeringen med någon form av koppling till ett vänsterparti, men han är ändå mindre provokativ för ytterhögern.

Utrikesminister blir Jean-Noël Barrot, Renaissance, som är relativt oprövad. Ett annat oprövat namn på en tung post är utbildningsminister Anne Genetet, också  kopplad till Macrons parti Renaissance. Okända namn nästan rakt igenom hela ministerlistan vilket ger intrycket av förnyelse men å andra sidan stärker bilden av att Macrons parti ändå behåller ett stort inflytande och att Republikanerna och centerpartiet MoDem får färre ministerposter. Den nya Folkfronten och Nationell Samling ville inte ingå i en regering med starka kopplingar till Macron.

Michel Barnier kommer att hålla sitt stora programtal den 1 eller 2 oktober. Marine Le Pen avvaktar detta tal innan hon tar slutlig ställning till om hon ska väcka misstroendevotum i nationalförsamlingen. Den nya Folkfronten kommer helt säkert att ställa regeringen inför en sådan omröstning. Något annat vore högst förvånande.

Den nya regeringen lever alltså så farligt som har varit förväntat och som skulle ha gällt alla varianter som Emmanuel Macron kunnat presentera. För honom är den inrikespolitiska krisen också bekymmersam för hans ställning inom EU. Ursula von der Leyen har redan avvisat Macrons förslag på att låta Thierry Breton sitta kvar som tung kommissionär. Den senare tvingades att ersätta honom med sin utrikesminister i den förra regeringen, Stéphane Séjourné. En maktdemonstration från von der Leyens sida mot Macron som helt klart har ett samband med de senaste månadernas turbulens i den franska politiken.